Kapitel 11
Byalagets territoriella och personella kompetens
Bylagets stedlige og personelle Kompetence · s. 370–396
Kapitel XI -- Byalagets territoriella och personella kompetens
Kort kärna
Kapitlet analyserar byalagets (bylaget) kompetensområde i två dimensioner: den territoriella och den personella. Territoriellt undersöks hur mellanbys rättsliga gemenskaper uppstod ur jordbruksfällesskapet -- från enkla mellanbystadgor om hägnader och betning till fullständiga grannelag med gemensam ålderman och bystämma. I Nordskånes skogsbygder var det bindande sedvanerätt att byar i samma vångalag utgjorde ett gemensamt lag, medan förhållandena på sydskånska och danska slätter var mer oklara och informella. Personellt omfattade byalagets myndighet alla som brukade jord i bymarken, oavsett stånd, inklusive präster, degnar, husmän och tjänstefolk.
Historiskt sammanhang
Under det danska jordfälleskapets era (medeltid--1700-tal) var landsbyarna sammanknutna genom gemensamt bruk av åkerjord, ängar, betesmark och skogar. Dessa reella gemenskaper -- vångalag, fälladslag, änglag -- skapade behov av rättsliga regler för att lösa konflikter om hägnader, betning och markfred. Frågan om byalagets kompetens handlade ytterst om hur långt det folkliga självdömet (pantningsrätten) kunde sträcka sig: kunde en by panta en annan by som inte formellt antagit dess stadga? Kunde enskilda utombysbönder underkastas en främmande bys regler? Svaren varierade kraftigt mellan Nordskånes slutna bygrupper, sydslättens öppna vångalag och det danska fastlandets mer formalistiska hållning.
Sammanfattning av texten
XI.I Stedlig kompetence
1. Organisationsformer och mellanbystadgor. Byalaget var i grunden ett arbetslag bestämt av jordfälleskapet. Där fälleskapet sträckte sig utöver den enskilda byn uppstod mellanbys rättsliga bildningar. Dessa kunde vara enkla överenskommelser om en gemensam äng eller betesmark, eller fullständiga grannelag med gemensam ålderman och bystämma. Talrika mellanbystadgor om hägnader och betning finns bevarade från Fyn, Själland, Lolland, Jylland och Skåne. Även sockenorganisationer förekom, framför allt på Bornholm och i områden utan typisk landsbybebyggelse. Mönsterstadgor utarbetades ibland av ridfogdar eller herrskap för alla byarna i en socken. I Nordskåne bildade slutna vångalag (bygrupper med gemensam hägnad) egentliga grannelag med gemensam byordning, medan vångalagen på Söderslätten sällan ledde till gemensamma organisationer, eftersom en by kunde delta i flera vångalag samtidigt.
2. Är en mellanbystadga bindande som sådan? Frågan gällde om efterföljande bymän var bundna av överenskommelser som deras företrädare ingått. Domstolarna var pragmatiska: i Oxie häradsrätt 1708 (Tygelse mot Klagstorp) åsidosattes en överenskommelse från 1690 som icke-bindande, men detta berodde delvis på att överenskommelsen ansågs inskränka böndernas lagliga äganderätt. Materiella sedvanor om betningsrätt erkändes som bindande -- häradsrätten dömde efter regler som gällt »sedan urminnes tid«, oavsett om de var nedskrivna eller ej. Hänvisningar till »byns vide och stadga« innebar inte nödvändigtvis en skriftlig stadga utan ofta bara en etablerad sedvana.
3. Kan en mellanbystadga upprätthållas genom pantning? I egentliga grannelag upprätthölls stadgan genom gemensam pantning som i vanliga byalag. I begränsade mellanbystadgor varierade förhållandena. Vissa stadgor (som Bennebo--Tornved 1744) innehöll uttryckliga pantbestämmelser; andra saknade sådana. I det skånska änglaget längs Öresund (9 byar) godkände häradsrätten 1699 pantning av Naffentorp för skabbiga hästar i fällesängen. Men där mellanbystadgan saknade klara pantbestämmelser kunde häradsrätten underkänna pantningen -- som i Hofterup mot Lundåkra 1690, där rätten menade att Hofterup borde ha fört saken rättsligen i stället för att sätta sig själva till domare.
4. Stadgans territoriella begränsning. Den centrala frågan var om en by kunde panta en annan by utan uttrycklig stadga eller sedvana. I Skåne dömde Oxie häradsrätt 1692 att Høtofte inte kunde panta Ingelstad eftersom byarna inte hade videgang (betesrond) tillsammans -- ett tydligt krav på lagsbildning som förutsättning. I Nordskåne var det erkänd sedvanerätt att byar i samma vångalag var skyldiga att anta gemensam stadga; Ö. Göinge häradsrätt 1647 slog fast att Rumperöd var underkastade Svenarps stadga om de inte kunde inhägna sina vångar fullt lagligt. En byman med jord inom en annan bys markskäl var underkastad den byns stadga beträffande hägnaden. I det egentliga Danmark var ensidiga pantningar kända på Nordsjälland (Sønder-Jernløse 1598, Græsted 1659), medan man i Jylland tog avstånd från all pantning av utombysmän utan uttryckligt stöd i stadga eller sedvana.
5. Utombysfredbrytare. En särskild fråga gällde rätten att panta främmande som greps på bar gärning. Landskapslagarna (SKL 192) gav ursprungligen bara rätt att kräva pant, inte att med tvång frånta gods. Under 1400--1500-talen bredde sig en vidare rätt att panta fredbrytare, särskilt vid olaglig skogsavverkning. Den som greps vid stubben kunde mista häst och vagn. Kristian I:s skåneprivilegier erkände allmän pantning av den som färdades över fredade vångar. Regeln om förverkande av häst och vagn kodifierades slutligen i DL 6--17--28 och skogsförordningarna. Talrika stadgor föreskrev pantning av utombysmän som grävde torv, fiskade olovligt, tjudrade hästar i fredade vångar eller begick skogsbrott.
XI.II Personel kompetence
Byalagets myndighet omfattade i princip alla som brukade jord i bymarken, oavsett stånd. Prästgårdens brukare var skyldig att följa stadgan om lantbruksdriften (DL 2--11--6), men prästen fick inte delta i gadestævnet. Prästens medhjälpare (degn och klockare) kunde ha särställning avseende ämbetsplikter men måste i övrigt följa stadgan. Icke-adliga jordägare som drev gården genom förvaltare, mjölnare och husmän var alla underkastade stadgan. Även tjänstefolk och inhysta som bodde i byn och brukade bymarken kunde dömas efter vide och stadga, som framgår av fallet med trädgårdsmästaren i Stenstrup 1665.
Nyckelbegrepp
- Vangelag / vångalag (vangelag) -- Flera byar vars vångar ligger under samma hägnad; i Nordskåne en sluten bygrupp
- Grandelag / grannelag (grandelag) -- Rättsligt förbund av bymän med gemensam ålderman och stämma
- Videlag / böteslagg (videlag) -- Mellanbys förening för upprätthållande av böter och betesregler
- Videgang / betesrond (videgang) -- Årlig rond där bymännen inspekterar hägnader och fastställer böter
- Videøl / bötesöl (videøl) -- Öl som den bötfällde måste betala och som gemensamt dracks
- Vide / botföreskrift (vide) -- Bötesbestämmelse i en bystadga
- Fælled / fälled (fælled) -- Samfälld betesmark som brukades gemensamt av flera byar
- Selvpantning / självpantning (selvpantning) -- Byalagets rätt att utan domstol ta pant för stadgebrott
- Grandebrev / grannebrev (grandebrev) -- Skriftlig stadga för ett grannelag
- Sognelag / sockenlag (sognelag) -- Organisation på sockennivå som ersatte eller kompletterade byalaget
- Innam / upptagning (innam) -- Beslagtagande av djur som trängt in på annans mark
- Skeltrætte / markskälstvist (skeltrætte) -- Tvist om gränsen mellan byars eller gårdars mark
- Byskraa / bystadga (byskraa) -- Äldre benämning på en bys skriftliga stadga
- Gadestævne / gatustämma (gadestævne) -- Bystämmomöte som hölls på byns gata
- Arilds tid / urminnes tid (arilds tid) -- Sedan urminnes, oavbrutet sedan medeltiden
Geografiska namn
- Oxie härad -- Härad i sydvästra Skåne, centralt i undersökningen av vångalagssystemet
- Söderslätten -- Södra slättbygden i Skåne, med det mest utbredda vångalagssystemet
- Bara härad -- Härad i Skåne; exempel på fyra byars åldermannskap
- Gärds härad -- Härad i nordöstra Skåne
- Ö. Göinge härad / V. Göinge härad -- Härader i nordskånska skogsbygden
- Harjager härad -- Härad i Skåne (Hofterup--Lundåkra-tvisten)
- Skytts härad -- Härad i sydvästra Skåne
- Färs härad -- Härad i Skåne (Ramsåsa-fallet)
- Lunde härad -- Härad på Fyn (Odense amt)
- Salling härad -- Härad på Fyn med mellanbystadgor
- Falsters södra härad / Falsters norra härad -- Härader på Falster
- Ølstykke härad -- Härad på Nordsjälland
- Flakkebjerg härad -- Härad på Själland
- Fjends härad -- Härad i Jylland
- Bogense -- Köpstad på Fyn
- Ringsted -- Köpstad på Själland
- Slagelse -- Köpstad på Själland
- Malmö -- Stad i Skåne, nämnd i samband med änglaget och Joest Weyer
- Lund -- Stad i Skåne; Hospitalet i Lund i landstingsdomen 1673
- Bornholm -- Ö med sockenorganisation i stället för byalag
- Græsted socken -- Socken i Frederiksborg amt, Nordsjälland
Begreppslistan
| Danskt begrepp | Svensk översättning | Förklaring |
|---|---|---|
| bylaget | byalaget | Landsbyns rättsliga och organisatoriska gemenskap |
| stedlig kompetence | territoriell kompetens | Byalagets geografiska befogenhetsområde |
| personel kompetence | personell kompetens | Byalagets befogenhetsområde avseende personer |
| vangelag | vångalag | Flera byar vars vångar ligger under gemensam hägnad |
| grandelag | grannelag | Rättsligt förbund med gemensam ålderman och stämma |
| grandestævne | grannemöte | Stämma för alla bymän i ett grannelag |
| videlag | böteslagg | Mellanbys förening för böter och betestillsyn |
| videgang | betesrond | Årlig inspektion av hägnader med bötesföreläggande |
| videøl | bötesöl | Det öl den bötfällde betalar och som dricks gemensamt |
| vide | botföreskrift | Bötesbestämmelse i stadga |
| fælled | fälled / samfälld betesmark | Gemensam betesmark för flera byar |
| fælledmøde | fälledmöte | Årligt möte om den gemensamma betesmarken |
| selvpantning | självpantning | Utpantning utan domstolsbeslut |
| grandebrev | grannebrev | Skriftlig stadga för ett grannelag |
| sognelag | sockenlag | Organisation på sockennivå |
| sognestævne | sockenstämma | Möte för alla sockenmän |
| sognefoged | sockenfogde | Fogde för sockennivåns förvaltning |
| innam | upptagning | Beslagtagande av inträngande djur |
| skeltrætte | markskälstvist | Tvist om markgränser |
| byskraa | bystadga | Äldre benämning på skriftlig bystadga |
| gadestævne | gatustämma | Bystämma hållen på byns gata |
| ridefoged | ridfogde | Godsets fogde till häst |
| tingbog | tingbok / domstolsprotokoll | Protokoll från härads- eller landstinget |
| tinglæse | tingläsa | Officiellt uppläsa ett dokument på tinget |
| mellembysvedtægt | mellanbystadga | Stadga som gäller mellan flera byar |
| ævred | stubbmark | Mark efter skörd som används till bete |
| fædrift | boskapsutdrivning | Utdrivning av boskap till gemensam betning |
| arilds tid | urminnes tid | Sedan oavbrutet förflutet, sedan medeltiden |
| oldermand | ålderman | Byalagets valda ledare |
| markmand | markväktare | Person som vaktar byns marker och vångar |
| herredagsdombog | herredagsdombok | Protokoll från den kungliga domstolen |
Elfte kapitlet. Byalagets territoriella och personella kompetens
I. Territoriell kompetens
1. Organisationsformer och mellanbystadgor
Vid en analys av en folklig associations rättsliga karaktär är det nödvändigt att klargöra de sociala, funktionella, ekonomiska eller geografiska faktorer som ligger till grund för associationens uppkomst. Byalaget är i första hand skapat som ett arbetslag bestämt av gemenskapen i jord och drift, och byalagets kompetens måste därför också antas ha varit begränsad av omfattningen av den gemenskap som rådde mellan byns bönder. Där landsbyn, som på flera ställen i Skånes skogsbygder, är en fullständigt isolerad enhet, skild från andra byar av den omgivande, ouppodlade allmänningen, begränsas det rättsliga gemenskapet till de i bymarken lottagna bönderna, men där gemenskapen sträcker sig utöver den odlade bymarkens gränser kan även rättsliga lagsbildningar av större omfattning än den enskilda byns invånare tänkas.
Sådana mellanbys lagsbildningar kan vara begränsade till en enda, mindre omfattande gemenskap, till exempel en avsides belägen äng eller skogsallmänning som ligger i fællig (sambruk) mellan två eller flera byar, men de kan också vara av omfattande karaktär, till exempel när en rad byar är knutna samman i vangelag (vångalag), där de enskilda bymarkerna ohägnade stöter mot varandra. I det följande ska ett försök göras att klargöra i vilken utsträckning dessa större gemenskaper har gett upphov till rättsliga lagsbildningar med inbördes bindande regler, framsprungna ur sedvanan eller nedskrivna i stadga och upprätthållna med bymännens selvpantning (självpantning).
I många fall har dessa mellanbys gemenskaper lett till upprättandet av en skriftlig stadga byarna emellan om de problem som gemenskapen framkallade, och sådana mellanbystadgor har upprätthållits på samma sätt som de vanliga bystadgorna. Det är i synnerhet den för grannebyar gemensamma betningen på allmänning och ævred (stubbmark) som gett upphov till sådana överenskommelser. Genom öppet brev av 12.12.1583 stadfäster kungen sålunda ett kontrakt mellan borgarna i Bogense och landsbyn Skovby angående gemensam fædrift (boskapsutdrivning) mellan de två byarna, och den 15.3.1585 stadfästs en överenskommelse mellan Ringsted köpstad och landsbyn Benløse om Ringsteds tillgång till boskapsdrift i en av Benløse bys vångar, när denna ligger i fælled (samfälld betesmark).
De senare tingbøger (domstolsprotokoll) och bevarade skriftliga stadgor uppvisar talrika exempel på överenskommelser om fälled, betning och hägnader. Poul Bjerge har sålunda vid sin genomgång av tingböckerna för Odense amt funnit en mängd sådana överenskommelser.[^1] Som exempel nämner han från Lunde härads tingbok en stadga av 3.6.1635 för 4 män i Brandeby och 4 i Emmelev, två byar i Hjadstrup socken. I regel är det åldermännen för de olika byarna som framträder på tinget och på alla bymännens vägnar ingår stadga, och från de följande åren har Poul Bjerge i Lunde härads tingbok funnit talrika stadgor mellan byar av ett sådant begränsat innehåll.
Från Fyn känner vi dessutom flera mellanbystadgor från Salling härad, och här har det varit vanligt att samtliga bymän från de olika byar som hade andel i en gemensam betesmark pantade för överträdelser av de antagna bestämmelserna om betningens reglering.[^2] Som det kommer att framgå av de följande avsnitten, kände man sådana begränsade mellanbystadgor också i de övriga landsdelarna. Här ska bara några enstaka exempel nämnas. Under en sak för Ølstykke häradsting 1625[^3] förklarar Værløselille bymän sig införstådda med att följa den stadga om led och gärden som i gammal tid ingåtts med Farum bymän, och 1723 tinglæses (uppläses på tinget) en stadga mellan två byar i Musse härad på Lolland om betningen på en fälledmark.[^4]
Också från Skåne känner vi stadgor om betningsrätten mellan byar. 1695 ingick Store och Lille Svedala i Oxie härad en överenskommelse om antalet kreatur och betningsrättens fördelning på en fälled, vari båda byarna var lottagna.[^5] Mer omfattande överenskommelser känner vi från 1704, då Tørringe, Käglinge, Arrie och Broderup i Oxie härad ingår en överenskommelse om att ingen bymän får beta fler stutar på fælledvangene (fälladsvångarna) än han om vintern kan föda på sin gård,[^6] och från Skytts härad, där en rad byar ingår en överenskommelse om den gemensamma bruken av fälleden.[^7] Se vidare nedan om en stadga mellan 10 byar i Oxie härad om fällesängen längs Öresund.
Det upprättades också stadgor om andra begränsade gemenskaper mellan byarna än de ovan nämnda, till exempel överenskommelse om gemensamt fiskevatten (DW II:492), tidpunkten för uppgivande av gemensamma vångar[^8] eller om ett särskilt jordstycke som brukades av bönder från flera byar (DW IV:306). 1671[^9] stämmer bönderna i Køpinge, Gärds härad, grannarna i Hovby inför tingsrätten, eftersom Hovby mäns boskap har gjort stor skada i Køpinge bys vångar. Till biläggande av tvisten erbjuder Køpinge att upprätta ett grandhelles tingsvidne (granneskaps tingintyg) byarna emellan, varefter de på båda sidor ska göra hägnaden så laglig att den kan klara 8 mans granskning, och om de inte kan syna den på båda sidor måste opartiska män utses därtill. Häri samtycker Hovby.
Ofta är den praktiska gemenskapen mellan byarna så omfattande att byarna bildar ett gemensamt grandelag (grannelags) med gemensamma åldermän och gemensamt grandestævne (grannemöte). Detta gäller naturligtvis särskilt byar som ligger i samma vångalag eller rentav utgör ett slutet vångalag.
Den 26.10.1654 ingick Beldringe och Tåstrup byar i Odense amt (DW I:321) en vide (botföreskrift) och stadga »att hålla med varandra i båda byar som goda grannar i alla avseenden«. Enligt stadgan har byarna gemensam ålderman, men grannemötet omnämns inte. En liknande stadga finns från 1689 mellan Fole och Ganderup byar i Haderslev amt (DW V:200). Här omnämns det gemensamma grannemötet men inte någon ålderman.[^10]
Som tidigare nämnts finner vi i Danmark åtskilliga exempel på egentliga sockenorganisationer, framför allt i områden där landsbybebyggelsen inte förekommer eller ändå är mindre framträdande.[^11] Vi har sett att sockenorganisationen på Bornholm, där landsbyarna helt saknas, har trätt i stället för landsbystyret, och det har påvisats att det även på andra ställen i landet har funnits egentliga sognelag (sockenlag).
Ofta är det emellertid mycket svårt att avgöra om en stadga som omfattar en hel socken är uttryck för att det fanns en egentlig sockenorganisation, eller om blott samma stadga gällt i alla socknens byar, som dock haft sina egna åldermän och bystämmor. Ett utpräglat exempel på den sistnämnda typen är stadgan för byarna i Asfærg socken, Nørhald härad, Randers amt, 1685 (DW II:210). Matzen[^12] omnämner denna stadga i samband med frågan om huruvida man kan använda tvång mot utombysmän, och då Asfærgstadgan ger bymännen rätt att genom innam (upptagning av djur) med tvång ta djuret från ägaren, förklarar Matzen detta med att stadgan gäller för Asfærg och omliggande byar, den skulle alltså vara en mellanbystadga. Detta kan inte vara riktigt. Som även utgivaren har anmärkt i en not till återgivningen i DW gäller stadgan efter sitt innehåll bara Asfærg by. Det talas om bymännen på grannemötet och om byns ålderman, även om enstaka särskilt viktiga ärenden, till exempel när en byman vill klaga en granne till tinget, ska föreläggas prästen och sockenmännen på sognestævnet (sockenstämman). Förhållandet har förmodligen varit det att likalydande stadgor gällt i socknens övriga byar.
Sådana stadgor som är likalydande för alla socknens byar uppstår naturligtvis särskilt vid ingripande utifrån, till exempel av sockenprästen eller en jordägare som har jord i alla byar. Den för upprättandet av landsbystadgor så starkt verksamme ridefoged (ridfogde) på Krogerup, J. Rostgaard, har till exempel utarbetat en sådan mönsterstadga för byarna i Græsted socken, Frederiksborg amt (DW I:40). Det kan inte råda tvivel om att denna stadga skulle särskilt antas i varje enskild by, härom vittnar flera av dess bestämmelser. På samma sätt har alla byarna under grevskapet Knuthenborg 1739 fått utlämnad en stadga till antagande och efterlevnad (DW III:449) till »varje steds ålderman«, och stadgan för Ny socken, Ringkøbing amt, 1765 (DW IV:333) gäller för alla socknens byar, men här väljer samtliga sockenmän på en gemensam stämma 4 åldermän, nämligen 1 för varje by. Det finns dessutom gemensam hägnadssyn i socknen.
Stadgan för Fly socken i Fjends härad 1747 (DW II:152) är ett exempel på att en stadga kan antas av sockenmännen på en samlad stämma, utan att byorganisationen därför helt överges. I socknen ska en ålderman utväljas från varje by, som också ska ha var sin markmand (markväktare) och herde. Bymännen ska, medan vångarna är fredade, samlas varje söndag efter predikan till grannemöte, och jag antar att detta möte omfattade bönderna från alla socknens byar. I så fall har sockenmännen också gemensam pantning. S. Jørgensen Kistrup[^13] anser sig ha funnit vittnesbörd om att tvistigheter mellan 2 byar i samma socken eller mellan byar från olika socknar behandlades på sockenstämman. Där sockenstämma hölls, och i synnerhet där det fanns sognegilde (sockengille) som omfattade flera byar, har detta forum naturligtvis också varit väl lämpat för behandling av mellanbys tvistigheter.
De egentliga sockenorganisationerna är inte skapade på grund av någon geografisk eller arbetsrelaterad gemenskap, utan har den kyrkliga enheten att tacka för sin tillkomst. Däremot utgör vångalagen en naturlig gemenskap i hägnader och bruk, och det är därför närliggande att undersöka om inte vångalagen har frambragt fasta mellanbys organisationer med gemensam ålderman och grannemöte.
En undersökning av förhållandena på Skånes Söderslätt, där vångalagssystemet är mer utbrett än på något annat ställe inom det gamla danska området, ger emellertid ett negativt resultat. Bara i ett enda fall har jag stött på vittnesbörd om att de i ett vångalag deltagande byarna var samlade i en gemensam organisation. N. O. Lonquist[^14] berättar om ett »fyra byars åldermannskap« i Bara härad på 1700-talet. Ett sådant existerade intill 1736 mellan byarna Bara, Mölleberga, Skammerup och Värby och var i bruk mellan Tjustorp, Värby, Bjershög och Skammerup 1775. De 4 byarna hade fälledmark tillsammans och höll varje år vid midsommar ett fälledmöte, där det undersöktes om bymännen hade för många kreatur på fälleden och om det hade satts främmande kreatur till betning. Efter fälledmötet samlades alla 4 byars bymän hos de 4 byarnas ålderman, som valdes på 3 år i taget. Det är dock möjligt att de enskilda byarna har haft sina egna grannelag vid sidan av gemenskapen med de andra byarna, vilken sannolikt bara omfattade den gemensamma betningen i fälladsvångarna.
En undersökning av tingböckerna från perioden 1656–1720 i Oxie härad, där vångalagssystemet är så gott som totalt,[^15] avslöjar inte sådana större mellanbys organisationer. 1661[^16] omnämns en person visserligen som ålderman för både Oxie och Lockarp, men 1688[^17] har de 2 byarna åter var sin ålderman. Inte ens dubbelbyarna V. Skrävlinge och V. Kattarp hade gemensam ålderman; bara en enda sak från 1707[^18] tyder på att de det året hade gemensam ålderman, men om detta hade varit fallet har denna gemenskap dock upphört redan 1708.[^19]
Däremot finns det talrika vittnesbörd om att det mellan de enskilda grannebyarna har upprättats särskilda mellanbystadgor om hägnader och markfred, även om dessa stadgor inte gett upphov till någon omfattande gemensam organisation. Sålunda ålägger Oxie häradsrätt 1667[^20] Bunkeflo och Hyllie bymän »eftter denne daug at holde wide och wedtegt wedlige imellem byerne och i marken effter recessens formelding.« 1669[^21] kräver Kvarnby att Sallerup ska »holde widen som wanneligd chr, som andre byer imellem dem giör«, och 1696[^22] försvarar åldermannen i Klörup (Skytts härad) en pantning av Ö. Grevie bymän med en hänvisning till att pantningen hade företagits »eftter wijteslagen dem emillan«. Klagstorp pantar 1699 Naffentorp bymän efter »byes rätt och wilkohr«, och i en sak samma år[^23] mellan Arrie och Broderup dömer rätten »eftter wedtächt byarne emillan«.
Orsaken till att vångalagens starka gemenskap inte frambringar någon gemensam organisation är i och för sig rätt uppenbar. En enskild by kan ju delta i flera vångalag. Det finns exempel på att en by har andel i lika många vångalag som den har vångar. Men när detta är fallet blir en gemensam organisation, som omfattar alla byuppgifterna, inte möjlig mellan vångalagets byar, som måste begränsa sig till att träffa avtal om de problem som det gemensamma utnyttjandet av fälladsvången och det gemensamma intresset i hägnaderna frambringar. Det är sådana stadgor häradsrätten hänvisar till i de ovan nämnda citaten, men det är tveksamt om dessa stadgor i någon större utsträckning har varit nedskrivna.
Helt annorlunda är förhållandena i de nordskånska skogsbygderna, där det fanns vångalag av en helt annan betydelse än i Sydskåne. Ett vångalag var här en avslutad bygrupp, vars vångar i viss utsträckning hade gemensam hägnad. Denna avgränsade gemenskap betingar ett organisatoriskt samverkan av långt mer intim karaktär än hägnads- och fälladsstadgorna i Sydskåne och Danmark.
I Nordskåne finner vi därför talrika exempel på att en bygrupp (»vangelag«) har en gemensam byordning med gemensam bystämma och ålderman. Ett framstående exempel härpå är stadgan för Svenarp, Tåckarp, Görbjörnarp, Ekeröd, Rumperöd, Jularp och Österöd byar av 1647.[^25] Det fanns bara en enda ålderman för bygruppen, och hans befattning gick runt på samtliga bymän. Särskilt omfattande är stadgan för Spångarp, Knapparp, Biära, Tårastorp, Junarp, Bösarp med flera av 1727,[^26] varav de flesta dock är utflyttartorp. Oftast bestod bygruppen bara av ett par byar.
2. Är en mellanbystadga bindande som sådan?
Först och främst måste det undersökas huruvida bönderna överhuvudtaget är pliktiga att efterkomma mellanbys överenskommelser som inte de själva, utan deras företrädare har ingått. Byns vide (botföreskrift) och stadga gäller för alla och envar i själva byn, utan att de nytillkomna bymännen behöver förpliktiga sig särskilt, men därför är det ju inte säkert att detsamma gäller för mellanbystadgor.
Den juridiska åtskillnaden mellan kontrakt och stadga för ett självstyrande samhälle har naturligtvis inte stått bönderna klar, men de har säkert haft en mycket klar föreställning om när de hade kommit i lag med andra bönder och när de blott hade ingått en enskild överenskommelse med dem.
Den ovan omnämnda överenskommelsen 1695 mellan Store och Lille Svedala i Oxie härad är efter sin ordalydelse inte bara bindande för undertecknarna utan också för deras efterkommande. Jag har inte funnit något vittnesbörd om att en sådan bestämmelse är avgörande för om en överenskommelse ska hållas som stadga, och jag är benägen att tro att domstolarna har känt sig fritt ställda inför sådana uttalanden, i varje fall när det har rått tvivel om huruvida den ifrågavarande överenskommelsen hade överskridit bymännens allmänna kompetens eller ej.
Frågan om en mellanbys avtals karaktär kom upp i en sak för Oxie häradsrätt mellan Tygelse och Klagstorp bymän 1708.[^27] De två byarna hade 1690 ingått en överenskommelse, enligt vilken Tygelse män skulle ha rätt att inhägna ett stycke jord i en av sina vångar, som låg i fälled med Klagstorp. I gengäld förpliktade de sig att aldrig mer mot Klagstorp bymäns vilja inhägna något ytterligare av den ifrågavarande vången. Icke desto mindre inhägnade de 1708 ännu ett stycke jord i vången. Tygelse bymän påstod inför rätten att den gamla överenskommelsen inte kan binda dem, då de inte har undertecknat den. Häradsrätten åsidosätter då också överenskommelsen som oförbindande, men det finns för övrigt all anledning att tro att detta skulle ha skett även om överenskommelsen hade erkänts som en egentlig stadga, ty inte ens en sådan kan beröva bönderna någon del av deras lagliga äganderätt. Man kan heller inte genom överenskommelse tvinga sina efterträdare att ställa arbete och material till hägnader på en annan bys mark.[^28]
Frågan om en mellanbystadgas bindande verkan beror därför ofta på den allmänna kompetens man i övrigt tillerkänner bymännen.
Då bymännens fælledlag (fälladslag) medförde åtskilliga förpliktelser för de deltagande bymännen, och vare sig dessa förpliktelser hade varit nedskrivna eller ej, uppfattades de som bindande för alla deltagarna. Då åldermannen i Brøderup 1698 underlät att infinna sig vid fälledmötet mellan bymännen i Brøderup, Ingelstad, Östre Grevie och Arrie, åtalas han vid häradsrätten av åldermannen i Arrie på de andras vägnar.[^29] Då åldermannen i Brøderup inte kan förneka sin förseelse, ålägger häradsrätten honom att betala det bötesbelopp som var fastställt »eftter wedtächt byarne emillan«, samt erlägga rättegångskostnaderna. Men även de materiella stadgorna och sedvanorna om betningsrätt mellan byarna var bindande för bymännen. Det hade sålunda sedan gammalt varit sed och bruk mellan byarna Lille Svedala och Kierstorp att ingen skulle ha rätt att sätta stutar på den gemensamma betesmarken, utan bara kor, får och svin. Då en byman i Kierstorp trots detta släpper ut 2 dragoxar på betesmarken, stäms han av åldermannen i Lille Svedala till att betala 2 tunnor öl efter gammal sed.[^30] Den stämde protesterar, i det att han väl medger att byarna har gemensam videgang (betesrond), men påstår att de det året inte fick något videøl (bötesöl), varför Kierstorp bymän blev ense om att släppa in stutarna. Käranden svarar att anledningen till att de inte fick bötesöl var att det inte det året hade tillsatts någon ålderman, men detta borde inte kunna hindra saken, då Kierstorp bymän själva skulle betala bötesöllet. Häradsrätten beslutar att eftersom svaranden själv erkänner att det efter den ordning som har gällt mellan byarna sedan arilds tid (urminnes tid) är förbjudet att driva stutar på betesmarken, ska han betala böter till bymännen samt rättegångskostnaderna.
Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma att man inte bör lägga alltför stor vikt vid de talrika hänvisningarna till »byns vide och stadga« eller »rätt och villkor«. Dessa hänvisningar innebär ingalunda alltid att det existerade någon skriftlig stadga, och det är väl lika tveksamt om det överhuvudtaget hade existerat någon egentlig överenskommelse. I åtskilliga fall innebär hänvisningarna bara att det hade funnits en gammal sedvana, som flertalet bymän hade känt sig bundna av.
3. Kan en mellanbystadga upprätthållas genom pantning?
Där flera byar utgjorde ett egentligt grannelag upprätthölls stadgan som i de vanliga byalagen. Grannarna samlades på ett gemensamt grannemöte under ledning av en gemensam ålderman och utpantade gemensamt den motsträvige bymannen, i vilken by han än bodde, varefter de gemensamt fördelade böterna efter stadgans regler.
I stadgor som gäller för flera byar, utan att dessa ligger i lag tillsammans, kan det förekomma likalydande bestämmelser om en mellanbys rättegång. Sålunda bestämmer den ovan nämnda stadgan för byarna i Græsted socken i § 16 att byar som ligger i vång med andra byar, och inte är åtskilda genom hägnader, på uppmaning av en av byarnas åldermän ska följa med för att syna sina gärden. Stadgan för byarna i Falkerslev socken, Falsters södra härad, av 1721 (DW IV:142) bestämmer i § 35 att en tvist mellan 2 byar som ligger i vångalag ska avgöras av sognefogden (sockenfogden) med en främmande ålderman, då åldermannen i den kärande byn ju inte kan döma i en sådan sak. Stadgan för byarna i Kippinge socken, Falsters norra härad, av 1757 (DW I:266) är likalydande härmed. Stadgan för Herrestead, Vindinge härad, Svendborg amt, 1731 (DW IX:174) har förmodligen också gällt i flera byar,[^31] i varje fall bestämmer stadgans § 5 att barn och tjänstefolk som gör skada i en annan by ska pantas av denna bys ålderman, när det tillkännages honom, och böterna ska tillfalla den by där skadan skett.
Flera av dessa bestämmelser bär prägel av att härröra från stadgor som har utformats eller rentav påbjudits av herrskap eller överhet.
Karaktären hos mellanbystadgor om begränsade gemenskaper är starkt skiftande från fall till fall. De flesta av de begränsade stadgor jag har sett innehåller inte bestämmelser om böter och utpantning, men sådana finns dock i flera fall, sålunda i stadgan mellan Bennebo och Tornved byar i Tudse härad, Holbæk amt, 1744 (DW III:134). I denna stadga, som rör betningen på en fälled vari bara de två byarna har andel, bestäms det att samtliga fælledmænd (fälladsmän) ska utpanta böterna hos de skyldiga och insätta pantet hos vederbörande bys ålderman, där det ska stå kvar tills det inlöses. Detsamma gäller stadgan 1653 mellan Rorslev och Gyngstrup byar i Odense amt (DW I:394), som rör hägnadsplikten mellan byarna. Mellan dessa byar har det upprättats ett videlag (böteslagg), i det att det hålls ett årligt ölgille som ska skifta mellan de två byarna.
Ett alldeles egenartat exempel på denna stadgetyp är stadgan mellan bönder från olika byar i Framlev socken 1640 (DW IV:306). Dessa bönder brukar jord i en vång utanför de övriga byfällesskapen, och de har i anledning därav fastställt en rad bestämmelser om markfreden i denna vång. Jordägarna i den nämnda vången ska dessutom samlas varje söndag efter gudstjänst och göra upp vilka förseelser som begåtts. En man ska utses till att skriva viden (böteslängden) ett helt år igenom, men han betecknas dock inte som ålderman. I Framlev har denna begränsade gemenskap alltså gett upphov till ett slags organisation mellan bymän från olika byar och en lagsbildning som i hög grad liknar den vanliga byorganisationen.
Mellan Lille Næstved och Lodby i Ö. Flakkebjerg härad slöts 1576 (DW I:196) en stadga om græsjævning (betesutjämning) på en gemensam betesmark. Åldermannen och de 4 förnämsta gillebröder från varje by ska efterse att det inte finns fler kreatur på marken än vad som får finnas efter överenskommelsen. Den som handlat häremot ska bota 1 tunna öl till båda byarna. En mellan Værløse, Tokkerup och Ebbeskov byar ingången stadga hävdas 1596 gentemot en byman genom pantning, men Själlands landsting underkänner pantningen, vilket dock beror på att stadgan anses vara olaglig.[^32] Av Falsters södra härads tingbok[^33] framgår det att Alslev, Ulslev och Hillerslev 1643 har den stadga att de besiktigar gärdena mellan byarna Voldermissedag (Valborgsmässodagen). Finns det hål på ett gärde skickas det bud till vederbörande by, och om hålet inte stängs pantas åldermannen.
Efter § 18 i stadgan för Slagelse markjord 1694 (DW IV:39) kan åldermannen panta de omliggande byarnas åldermän för brott mot halvgärdena mellan Slagelse och landsbyarna, och de omliggande byarna har den motsvarande rätten att panta Slagelse ålderman.
Där en mellanbystadga inte innehåller uttryckliga bestämmelser om att bestämmelserna kan upprätthållas genom pantning, kommer det alltid att kunna uppstå tvivel om bymännens rätt därtill. 1686 ingick Hofterup och Lundåkra bymän i Harjager härad en överenskommelse om antalet stutar på den gemensamma betesmarken. Då Lundåkra 1690 i strid med överenskommelsen sätter för många stutar på bete, blir bymännen pantade av Hofterup, men de protesterar mot pantningen och inbringar saken för häradsrätten. Denna beslutar att om Hofterup hade ansett kontraktet för brutet, borde de inte ha satt sig själva till domare utan fört saken efter lag och rätt.[^34]
När det inte råder något tvivel om avtalets karaktär av stadga eller sedvanans existens, och när dess innehåll inte överskrider gränserna för bymännens kompetens, har bymännens rätt till självdöme säkerligen även i dessa fall varit allmänt erkänd.
Detta framgår också klart av en rad skånska domar. Vi har tidigare omnämnt det omfattande engelag (änglag) som sträcker sig längs Öresund från Malmö och söderut.[^35] Av en sak från 1699[^36] framgår det att Naffentorp bymän hade skickat skabbiga hästar ut i fällesängen, och de hade därför blivit pantade för 1½ tunna öl av de andra byarna, nämligen Eskildstorp, Høkøpinge, Gessie, Pila, Tygelse, Klagstorp, Vintrie och Bunkeflo. Häradsrätten beslutar att då pantningen har företagits efter deras bys villkor, och Naffentorp inte kan förneka att de har släppt ut skabbiga hästar i ängen, där de gick klöv vid klöv med de andra byarnas hästar, är pantningen fullt laglig, och Naffentorp ska betala rättegångskostnaderna.
För utevaro från fälledmöte pantas en byman i Høkøpinge 1714[^37] för 3 fjärdingar öl, men hans utevaro hade också medfört att de andra bymännen måste gå hem med oförrättat ärende, då de inte kunde genomföra fälledsrensningen. Den pantade bymannen klagar emellertid till häradsrätten, som vid denna tid inte var särskilt vänligt inställd gentemot böndernas panteri (pantning). Rätten beklagar därför pantningen, utan att den dock ålägger bymännen sanktioner, liksom det tillfogas att rätten inte vill förneka böndernas rätt att hålla årliga fälledmöten, varför man ålägger käranden, som inte velat delta häri, att erlägga rättegångskostnaderna. Pantet hade han under tiden själv tagit tillbaka.
1669 hade åldermannen i Klagstorp på alla sina fälladsbröders vägnar pantat en byman i Tygelse för 1 tunna öl och 3 öre, emedan man vid fälledmötet upptäckte att han hade skabbiga hästar på fälleden.[^38] Sakens vidare förlopp kan emellertid inte följas.
1699 stämmer Lars Asmussen i Naffentorp samtliga Klagstorp bymän för en olaglig pantning av ½ tunna öl. Klagstorp svarar att de har pantat efter byns rätt och villkor, då Lars Asmussens hägnad inte var färdig till den 12.5., trots att den redan borde ha varit färdig till St. Valborg. Asmussen gensvarar att hägnaden överhuvudtaget inte tillhörde honom, och han för bevis för sitt påstående. Med hänvisning härtill ålägger rätten Klagstorp män att återlämna pantet och erlägga rättegångskostnaderna.
På samma sätt döms Hindby bymän 1702[^40] till att återlämna en kodyna som de hade frapantat en byman i Hyllie, emedan han inte hade betalat græspenge (betespengar). Emellertid var även Fosie by lotttagen i fälleden, och pengarna hade efter gammal sed betalats till Fosie. Därför var pantningen olaglig.
4. Stadgans territoriella begränsning
Där det inte finns någon uttrycklig mellanbystadga, eller där inbördes pantning mellan flera byar inte vilar på fast och erkänd sedvana, kommer det ofta att uppstå frågor om en bylags kompetens i tvistigheter rörande mellanbys beröringspunkter, till exempel plikten att underhålla ett gärde i byskälet eller ett gärde om de för flera byar gemensamma vångarna eller om plikten att hålla kreaturen från de fredade vångarna.
I domar och stadgor stöter man ofta på ordet videlag (böteslagg) som uttryck för en mellanbystadga, men det används också om mellanbys beröringar av mindre vittgående karaktär. Ett litet intryck av lagsbildningarnas ofta invecklade och från ort till ort varierande karaktär får man vid läsningen av en skildring av folklivet på Skånes Söderslätt under senare hälften av 1700-talet.[^41] Det heter däri:
»Ett viteslag består ibland av en bys männer (nämligen i skogsbygden) men på slätten är ofta flera byar, som hava vångalag samman. De hava då ock viteslag och faladslag samman. Är det små byar, som äro så i lag, händer ofta, de efter slutat vite även hava ölslag, men de större byar have de merendels sitt drickeslag för sig själva«.
Detta böteslagg kan alltså antingen vara ett egentligt mellanbys lag, där bönderna från båda byarna pantar stadgebrytarna och gemensamt dricker bötesöllet, eller också kan det inskränka sig till en gemensam betesrond, varvid de bymän som blivit kränkta pantar och dricker öllet på de andras bekostnad. Frågan om vem som deltar i att dricka öllet framhävs som ett indicium för om 2 byar är i pantelag tillsammans. I den ovan omnämnda domen från 1699 rörande änglaget längs Öresund anförs det sålunda som ett stödjande moment för pantningens laglighet att de utpantade själva hade deltagit i att dricka bötesöllet. Samma argument används i en sak från 1702, där Høkøpinge i Oxie härad åtalar Tygelse för en pantning, men häradsrätten är, som ovan nämnts, skeptiskt inställd gentemot pantningarna under denna period, och resultatet blir att då båda byarna har deltagit i att dricka öllet, ska de också vara gemensamma om att betala det.
Det finns emellertid också exempel på att böteslaget bara omfattar en del av byns bönder. Detta gäller sålunda ett böteslagg mellan några bymän i Hyllie och Hindby. Då dessa två byar bara stöter samman med smala jordremsor, är det närliggande att anta att inte alla Hyllie bymän har haft andel i denna jord och sålunda haft tillfälle att komma i lag med Hindby männen. Den ifrågavarande domen är från 1670[^42] och har en lång förhistoria, som kort kan refereras sålunda: Hyllie bymän har pantat åldermannen i Hindby, Jens Nielsen, för 1 tunna öl, emedan en av Hindby bymännen, Peder Roelsen, har haft olaglig hägnad mot Hyllie mark. Jens Nielsen söker sin regress hos Roelsen, som döms genom dom av 11.11.1669, och hänvisas till att resa sak mot Hyllie bymän, om han vill påstå att pantningen var olaglig. Roelsen stämmer alltså åldermannen i Hyllie, Niels Pedersen, inför rätten den 13.12.1669 för olaglig pantning.
Domen refererar hur pantningen för den nämnda tunnan öl gick till och tillfogar »hwilken tønde øll samptlige Hyllie byemend haffde uddrucket med Hindby mend endog 14.–15 Hyllie byemend med samme øll indtet haffde at bestille eller nogen wiedesgang med Hindby mend«. Åldermannen frikänns från åtalet för olaglig pantning, men han ska betala för det öl som de oberörda bymännen har druckit »som en huer sto(?) quote i den tønde øll kunde tilfalde«.
När byarna inte enligt stadga eller sedvana har gemensam betesrond, förnekar man i flera fall att pantning kan tillämpas vid mellanbys tvistigheter. Ingelstad bymän hade 1692[^43] instämt Høtofte män inför Oxie häradsrätt på grund av en pantning för ½ tunna öl. Høtofte män påstod att pantningen var laglig, då det efter det att kornet var sått fanns hål på Ingelstads vångagärde, så att 3 oxar hade kommit in i Høtofte rugvång och gjort skada. Så vitt det kan ses av domen och kartmaterialet, kan det inte råda tvivel om att de två byarna har legat i vångalag, och riktigheten av påståendet om den olagliga hägnaden bestrids heller inte av svaranden, men Ingelstad hävdar ändå att pantningen var olaglig, emedan de två byarna inte har betesrond tillsammans, vilket nævnsmændene (nämndemännen) bekräftade. (Här är det fråga om den vanliga svenska nämnden.)
Tingsrätten beslutar härefter att pantningen var olaglig, då Høtofte inte har betesrond med Ingelstad.
På samma sätt avvisar bymännen i Ramsåsa (Färs härad) 1752[^44] en pantning som företagits av Rödding bymän på grund av en olaglig hägnad i Ramsåsa, då pantningen skett »utan gammel plegsed eller foregången syn«.
Från det egentliga Danmark känner jag inget fall där domstolarna har underkänt en utombyspantning med direkt hänvisning till att det inte hade avtalats någon stadga mellan byarna, men synpunkten åberopas i en oavslutad sak 1677 för Ølstykke häradsting.[^45] Ganløse bymän har åtalat Kaardrup bymän för en olaglig pantning, som de har företagit under hänvisning till att de två byarna gränsar mot varandra och att deras åkrar är blandade sinsemellan, varför det sedan urminnes tid har varit sedvana och stadga byarna emellan att när det i den ifrågavarande vången såddes råg eller korn, så skulle Ganløse stänga på den ena sidan av vången och Kaardrup på den andra. Då Ganløse har försummat denna plikt, har man pantat dem och hänvisar till recessens § 46. Ganløse svarar härtill att de aldrig har haft någon gærdegang (gärdesyn) med Kaardrup eller någon bystadga med dem, och om det kommer boskap i Kaardrup vång, kunde de ju ta upp den efter lagen och inte handla så mot dem som ingen gärdesyn har med dem. Kaardrup frågar om det inte förhåller sig så att Ganløse ska stänga gärdena när det är sått, men Ganløse svarar att de nog ska stänga gärdena när det passar dem utan Kaardrup mäns hågkomst, som det inte vedkommer. Vid ett senare rättsmöte begär Ganløse om uppskov, då de inte har någon som kan framföra saken, vilken emellertid inte senare synes ha återupptagits.
Å andra sidan finns det såväl äldre som yngre skånska domar som godkänner eller neutralt omnämner en bys pantning i en annan by, utan att det till synes består något avtals- eller sedvanebestämt lagsförhållande mellan byarna. Inledningsvis ska jag omnämna ett särskilt fall från Oxie härad, nämligen tvisten mellan Sallerup och Tulstrup bymän å ena sidan och storkøpmannen Joest Weyer från Malmö å den andra. Tilldragelsen ägde rum 1656.[^46] Joest Weyer åtalade bymännen för en pantning, vars förhistoria var följande: Tidigt i rugskörden 1656 bad Tulstrup några bymän från Sallerup att granska och bese hägnaden mellan fälleden och rugvången, som löper med en arm mot Särsløv. Då fann de 5 långa hägnader som låg helt nere, så att man kunde rida eller köra över dem. Dessutom fanns mellan en Tulstrup vång och Sallerup fälled, som ligger öppen mot Tulstrup, 2 brott på hägnaden. Då deras videdag (botdag) kom, nämligen nästa fredag efter St. Valborg, var dessa hägnader ännu inte lagliga, och deras bötesbestämmelse (vide) är så beskaffad att varje hål som finns i hägnaden efter den rätta botdagen kostar 1 tunna öl i böter. Tid efter annan varnade Sallerup sina grannar i Tulstrup, men då hägnaden fortfarande var olaglig pantade de åldermannen i Tulstrup, Mogens Nielsen, och drack därpå 3½ tunnor öl.
Därefter samlades båda byarnas män på Joest Weyers gård, till vilken de olagliga hägnaderna hör, och eftersom de inte fann något av hans gods på gårdsplanen när de gick betesrond, pantade båda byarnas män honom nu för en höstvagn med 3 hjul, 1 sats seldon, 1 halskobbel och 1 kopparkittel samt diverse andra saker.
Samtliga Tulstrup och Sallerup bymän erbjuder sig att återge Joest Weyer hans frapantade gods och anser sig inte ha begått någon orätt, utan vill vara fria från hans otillbörliga åtal, då han bör hålla vide och stadga med bymännen efter dennas ordalydelse. De förbehöll sig därefter att söka honom för bevislig markskada.
För fullständighetens skull ska jag nämna sakens vidare förlopp i den mån det har kunnat spåras. Någon tingsrättsdom har det inte lyckats att finna, men de efterföljande händelserna visar att den måste ha gått Joest Weyer emot. Denne matador låter sig dock inte kuvas av några bönder och inbringar saken för landstinget, som besynnerligt nog ger honom medhåll. Inte heller landstingsdomen återfinns. Däremot framgår det av Oxie härads tingbok att Joest Weyer den 30.4.1657 har instämt bönderna på nytt, emedan de inte ville efterkomma landstingsdomen, men nu uppträder för första gången i saken en fullmäktig för bymännens herrskap, som protesterar mot den obilliga landstingsdomen, vilken strider mot all vide och stadga. Herrskapet har därför sänt bud till Köpenhamn efter en kunglig stämning. Tyvärr återfinns saken inte i herredagsdombøgerne (herredagsdomböckerna). Kriget har förmodligen uteslutit att saken överhuvudtaget behandlats i Köpenhamn.
I detta rättsfall berättas alltså både om en rent ensidig pantning, företagen av Sallerup bymän hos Tulstrup ålderman med efterföljande bötesöl som bara omfattade Sallerup män, och om en pantning företagen av båda byarnas män för genomförande av åldermannnens regress mot den skyldige bymannen.
En ensidig pantning i en annan by omnämns också i en sak för Oxie häradsting 24.1.1670. Peder Jensen i Vester Grevie instämmer Knud Ibsen i samma by för en fjärding öl som samtliga Vester Grevie bymän hade pantat för 2–3 år sedan. Knud Ibsen svarade att för 4 år sedan, då Peder Jensen var ålderman, tog han sina bymän med sig för att bese Mellem Grevies hägnader vid St. Valborgstid. De fann så hägnaden om Koreløkke genombruten, varför de gick till åldermannen i Mellem Grevie och sade till honom att om de skulle underhålla sina hägnader, måste Mellem Grevie bymän också hålla sina.
Åldermannen i Mellem Grevie avlämnar därpå ett pant bestående av bland annat en spade och en kniv, och pantet överlämnades till Peder Jensen. Nu kunde de emellertid inte få öl där i byn, och därför frågade bymännen Peder Jensen, deras ålderman, om han ville ge dem en fjärding öl på pantet, och därtill svarade han ja. Därpå fick de öllet, och under någon tid hade de krävts på betalning av detta öl, vartill bymännen svarade att om Peder Jensen ville ge dem pantet som togs i Mellem Grevie, ville de gärna betala öllet.
Under samma sak påklagas en annan pantning som Mellem Grevie hade företagit i Vester Grevie. Vid den tid då Knud Ibsen var ålderman i Vester Grevie, skickade Mellem Grevie några gånger bud till honom vid Mortenstid, att de skulle stänga hägnaden mellan Vester Grevie och Mellem Grevies rugvång. Då samlade Knud Ibsen sina bymän och bjöd dem stänga hägnaden, ty annars kom Mellem Grevie bymän och pantade dem. Så stängde de alla sina hägnader utom Peder Jensen, som inte ville stänga, och därför kom Mellem Grevie bymän och begärde en fjärding öl. Då de inte fick det, gick de till Knud Ibsen och frapantade honom 2 plogringar och en oxe, som de satte in hos Ryttaren Oluf för en fjärding öl, som de drack.
I de följande rättsmötena förs en vidlyftig bevisföring som inte tillför något nytt, vilket kanske inte är så märkligt, eftersom det sista rättsmötet avslutas med anmärkningen: »Peder Jensen af Vestergreffue kom frem for retten och wahr drucken och wed indtet synderlig«. Saken upptas till dom, men någon sådan har inte påträffats.
Däremot finns det en dom från Skånes landsting 1673 (nr. 123), som bara meddelar domsresultatet och därför är svår att bedöma. Det heter i domen: Eftersom bymännen i St. Raaby, Biellerup och Arendal med lagligt vitnesbörd har bevisat att Hospitalet i Lund ligger i vångalag med dem och är deras vide och stadga med pantning för hägnadernas bristfällighet undergivet, så kan landstingsrätten inte se att nämnda bymän med den pantning de i år har gjort har begått något rån eller stöld. Därför ska bymännen, när förvaltaren betalar 1 tunna öl och föranledda omkostnader, lämna pantet oskadat tillbaka till honom, varmed häradsdomen bekräftas, i det att förvaltaren har sin regress till hospitalets bönder, som bör stänga hägnaderna.
Domen kan antingen förstås så att pantningen är laglig emedan hospitalet genom att ligga i vångalag med byarna är undergivet dessas vide och stadga, eller också är de två uttalandena ömsesidigt förstärkande, så att det är upplyst att parterna både ligger i vångalag och har antagit en gemensam stadga. Det har inte varit möjligt att från andra källor nå klarhet i denna fråga.
Det finns också spår av sådana rent ensidiga pantningar, som vi har sett dem omnämnda i några av de ovan refererade tingsakerna från Skåne, i de riks-danska stadgorna. Byskraaen (bystadgan) för Sønder-Jernløse, Holbæk amt, från 1598 (DW I:121) bestämmer sålunda i § 27 att den som inte vill följa med och själv gå gärdesyn med sina bymän eller när man ska gå till andra byar för att panta, ska bota en fjärding öl. Det är omöjligt att bortförklara detta uttalande med en hänvisning till en eventuellt existerande mellanbystadga, ty en sådan omnämns inte, och bestämmelsen är efter sin ordalydelse inte begränsad till att gälla pantning i en eller flera bestämda byar. Sønder-Jernløse bystadga innehåller heller inte i sina övriga bestämmelser något som tyder på att den har gällt för flera byar. Bystadgan är antagen av alla bymännen och lagd på Merløse häradsting, liksom den har fått herrskapets godkännande.
Stadgan för byarna i Græsted socken, Frederiksborg amt, 1659 § 64 (DW I:54) bestämmer att utombysmän som gör olagliga vägar ska pantas, i det att åldermannen och samtliga menige bymän ska gå till överträdarens by och panta honom för en halv mark. Som ovan nämnts lyder stadgan för Græsted inte på att det har funnits något mellanbys lag mellan socknens byar, tvärtom har vi rätt att utgå ifrån att stadgan har antagits självständigt i varje by för sig.
Under en rättegång för Flakkebjerg häradsting 1607[^47] upplyses det att Benløse män ensidigt har pantat Gunlinge män för ett gärdesbrott, men om häradsrättens ställning till pantningen finner vi inget upplyst. Detsamma gäller den för samma domstol 1602[^48] inbragta pantningen som Bistrup bymän har företagit i Skajterup.
Genom Själlands landstingsdom 18.12.1678 underkänns en pantning som Husum har företagit i Brønshøj, men orsaken härtill är att sakens föremål, nämligen en skeltrætte (markskälstvist), inte hörde under byalagets kompetens.[^49]
Medan de ovan nämnda stadgorna från Nordsjälland alltså synes vara fullt förtrogna med pantningar i andra byar, synes en rad jylländska stadgor förutsätta att sådana pantningar inte kan äga rum. Det har inte framlagts någon jylländsk stadga som direkt uttalar sig om sådana pantningar, men i en rad stadgor finns det bestämmelser om pantning av utombysmän, så länge de befinner sig i den förfördelade byn, och om inombysmäns ansvar för utombysmäns överträdelser, vilka förmodligen kan tolkas som ett avståndstagande från pantning i främmande byar.
Stadgan för Randers köpstadsjordar 1772 § 56 (DW II:205) fastställer sålunda att underfogden (underfogden) ska panta alla bymän som överträder stadgan, men utombysmän som brukar jord på Randers mark ska pantas på skörden som står på marken eller på den kommande skörden. Man kan alltså ta de av överträdarens »ägodelar« som finns inom byns område, men man kan inte dra till överträdarens hemby för att panta. Förmodligen ligger samma synpunkt till grund för stadgan för Tandrup och Kirkeby i Ribe amt, 1729 (DW V:158), enligt vilken pantemännen ska skriva upp alla böter som åläggs inombysmän, intill sommaren är slut, men främmande och utombysjordägare ska genast pantas och pantet tas i förvar. Denna skillnad kunde tyda på att de främmande bara kan pantas när de grips på bar gärning inom byns område.
Några jylländska stadgor, särskilt för köpstadsjordar, innehåller bestämmelser om att främmande som lämnar byns led öppna eller i övrigt gör sig skyldiga till olaglig färdsel ska pantas på stället, vilket starkt understryks i motsats till den särskilda proceduren för inombysmän.[^50]
Denna skillnad i behandlingen kan kanske bero på byns inkompetens att senare förfölja saken på egen hand, men den kan naturligtvis också ha till syfte att säkra sig böterna av den resande, innan han försvinner, utan att man kanske anar var han kommer ifrån.
I de jylländska bestämmelserna som innehåller regler om att inombysmän i vissa situationer ska svara för utombysmän, ligger det förmodligen också ett uttalande om att de sistnämnda inte kan förföljas i sin hemby. I Rude bylag, Aarhus amt, § 40 (DW II:368) bestäms att i det fall att utombysfä som av en byman upptagits på byns jord till betning begår markskada i fredade vångar, ska den byman som har hyrt ut betningen bota för skadan, som vore det hans eget kreatur. I samma riktning går stadgan för Randers köpstadsjord 1772 § 50 (DW II:204), som förbjuder torvskärning på fälleden. Är det en utombysman som gör sig skyldig till den olagliga torvskärningen, och han inte har något av byns jord till arrende, ska den som arrenderade ut jorden till honom bota för överträdelsen med regress till arrendatorn. Dessa bestämmelser kan naturligtvis också uppfattas som ett uttryck för ovilja mot den som hyr ut sin andel i byns jord eller betning — i de flesta byar är en sådan uthyrning förbjuden — och en liknande bestämmelse i stadgan för Holbæk markjord 1705 § 21 (DW III:114) stöder, då pantning av utombysmän ju är känd i dessa trakter, den sistnämnda förståelsen.
Den klaraste bestämmelsen innehålls i stadgan för Aarhus markjord 1760 § 10 (DW II:276), vari det heter att alla förseelser som begås av utombysmän som har köpstadens markjord till arrende ska pantas under skördetiden på skörden på marken.[^51]
I samma riktning kan man tyda flera av de nedan i avsnitt 5 refererade fallen, där utombysmän som grips på bar gärning under utövande av fredsbrott kan pantas av bymännen. Det synes ofta vara en förutsättning för dessa bestämmelser att de främmande bymännen inte kan pantas utanför de fall då de grips på bar gärning. Betydelsen av att säkra sig bötesbetalningen genast kan dock även här ha spelat in.
Med den ovan nämnda domen från Skånes landsting och de spridda exemplen från riks-danska stadgor har vi närmat oss frågan om vilken territoriell begränsning stadgan har i förhållande till enskilda bymän. I de föregående fallen har det förutsatts att den utpantade byn hade en kollektiv förpliktelse att underkasta sig en mellanbystadga, men vi kan också ställas inför frågan om i vilken utsträckning enskilda bymän i en by utan särskilt beslut är underkastade en annan bys vide och stadga.
Denna fråga uppstod i en sak som 1649 behandlades vid Gärds häradsting mellan Jørgen Svendsen i Gringelstad och menige Lyngby män.[^52] Då Lyngby männen vid St. Valborgstid gick sin betesrond, visade det sig att Jørgen Svendsens hägnader var olagliga, och därför skickade de bud till honom att han skulle sätta dem i stånd. Då han efter upprepade uppmaningar inte efterkom uppmaningen, gick de till Gringelstad och frapantade Jørgen Svendsen en koppargryta. Jørgen Svendsen påstår nu inför rätten att denna pantning är olaglig, och att Lyngby män ska plikta för rån och föra hemul för sitt verk och sin gärning.
Lyngby män svarar att de har pantat J. S. efter deras grandebrev (grannebrev) »epter som hand er i grande och wangelaugh till sammen«. Detta förnekar dock J. S., i det att han inte har antagit Lyngby grannebrev, och inte heller har någon äng eller jord på andra ställen än på Gringelstad ängmark, och den jorden måste han inhägna och utlägga när det passar honom. Om Lyngby därför menar att de har lidit skada genom J. S:s hägnader, bör de låta skadan värderas av gode män och föra saken efter lag och rätt och inte genom någon »sielf håndgjort gierning« (egenhandling). Lyngby män anser sig dock kunna bevisa att J. S. har åker och äng i gemenskap med dem och blandat med deras jordlotter. Sakens avslutning kan på grund av saknade arkivalier inte spåras.
Det råder inget tvivel om att det avgörande för båda parterna i den behandlade saken har varit frågan om huruvida Jørgen Svendsen har haft jord inom samma hägnad som Lyngby. Enstaka uttalanden kunde tyda på att Lyngby blott påstår att J. S. ligger i vångalag med dem, men andra tyder snarast på att det rör sig om att bevisa att J. S. har jordlotter inom Lyngby markskäl, att det alltså finns en åkerblandning mellan Lyngby och Gringelstad. Då det rör sig om en enskild byman i Gringelstad, är det mest sannolikt att den jordgemenskap som utgör ett avgörande moment i båda parters process, består i att J. S. har jordlotter i Lyngby mark, och båda parterna förutsätter ju faktiskt att han — om detta är fallet — är underkastad Lyngby mäns vide och stadga.
Men om nu hela byn har andel i en annan bys mark eller ligger i ett vångalag med denna, kan då den ena byn kräva att den andra ingår i ett gemensamt granne- och böteslagg med den? Den ovan refererade domen från Skånes landsting kunde ju tyda härpå, och åtskilliga nordskånska häradsdomar förutsätter klart en sådan plikt.
Den 15 juli 1647 stämde Pofwel Knudsen från Svenarp bymännen i Svenarp och en rad omliggande byar inför Ö. Göinge häradsrätt till antagande av en stadga om gemensamt grannelag byarna emellan.[^53] Vidare instämdes Truid Joensen i Glimåkra på grund av en äng han hade innanför de andra byarnas hägnader och intill deras vång, varför han bör hålla sina hägnader lagliga till St. Valborg liksom de andra och vara samma stadga i alla dess poster underkastad. Joensen blev påropad men hade inte infunnit sig, varför tingsrätten för hans del utan vidare stadfäste vide och grannelag.
Så lätt gick det emellertid inte med bymännen i Rumperöd, som också var instämda att anta grannelaget. De ville inte anta stadgan, eftersom de själva hade hägnader om sina vångar, som sålunda var skilda från de andras. Det fanns markskäl mellan byarna, och de höll sin egen markfred, varför de menade att stadgan inte angick dem. Härtill svarade Pofwel Knudsen att om de kan bevisa att de har inhägnat sina vångar, så att ingen ofred kommer därifrån, får de ha lov att sköta sig själva, men om de inte kan bevisa detta, måste de vara underkastade samma stadga som de andra byarna. Rumperöd gensvarar att de har hägnat inne på sin egen grund, och att de därför inte har något med Svenarp stadga att göra.
Tingsrätten fattade därför det beslutet att om Rumperöd själva vill freda sina vångar och skaffa de andra byarna markfred genom hägnader om vången, ska de också vara fria från den omtalade stadgan, men om det lagligen bevisas att de håller en olaglig hägnad sina grannar till ofred, ska de vara underkastade den omtalade stadgan.
Stadgan, som är på 25 paragrafer, innehåller bestämmelser om en gemensam ålderman och gemensam bystämma för alla byarna, om pantning och om utdrickning av bötesöllet vid ett gille hos åldermannen. Det har alltså bildats ett egentligt grannelag byarna emellan, inte blott en överenskommelse om ett enskilt förhållande.
Den nämnda rättegången är intressant i flera avseenden. För det första ser vi att en byman som har ett enskilt jordstycke innanför en annan bys hägnader är underkastad denna andra bys stadga i vad som rör hägnaden intill denna by. Det är alltså samma regel som antas av bymännen i den ovan omnämnda saken mellan en byman i Gringelstad och Lyngby bymän.
För det andra utgår tingsrätten ifrån att byar som ligger i vångalag tillsammans också är pliktiga att hålla grannelag tillsammans. Om Rumperöd vill skilja sig ur vångalaget genom att inhägna sina vångar, kan de undgå att komma under byarnas stadga, men om hägnaden mellan Rumperöd och de andra inte är fullt laglig, blir de automatiskt underkastade stadgans bestämmelser.
Att denna grundsats har varit allmänt erkänd i de nordskånska bygderna har vi flera exempel på. Sålunda stämmer 1720 en by i V. Göinge härad grannbyn till att samtycka deras stadga.[^54] Kärandena påstår att svaranden ska anta stadgan, då de ligger i vångalag med dem. Häremot invänder svaranden att deras åkrar inte stöter helt intill kärandenas, och att det dessutom har stått en hägnad i markskälet mellan de två vångarna. Hägnaden har emellertid legat öde i många år, men de svarande vill nu återupprätta den, om kärandena vill yde dem hjälp härtill.
Tingsrätten beslutar därefter att, innan ett slutgiltigt avgörande fattas, försöka förena parterna med två nämndemän som medlare. Om parterna då antingen kan enas om hägnadens återuppresning eller om att ingå i ett gemensamt grannelag, så förblir det därvid, annars måste saken på nytt behandlas vid rätten.
1726 stämmer Svanhals bymän i Ö. Göinge härad bymännen i Simonstorp, som ligger i vångalag med Svanhals, till att samtycka denna bys stadga. Då en punkt i stadgan, om vilken det rådde oenighet, utgick till särskild behandling vid tingsrätten, slutade saken med förlikning, och de två byarna ingick frivilligt i grannelaget.[^55]
I många fall består vång- och grannelaget av en huvudby med utflyttarbyarna (torp), och från en stadga för Rickarum by i Gärds härad (nr. 20) 1729 känner vi ett exempel på att huvudbyn ensidigt har ålagt utflyttarbyarna att följa olika bestämmelser om markfred och tjudring i vången samt ålagt dessa byar att vid överträdelser betala böter i enlighet med byordningen.
Det finns dessutom talrika nordskånska byordningar som omfattar flera byar och som uttryckligen i byordningen betecknas som liggande i vångalag tillsammans.[^56]
5. Utombysfredbrytare
I samband med frågan om byalagets kompetens gentemot utombysbönder, är det naturligt att beröra frågan om huruvida det i allmänhet tillkommer bönderna rätt att panta främmande skadevållare, när dessa grips på bar gärning. Frågan har i synnerhet varit aktuell vid främmandes olagliga skogsavverkning, resandes tjudring av hästar i de fredade vångarna eller annan fredsstörande färdsel.
Henning Matzen[^57] kommer till det resultatet att landskapslagarna och senare lagstiftning inte ger rätt till någon egentlig pantning, och att den senare praxis i varje fall bara har gått ut på ett kvarhållande av fredsbryterens gods tills han betalade skadeersättning och eventuellt böter. Bestämmelsen i § 30 i Kristian II:s landsrätt av 1521, enligt vilken man fritt kan panta när någon tar fisk från en ingrävd fiskdamm, när någon skär gräs på en annans äng, och när någon hugger ett fruktbart träd i en annans skog, är enligt Matzen ett enstaka exempel i lagstiftningen, hämtat från främmande rättskällor utan samstämmighet med den danska rättstraditionen.
SKL 192 behandlar det fallet att ägaren av en inhägnad skog påträffar en främmande som olovligen hugger träd i skogen. Ägaren kan då kräva pant för böterna. Men vill skovstjuven inte ställa pant, trots att han är i stånd därtill, får den andre inte rane (beröva) det från honom, utan ska bege sig till den närmaste byn och kungöra att han nekats pant. Anders Sunesen förklarar i sin parafras § 114 denna rättsregel med att ägaren inte genom att med våld frånta honom hans gods och döma i sin egen sak ska göra sig skyldig till ett rättsbrott som inte är mindre än det som motparten har gjort sig skyldig till gentemot honom. — Här är det alltså på intet vis tal om någon rätt till pantning eller retentionsrätt för ägaren, och lagen tar rentav uttryckligen avstånd från ett sådant förfarande. Samma regel synes gälla efter VsjL, arvebok och orbodemaal, IV kap. 23, enligt vilken det finns särskilt straff för den som mot bondens förbud bortför det orättmätigt huggna trädet. Enligt Matzens uppfattning synes denna regel förutsätta att bonden inte ens får kvarhålla trädet med tvång.
I EsjL II:78 och JL II:73 ges bonden dock full rätt att om så behövs med tvång ta det stulna bränslet från tjuven. Uttalandet i JL om att bonden får frånta tjuven »the faræ costæ thær han far mæth« översätts nu i alla lagutgåvor som »de ting som han kör med«, det vill säga det bränsle han har lastat på. Något mer tveksam är JL II:74, enligt vilken bonden har rätt att jaga bort den som kör över hans åker. Det tillfogas här i de flesta och äldsta handskrifterna »och efterlämnar han (den främmande) sin vagn eller andra ting, så är den som hindrade honom att köra över sin äng eller säd inte ransman av den anledningen«, jfr. DL 6–16–22. Det av Skautrup använda handskriftet från ca 1450 har dock orden »oc taghær han theræ woghnæ oc andræ costæ« i stället för »oc latær han theræ woghæn æth andræ costæ«, vilket kunde tyda på att avskrivaren utgick ifrån att bonden hade rätt att ta vagnen från fredbrytaren.
Denna förståelse sprider sig allt mer under loppet av 1400- och 1500-talen. I Lollands villkor 1446 § 2 heter det att bonden som griper skogstjuven vid stubben får »hindre hans faarekoste oc forbryde der intet met«.[^58] Parallellt med dessa regler uppträder dock en särskild regel, som för första gången återfinns i den så kallade Erik Klippings birkerätt 1269 § 44,[^59] enligt vilken den som griper någon i obehörig skogsavverkning ska föra hans häst och vagn till jorddrotten som ett jertegn (bevis), alltså förmodligen som ett slags bevis på att den andre gripits i olaglig skogsavverkning. Denna regel återfinns i Fyns stadga 1492, efter vars äldsta konfirmation skogstjuven ska bota skadan och därutöver betala 2 sk. grot, om han vill ha sin häst och vagn igen. I Kristian III:s konfirmation 1547 har regeln emellertid blivit att skogstjuven ska ge 4 sk. grot till den som grep honom och mista sin häst och vagn.
Den här angivna utvecklingen visar en ständigt större tillgång till självtäkt för den förfördelade, om han griper fredbrytaren på bar gärning, däremot kan han inte i något fall utöva självtäkt om tjuven har sluppit ut ur skogen. Ursprungligen har bonden säkerligen bara haft rätt att kvarhålla häst och vagn tills skadan blev betald, men senare måste man anta att han har förverkat dessa effekter till den förfördelade. Så är förhållandet i Bornholms artiklar och stadgor av 1499, stadfästa av ärkebiskop Birger. I stadgans § 1 bestäms att den som olagligen hugger i öns allmänningsskogar ska ha förverkat häst och vagn till bonden och bota skogsskadan efter gode mäns bedömning.
Redan på ett tidigt stadium talar källorna om en allmän pantning av fredbrytare. Detta gäller sålunda Kristian I:s privilegier för Skåne § 3, som förbjuder allmogen att färdas över någon mans fredade vång eller äng. Den som gör det ska man skäligen panta, och sedan ska han ersätta skadan efter lagen. Att det inte rör sig om att införa någon ny praxis visar samma privilegiers § 5. Däri omnämns att allmogen har besvärat sig över att de blev förföljda med olaglig pantning, när de körde till skogs på sina rätta skogsvägar, vilket kungen ingalunda vill tillåta, om de inte kör i någon mans åker, äng eller säd, varvid det då ska förfaras såsom föreskrivits i § 3.
Under de följande århundradena stöter man åtskilliga gånger på omnämnanden av såväl allmän pantning som den särskilda bestämmelsen om att ha förverkat häst och vagn, och det råder inget tvivel om att denna självtäkt gentemot fredbrytare har varit en erkänd rättssedvana. 1553 instämmer Borge Trolle till Lilla fru Ane till Ågerup, emedan hon har frapantat några borgare i köpstaden Væ deras oxar, hästar och vagn. Fru Ane påstår att pantningen skett emedan borgarna högg träd i hennes skog, men borgarna påstår att skogen är deras egen. Kungens retterting bestämmer då att det först ska föras en ägandeskapsprocess, och den som får skogen tilldömd ska också ha pantet.[^60]
Genom öppet brev 26.5.1566 fastställer kungen att bönder som hugger träd i andras fredade vångar och inhägnade marker ska ha förverkat hästar och vagn.[^61]
Den allmänna rätten att panta alla som grips vid stubben i olaglig skogsavverkning synes erkänd i flera domar. Sålunda heter det i KRD 28.6.1598 att en jorddrot med beväpnat följe och många folk drog in i en mosse för att hugga där, men de drevs ut igen och pantades. En rettertingsdom 1632 handlar om lagligheten av en sådan pantning.[^62] Av saken framgår det att tingsrätten i Sdr. Asbo härad i Skåne har hänvisat pantningen av en bonde vid stubben till 15 mans tov och prövning som ranssak. Hela tvisten handlar om huruvida Kviinge bönder har rätt att hugga i en skog kallad Sönderskov, på Magleby mark, och landstingsdomen går mot tingsrätten och finner skogsavverkningen olaglig, då bönderna i Kviinge inte har någon rätt att hugga i skogen. Saken mot skovfogden, som har pantat och som efter häradsrättens dom skulle prövas av 15 man som ranssak, upphävs, då det inte har skett någon förföljning. Efter rettertingets avgörande ska saken förföljas på platserna, och landstingsdomen ska, intill detta har skett, inte komma någon till skada. Inte med ett enda ord antyder någon av parterna att pantningen skulle vara olaglig emedan ett sådant rättsmedel inte kan erkännas. Hela rättegången beror på om Kviinge bymän har rätt att hugga i Sönderskov eller ej. Om de har rätt, är pantningen olaglig och skogvaktaren kan straffas för rån, men om de inte har det, är pantningen laglig.[^63]
En dom från Lolland-Falsters landsting 1669 ålägger Grenge by »de Hjelm mænd efter øvrigheds bevilling al surskov paa fælledskoven, upantet og uhindret at lade til nødtørftighed bekomme og hugge«.[^64] Även här synes pantningen för skogsstöld vara en erkänd institution.
I en sak för Gärds häradsting 4.7.1672 vittnar en gammal man att han kan minnas förhållandena på Aahusgaard vid den tid då kung Kristian belägrade Kalmar. Vid den tiden hade bymännen i Yngsjö ingen rätt att hugga i en bestämd skog som låg till Aahusgaard, ty slottsherren höll pantare i skogen som hade noggrann tillsyn att det inte huggs i den fredade skogen.
Den gamla regeln om fråntagna hästar och vagn lever dock också ständigt vidare. Sålunda refererar Matzen en bytingsdom från Vordingborg 24.1.1642, varav framgår att en skogstjuv hade erbjudit den som grep honom att ställa pant, men den ifrågavarande hade då svarat att han bara ville ha hans häst och vagn till slottet. I en stadga för Östersløv bymän, som stadfästs av Villands häradsting 14.1.1673, bestäms det att om en utombysman grips i olaglig skogsavverkning på byns mark, ska han mista häst och vagn.
Regeln om förverkande av hästar och vagn är bevarad i förordningarna rörande de kungliga skogarna, i det att § 47 i förordningen 20.10.1670, § 29 i förordningen 31.8.1680 och § 29 i förordningen 13.9.1687 fastställer att den som beträder en kunglig skog med hästar och vagn, och som har tagit lass i skogen, utan att virket lagligen utvisats honom, ska ha förverkat hästar och vagn, vilka ska värderas på tinget och säljas. Behållningen ska delas mellan skogvaktaren och kungen med hälften till var. I allmängiltig formulering upprepas regeln i DL 6–17–28, och det bestäms särskilt för privata skogar i § 27 i förordningen 21.1.1710 och § 32 i förordningen 26.1.1733 att hästar och vagn i dessa fall förverkas till skogsägaren. Om kungens skogar uttalar § 1 i förordningen 26.1.1733 att då de omliggande byarna ska svara till sin anslagna skog, får envar själv panta och uppta vem han finner på sin skogsandel med hästar och vagn, när den ifrågavarande har huggit utan laglig utvisning, se även § 4 i stadgarna för Rønne och Neksø (DW I:201).
Det ovan framdragna materialet kan inte med säkerhet avgöra den av Matzen uppställda frågan om huruvida det (intill slutet av 1600-talet) var erkänt någon rätt till egentlig pantning, det vill säga fullgörelse genom försäljning av föremålet, eller om det fråntagna gods som källorna omnämner bara var en säkerhetsrätt utan möjlighet till fullgörelse. Emellertid tyder de skånska privilegierna från 1400-talet, som inte nämns av Matzen, dock mest på att en egentlig pantning tidigt har varit erkänd. För Matzen, vars arbete avser att skildra panträttens utveckling och karakterisera de olika panträtts- och panträttsliknande typerna, har frågan varit avgörande, men för en undersökning av de folkliga rättssedvanorna är frågan underordnad, då det pantade godset, långt efter det att en egentlig pantning var erkänd, enligt landsbystadgorna antingen förverkades till byn utan avräkning eller blott hölls kvar tills böterna var erlagda, utan att någon försäljning eller hemfall ägde rum. Det lönar sig inte att i varje enskilt fall söka utreda om »pantningen« har haft form av ett fråntående av godset till säkerhet, om detta har tillfallit den skadelidande som egendom, eller om det har realiserats till täckning av ett bestämt angivet bötesbelopp. Alla dessa former kallas i landsbystadgorna och i den övriga folkliga rättsbruk för pantning.
Matzen anför att det — oavsett den av honom antagna huvudregeln — i enstaka fall äger rum en egentlig pantning enligt speciella bestämmelser, och han nämner som exempel härpå ett tingsintyg från Helsingörs byrätt 1555, varav framgår att stadens skogar fredades och att skogvaktaren, som finner någon i färd med olaglig skogsavverkning, ska ta hans pant. Förmodligen utgår Matzen ifrån att denna pantningsrätt bara omfattade bymännen själva, som hade samtyckt till förbudet.
I de senare vittnesbörden och stadgorna finner vi emellertid talrika exempel på att det föreskrivs pantning av utombysmän som grips på bar gärning i fredsbrott av det ena eller andra slaget.
Enligt stadgan i Asfærg, Randers amt, 1683 (DW II:222) ska utombysmän som gräver torv i bymarken genast frapantas båda kobblen med tömmen tills vidare förhör på nästa grannemöte. Nävlinge, V. Göinge härad (nr. 77) 1690 bestämmer att utombysmän som fiskar i ån och trampar ned gräset på ängen ska bota till byn. Vitskövl, Gärds härad (nr. 12) 1693 förbjuder främmande att hugga ris i bymarken under tillbörligt åtal och pantning. Bymännen i St. Harjager, Harjager härad, frapantar 1694 en främmande en gryta han hade med sig, emedan han överträder byns stadga som förbjuder tjudring av hästar i en fredad vång.[^65] Stadgan för byarna i Græsted socken, Frederiksborg amt (DW I:53) förbjuder på samma sätt under hot om pantning de främmande att tjudra i vången eller slå gräs eller säd. I en sak för Flakkebjerg häradsting[^66] 1606 omnämns att Hyllested män har pantat Bjerge emedan de körde genom Hyllested äng. Om häradsrättens ställning är inget upplyst.
Från 1700-talet känner man en rad jylländska stadgor med bestämmelser om pantning av främmande som bryter markfreden eller gör sig skyldiga till olaglig skogsavverkning.[^67] Avvikande från dessa exempel är stadgan från Vejlby, Odense amt, 1706 § 12 (DW I:372), som bestämmer att den som möter en utombysman som hugger i skogen ska föra honom till vederbörliga ställen och låta honom skaffa sin hemulsman. Även stadgan för Viborg köpstadsjord 1789 § 10 (DW III:526) innehåller en regel om uppbringande av främmande, nämligen sådana som gör sig skyldiga till olaglig färdsel över marken. Uppbringandet av utombysmän sker i uttrycklig motsats till pantningen av jordägarna.
Sammanfattning
I den föregående undersökningen har det överallt rört sig om frågan huruvida bestämda personer eller grupper av personer deltar i en rättslig lagsbildning och är underkastade det ifrågavarande lagets allmänna rättsliga kompetens. Frågan kan då dyka upp i den formen att en by pantar en annan by eller en enskild byman i denna andra by, och den kan uppstå därigenom att en by eller en enskild byman i denna by av en annan by stäms att underteckna sistnämnda bys vide och stadga. En konsekvent tillämpning av den systematik som försökts ovan av hänsyn till kravet på överskådlighet kan inte genomföras, emedan det är så svårt att fastställa på vilket sätt bönder kommer i lag med varandra. Grannelag förutsätts ofta i domarna, även om någon stadga aldrig har existerat, och sedvanan var i lika hög grad som stadgan källan till böteslagg och andra lag.
Medan det bara är av ringa intresse att söka belysa förhållandet mellan stadga och sedvana närmare, är det av avgörande betydelse för hela förståelsen av landsbystyret att få det klarlagt i vilken utsträckning den reella lagsbildningen, det vill säga den isolerade jordgemenskapen i byn samt vång-, äng- och fälladslag mellan byarna, har varit bestämmande för de rättsliga lagsbildningarna.
Den föregående undersökningen synes då ha visat att de reella lagsbildningarna i varje fall i det skånska området har varit av avgörande betydelse för de rättsliga.
Detta framträder klarast i de nordskånska byalagen, vilket otvivelaktigt hänger samman med att vångalagen i skogsbygderna hade en helt annorlunda sluten karaktär än i slättbygderna, där de olika vångalagen grep in i varandra tills geografiska hinder avbröt kedjan. I Nordskåne finner vi talrika bygrupper som var för sig utgör ett slutet vångalag. Härigenom uppstår ett vångalag av en helt annan betydelse än i slättbygden, nämligen i betydelsen av flera byar vars vångar ligger under samma hägnad, isolerade genom denna från andra byar och bygrupper. På slätten är vångalaget bara ett uttryck för samlingen av vångar från många byar under samma hägnad, men någon avgränsning av bygrupper kan inte göras.
Enligt det framdragna materialet kan det då inte råda tvivel om att det var bindande sedvanerätt i skogsbygderna att byar som tillsammans utgjorde ett vångalag hörde under samma vide och stadga och därför var pliktiga att böja sig för flertalets avgörande. Det måste likaså ha varit sedvana att bönder som hade enstaka jordlotter i andra byar än sin hemby var underkastade den främmande byns stadga i alla förhållanden som rörde deras jordlott i byn.
Det måste slutligen understrykas att de mellanbystadgor som slöts mellan byarna i samma vångalag etablerade ett egentligt grannelag med gemensam ålderman och bystämma, och inte blott ett lösare fälleskap om enstaka mellanbys beröringar.
I slättbygden är förhållandet mer oklart. Här har vi bara sällan det slutna vångalaget (i betydelsen av bygrupp), utan hägnadssystemet breder ut sig över slätten, så långt de geografiska förhållandena tillåter. Mellanbystadgor mellan slättbyar har därför säkerligen haft ett mycket enkelt innehåll, omfattande en överenskommelse om fredningen av vångarna och om antalet kreatur på den gemensamma trädesvången. Det är alldeles osannolikt att en by, som kanske låg i 4 olika vångalag (i ordets egentliga betydelse), skulle ha detaljerade stadgor med alla 4 bygrupper, som kanske sammanlagt omfattade ett mycket stort antal byar.
I många fall måste vi ha rätt att utgå ifrån att alla de bymän som hade lott och del i sådana vångar som låg under samma hägnad, gemensamt gick hägnadssyn och gemensamt utpantade för olagligheter, på samma sätt som det årliga fälledmötet mellan alla vångalagets bymän förde kontroll med efterlevnaden av bestämmelserna rörande kreaturens antal med mera.
Denna för fälleskapet så viktiga rättsskipning har emellertid långt ifrån alltid upprätthållits av alla byar gemensamt. Om en by har olagliga hägnader, kan kreaturen vandra in i en annan bys kornvång, och denna bys bönder kommer då i sluten trupp att dra till grannbyn för att utpanta för den olagliga hägnaden och föröövad markskada. Sådana pantningar har vi också ovan sett exempel på, men det är omöjligt att i de enskilda fallen fastställa om pantningar av detta slag har haft stöd i gammal erkänd sedvana eller i en egentlig stadga. Att pantningarna har ägt rum är emellertid tillräckligt klart.
Bara en enda dom, nämligen den ovan på s. 380 refererade saken mellan Ingelstad och Høtofte, har uttryckligen uttalat sig om kompetensfrågan. Här uttalas det klart att den ena byn inte kunde panta den andra, då de två byarna inte hade betesrond tillsammans. Här finner vi alltså ett fasthållande av kravet på stadgan som grund för mellanbys pantningar. Att detta krav inte har följts i byarnas praxis torde dock det övriga materialet ha styrkt.
Den ovan på s. 383 refererade skånska landstingsdomen kan kanske uppfattas som ett uttryck för samma grundsats som den vi har funnit i Nordskåne, men då vi bara känner domsslutklämmen, och då denna också kan förstås så att byarna är pliktiga att följa stadgan emedan de tidigare har ingått den, är den sistnämnda förståelsen förmodligen den riktigaste.
Även i det nuvarande Danmark finner vi talrika mellanbystadgor om ömsesidig pantningsrätt, särskilt i de skogsfattiga trakterna på Fyn. En ensidig rätt att panta i andra byar är bara känd i de ovan på s. 383 f omnämnda nordsjälländska stadgorna och förekommer omnämnd i tingböckerna, men i Jylland synes man ta avstånd från all pantning av utombysmän som inte vilar på stadga eller sedvana.
II. Personell kompetens
Byalagets myndighet måste i äldre tid ha omfattat envar som brukade jord i bymarken, och ännu den ovan på s. 345 nämnda domen av Fynbo landsting 1704 synes utgå ifrån att även adliga gårdar måste rätta sig efter stadgans föreskrifter för lantbruksdriften. Vid denna tidpunkt hade det emellertid inte varit tal om att byalaget direkt hade någon myndighet över andra än gårdbrukare av bondeståndet, men det är sannolikt att stadgans bestämmelser angående lantbruksarbetenas utförande och den gemensamma bymarken ännu var bindande för alla gårdbrukare, av vad stånd de än var.
Byalagets myndighet gentemot prästgårdens brukare har genom tiderna varit ett stort problem, som avspeglas i källmaterialet. Att prästgården inte kunde bryta fälleskapet torde vara uppenbart, i det att en sådan akilleshäl skulle göra jordfälleskapet illusoriskt. Man ser också då och då fastslaget att prästen ska hålla stadgan lika som de andra bymännen. Detta kan direkt vara föreskrivet i stadgan, som är fallet i Thoreby, Maribo amt, 1674 §§ 19–20 (DW I:252), eller prästen kan särskilt ha tillträtt stadgan, sålunda i Kvarmløse, Holbæk amt, 1624, inledningen (DW I:126), och Saksild, Aarhus amt, 1672 (DW II:357), där prästen dock tar förbehåll gentemot fastställandet av tidpunkterna för lantbruksarbetena, i det att han vill plöja, så och skörda efter eget behag.
DL 2–11–6 bestämmer att prästerna på landsbyarna ska hålla gärden, hägnader och annat med sina grannar, så att de inte ska komma i kiv och träta med dem, men de ska hålla sig borta från deras gadestævne (gatustämma), vilket redan var påbjudet dem genom Synodalia Roskildensis 1560. Denna bestämmelse återfinns i olika varianter i de senare stadgorna. Då prästen inte infinner sig på stämman, måste hans tjänstedräng möta för honom och ge besked om vad som blivit beslutat,[^68] eller också har åldermannen plikt att hålla honom underrättad.[^69] Även om prästen i princip måste följa stadgans bestämmelser om lantbruksdriften, hade han dock ofta, som nämnts ovan s. 126, vissa särskilda förmåner, och detsamma gällde ägarna av huvudgårdar som låg i fälleskap med bondgårdarna.
Även prästens medhjälpare, klockare och degn, måste ofta ha en särställning, så att deras plikter gentemot byalaget inte kolliderade med deras ämbetsplikter, men vad gäller deras degnebolig (degnbostad) måste de följa stadgan som de andra. Gyngstrup bymän på Fyn stämde 10.2.1653 sin degn, som hade jord i marken med de andra, att delta och överta åldermannssysslan när hans tur kom och köra fattiga ur byn som de andra likväl som att hålla hägnader. Degnen hävdade emellertid att han var en »andlig« man, och häradsfogden hänskjuter saken till prostens utlåtande.[^70] I några fall åtar sig degn eller klockare byförpliktelserna genom särskild påteckning på stadgan,[^71] men några stadgor befriar uttryckligen prästens medhjälpare från åldermannssysslan och annan bytjänst.[^72]
Icke-adliga jordägare som driver gården genom förvaltare måste naturligtvis hålla stadgan med de andra, och det gäller även mjölnare i den mån det rör den jord som hör till kvarnen och eventuella vattenlopp genom ängen.[^73]
Som nämnts ovan s. 94 gäller stadgan för alla byns husmænd (husmän), även om det inte kan antas att dessa har full medbestämmanderätt i byns angelägenheter. I en lång rad stadgor är det uttryckligen fastställt att husmännen ska rätta sig efter byns bestämmelser.[^74] Detta gäller även bymännens tjänstefolk.[^75]
1665 hade Jørgen Madsen, som bodde i ett hus i Stenstrup på Fyn men tillika tjänade fru Anne Vind på Løjved som trädgårdsmästare, kört tvärs över en åker och gjort sädesskada. Han gick till bystämman och erbjöd sig att betala skadan, men de dömde honom efter vide och stadga till 1 tunna öl och pantade honom med våld för 2 kopparkittlar. Fru Anne Vinds fullmäktige gör vid rätten gällande att han var i fruens tjänst för kostpengar och lön och inte hörde under bylagen. Emellertid hade trädgårdsmästaren varje år givit bymännen 1 tunna öl, men han förklarade att det inte var för att vara deras gillebroder i deras lag under deras bylag, utan för att hans småboskap fick gå på bymarken. Bymännen kräver pantningen stadfäst, eftersom den som bor i byn och som gör skada bör bota efter deras bylag och rätt. Häradsrätten hänvisar saken till landstinget, då den rör hemul.
Elvte Kapitel. Bylagets stedlige og personelle Kompetence
I. Stedlig kompetence
1. Organisationsformer og mellembysvedtægter
Ved en analyse af en folkelig associations retlige karakter er det nødvendigt at klargøre sig de sociale, funktionelle, økonomiske eller geografiske faktorer, der ligger til grund for associationens opkomst. Landsbylaget er i første række skabt som et arbejdslag bestemt af fællesskabet i jord og drift, og bylagets kompetence maa derfor ogsaa antages at være begrænset af omfanget af det fællesskab, der bestaar imellem byens bønder. Hvor landsbyen, som flere steder i Skaanes skovbygder, er en fuldstændig isoleret enhed, adskilt fra andre byer af den omliggende, udyrkede alminding, vil det retlige fællesskab være begrænset til de i bymarken lodtagne bønder, men hvor fællesskabet strækker sig ud over den dyrkede bymarks grænser, vil ogsaa retlige lagdannelser af større omfang end den enkelte bys indbyggere kunne tænkes.
Saadanne mellembys lagdannelser kan være begrænsede til et enkelt, mindre omfattende fællesskab, f. eks. en afsides liggende eng eller skovalminding, der er i fællig imellem to eller flere byer, men de kan ogsaa være af omfattende karakter f. eks. naar en række byer er knyttet sammen i vangelag, hvor de enkelte bymarker uhegnede støder op til hinanden. I det følgende skal der gøres et forsøg paa at klargøre, i hvilket omfang disse større fællesskaber har givet anledning til retlige lagdannelser med indbyrdes bindende regler, udsprunget af sædvanen eller nedskrevet i vedtægt og haandhævet med bymændenes selvpantning.
I mange tilfælde har disse mellembys fællesskaber ført til oprettelsen af en skriftlig vedtægt byerne imellem om de problemer, som fællesskabet fremkaldte, og saadanne mellembys vedtægter er blevet haandhævet paa samme maade som de sædvanlige byvedtægter. Det er i særlig grad den for nabobyer fælles græsning paa alminding og ævred, der har givet anledning til saadanne overenskomster. Ved aabent brev af 12. 12. 1583 stadfæster kongen saaledes en kontrakt imellem borgerne i Bogense og landsbyen Skovby angaaende fælles fædrift mellem de to byer, og den 15. 3. 1585 stadfæstes en overenskomst imellem Ringsted købstad og landsbyen Benløse om Ringsteds adgang til kvægdrift i en af Benløse bys vange, naar denne ligger i fælled.
De senere tingbøger og bevarede skriftlige vedtægter frembyder talrige eksempler paa overenskomster om fælled, græsning og hegn. Poul Bjerge har saaledes ved sin gennemgang af tingbøgerne for Odense amt fundet en mængde saadanne overenskomster.[^1] Til eksempel nævner han fra Lunde herreds tingbog en vedtægt af 3. 6. 1635 for 4 mænd i Brandeby og 4 i Emmelev, to byer i Hjadstrup sogn. I reglen er det oldermændene for de forskellige byer, der fremstaar paa tinge og paa alle bymændenes vegne indgaar vedtægt, og fra de følgende aar har Poul Bjerge i Lunde herreds tingbog fundet talrige vedtægter mellem byer af et saadant begrænset indhold.
Fra Fyen kendes endvidere flere mellembys vedtægter fra Salling herred, og her har det været almindeligt, at samtlige bymænd fra de forskellige byer, der havde andel i en fællesgræsning, pantede for overtrædelser af de vedtagne bestemmelser om græsningens regulering.[^2] Som det vil fremgaa af de følgende afsnit, kendes saadanne begrænsede mellembys vedtægter ogsaa fra de øvrige landsdele. Her skal kun nogle enkelte eksempler nævnes. Under en sag for Ølstykke herredsting 1625[^3] erklærer Værløselille bymænd sig indforstaaet med at overholde den vedtægt om led og gærder, som i gammel tid er indgaaet med Farum bymænd, og i 1723 tinglæses en vedtægt mellem to byer i Musse hd. paa Lolland om græsningen paa en fælledmark.[^4]
Ogsaa fra Skaane kender vi vedtægter om græsningsretten mellem byer. I 1695 indgik Store og Lille Svedala i Oxie hd. en overenskomst om antallet af kreaturer og græsningsrettens fordeling paa en fælled, hvori begge byer var lodtagne.[^5] Mere omfattende overenskomster kender vi fra 1704, hvor Tørringe, Käglinge, Arrie og Broderup i Oxie hd. indgaar en overenskomst om, at ingen bymænd maa græsse flere stude paa fælledvangene, end han om vinteren kan føde paa sin gaard,[^6] og fra Skytts hd., hvor en række byer indgaar en overenskomst om den fælles brug af fælleden.[^7] Se endvidere nedenfor om en vedtægt mellem 10 byer i Oxie hd. om fællesengen langs Øresund.
Der blev ogsaa oprettet vedtægter om andre begrænsede fællesskaber mellem byerne end de forannævnte, f. eks. overenskomst om fælles fiskevand (DW II:492), tidspunktet for opgivelse af fælles vange[^8] eller om et særligt jordstykke, der bruges af bønder fra flere byer (DW IV:306). I 1671[^9] stævner bønderne i Køpinge, Gærds hd., naboerne i Hovby for tingsretten, fordi Hovby mænds kvæg har gjort stor skade i Køpinge bys vange. Til bilæggelse af tvisten tilbyder Køpinge at oprette et »grandhelles tingsvidne« imellem byerne, hvorefter de paa begge sider skal gøre hegnet saa lovligt, at det kan staa for 8 mands granskning, og hvis de ikke kan syne det paa begge sider, maa der udpeges uvildige mænd dertil. Heri samtykker Hovby.
Ofte er det praktiske fællesskab mellem byerne saa omfattende, at byerne danner et fælles grandelag med fælles oldermænd og fælles grandestævne. Dette gælder naturligvis især byer, der ligger i samme vangelag eller ligefrem udgør et sluttet vangelag.
Den 26. 10. 1654 indgik Beldringe og Tåstrup byer i Odense amt (DW I:321) en vide og vedtægt »at holde med hverandre i begge byer som gode naboer i alle maader«. Efter vedtægten har byerne fælles oldermand, men grandestævnet er ikke omtalt. En lignende vedtægt haves fra 1689 mellem Fole og Ganderup byer i Haderslev amt (DW V:200). Her omtales det fælles grandestævne men ikke nogen oldermand.[^10]
Som tidligere omtalt finder vi i Danmark adskillige eksempler paa egentlige sogneorganisationer først og fremmest i omraader, hvor landsbybebyggelsen ikke findes eller dog er mindre fremtrædende.[^11] Vi har set, at sogneorganisationen paa Bornholm, hvor landsbyerne ganske mangler, er traadt i stedet for landsbystyret, og det er paavist, at der ogsaa andre steder i landet har været egentlige sognelag.
Ofte er det imidlertid meget vanskeligt at afgøre, om en vedtægt, der omfatter et helt sogn, er udtryk for, at der fandtes en egentlig sogneorganisation, eller om blot den samme vedtægt har været gældende i alle sognets byer, der dog har haft deres egne oldermænd og bystævner. Et udpræget eksempel paa sidstnævnte type er vedtægten for byerne i Asfærg sogn, Nørhald hd., Randers amt, 1685 (DW II:210). Matzen[^12] omtaler denne vedtægt i forbindelse med spørgsmaalet om, hvorvidt man kan anvende magt overfor udenbys mænd, og da Asfærg vedtægt hjemler bymændene ret til ved innam med magt at tage dyret fra ejermanden, forklarer Matzen dette derved, at vedtægten gælder for Asfærg og omliggende byer, den skulde altsaa være en mellembys vedtægt. Dette kan ikke være rigtigt. Som ogsaa udgiveren har bemærket det i en note til gengivelsen i DW, gælder vedtægten efter sit indhold kun Asfærg by. Der tales om bymændene paa grandestævne og om byens oldermand, selv om enkelte særlig vigtige sager, f. eks. naar en bymand vil klage en grande til tinge, skal forelægges præsten og sognemændene paa sognestævnet. Forholdet har formentlig været det, at ligelydende vedtægter har været gældende i sognets øvrige byer.
Saadanne vedtægter, der er ens for alle sognets byer, opstaar naturligvis især ved indgriben udefra f. eks. sognepræsten, eller en grundejer, der har jord i alle byer. Den for oprettelsen af landsbyvedtægter saa stærkt virksomme ridefoged paa Krogerup, J. Rostgaard har f. eks. udarbejdet en saadan mønstervedtægt for byerne i Græsted sogn, Frederiksborg amt (DW I:40). Der kan ikke være tvivl om, at denne vedtægt skulde særskilt vedtages i hver enkelt by, herom vidner flere af dens bestemmelser. Paa samme maade har alle byerne under grevskabet Knuthenborg i 1739 faaet udleveret en vedtægt til antagelse og efterlevelse (DW III:449) »hver steds oldermand«, og vedtægten for Ny sogn, Ringkøbing amt, 1765 (DW IV:333) gælder for alle sognets byer, men her vælger samtlige sognemænd paa et fælles stævne 4 oldermænd, nemlig 1 for hver by. Der er endvidere fælles hegnssyn i sognet.
Vedtægten for Fly sogn i Fjends hd. 1747 (DW II:152) er et eksempel paa, at en vedtægt kan antages af sognemændene paa et samlet stævne, uden at byorganisationen derfor helt opgives. I sognet skal der udvælges en oldermand af hver by, der ogsaa skal have hver sin markmand og hyrde. Bymændene skal, medens vangene er fredet, mødes hver søndag efter prædiken til grandestævne, og jeg antager, at dette stævne omfatter bønderne fra alle sognets byer. I saa fald har sognemændene ogsaa fælles pantning. S. Jørgensen Kistrup[^13] mener at have fundet vidnesbyrd om, at tvistigheder mellem 2 byer i samme sogn eller mellem byer fra forskellige sogne blev behandlet paa sognestævnet. Hvor sognestævne holdtes, og især hvor der fandtes sognegilde omfattende flere byer, har dette forum naturligvis ogsaa været velegnet til behandling af mellembys stridigheder.
De egentlige sogneorganisationer er ikke skabt paa grund af noget geografisk eller arbejdsmæssigt fællesskab, men skylder den kirkelige enhed deres tilblivelse. Derimod udgør vangelagene et naturligt fællesskab i hegn og brug, og det er derfor nærliggende at undersøge, om ikke vangelagene har affødt faste mellembys organisationer med fælles oldermand og grandestævne.
En undersøgelse af forholdene paa Skaanes Söderslätt, hvor vangelagssystemet er mere udbredt end noget andet sted indenfor det gamle danske omraade, giver imidlertid et negativt resultat. Kun i et enkelt tilfælde er jeg stødt paa vidnesbyrd om, at de i et vangelag deltagende byer var samlet i en fælles organisation. N. O. Lonquist[^14] fortæller om et »fyra byars åldermanskap« i Bara herred paa 1700-tallet. Et saadant eksisterede indtil 1736 mellem byerne Bara, Mölleberga, Skammerup og Värby og var i brug mellem Tjustorp, Värby, Bjershög og Skammerup i 1775. De 4 byer havde fælledmark sammen og afholdt hvert aar ved St. Hans et fælledmøde, hvor det blev undersøgt, om bymændene havde for mange kreaturer paa fælleden, og om der var sat fremmede kreaturer til græsning. Efter fælledmødet samledes alle 4 byers bymænd hos de 4 byers oldermand, der valgtes paa 3 aar ad gangen. Det er dog muligt, at de enkelte byer har haft deres egne grandelag ved siden af fællesskabet med de andre byer, der sandsynligvis kun omfattede den fælles græsning i fælledvangene.
En undersøgelse af tingbøgerne fra tiden 1656–1720 i Oxie hd., hvor vangelagssystemet er saa godt som totalt,[^15] afslører ikke saadanne større mellembys organisationer. I 1661[^16] omtales en person ganske vist som oldermand for baade Oxie og Lockarp, men i 1688[^17] har de 2 byer igen hver sin oldermand. Selv dobbeltbyerne V. Skrävlinge og V. Kattarp havde hver sin oldermand, kun en enkelt sag fra 1707[^18] tyder paa, at de dette aar havde fælles oldermand, men hvis dette havde været tilfældet, er dette fællesskab dog ophørt allerede 1708.[^19]
Derimod findes der talrige vidnesbyrd om, at der mellem de enkelte nabobyer har været oprettet særlige mellembys vedtægter om hegn og markfred, selv om disse vedtægter ikke har givet anledning til nogen omfattende fælles organisation. Saaledes paalægger Oxie herredsret 1667[^20] Bunkeflo og Hyllie bymænd »eftter denne daug at holde wide och wedtegt wedlige imellem byerne och i marken effter recessens formelding.« I 1669[^21] kræver Kvarnby, at Sallerup skal »holde widen som wanneligd chr, som andre byer imellem dem giör«, og i 1696[^22] forsvarer oldermanden i Klörup (Skytts hd.) en pantning af Ö. Grevie bymænd med en henvisning til, at pantningen var foretaget »eftter wijteslagen dem emillan«. Klagstorp panter 1699 Naffentorp bymænd efter »byes rätt och wilkohr«, og i en sag samme aar[^23] mellem Arrie og Broderup dømmer retten »eftter wedtäckt byarne emillan«.
Aarsagen til, at vangelagenes stærke fællesskab ikke afføder nogen fælles organisation er i og for sig ret iøjefaldende. En enkelt by kan jo deltage i flere vangelag. Der er eksempler paa, at en by har andel i lige saa mange vangelag, som den har vange. Men naar dette er tilfældet, vil en fælles organisation, omfattende alle byopgaverne, ikke være mulig imellem vangelagets byer, der maa begrænse sig til at træffe aftaler om de problemer, som den fælles udnyttelse af fælledvangen og den fælles interesse i hegnene afføder. Det er saadanne vedtægter, herredsretten henviser til i de forannævnte citater, men det er tvivlsomt, om disse vedtægter i større udstrækning har været nedskrevne.
Helt anderledes er forholdene i de nordskaanske skovbygder, hvor der fandtes vangelag af en helt anden betydning end i Sydskaane. Et vangelag var her en afsluttet bygruppe, hvis vange i et vist omfang havde fælles hegn. Dette afgrænsede fællesskab betinger et organisatorisk samvirke af langt mere intim karakter end hegns- og fælledvedtægterne i Sydskaane og Danmark.
I Nordskaane finder vi derfor talrige eksempler paa, at en bygruppe (»vangelag«) har en fælles byordning med fælles bystævne og oldermand. Et fremragende eksempel herpaa er vedtægten for Svenarp, Tåckarp, Görbjörnarp, Ekeröd, Rumperöd, Jularp og Österöd byer af 1647.[^25] Der var kun een oldermand for bygruppen, og hans bestilling gik rundt paa samtlige bymænd. Særlig omfattende er vedtægten for Spångarp, Knapparp, Biära, Tårastorp, Junarp, Bösarp m. fl. af 1727,[^26] hvoraf de fleste dog er udflyttertorp. Oftest bestaar bygruppen kun af et par byer.
2. Er en mellembysvedtægt bindende som saadan?
Først og fremmest maa det undersøges, hvorvidt bønderne overhovedet er pligtige at efterkomme mellembys overenskomster, som de ikke selv, men deres forgængere har indgaaet. Byens vide og vedtægt gælder for alle og enhver i selve byen, uden at de nyankomne bymænd behøver at forpligte sig særligt, men derfor er det jo ikke sikkert, at det samme er tilfældet med mellembys vedtægter.
Den juridiske sondring imellem kontrakt og vedtægt for et selvstyrende samfund har naturligvis ikke staaet bønderne klart, men de har sikkert haft en meget klar forestilling om, hvornaar de var kommet i lag med andre bønder, og hvornaar de blot havde indgaaet en enkelt overenskomst med dem.
Den ovenfor omtalte overenskomst 1695 imellem Store og Lille Svedala i Oxie hd. er efter sin ordlyd ikke alene bindende for underskriverne men ogsaa for deres efterkommere. Jeg har ikke fundet noget vidnesbyrd om, at en saadan bestemmelse er afgørende for, om en overenskomst skal holdes som vedtægt, og jeg er tilbøjelig til at tro, at domstolene har følt sig frit stillet overfor saadanne udtalelser, i hvert tilfælde naar der har hersket tvivl om, hvorvidt den paagældende overenskomst har overskredet bymændenes almindelige kompetence eller ej.
Spørgsmaalet om en mellembys aftales karakter kom frem i en sag for Oxie herredsret mellem Tygelse og Klagstorp bymænd i 1708.[^27] De to byer havde i 1690 indgaaet en overenskomst, hvorefter Tygelse mænd skulde have lov til at indhegne et stykke jord i en af deres vange, som laa i fælled med Klagstorp. Til gengæld forpligtede de sig til aldrig mere imod Klagstorp bymænds vilje at indhegne noget yderligere af den paagældende vang. Ikke desto mindre indhegnede de i 1708 endnu et stykke jord i vangen. Tygelse bymænd paastod i retten, at den gamle overenskomst ikke kan binde dem, da de ikke har underskrevet den. Herredsretten tilsidesætter da ogsaa overenskomsten som uforbindende, men der er forøvrigt al grund til at tro, at dette vilde have været sket, selv om overenskomsten var anerkendt som en egentlig vedtægt, thi selv en saadan kan ikke berøve bønderne nogen del af deres lovlige ejendomsret. Man kan heller ikke ved overenskomst tvinge sine eftermænd til at yde arbejde og materiale til hegn paa en anden bys mark.[^28]
Spørgsmaalet om en mellembys vedtægts bindende virkning vil derfor ofte være afhængigt af den almindelige kompetence, man iøvrigt tillægger bymændene.
Da bymændenes fælledlag medførte adskillige forpligtelser for de deltagende bymænd, og hvad enten disse forpligtelser har været nedskrevet eller ej, er de blevet opfattet som bindende for alle deltagerne. Da oldermanden i Brøderup 1698 undlod at møde op til fælledmødet mellem bymændene i Brøderup, Ingelstad, Østre Grevie og Arrie, tiltales han ved herredsretten af oldermanden i Arrie paa de andres vegne.[^29] Da oldermanden i Brøderup ikke kan benægte sin forseelse, paalægger herredsretten ham at betale den bøde, der var fastsat »eftter wedtächt byarne emillan«, samt erlægge sagens omkostninger. Men ogsaa de materielle vedtægter og sædvaner om græsningsret mellem byerne var bindende for bymændene. Det havde saaledes fra gammel tid været skik og brug mellem byerne Lille Svedala og Kierstorp, at ingen skulde have ret til at sætte stude paa den fælles græsgang, men kun køer, faar og svin. Da en bymand i Kierstorp paa trods heraf slipper 2 trækokser ud paa græsgangen, sagsøges han af oldermanden i Lille Svedala til at betale 2 tønder øl efter gammel skik.[^30] Den sagsøgte protesterer, idet han vel indrømmer, at byerne har fælles videgang, men paastaar, at de det aar ikke fik noget videøl, hvorfor Kierstorp bymænd blev enige om at slippe studene ind. Sagsøgeren replicerer, at grunden til, at de ikke fik videøl var, at der ikke det aar var tilsat nogen oldermand, men dette skulde ikke kunne hindre sagen, da Kierstorp bymænd selv skulde betale videøllet. Herredsretten resolverer, at eftersom sagsøgte selv erkender, at det efter den ordning, som har været gældende mellem byerne fra arilds tid, er forbudt at trække stude paa græsgangen, skal han betale en bøde til bymændene samt sagens omkostninger.
Det er i denne forbindelse værd at gøre opmærksom paa, at man ikke bør lægge for megen vægt paa de talrige henvisninger til »byens vide og vedtægt« eller »ret og vilkaar«. Disse henvisninger betyder ingenlunde altid, at der eksisterede nogen skriftlig vedtægt, og det er vel lige saa tvivlsomt, om der overhovedet har eksisteret nogen egentlig aftale. I adskillige tilfælde betyder henvisningerne blot, at der har eksisteret en gammel sædvane, som flertallet af bymændene har følt sig bundet af.
3. Kan en mellembysvedtægt haandhæves ved pantning?
Hvor flere byer udgjorde et egentligt grandelag, er vedtægten blevet haandhævet som i de almindelige bylag. Granderne samledes paa et fælles grandemøde under ledelse af en fælles oldermand og udpantede i fællesskab den genstridige bymand, i hvad by han end boede, hvorpaa de i fællesskab fordelte bøderne efter vedtægtens regler.
I vedtægter, der gælder for flere byer, uden at disse ligger i lag sammen, kan der forekomme enslydende bestemmelser om en mellembys rettergang. Saaledes bestemmer den forannævnte vedtægt for byerne i Græsted sogn i § 16, at byer, som ligger i vang med andre byer, og ikke er adskilt ved hegn, naar de af en af byernes oldermænd tilsiges, skal følge med for at syne deres gærder. Vedtægten for byerne i Falkerslev sogn, Falsters søndre herred, af 1721 (DW IV:142) bestemmer i § 35, at en strid imellem 2 byer, der ligger i vangelag, skal afgøres af sognefogden med en fremmed oldermand, da oldermanden i den sagsøgende by jo ikke kan dømme i en saadan sag. Vedtægten for byerne i Kippinge sogn, Falsters nørre hd. af 1757 (DW I:266) er enslydende hermed. Vedtægten for Herrestead, Vindinge hd., Svendborg amt 1731 (DW IX:174) har formentlig ogsaa været gældende i flere byer,[^31] i hvert tilfælde bestemmer vedtægtens § 5, at børn og tjenestefolk, der gør skade i en anden by, skal pantes af denne bys oldermand, naar det tilkendegives ham, og bøderne skal komme den by tilgode, hvor skaden er sket.
Flere af disse bestemmelser bærer præg af at hidrøre fra vedtægter, der er konciperet eller endog paabudt af herskab eller øvrighed.
Karakteren af mellembys vedtægter om begrænsede fællesskaber er stærkt skiftende fra tilfælde til tilfælde. De fleste af de begrænsede vedtægter, jeg har set, indeholder ikke bestemmelser om bøde og udpantning, men saadanne findes dog i flere tilfælde, saaledes i vedtægten mellem Bennebo og Tornved byer i Tudse hd., Holbæk amt, 1744 (DW III:134). I denne vedtægt, der angaar græsningen paa en fælled, hvori kun de to byer har andel, bestemmes det, at samtlige fælledmænd skal udpante bøderne hos de skyldige og indsætte pantet hos vedkommende bys oldermand, hvor det skal henstaa, indtil det indløses. Det samme gælder vedtægten 1653 mellem Rorslev og Gyngstrup byer i Odense amt (DW I:394), der angaar hegnspligten mellem byerne. Mellem disse byer er der oprettet et videlag, idet der holdes et aarligt ølgilde, som skal skifte mellem de to byer.
Et ganske særpræget eksempel paa denne vedtægtstype er vedtægten mellem bønder fra forskellige byer i Framlev sogn 1640 (DW IV:306). Disse bønder bruger jord i en vang udenfor de øvrige byfællesskaber, og de har i den anledning fastsat en række bestemmelser om markfreden i denne vang. Lodsejerne i den nævnte vang skal derhos mødes hver søndag efter gudstjeneste og opgøre, hvilke forseelser der er begaaet. En mand skal udpeges til at skrive viden et aar igennem, men han betegnes dog ikke som oldermand. I Framlev har dette begrænsede fællesskab altsaa givet anledning til en slags organisation imellem bymænd af forskellige byer og en lagdannelse, der i høj grad ligner den sædvanlige byorganisation.
Mellem Lille Næstved og Lodby i Ø. Flakkebjerg hd. blev der 1576 (DW I:196) indgaaet en vedtægt om græsjævning paa en fælles græsmark. Oldermanden og de 4 fornemste gildebrødre af hver by skal efterse, at der ikke er flere kreaturer paa marken, end der maa være efter vedtagelsen. Findes der nogle, som har handlet herimod, skal han bøde 1 tønde øl til begge byer. En mellem Værløse, Tokkerup og Ebbeskov byer indgaaet vedtægt hævdes 1596 overfor en bymand ved pantning, men Sjællands landsting underkender pantningen, hvilket dog skyldes, at vedtægten anses for ulovlig.[^32] Af Falster sdr. herreds tingbog[^33] fremgaar det, at Alslev, Ulslev og Hillerslev 1643 har den vedtægt, at de beser gærderne mellem byerne Voldermissedag. Er der hul paa et gærde, sendes der bud til vedkommende by, og hvis hullet ikke lukkes, pantes oldermanden.
Efter § 18 i vedtægten for Slagelse markjord 1694 (DW IV:39) kan oldermanden pante de omliggende byers oldermænd for brud paa halvgærderne mellem Slagelse og landsbyerne, og de omliggende byer har den tilsvarende ret til at pante Slagelse oldermand.
Hvor en mellembys vedtægt ikke indeholder udtrykkelige bestemmelser om, at bestemmelserne kan haandhæves ved pantning, vil der altid kunne opstaa tvivl om bymændenes adgang hertil. I 1686 indgik Hofterup og Lundåkra bymænd i Harjager hd. en overenskomst om antallet af stude paa den fælles græsgang. Da Lundåkra i 1690 i strid med overenskomsten sætter for mange stude paa græs, bliver bymændene pantet af Hofterup, men de protesterer imod pantningen og indbringer sagen for herredsretten. Denne resolverer, at hvis Hofterup havde anset kontrakten for brudt, skulde de ikke have sat sig selv til dommere men ført sagen efter lov og ret.[^34]
Naar der ingen tvivl er om aftalens karakter af vedtægt eller sædvanens eksistens, og naar dens indhold ikke overskrider grænserne for bymændenes kompetence, har bymændenes ret til selvdømme sikkert ogsaa i disse tilfælde været almindeligt anerkendt.
Dette fremgaar ogsaa klart af en række skaanske domme. Vi har tidligere omtalt det omfattende engelag, der strækker sig langs Øresund fra Malmø og imod syd.[^35] Af en sag fra 1699[^36] fremgaar det, at Naffentorp bymænd havde sendt skabede heste ud i fællesengen, og de var derfor blevet pantede for 1½ tønde øl af de andre byer, nemlig Eskildstorp, Høkøpinge, Gessie, Pila, Tygelse, Klagstorp, Vintrie og Bunkeflo. Herredsretten resolverer, at da pantningen er foretaget efter deres bys vilkaar, og Naffentorp ikke kan nægte, at de har sluppet skabede heste ud i engen, hvor de gik klov ved klov med de andre byers heste, er pantningen fuldt lovlig, og Naffentorp skal betale sagsomkostningerne.
For udeblivelse fra fælledmøde pantes en bymand i Høkøpinge i 1714[^37] for 3 fjerdinger øl, men hans udeblivelse havde ogsaa medført, at de andre bymænd maatte gaa hjem med uforrettet sag, da de ikke kunde gennemføre fælledrensningen. Den pantede bymand klager imidlertid til herredsretten, som paa denne tid ikke var særlig venligt indstillet overfor bøndernes panteri. Retten beklager derfor pantningen, uden at den dog paalægger bymændene sanktioner, ligesom det tilføjes, at retten ikke vil benægte bøndernes ret til at holde aarlige fælledmøder, hvorfor man paalægger sagsøgeren, der ikke har villet deltage heri, at udrede sagsomkostningerne. Pantet havde han i mellemtiden selv taget tilbage.
I 1669 havde oldermanden i Klagstorp paa alle sine fælledbrødres vegne pantet en bymand i Tygelse for 1 td. øl og 3 øre, fordi man ved fælledmødet opdagede, at han havde skabede heste paa fælleden.[^38] Sagens videre forløb kan imidlertid ikke følges.
I 1699 sagsøger Lars Asmussen i Naffentorp samtlige Klagstorp bymænd for en ulovlig pantning af ½ td. øl. Klagstorp svarer, at de har pantet efter byens ret og vilkaar, da Lars Asmussens hegn ikke var færdigt til den 12. 5., skønt det allerede skulde have været færdigt til St. Valborg. Asmussen gensvarer, at hegnet overhovedet ikke tilhørte ham, og han fører bevis for sin paastand. Med henvisning hertil paalægger retten de Klagstorp mænd at tilbagelevere pantet og udrede sagsomkostningerne.
Paa samme maade dømmes Hindby bymænd i 1702[^40] til at tilbagelevere en koredyne, som de havde frapantet en bymand i Hyllie, fordi han ikke havde betalt græspenge. Imidlertid var ogsaa Fosie by lodtagen i fælleden, og pengene var efter gl. skik betalt til Fosie. Derfor var pantningen ulovlig.
4. Vedtægtens stedlige begrænsning
Hvor der ikke findes nogen udtrykkelig mellembys vedtægt, eller hvor indbyrdes pantning mellem flere byer ikke hviler paa fast og anerkendt sædvane, vil der ofte opstaa spørgsmaal om en bylovs kompetence i stridigheder vedrørende mellembys berøringspunkter f. eks. pligten til at vedligeholde et hegn i byskellet eller et hegn om de for flere byer fælles vange eller om pligten til at holde kreaturerne fra de fredede vange.
I domme og vedtægter støder man ofte paa ordet videlag som udtryk for en mellembys vedtægt, men det benyttes ogsaa om mellembys berøringer af mindre vidtgaaende karakter. Et lille indtryk af lagdannelsernes ofte indviklede, og fra sted til sted varierende karakter faar man ved læsningen af en skildring af folkelivet paa Skaanes Söderslätt i sidste halvdel af 1700-tallet.[^41] Det hedder heri:
»Ett viteslag består ibland av en bys männer (nämligen i skogsbygden) men på slätten är ofta flera byar, som hava vångalag samman. De hava då ock viteslag och faladslag samman. Är det små byar, som äro så i lag, händer ofta, de efter slutat vite även hava ölslag, men de större byar have de merendels sitt drickeslag för sig själva«.
Dette videlag kan altsaa enten være et egentligt mellembys lag, hvor bønderne fra begge byer panter vedtægtsbryderne og i fællesskab drikker videøllet, eller ogsaa kan det indskrænke sig til en fælles videgang, hvorved de bymænd panter, som er blevet krænkede, og drikker øllet paa de andres bekostning. Spørgsmaalet om, hvem der er med til at drikke øllet, ses fremhævet som et indicium for, om 2 byer er i pantelag sammen. I den ovenfor omtalte dom fra 1699 vedrørende engelaget langs Øresund anføres det saaledes som et støttende moment for pantningens lovlighed, at de udpantede selv havde været med til at drikke videøllet. Det samme argument anvendes i en sag fra 1702, hvor Høkøpinge i Oxie hd. tiltaler Tygelse for en pantning, men herredsretten er, som ovenfor nævnt, skeptisk indstillet overfor pantningerne i denne periode, og resultatet bliver, at da begge byer har været med til at drikke øllet, skal de ogsaa være fælles om at betale det.
Der findes imidlertid ogsaa eksempel paa, at videlaget kun omfatter en del af byens bønder. Dette gælder saaledes et videlag imellem nogle bymænd i Hyllie og Hindby. Da disse to byer kun støder sammen med smalle jordstrimler, er det nærliggende at antage, at ikke alle Hyllie bymænd har haft andel i denne jord og saaledes haft lejlighed til at komme i lag med Hindby mændene. Den paagældende dom er fra 1670[^42] og har en lang forhistorie, der kort kan refereres saaledes: Hyllie bymænd har pantet oldermanden i Hindby, Jens Nielsen, for 1 td. øl, fordi en af Hindby bymænd, Peder Roelsen, har haft ulovligt hegn imod Hyllie mark. Jens Nielsen søger sin regres hos Roelsen, der bliver dømt ved dom af 11. 11. 1669, og henvises til at rejse sag imod Hyllie bymænd, saafremt han vil paastaa, at pantningen var ulovlig. Roelsen stævner altsaa oldermanden i Hyllie, Niels Pedersen, for retten den 13. 12. 1669 for ulovlig pantning.
Dommen refererer, hvorledes pantningen for den nævnte tønde øl er foregaaet og tilføjer »hwilken tønde øll samptlige Hyllie byemend haffde uddrucket med Hindby mend endog 14.–15 Hyllie byemend med samme øll indtet haffde at bestille eller nogen wiedesgang med Hindby mend«. Oldermanden frifindes for tiltalen for ulovlig pantning, men han skal betale for den øl, som de uvedkommende bymænd har drukket »som en huer sto(?) quote i den tønde øll kunde tilfalde«.
Naar byerne ikke efter vedtægt eller sædvane har fælles videgang, nægter man i flere tilfælde, at pantning kan anvendes ved mellembys stridigheder. Ingelstad bymænd havde i 1692[^43] indstævnet Høtofte mænd for Oxie herredsret paa grund af en pantning for ½ td. øl. Høtofte mænd paastod, at pantningen var lovlig, da der, efter at kornet var saaet, fandtes hul paa Ingelstads vangegærde, saaledes at 3 okser var kommet ind i Høtofte rugvang og gjort skade. Saa vidt det kan ses af dommen og kortmaterialet, kan der ikke være tvivl om, at de to byer har ligget i vangelag, og rigtigheden af paastanden om det ulovlige hegn bestrides heller ikke af sagsøgte, men Ingelstad hævder alligevel, at pantningen var ulovlig, fordi de to byer ikke har videgang sammen, hvilket nævnsmændene bekræftede. (Der er her tale om det almindelige svenske nämnd).
Tingsretten resolverer herefter, at pantningen var ulovlig, da Høtofte ikke har videgang med Ingelstad.
Paa samme maade afviser bymændene i Ramsåsa (Färs hd.) 1752[^44] en pantning, der er foretaget af Rödding bymænd paa grund af et ulovligt hegn i Ramsåsa, da pantningen er sket »utan gammel plegsed eller foregången syn«.
Fra det egentlige Danmark kender jeg intet tilfælde, hvor domstolene har underkendt en udenbys pantning med direkte henvisning til, at der ikke var vedtaget nogen vedtægt mellem byerne, men synspunktet paaberaabes i en uafsluttet sag 1677 for Ølstykke herredsting.[^45] Ganløse bymænd har tiltalt Kaardrup bymænd for en ulovlig pantning, de har foretaget under henvisning til, at de to byer grænser op til hinanden, og at deres agre er blandet mellem hverandre, hvorfor det fra arilds tid har været sædvane og vedtægt mellem byerne, at naar der i den paagældende vang blev saaet rug eller byg, saa skulde Ganløse lukke paa den ene side af vangen og Kaardrup paa den anden. Da Ganløse har forsømt denne pligt, har man pantet dem, og henviser til recessens § 46. Ganløse svarer hertil, at de aldrig har haft nogen gærdegang med Kaardrup eller nogen byvedtægt med dem, og hvis der kommer kvæg i Kaardrup vang, kunde de jo indtage det efter loven og ikke handle saaledes mod dem, som ingen gærdegang har med dem. Kaardrup spørger, om det ikke er saaledes, at Ganløse skal lukke gærderne, naar der er saaet, men Ganløse svarer, at de skal nok lukke gærderne, naar det passer dem uden Kaardrup mænds mindelse, som det ikke vedkommer. Ved et senere retsmøde anmoder Ganløse om udsættelse, da de ikke har nogen, der kan fremføre sagen, som imidlertid ikke senere ses optaget.
Paa den anden side findes der saavel ældre som yngre skaanske domme, der godkender eller neutralt omtaler en bys pantning i en anden by, uden at der tilsyneladende bestaar nogen aftale- eller sædvanebestemt lagdannelse mellem byerne. Indledningsvis skal jeg omtale et særligt tilfælde fra Oxie hd., nemlig striden mellem Sallerup og Tulstrup bymænd paa den ene side og storkøbmanden Joest Weyer fra Malmø paa den anden. Tildragelsen fandt sted 1656.[^46] Joest Weyer tiltalte bymændene for en pantning, hvis forhistorie var følgende: Først i rughøsten 1656 anmodede Tulstrup nogle bymænd af Sallerup om at ville granske og bese hegnet imellem fælleden og rugvangen, som løber med en arm imod Særsløv. Da fandt de 5 lange hegn, som laa helt ned, saaledes at man kunde ride eller køre derover. Desforuden fandtes mellem en Tulstrup vang og Sallerup fælled, som ligger aaben mod Tulstrup, 2 brud paa hegnet. Da deres videdag kom, nemlig den næste fredag efter St. Valborg, var disse hegn endnu ikke lovlige, og deres vide er saaledes beskaffende, at hvert hul, som findes i hegnet efter den rette videdag, koster 1 tønde øl i bøde. Tid til anden advarede Sallerup deres grander i Tulstrup, men da hegnet stadig var ulovligt, pantede de oldermanden i Tulstrup, Mogens Nielsen, og drak derpaa 3½ tønde øl.
Derefter samledes begge byers mænd paa Joest Weyers gaard, hvortil de ulovlige hegn hører, og eftersom de ikke fandt noget af hans gods paa gaardspladsen, da de gik videgang, saa pantede begge byers mænd ham nu for en høstvogn med 3 hjul, 1 sæt seletøj, 1 halskobbel og 1 kobberkedel samt forskellige andre ting.
Samtlige Tulstrup og Sallerup bymænd tilbyder at give Joest Weyer hans frapantede gods igen og mener ikke at have begaaet nogen uret, men vil være fri for hans utilbørlige tiltale, da han bør holde vide og vedtægt med bymændene efter dennes bogstav. De forbeholdt sig dernæst at søge ham for bevislig markskade.
For fuldstændighedens skyld skal jeg nævne sagens videre forløb f. s. v. det har kunnet opspores. Nogen tingsretsdom er det ikke lykkedes at finde, men de efterfølgende begivenheder viser, at den maa have gaaet Joest Weyer imod. Denne matador lader sig dog ikke knægte af nogle bønder og indbringer sagen for landstinget, der besynderligt nok giver ham medhold. Heller ikke landstingsdommen findes. Derimod fremgaar det af Oxie hd. tb., at Joest Weyer 30. 4. 1657 har indstævnet bønderne paany, fordi de ikke vilde efterkomme landstingsdommen, men nu optræder for første gang i sagen en fuldmægtig for bymændenes herskaber, der protesterer imod den ubillige landstingsdom, der er imod al vide og vedtægt. Herskabet har derfor sendt bud til København efter en kgl. stævning. Desværre findes sagen ikke i herredagsdombøgerne. Krigen har formentlig udelukket, at sagen overhovedet er blevet behandlet i København.
I dette domstilfælde berettes altsaa baade om en rent ensidig pantning, foretaget af Sallerup bymænd hos Tulstrup oldermand med efterfølgende videgilde, der kun omfattede Sallerup mænd, og om en pantning foretaget af begge byers mænd til gennemførelse af oldermandens regres imod den skyldige bymand.
En ensidig pantning i en anden by omtales ogsaa i en sag for Oxie herredsting 24. 1. 1670. Peder Jensen i Vester Grevie indstævner Knud Ibsen i samme by for en fjerding øl, som samtlige Vester Grevie bymænd havde pantet for 2–3 aar siden. Knud Ibsen svarede, at for 4 aar siden, da Peder Jensen var oldermand, tog han sine bymænd med sig for at bese Mellem Grevies hegn ved St. Valborgstid. De fandt saa hegnet om Koreløkke gennembrudt, hvorfor de gik til oldermanden i Mellem Grevie og sagde til ham, at hvis de skulde vedligeholde deres hegn, saa maatte Mellem Grevie bymænd ogsaa holde deres.
Oldermanden i Mellem Grevie afleverer derpaa et pant bestaaende af bl. a. en spade og en kniv, og pantet blev overdraget Peder Jensen. Nu kunde de imidlertid ikke faa øl der i byen, og derfor spurgte bymændene Peder Jensen, deres oldermand, om han vilde give dem en fjerding øl paa pantet, og dertil svarede han ja. Derpaa fik de øllet, og igennem nogen tid var de blevet krævet for betaling af dette øl, hvortil bymændene svarede, at dersom Peder Jensen vilde give dem pantet, som blev taget i Mellem Grevie, saa vil de gerne betale øllet.
Under samme sag paaklages en anden pantning som Mellem Grevie har foretaget i Vester Grevie. Paa den tid, da Knud Ibsen var oldermand i Vester Grevie, sendte Mellem Grevie nogle gange bud til ham ved St. Mortens tid, at de skulde lukke hegnet mellem Vester Grevie og Mellem Grevies rugvang. Saa samlede Knud Ibsen sine bymænd og bød dem lukke hegnet, thi ellers kom Mellem Grevie bymænd og pantede dem. Saa lukkede de alle deres hegn paa nær Peder Jensen, som ikke vilde lukke, og derfor kom Mellem Grevie bymænd og begærede en fjerding øl. Da de ikke fik det, gik de til Knud Ibsen og frapantede ham 2 plovringe og en okse, som de satte ind hos Rytteren Oluf for en fjerding øl, som de drak.
I de følgende retsmøder føres en vidtløftig vidneførsel, der ikke bringer noget nyt, hvilket maaske ikke er saa mærkeligt, eftersom det sidste retsmøde sluttes med bemærkningen: »Peder Jensen af Vestergreffue kom frem for retten och wahr drucken och wed indtet synderlig«. Sagen optages til dom, men en saadan er ikke fundet.
Til gengæld findes der en dom fra Skaanes landsting 1673 (nr. 123), der kun meddeler domsresultatet og derfor er vanskelig at bedømme, det hedder i dommen: Efterdi bymændene i St. Raaby, Biellerup og Arendal med lovligt vidnesbyrd har bevist, at Hospitalet i Lund ligger i vangelag med dem, og er deres vide og vedtægt med pantning for hegnenes brøstfældighed undergivet, da kan landstingsretten ikke se, at bemeldte bymænd med den pantning, de i aar har gjort, har begaaet nogen vold (ran) eller tyveri. Derfor skal bymændene, naar forvalteren betaler 1 tønde øl og foraarsaget omkostning, levere pantet uskadt tilbage til ham, hvormed herredsdommen konfirmeres, idet forvalteren har sin regres til hospitalets bønder, som bør lukke hegnene.
Dommen kan enten forstaas saaledes, at pantningen er lovlig, fordi hospitalet ved at ligge i vangelag med byerne er undergivet disses vide og vedtægt, eller ogsaa er de to udtalelser gensidigt forstærkende, saaledes at det er oplyst, at parterne baade ligger i vangelag og har vedtaget en fælles vedtægt. Det har ikke været muligt fra andre kilder at opnaa klaring af dette spørgsmaal.
Der findes ogsaa spor af saadanne rent ensidige pantninger, som vi har set dem omtalt i nogle af de ovenfor refererede tingssager fra Skaane, i de rigsdanske vedtægter. Byskraaen for Sønder-Jernløse, Holbæk amt, fra 1598 (DW I:121) bestemmer saaledes i § 27, at den, som ikke vil følge med og selv gaa gærdegang med sine bymænd eller naar man skal gaa til andre byer for at pante, skal bøde en fjerding øl. Det er umuligt at bortforklare denne udtalelse med en henvisning til en eventuelt eksisterende mellembys vedtægt, thi en saadan omtales ikke, og bestemmelsen er efter sin ordlyd ikke begrænset til at gælde pantning i en eller flere bestemte byer. Sønder-Jernløse byskraa indeholder heller ikke i sine øvrige bestemmelser noget, der tyder paa, at den har været gældende for flere byer. Byskraaen er vedtaget af alle bymændene og lagt paa Merløse herredsting, ligesom den har faaet herskabets godkendelse.
Vedtægten for byerne i Græsted sogn, Frederiksborg amt, 1659 § 64 (DW I:54) bestemmer, at udenbys folk, som gør ulovlige veje, skal pantes, idet oldermanden og samtlige menige bymænd skal gaa til overtræderens by og pante ham for en halv mark. Som ovenfor nævnt lyder vedtægten for Græsted ikke paa, at der har været noget mellembys lag imellem sognets byer, tværtimod har vi lov til at gaa ud fra, at vedtægten er blevet selvstændigt vedtaget i hver by for sig.
Under en retssag for Flakkebjerg herredsting 1607[^47] oplyses det, at Benløse mænd ensidigt har pantet Gunlinge mænd for et gærdebrud, men om herredsrettens stilling til pantningen finder vi intet oplyst. Det samme gælder den for samme domstol 1602[^48] indbragte pantning, som Bistrup bymænd har foretaget i Skajterup.
Ved Sjællands landstingsdom 18. 12. 1678 underkendes en pantning, som Husum har foretaget i Brønshøj, men aarsagen hertil er, at sagens genstand, nemlig en skeltrætte, ikke hørte under bylagets kompetence.[^49]
Medens de forannævnte vedtægter fra Nordsjælland altsaa synes at være fuldt fortrolige med pantninger i andre byer, synes en række jyske vedtægter at forudsætte, at saadanne pantninger ikke kan finde sted. Der er ikke fremdraget nogen jysk vedtægt, som direkte udtaler sig om saadanne pantninger, men i en række vedtægter findes der bestemmelser om pantning af udenbys mænd, saa længe de befinder sig i den forurettede by og om indenbys mænds ansvar for udenbys mænds overtrædelser, der formentlig kan fortolkes som en afstandtagen fra pantningen i fremmede byer.
Vedtægten for Randers købstadsjorder 1772 § 56 (DW II:205) fastsætter saaledes, at underfogden skal pante alle bymænd, der overtræder vedtægten, men udenbys mænd, der bruger jord paa Randers mark, skal pantes paa afgrøden, der staar paa marken eller paa den kommende høst. Man kan altsaa tage de af overtræderens »ejendele«, der findes indenfor byens omraade, men man kan ikke drage til overtræderens hjemby for at pante. Formentlig ligger det samme synspunkt til grund for vedtægten for Tandrup og Kirkeby i Ribe amt, 1729 (DW V:158), hvorefter pantemændene skal opskrive alle bøder, som paalægges indenbys mænd, indtil sommeren er til ende, men fremmede og udenbys lodsejere skal straks pantes og pantet tages i forvaring. Denne forskel kunde tyde paa, at de fremmede kun kan pantes, naar de gribes paa fersk gerning indenfor byens omraade.
Nogle jyske vedtægter, især for købstadsjorder, indeholder bestemmelser om, at fremmede, der lader byens led staa aabne eller iøvrigt gør sig skyldig i ulovlig færdsel, skal pantes paa stedet, hvilket stærkt understreges i modsætning til den særlige procedure for indenbys mænd.[^50]
Denne forskel i behandlingen kan maaske skyldes byens inkompetence til senere at forfølge sagen paa egen haand, men den kan naturligvis ogsaa have til formaal at sikre sig bøderne af den rejsende, inden han forsvinder, uden at man maaske aner, hvor han er fra.
I de jyske bestemmelser, der indeholder regler om, at indenbys folk i visse situationer skal hæfte for udenbys folk, ligger der formentlig ogsaa et udsagn om, at de sidste ikke kan forfølges i deres hjemby. I Rude bylov, Aarhus amt, § 40 (DW II:368) bestemmes, at i det tilfælde, hvor udenbys kreaturer, der af en bymand er indtaget paa byens jord til græsning, forøver markskade i fredede vange, da skal den bymand, som har lejet græsningen ud, bøde for skaden, som var det hans eget kreatur. I samme retning gaar vedtægten for Randers købstadsjord 1772 § 50 (DW II:204), der forbyder torveskær paa fælleden. Er det en udenbysmand, der gør sig skyldig i det ulovlige torveskær, og han ikke har noget af byens jord til leje, da skal den, der lejede ham jorden, bøde for overtrædelsen mod regres til lejeren. Disse bestemmelser kan naturligvis ogsaa opfattes som et udtryk for uvilje imod den, der bortlejer sin andel i byens jord eller græsning — i de fleste byer er en saadan udlejning forbudt — og en lignende bestemmelse i vedtægten for Holbæk markjord 1705 § 21 (DW III:114) støtter, da pantning af udenbys mænd jo er kendt paa disse egne, den sidstnævnte forstaaelse.
Den klareste bestemmelse indeholdt vedtægten for Aarhus markjord 1760 § 10 (DW II:276), hvori det hedder, at alle forseelser, der begaas af udenbys mænd, som har købstadens markjord til leje, skal pantes i høstens tid paa afgrøderne paa marken.[^51]
I samme retning kan man tyde flere af de nedenfor i afsnit 5 refererede tilfælde, hvor udenbys mænd, der gribes paa fersk gerning under udøvelsen af fredsbrud, kan pantes af bymændene. Det synes ofte at være en forudsætning for disse bestemmelser, at de fremmede bymænd ikke kan pantes udenfor de tilfælde, hvor han gribes paa fersk gerning. Betydningen af at sikre sig bødens betaling med det samme kan dog ogsaa her have spillet ind.
Med den foran nævnte dom fra Skaane landsting og de spredte eksempler fra rigsdanske vedtægter har vi nærmet os spørgsmaalet om, hvilken stedlig begrænsning vedtægten har i forhold til enkelte bymænd. I de foregaaende tilfælde har det været forudsat, at den udpantede by havde en kollektiv forpligtelse til at underkaste sig en mellembys vedtægt, men vi kan ogsaa blive stillet overfor spørgsmaalet om, i hvilket omfang enkelte bymænd i en by uden særlig vedtagelse er undergivet en anden bys vide og vedtægt.
Dette spørgsmaal er opstaaet i en sag, der i 1649 behandles for Gærds herredsting mellem Jørgen Svendsen i Gringelstad og menige Lyngby mænd.[^52] Da de Lyngby mænd ved St. Valborgstid gik deres videgang, viste det sig, at Jørgen Svendsens hegn var ulovlige, og derfor sendte de bud til ham, at han skulde gøre dem i stand. Da han efter gentagne opfordringer ikke efterkom paabudet, gik de til Gringelstad og frapantede Jørgen Svendsen en kobbergryde. Jørgen Svendsen paastaar nu for retten, at denne pantning er ulovlig, og at Lyngby mænd skal pligte for vold og føre hjemmel for deres værk og gerning.
Lyngby mænd svarer, at de har pantet J. S. efter deres grandebrev »epter som hand er i grande och wangelaugh till sammen«. Dette sidste benægter J. S. dog, idet han ikke har vedtaget Lyngby grandebrev, og ej heller har nogen eng eller jord andre steder end paa Gringelstad engemark, og den jord maa han indhegne og udlægge, naar det passer ham. Hvis Lyngby derfor mener, at de har lidt skade ved J. S.'s hegn, saa bør de lade skaden taksere af dannemænd og føre sagen efter lov og ret og ikke ved nogen »sielf håndgjort gierning«. Lyngby mænd mener dog at kunne bevise, at J. S. har ager og eng i fællesskab med dem og blandet med deres jordlodder. Sagens afslutning kan paa grund af manglende arkivalier ikke opspores.
Der er ingen tvivl om, at det afgørende for begge parter i den omhandlede sag har været spørgsmaalet om, hvorvidt Jørgen Svendsen har haft jord inden for samme hegn som Lyngby. Enkelte udtalelser kunde tyde paa, at Lyngby blot paastaar, at J. S. ligger i vangelag med dem, men andre tyder nærmest paa, at det drejer sig om at bevise, at J. S. har jordlodder inden for Lyngby markskel, at der altsaa findes en agerblanding mellem Lyngby og Gringelstad. Da der er tale om en enkelt bymand i Gringelstad, er det mest sandsynligt, at det jordfællesskab, der er et afgørende moment i begge parters procedure, bestaar i, at J. S. har jordlodder i Lyngby mark, og begge parter forudsætter jo faktisk, at han — saafremt dette er tilfældet — er undergivet Lyngby mænds vide og vedtægt.
Men hvis nu hele byen har andel i en anden bys mark eller ligger i et vangelag med denne, kan saa den ene by kræve, at den anden indgaar i et fælles grande- og videlag med den? Den ovf. refererede dom fra Skaanes landsting kunde jo tyde herpaa, og adskillige nordskaanske herredsdomme forudsætter klart en saadan pligt.
Den 15. juli 1647 stævnede Pofwel Knudsen fra Svenarp bymændene i Svenarp og en række omliggende byer for Ø. Gønge herredsret til vedtagelse af en vedtægt om fælles grandelag imellem byerne.[^53] Endvidere indstævnedes Truid Joensen i Glimåkra paa grund af en eng, han havde indenfor de andre byers hegn og op til deres vang, hvorfor han bør holde sine hegn lovlige til St. Valborg lige som de andre og være samme vedtægt i alle dens poster undergivet. Joensen blev paaraabt, men var ikke mødt, hvorfor tingsretten for hans vedkommende uden videre stadfæstede vide og grandelag.
Slet saa let gik det ikke med bymændene i Rumperöd, der ogsaa var indstævnede til at vedtage grandelaget. De vilde ikke vedtage vedtægten, eftersom de selv havde hegn om deres vange, der saaledes var adskilt fra de andre. Der var markskel imellem byerne, og de holdt deres egen markfred, hvorfor de mente, at vedtægten ikke kom dem ved. Hertil svarede Pofwel Knudsen, at saafremt de kan bevise, at de har indhegnet deres vange, saaledes at der ingen ufred kommer derfra, maa de faa lov til at passe sig selv, men hvis de ikke kan bevise dette, maa de være undergivet den samme vedtægt som de andre byer. Rumperöd gensvarer, at de har hegnet inde paa deres egen grund, og at de derfor ikke har noget med Svenarp vedtægt at gøre.
Tingsretten traf derfor den afgørelse, at saafremt Rumperöd selv vil frede sine vange og skaffe de andre byer markfred ved hegn om vangen, skal de ogsaa være fri for den omhandlede vedtægt, men hvis det lovligt bevises, at de holder et ulovligt hegn deres naboer til ufred, saa skal de være undergivet den omtalte vedtægt.
Vedtægten, der er paa 25 paragraffer, indeholder bestemmelser om en fælles oldermand og fælles bystævne for alle byerne, om pantning og om uddrikning af videøllet ved et gilde hos oldermanden. Der er altsaa dannet et egentligt grandelag byerne imellem, ikke blot en overenskomst om et enkelt forhold.
Den nævnte retssag er interessant i flere henseender. For det første ser vi, at en bymand, der har et enkelt jordstykke indenfor en anden bys hegn, er undergivet denne anden bys vedtægt for saa vidt angaar hegnet op til denne by. Det er altsaa den samme regel, som antages af bymændene i den foran omtalte sag mellem en bymand i Gringelstad og Lyngby bymænd.
For det andet gaar tingsretten ud fra, at byer, der ligger i vangelag sammen, ogsaa er pligtige at holde grandelag sammen. Hvis Rumperöd vil skille sig ud fra vangelaget ved at indhegne sine vange, kan de undgaa at komme under byernes vedtægt, men hvis hegnet mellem Rumperöd og de andre ikke er fuldt lovligt, bliver de automatisk underkastet vedtægtens bestemmelser.
At denne grundsætning har været almindeligt anerkendt i de nordskaanske bygder har vi flere eksempler paa. Saaledes sagsøger i 1720 en by i V. Gønge herred nabobyen til at samtykke deres vedtægt.[^54] Sagsøgerne paastaar, at sagsøgte skal vedgaa vedtægten, da de ligger i vangelag med dem. Herimod indvender sagsøgte, at deres agre ikke støder helt op til sagsøgernes, og at der desuden har staaet et hegn i markskellet mellem de to vange. Hegnet har imidlertid ligget øde i mange aar, men de sagsøgte vil nu genoprette det, hvis sagsøgerne vil yde dem hjælp hertil.
Tingsretten beslutter derefter, forinden en endelig afgørelse træffes, at forsøge at forlige parterne med to nævnsmænd som mæglere. Hvis parterne saa enten kan enes om hegnets genoprettelse eller om at indgaa i et fælles grandelag, saa forbliver det derved, ellers maa sagen paany behandles for retten.
I 1726 søger Svanhals bymænd i Ø. Gønge herred bymændene i Simonstorp, som ligger i vangelag med Svanhals, til at samtykke denne bys vedtægt. Da et punkt i vedtægten, hvorom der var uenighed, udgik til særlig behandling for tingsretten, sluttede sagen med forlig, og de to byer indgik frivilligt i grandelaget.[^55]
I mange tilfælde bestaar vange- og grandelaget af en hovedby med udflytterbyerne (torp), og fra en vedtægt for Rickarum by i Gærds herred (nr. 20) 1729 kender vi et eksempel paa, at hovedbyen ensidigt har paalagt udflytterbyerne at overholde forskellige bestemmelser om markfred og tøjring i vangen samt paalagt disse byer i tilfælde af overtrædelser at betale bøder i overensstemmelse med byordningen.
Der findes tillige talrige nordskaanske byordninger, der omfatter flere byer, og som udtrykkeligt i byordningen betegnes som liggende i vangelag sammen.[^56]
5. Udenbys fredsbrydere
I forbindelse med spørgsmaalet om bylagets kompetence overfor udenbys bønder, vil det være naturligt at omtale spørgsmaalet om, hvorvidt der i almindelighed tilkommer bønderne ret til at pante fremmede skadevoldere, naar disse paagribes paa fersk gerning. Spørgsmaalet har især været aktuelt ved fremmedes ulovlige skovhugst, rejsendes tøjring af heste i de fredede vange eller anden fredsforstyrrende færdsel.
Henning Matzen[^57] kommer til det resultat, at landskabslovene og senere lovgivning ikke hjemler ret til nogen egentlig pantning, og at den senere praksis i hvert tilfælde kun er gaaet ud paa en tilbageholdelse af fredsbryderens gods, indtil han betalte skadeserstatning og eventuelt bøde. Bestemmelsen i § 30 i Kristian d. II's landsret af 1521, hvorefter man frit kan pante, naar nogen tager fisk fra en indgravet fiskedam, naar nogen skærer græs paa en andens eng, og naar nogen hugger et frugtbart træ i en andens skov, er efter Matzen et enkeltstaaende eksempel i lovgivningen, der er hentet fra fremmede retskilder uden samklang med den danske retstradition.
SKL 192 omhandler det tilfælde, at ejeren af en indhegnet skov finder en fremmed, der ulovligt hugger træ i skoven. Ejeren kan da kræve pant for bøderne. Men vil skovtyven ikke stille pant, skønt han er i stand dertil, da maa den anden ikke rane det fra ham, men drage til den nærmeste by og kundgøre, at der blev nægtet ham pant. Anders Sunesen forklarer i sin parafrase § 114 denne retsregel dermed, at ejeren ikke ved voldeligt at fratage ham hans gods og dømme i sin egen sag skal gøre sig skyldig i et retsbrud, der ikke er mindre end det, modparten har gjort sig skyldig i overfor ham. — Her er altsaa paa ingen maade tale om nogen adgang til pantning eller tilbageholdelsesret for ejeren, og loven tager endog udtrykkeligt afstand fra en saadan fremgangsmaade. Denne samme regel synes at gælde efter VsjL, arvebog og orbodemaal, IV kap. 23, hvorefter der er særlig straf for den, der mod bondens forbud bortfører det uretmæssigt huggede træ. Efter Matzens opfattelse synes denne regel at forudsætte, at bonden ikke engang maa tilbageholde træet med magt.
I EsjL II:78 og JL II:73 gives der dog bonden fuld ret til om fornødent med magt at tage det stjaalne brænde fra tyven. Udtalelsen i JL om, at bonden maa fratage tyven »the faræ costæ thær han far mæth« oversættes nu i alle lovudgaver som »de ting, som han kører med«, d. v. s. det brænde, han har læsset paa. Noget mere tvivlsom er JL II:74, hvorefter bonden har ret til at jage den, der kører over hans ager, bort. Det tilføjes her i de fleste og ældste haandskrifter »og efterlader han (den fremmede) sin vogn eller andre ting, da er den, som hindrede ham i at køre over sin eng eller korn, ikke ransmand af den grund«, jfr. DL 6–16–22. Det af Skautrup benyttede haandskrift fra ca. 1450 har dog ordene »oc taghær han theræ woghnæ oc andræ kostæ« i stedet for »oc latær han theræ woghæn æth andræ costæ«, hvilket kunde tyde paa, at afskriveren gaar ud fra, at bonden har lov til at tage vognen fra fredsbrydere.
Denne forstaaelse breder sig mere og mere i løbet af 1400- og 1500-tallet. I Lollands vilkaar 1446 § 2 hedder det, at bonden, der griber skovtyven ved stubben, maa »hindre hans faarekoste oc forbryde der intet met«.[^58] Sideløbende med disse regler optræder dog en særlig regel, som første gang findes i den saakaldte Erik Klippings birkeret 1269 § 44,[^59] hvorefter den, der griber nogen i uberettiget skovhugst, skal føre hans hest og vogn til jorddrottcn som et »jertegn«, altsaa formentlig som en slags bevis paa, at den anden er grebet i ulovlig skovhugst. Denne regel genfindes i Fyns vedtægt 1492, efter hvis ældste konfirmation skovtyven skal bøde skaden og derudover betale 2 sk. grot, om han vil have sin hest og vogn igen. I Kristian d. 3's konfirmation 1547 er reglen imidlertid blevet til, at skovtyven skal give 4 sk. grot til den, som greb ham, og miste sin hest og vogn.
Den her angivne udvikling viser en stadig større adgang til selvtægt for den forurettede, hvis han griber fredsbrydere paa fersk gerning, derimod kan han i intet tilfælde øve selvtægt, hvis tyven er sluppet ud af skoven. Oprindelig har bonden sikkert kun haft ret til at holde hest og vogn tilbage, indtil skaden blev betalt, men senere maa man antage, at han har forbrudt disse effekter til den forurettede. Saaledes er forholdet i Bornholms artikler og vedtægter af 1499, stadfæstet af ærkebiskop Birger. I vedtægtens § 1 bestemmes det, at den, der ulovligt hugger i øens almindingsskove, skal have forbrudt hest og vogn til bonden og bøde skovskaden efter gode mænds skøn.
Allerede paa et tidligt tidspunkt taler kilderne om en almindelig pantning af fredsbrydere. Dette gælder saaledes Kristian d. I's privilegier for Skaane § 3, der forbyder almuen at anvende færdsel over nogen mands fredede vang eller eng. Den, som gør det, skal man skelligen pante, og siden skal han udbedre skaden efter loven. At der ikke er tale om at indføre nogen ny praksis viser samme privilegiers § 5. Heri omtales, at almuen har besværet sig over, at de blev forfulgt med ulovlig pantning, naar de kørte til skovs paa deres rette skovveje, hvilket kongen ingenlunde vil tillade, medmindre de kører i nogen mands ager, eng eller sæd, idet der da skal forfares, saaledes som det er foreskrevet i § 3.
I de følgende aarhundreder støder man adskillige gange paa omtalen af saavel almindelig pantning som den særlige bestemmelse om at have forbrudt hest og vogn, og der er ingen tvivl om, at denne selvtægt overfor fredsbrydere har været anerkendt retssædvane. I 1553 indstævner Borge Trolle til Lilla fru Ane til Ågerup, fordi hun har frapantet nogle borgere i købstaden Væ deres oksne, heste og vogn. Fru Ane paastaar, at pantningen er sket, fordi borgerne huggede træ i hendes skov, men borgerne paastaar, at skoven er deres egen. Kongens retterting bestemmer da, at der først skal føres ejendomssag, og den, som faar tilkendt skoven, skal ogsaa have pantet.[^60]
Ved et aabent brev 26. 5. 1566 fastsætter kongen, at bønder, der hugger træ i andres fredede vange og indhegnede marker, skal have forbrudt heste og vogn.[^61]
Den almindelige adgang til at pante alle, der gribes ved stubben i ulovlig skovhugst, synes anerkendt i flere domme. Saaledes hedder det i KRD 28. 6. 1598, at en jorddrot med væbnet haand og mange folk drog ind i en mose for at hugge der, men de blev igen jaget ud og pantede. En rettertingsdom 1632 handler om lovligheden af en saadan pantning.[^62] Af sagen fremgaar det, at tingsretten i Sdr. Asbo herred i Skaane har henvist pantningen af en bonde ved stubben til 15 mands tov og kendelse som ranssag. Hele striden drejer sig om, hvorvidt Kviinge bønder har ret til at hugge i en skov, kaldet Sønderskov, paa Magleby mark, og landstingsdommen gaar imod tingsretten og kender skovhugsten ulovlig, da bønderne i Kviinge ingen ret har til at hugge i skoven. Sagen imod skovfogden, der har pantet, og som efter herredsrettens dom skulde paakendes af 15 mænd som ranssag, ophæves, da der ikke har fundet nogen forfølgning sted. Efter rettertingets afgørelse skal sagen forfølges paa aastederne, og landstingsdommen skal, indtil dette er sket, ikke komme nogen til skade. Ikke med et eneste ord antyder nogen af parterne, at pantningen skulde være ulovlig, fordi et saadant retsmiddel ikke kan anerkendes. Hele retssagen afhænger af, om Kviinge bymænd har ret til at hugge i Sønderskov eller ej. Hvis de har ret, er pantningen ulovlig, og skovfogden kan straffes for ran, men hvis de ingen ret har, er pantningen lovlig.[^63]
En dom fra Lollandsfar landsting 1669 paabyder Grenge by »de Hjelm mænd efter øvrigheds bevilling al surskov paa fælledskoven, upantet og uhindret at lade til nødtørftighed bekomme og hugge«.[^64] Ogsaa her synes pantningen for skovtyveri at være en anerkendt institution.
I en sag for Gærds herredsting 4. 7. 1672 vidner en gammel mand, at han kan huske forholdene paa Aahusgaard paa den tid, da kong Kristian belejrede Kalmar. Paa den tid havde bymændene i Yngsjö ingen ret til at hugge i en bestemt skov, der laa til Aahusgaard, thi slotsherren holdt pantere paa skoven, som havde grant tilsyn, at der ikke blev hugget i den fredede skov.
Den gamle regel om fratagelse af hest og vogn lever dog ogsaa stadig videre. Saaledes refererer Matzen en bylingsdom fra Vordingborg 24. 1. 1642, hvoraf fremgaar, at en skovtyv havde tilbudt den, der greb ham, at sætte pant, men den paagældende havde da svaret, at han vilde kun have hans hest og vogn til slottet. I en vedtægt for Östersløv bymænd, der stadfæstes af Villands herredsting 14. 1. 1673 bestemmes det, at saafremt nogen udenbys mand gribes i ulovlig skovhugst paa byens mark, da skal han miste hest og vogn.
Reglen om fortabelse af heste og vogn er bevaret i forordningerne vedrørende de kongelige skove, idet § 47 i frdn. 20. 10. 1670, § 29 i frdn. 31. 8. 1680 og § 29 i frdn. 13. 9. 1687 fastsætter, at den, der betræder nogen kongelig skov med heste og vogn, og som har taget læs i skoven, uden at træet lovligt er udvist ham, skal have forbrudt heste og vogn, som skal vurderes paa tinge og sælges. Provenuet skal deles mellem skovfogden og kongen med halvdelen til hver. I almengyldig formulering gentages reglen i DL 6–17–28, og det bestemmes særligt for private skove i § 27 i frdn. 21. 1. 1710 og § 32 i frdn. 26. 1. 1733, at heste og vogn i disse tilfælde forbrydes til skovejeren. Om kongens skove udtaler § 1 i frdn. 26. 1. 1733, at da de omliggende byer skal svare til deres tillagte skov, saa maa enhver selv pante og optage, hvem han finder paa sin skovpart med heste og vogn, naar den paagældende har hugget uden lovlig udvisning, se ogsaa § 4 i vedtægterne for Rønne og Neksø (DW I:201).
Det ovenfor fremdragne materiale kan ikke med sikkerhed afgøre det af Matzen opstillede spørgsmaal om, hvorvidt der (indtil slutningen af 1600-tallet) var anerkendt nogen ret til egentlig pantning, d. v. s. fyldestgørelse igennem bortsalg af genstanden, eller om den fratagelse af gods, som kilderne omtaler, kun var en sikkerhedsret uden adgang til fyldestgørelse. Imidlertid tyder de skaanske privilegier fra 1400-tallet, som ikke nævnes af Matzen, dog mest paa, at en egentlig pantning tidligt har været anerkendt. For Matzen, hvis arbejde gaar ud paa at skildre panterettens udvikling og karakterisere de forskellige panterets- og panteretslignende typer, har spørgsmaalet været afgørende, men for en undersøgelse af de folkelige retssædvaner er spørgsmaalet underordnet, da det pantede gods, lang tid efter at en egentlig pantning var anerkendt, ifølge landsbyvedtægterne enten blev forbrudt til byen uden afregning eller blot holdt tilbage, indtil bøderne er erlagt, uden at et bortsalg eller hjemfaldelse fandt sted. Det lønner sig ikke i hvert enkelt tilfælde at søge udredet om »pantningen« har haft form af en fratagelse af godset til sikkerhed, om dette er tilfaldet den skadelidte som ejendom, eller om det er blevet realiseret til dækning af en bestemt ansat bøde. Alle disse former kaldes i landsbyvedtægterne og i den øvrige folkelige retsbrug for pantning.
Matzen anfører, at der — uanset den af ham antagne hovedregel — i enkelte tilfælde finder en egentlig pantning sted ifølge specielle bestemmelser, og han nævner som eksempel herpaa et tingsvidne fra Helsingør byret 1555, hvoraf fremgaar, at byens skove blev fredet, og at skovfogden, der finder nogen i færd med ulovlig skovhugst, skal tage hans pant. Formentlig gaar Matzen ud fra, at denne pantningsret kun omfatter bymændene selv, der har samtykket i forbudet.
I de senere vidner og vedtægter finder vi imidlertid talrige eksempler paa, at der paabydes pantning af udenbys mænd, som gribes paa fersk gerning i fredsbrud af den ene eller anden art.
Ifølge vedtægten i Asfærg, Randers amt, 1683 (DW II:222) skal udenbys folk, der graver tørv i bymarken, straks frapantes begge kobler med tømmen indtil videre forhør paa næste grandestævne. Nävlinge, V. Gønge hd. (nr. 77) 1690 bestemmer, at udenbys mænd, der fisker i aaen og nedtramper græsset paa engen, skal bøde til byen. Vitskövl, Gærds hd. (nr. 12) 1693 forbyder fremmede at hugge ris i bymarken under tilbørlig tiltale og pantning. Bymændene i St. Harjager, Harjager hd., frapanter i 1694 en fremmed en gryde, han havde med, fordi han overtræder byens vedtægt, der forbyder at tøjre heste i en fredet vang.[^65] Vedtægten for byerne i Græsted sogn, Frederiksborg amt (DW I:53) forbyder paa samme maade under trusel om pantning de fremmede at tøjre i vangen eller slaa græs eller korn. I en sag for Flakkebjerg herredsting[^66] i 1606 omtales, at Hyllested mænd har pantet Bjerge, fordi de kørte gennem Hyllested eng. Om herredsrettens stilling er intet oplyst.
Fra 1700-tallet kendes en række jyske vedtægter med bestemmelser om pantning af fremmede, der bryder markfreden eller gør sig skyldig i ulovlig skovhugst.[^67] Afvigende fra disse eksempler er vedtægten fra Vejlby, Odense amt, 1706 § 12 (DW I:372), der bestemmer, at den, der møder en udenbys mand, som hugger i skoven, skal føre ham til tilbørlige steder og lade ham skaffe sin hjemmelsmand. Ogsaa vedtægten for Viborg købstadsjord 1789 § 10 (DW III:526) indeholder en regel om opbringning af fremmede, nemlig saadanne, der gør sig skyldig i ulovlig færdsel over marken. Opbringelsen af udenbys mænd finder sted i udtrykkelig modsætning til pantningen af lodsejerne.
Sammenfatning
I den foranstaaende undersøgelse har der overalt været et spørgsmaal om, hvorvidt bestemte personer eller grupper af personer deltager i en retlig lagdannelse og er undergivet det paagældende lags almindelige retlige kompetence. Spørgsmaalet kan da dukke op i den form, at en by panter en anden by eller en enkelt bymand i denne anden by, og det kan opstaa derved, at en by eller en enkelt bymand i denne by af en anden by sagsøges til at underskrive sidstnævnte bys vide og vedtægt. En konsekvent anvendelse af den systematik, som er forsøgt ovenfor af hensyn til kravet om overskuelighed, kan ikke gennemføres, fordi det er saa vanskeligt at fastslaa, paa hvilken maade bønder kommer i lag med hverandre. Grandelag forudsættes ofte i dommene, selv om nogen vedtægt aldrig har eksisteret, og sædvanen var i samme grad som vedtægten kilden til videlag og andre lag.
Medens det kun har ringe interesse at søge forholdet mellem vedtægt og sædvane nærmere belyst, er det af afgørende betydning for hele forstaaelsen af landsbystyret at faa det klargjort, i hvilket omfang den reale lagdannelse, d. v. s. det isolerede jordfællesskab i byen samt vange-, enge- og fælledlag mellem byerne, har været bestemmende for de retlige lagdannelser.
Den foregaaende undersøgelse synes da at have vist, at de reale lagdannelser i hvert tilfælde i det skaanske omraade har været af afgørende betydning for de retlige.
Dette fremtræder klarest i de nordskaanske bylag, hvilket utvivlsomt hænger sammen med, at vangelagene i skovbygderne havde en helt anderledes afsluttet karakter end i slettebygderne, hvor de forskellige vangelag greb ind i hinanden, indtil geografiske hindringer afbrød kæden. I Nordskaane finder vi talrige bygrupper, der hver især udgør et sluttet vangelag. Herved opstaar et vangelag af en helt anden betydning end i slettebygden, nemlig i betydningen af flere byer, hvis vange ligger under samme hegn isoleret af dette fra andre byer og bygrupper. Paa sletten er vangelaget kun et udtryk for samlingen af vange fra mange byer under samme hegn, men nogen afgrænsning af bygrupper kan ikke foretages.
Efter det fremdragne materiale kan der da ikke være tvivl om, at det var bindende sædvaneret i skovbygderne, at byer, som tilsammen udgjorde et vangelag, hørte under den samme vide og vedtægt og derfor var pligtig at bøje sig for flertallets afgørelse. Det maa ligeledes have været sædvane, at bønder, der havde enkelte jordlodder i andre byer end deres hjemby, var underkastet den fremmede bys vedtægt i alle forhold, der vedrører deres jordlod i byen.
Det maa endelig understreges, at de mellembys vedtægter, der afsluttedes mellem byerne i samme vangelag, etablerede et egentligt grandelag med fælles oldermand og bystævne, og ikke blot et løsere fællesskab om enkelte mellembys berøringer.
Paa slettebygden er forholdet mere uklart. Her har vi kun sjældent det afsluttede vangelag (i betydningen af bygruppe), men hegnsystemet breder sig over sletten, saa langt de geografiske forhold tillader. Mellembys vedtægter mellem slettebyer har derfor sikkert været af et meget enkelt indhold omfattende en overenskomst om fredningen af vangene og om antallet af kreaturer paa den fælles brakvang. Det er ganske usandsynligt, at en by, der maaske laa i 4 forskellige vangelag (i ordets egentlige betydning), skulde have detaljerede vedtægter med alle 4 bygrupper, der maaske tilsammen omfatter et meget stort antal byer.
I mange tilfælde maa vi have lov til at gaa ud fra, at alle de bymænd, der havde lod og andel i saadanne vange, der var under samme hegn, i fællesskab gik hegnssyn og i fællesskab udpantede for ulovligheder, paa samme maade som det aarlige fælledmøde mellem alle vangelagets bymænd fører kontrol med overholdelsen af bestemmelserne vedrørende kreaturernes antal m. v.
Denne for fællesskabet saa vigtige justits har imidlertid langt fra altid været haandhævet af alle byer i fællesskab. Hvis en by har ulovlige hegn, kan kreaturerne vandre ind i en anden bys kornvang, og denne bys bønder vil da i sluttet trop drage til nabobyen for at udpante for det ulovlige hegn og forøvet markskade. Saadanne pantninger har vi ogsaa ovenfor set eksempler paa, men det er umuligt i de enkelte tilfælde at fastslaa, om pantninger af denne art har hjemmel i gammel anerkendt sædvane eller i en egentlig vedtægt. At pantningerne har fundet sted er imidlertid klart nok.
Kun en enkelt dom, nemlig den ovenfor side 380 refererede sag mellem Ingelstad og Høtofte, har udtrykkeligt udtalt sig om kompetencespørgsmaalet. Her udtales det klart, at den ene by ikke kunde pante den anden, da de to byer ikke havde videgang sammen. Her finder vi altsaa en fastholdelse af kravet om vedtægten som grundlag for mellembys pantninger. At dette krav ikke har været overholdt i byernes praksis turde dog det øvrige materiale have godtgjort.
Den ovenfor side 383 refererede skaanske landstingsdom kan maaske opfattes som et udtryk for den samme grundsætning, som den vi har fundet i Nordskaane, men da vi kun kender domskonklusionen, og da denne ogsaa kan forstaas saaledes, at byerne er pligtige at følge vedtægten, fordi de tidligere har indgaaet den, er den sidste forstaaelse formentlig den rigtigste.
Ogsaa i det nuværende Danmark finder vi talrige mellembys vedtægter om gensidig pantningsret, især i de skovløse egne paa Fyn. En ensidig ret til at pante i andre byer er kun kendt i de ovenfor side 383 f omtalte nordsjællandske vedtægter og findes omtalt i tingbøgerne, men i Jylland synes man at tage afstand fra enhver pantning af udenbys mænd, der ikke hviler paa vedtægt eller sædvane.
II. Personel kompetence
Bylagets myndighed maa i ældre tid have omfattet enhver, der brugte jord i bymarken, og endnu den foran side 345 nævnte dom af Fyenbo landsting 1704 synes at gaa ud fra, at ogsaa adelige gaarde maatte rette sig efter vedtægtens forskrifter for landbrugsdriften. Paa dette tidspunkt har der imidlertid ikke været tale om, at bylaget direkte havde nogen myndighed over andre end gaardbrugere af bondestanden, men det er sandsynligt, at vedtægtens bestemmelser angaaende landbrugsarbejdernes udførelse og den fælles bymark endnu var bindende for alle gaardbrugere, af hvad stand de end var.
Bylagets myndighed overfor præstegaardens bruger har gennem tiderne været et stort problem, som afspejler sig i kildematerialet. At præstegaarden ikke kunde bryde fællesskabet turde være indlysende, idet en saadan akilleshæl vilde gøre jordfællesskabet illusorisk. Man ser da ogsaa lejlighedsvis fastslaaet, at præsten skal holde vedtægten lige som de andre bymænd. Dette kan direkte være foreskrevet i vedtægten, som tilfældet er i Thoreby, Maribo amt, 1674 §§ 19–20 (DW I:252), eller præsten kan særligt have tiltraadt vedtægten, saaledes i Kvarmløse, Holbæk amt, 1624 indledningen (DW I:126) og Saksild, Aarhus amt, 1672 (DW II:357), hvor præsten dog tager forbehold overfor fastsættelsen af tidspunkterne for landarbejderne, idet han vil pløje, saa og høste efter sin egen lejlighed.
DL 2–11–6 bestemmer, at præsterne paa landsbyerne skal holde gærde, hegn og andet med deres naboer, for at de ikke skal komme i kiv og trætte med dem, men de skal holde sig fra deres gadestævne, hvilket allerede var paabudt dem ved Synodalia Roskildensis 1560. Denne bestemmelse genfindes i forskellige varianter i de senere vedtægter. Da præsten ikke møder paa stævnet, maa hans tjenestekarl møde for ham og give besked om, hvad der er vedtaget,[^68] eller ogsaa har oldermanden pligt til at holde ham underrettet.[^69] Selv om præsten principielt maatte overholde vedtægtens bestemmelser om landbrugsdriften, havde han dog ofte, som nævnt foran side 126, visse særlige begunstigelser, og det samme gjaldt ejerne af hovedgaarde, der laa i fællesskab med bondergaardene.
Ogsaa præstens medhjælpere, klokker og degn, maatte ofte have en særstilling, saaledes at deres pligter overfor bylaget ikke kolliderede med deres embedspligter, men for saa vidt angaar deres degnebolig maatte de overholde vedtægten som de andre. Gyngstrup bymænd paa Fyn sagsøgte 10. 2. 1653 deres degn, som havde jord i marken med de andre, til at give igang og overtage oldermandsbestillingen, naar hans tur kom og age fattige af by som de andre lige saa vel som at holde hegn. Degnen hævdede imidlertid, at han var en »gejstlig« mand, og herredsfogden henskyder sagen til provstens kendelse.[^70] I nogle tilfælde paatager degn eller klokker sig byforpligtelserne ved særlig paategning paa vedtægten,[^71] men nogle vedtægter fritager udtrykkeligt præstens medhjælpere for oldermandshvervet og anden bytjeneste.[^72]
Ikke-adelige jordejere, som driver gaarden ved bestyrer, maa naturligvis holde vedtægten med de andre, og det gælder ogsaa møllere for saa vidt angaar den jord, der hører til møllen, og eventuelle vandløb gennem engen.[^73]
Som nævnt foran side 94 gælder vedtægten for alle byens husmænd, selv om det ikke kan antages, at disse har fuld medbestemmelsesret i byens anliggender. I en lang række vedtægter er det udtrykkeligt fastsat, at husmændene skal rette sig efter byens bestemmelser.[^74] Dette gælder ogsaa bymændenes tjenestefolk.[^75]
I 1665 havde Jørgen Madsen, der boede i et hus i Stenstrup paa Fyn, men tillige tjente fru Anne Vind paa Løjved som urtegaardsmand, kørt tværs over en ager og gjort kornskade. Han gik til bystævnet og tilbød at betale skaden, men de dømte ham efter vide og vedtægt til 1 td. øl og pantede ham med vold for 2 kobberkedler. Fru Anne Vinds fuldmægtig gør for retten gældende, at han var i fruens tjeneste for kostpenge og løn og ikke hørte under byloven. Imidlertid havde urtegaardsmanden hvert aar givet bymændene 1 td. øl, men han erklærede, at det ikke var for at være deres gildebroder i deres lag under deres bylov, men for at hans smaakvæg maatte gaa paa bymarken. Bymændene kræver pantningen stadfæstet, eftersom den, der bor i byen, og som gør skade, bør bøde efter deres bylov og ret. Herredsretten henviser sagen til landstinget, da den angaar hjemmel.