Kapitel I – Byalagets historia

Kort kärna

Detta kapitel behandlar byalagets (byfälleskapets) historia fran de tyska marksamhällena genom den danska och svenska utvecklingen. Kapitlet visar hur byalaget fran att ha varit en fri, självstyrande gemenskap med egen domsmakt gradvis inskränktes av kungamakt, jorddrottar och offentliga domstolar. I Danmark bevarades byalaget som den primära lokala organisationen, medan det i Sverige absorberades av det starkare sockenstyret. Genom en ingaende analys av landskapslagar, vedtägter och tingsprotokoll framträder bilden av en urgammal institution som trots alla inskränkningar bevarade sin livskraft i bondesamhället ända in i modern tid.

Historiskt sammanhang

Boken Danske Bylag av Poul Meyer (1949) undersöker byalagets rättshistoria i Danmark och de danska landskapen, med jämförande utblickar mot Tyskland och Sverige. Kapitlet täcker utvecklingen fran den germanska bosättningsperioden till 1900-talet, med tonvikt pa landskapslagarnas tid (1200-talet), den danska Fyns vedtægt 1492 och den svenska mönsterbyordningen 1742. Verket bygger pa en rättsjämförande metod och använder lagtexter, diplom, jordeböcker, tingböcker och vedtägter som källmaterial.

Sammanfattning av texten

I.I De tyska mark- och byalagen

Kapitlet inleds med en genomgang av de tyska mark- och byalagens historia, eftersom de danska medeltidskällorna saknar liknande vittnesbörd. Vid den slutgiltiga bosättningen tog mindre stammar eller ättegrupper bygder i besittning. Akerjorden drogs under enskilda byalags förfogande, medan den övriga bygden lag i skogs- och betesfälleskap. Hustofterna var lika stora, och till varje hustoft var knuten alla rättigheter i byn – andel i kulturlandet och bruksrätt i allmänningen var odelbart tillbehör till bostället.

Bygdetinget (marktinget) hade ursprungligen all myndighet över markfälleskapets angelägenheter – skog, äng, hed, vatten, vägar. Tinget kunde adöma straff, inklusive penningböter och ursprungligen även kropps- och livstraff. Allteftersom landsherrens höghetsrätt växte, övergick marktingets myndighet till denne, och marklagets självstyre ersattes av landsherrens förordningsrätt.

Inom markfälleskapets ramar hade byalaget fullt självstyre. Bystämman var det centrala organet: husfadern mötte, majoritetsbeslut var avgörande, och stämman sammankallades med byklockan. Byalaget hade rätt att utfärda förbud och pabud under straffhot, hade verkställande makt och rätt till självbeskattning. Byns domare satt utanför kungaban. Alla byar hade en stadga (vedtägt), och bymarken var i besittning av full immunitet.

De fria byalagens adelbönder utgjorde bondearistokratiets kärna, men denna frihet inskränktes successivt. Under 1700- och 1800-talen slog nya kommunala ordningar ut de gamla byalagen.

I.II Byalagets historia i Danmark

Tiden kring landskapslagarna

Meyer undersöker tre fragor: byns roll som indelning av statsterritoriet, byalagets självstyre och domsmakt, samt bystyrets ursprung.

Statsterritoriet. Byn i Danmark fick aldrig samma betydelse som förvaltningsenhet som i Tyskland, eftersom bygden (häradet) tidigt blev den avgörande territoriella indelningen. Dock finns spridda vittnesbörd om byar som skattemässiga enheter: den slesvigska biskoparnas jordebok 1353 nämner eltinger (aldermän) som förestar byarna, Hallandslistan i Kung Valdemars Jordebok listar skogsbyar (oppida silvestria) som skattedistrikt, och Falsterlistan visar byar som skyldsatta enheter.

Självstyre och domsmakt. Landskapslagarna visar manga tecken pa byalagets självstyre. JL III:57 ger bystämman rätt att fastställa hägnadspliktens omfang och böter – tinget medverkar bara om böterna inte betalas frivilligt. EsjL II:76 tillägger bystämman full domsmyndighet i smasaker (upp till tolv öre). EsjL II:72 hemlor en speciell utpantningsrätt (takæ væth) som Meyer tolkar som förelöpare till den senare vedtäktspantningen.

Meyer ansluter sig till Westmans uppfattning att byalaget fran de äldsta tiderna hade självstyre och domsmakt, men att landskapslagarna polemiskt sökte tränga tillbaka detta till förmän för de offentliga domstolarna. Häradstingets och kungamaktens intresse av att böterna hamnade i kungakassan var en medverkande orsak.

Bystämman (gadestævne/grandestævne) omtalas pa flera ställen i landskapslagarna som en fast institution. SKL 82 nämner gatstämma som forum för jordskötning, EsjL II:53 beskriver grandestämman som led i en rättsprocess. Meyer pavisar en utvecklingshistorisk förbindelse mellan byns grandestämma och de äldsta köpstädernas bymot i Birka, Nidaros och Slesvig.

Aldermannen omnämns inte i landskapslagarna. Meyer argumenterar att aldermansinstitutionen troligen inte hör till byalagets äldsta organisation utan importerades via värnegillena och köpstäderna fran England.

Vedtägter har enligt Meyer existerat sedan byns första tid som muntliga rättssedvänjor. De skrivna vedtägterna känns först fran 1400-talets slut, men Fyns vedtægt 1492 § 16 förutsätter att byvedtägter redan da var allmänna.

Det danska bystyret efter 1492

Fyns vedtægt 1492 § 16 är den första lagbestämmelsen som uttryckligen godkänner byalagets självstyre och utpantningsrätt. Bestämmelsen upptas i reces 1547, reces 1558 och DL 3-13-31.

De äldsta kända byvedtägterna härstammar fran 1500-talet: Allersø (ca. 1500) med fullt utvecklat bystyre, Horne (1559), Sollerup (1543) i Sönderjylland. Utvecklingen varierar starkt mellan landsdelarna. Pa Bornholm organiserades lantbrukarna kring värnegillena i stället för byalag. I Sönderjylland hade man i allmänhet bara tva pantemän pa 1600-talet.

Under 1700-talet blev herremannens aktiva tillsyn sa kraftig att byalagets självständighet i praktiken upphörde. Egentliga offentliga uppgifter fick aldermannen först pa 1700-talet (fattigvard, polisuppgifter). Med sockenförestanderskapen 1841 var aldermannatrollens i huvudsak utspelad, men institutionen levde vidare bland annat som snöfogde.

I.III Byalagets historia i Sverige

Landskapslagarna

I de svenska landskapslagarna finner vi färre spar av byalagets betydelse än i de danska. Redan fran landskapslagarna och ända till nyare tid är det socknen, inte byalaget, som har haft störst betydelse för Sveriges lokala självstyre. Gutalagen ger sockenstämman egentliga borgerliga befogenheter. Alla lagarna förutsätter att skifte av byjorden företas av bymännen själva, och byalagets självstyre pa detta omrade är starkare fastslaget än i de danska lagarna. Sdml. BB XXVII hemlor direkt utpantning utan dom för den som underlater att delta i vargjakt.

Tiden till 1742

Före 1742 finns knappt nagra spar av byorganisation i svensk lag. Det svenska sockenstyret utvecklades under medeltiden till en faktor av utomordentlig betydelse och övertog de funktioner som i Danmark sköttes av byalaget. Sexmännainstitutionen gav sockenstämman ett eget exekutivorgan. Sockenstämman avgjorde hägnadsplikt, markfred, smasaker mellan grannar och en rad offentliga uppgifter (kyrkotukt, fattigvard, brännvinsförordningen m.m.). De mellansvenska byarna var mycket mindre än de dansk-skanska, och de kunde sällan bilda effektiva egna organisationer.

Skane bevarade efter övergangen till Sverige 1658 den danska byorganisationen helt opaverkad. Over 300 byvedtägter är kända fran Skane, varav drygt 100 fran tiden före 1742. Dansk tradition levde ohindrat vidare – vedtägterna hänvisar till Christian III:s reces även efter att svensk rätt formellt hade införts.

Tiden efter 1742

Ar 1742 utarbetades pa bondestandets begäran en mönsterbyordning med 37 artiklar. For varje by skulle tillsättas en alderman, sammankallning skedde genom budkavle, horn eller trumma, och tvister avgjordes av aldermannen med tva bisittare. Byordningen var frivillig men genomdrevs pa manga hall av landshövdingarna. Byordningarna fick stor utbredning under 1700- och 1800-talen. Sa sent som 1918 fastställdes en ny byordning pa statens föranstaltande, och i Lapplands byar antas alltjämt byordningar.

Nyckelbegrepp

Bylag (bylag) – Byalaget, dvs. den rättsliga sammanslutningen av alla bymän i en by. Den centrala institutionen för lokalt självstyre inom jordbrukssamhället, med rätt att fatta beslut om gemensamma angelägenheter.

Bystævne (bystævne) – Bystämman, byns beslutande församling. Byalagets förnämsta organ, där alla husfäder mötte och fattade beslut om hägnadsplikt, markfred, böter och tvister.

Markfællesskab (markfællesskab) – Markfällesskapet, den gemensamma rättigheten till bygdens jord. Det gemensamma ägandet eller nyttjandet av betesmark, skog och annan ouppodlad jord som lag till grund för byalagets organisation.

Vide (vide) – Böter fastställda av byalaget; även synonym för vedtägt. Ursprungligen betecknade vide de böter som bystämman adömde för överträdelser av byns regler; ordet kom att användas synonymt med vedtägt.

Nam (nam) – Utmätning, ett tvangmedel genom beslagtagande av den skyldiges egendom. Den äldsta formen av tvangverkställighet i nordisk rätt, verkställd genom att fordringsägaren hemligt tog den skyldiges lösegendom.

Vedtægt (vedtægt) – Byns stadga, det regelverk som bymännen antog för sina gemensamma angelägenheter. Innehöll bestämmelser om hägnadsplikt, markfred, betesgång och böter, ursprungligen muntlig sedvana som nedtecknades fran 1400-talet.

Oldermand (oldermand) – Alderman, byalagets valde ledare. Byns förtroendevalde förestandare med uppgift att sammankalla bystämman, övervaka vedtägtens efterlevnad och verkställa utpantning.

Gadestævne/grandestævne (gadestævne/grandestævne) – Gatstämma/grandestämma, den lokala bysamling där smasaker avgjordes. En beteckning som förekommer bade i landskapslagarna och i senare vedtägter för byns formella sammankomster pa gatan eller hos grannarna.

Udpantning (udpantning) – Utpantning, tvangsinlösen av böter genom beslagtagning av den skyldiges egendom. Det förnämsta rättsmedlet i de senare vedtägterna, härledd ur den äldre namsrätten och væth-institutet.

Sexmænd (sexmænd) – Sexmän, sex av sockenmännen valda representanter i det svenska sockenstyret. Utgjorde bade ett representationsrad och ett exekutivorgan för indrivning av tionde och böter; en svensk institution utan dansk motsvarighet.

Geografiska namn

Danska orter och regioner

Ejdersted, Lundebjerg, Slesvig, Halland, Falster, Skaaneland (Skåneland), Sjælland, Fyn, Nørrejylland, Sønderjylland, Bornholm, Stevns, Hven, Malmøhus len, Kristiansstads len

Härader (herreder)

Årstads herred (Aræstat), Hvidding herred, Lø herred, Nr. Rangstrup herred, Sdr. Åbo herred, Gærds herred, Ö. Gønge herred, Villands herred, Oxie herred, V. Gønge herred, Harjager herred, Torna herred, Slugs herred, Frosta herred

Byar och köpstäder i Danmark

Uggeløse, Snesere, Hellested, Herslev, Øster Mariæ, Nylarsker (St. Nicolaj), Neksø, Rønne, Rønninge, Horne, Saksild, Rude, Allersø, Lille Næstved, Lodby, Sørup, Sønder Bork, Seing, Darum, Aulum, Hjelmsted, Bjerregrav, Sollerup, Hogsbro, Daler, Agerskov, Neder Jerstal, Arnum, Nykøbing Mors, Maribo, Sønder Jernløse, Hvidkilde, Wedholm, Tullstorp, Sallerup, Lyngby, Ö. Öllinge, Astorp, Tågarp, Ønneslad, Flensborg, Randers, Viborg, Ribe, Odense, Trelleborg

Svenska orter

Birka, Nidaros (Norge), Gotland, Risinge (Östergötland), Skultuna, Sunderby (Nedre Luledalen), Falbygden, Floby, Ö. Tunhem, Hargbo (Väddö, Roslagen), Arboga, Yllestad, Häggum, Rackeby, Tillinge, Almunge, Köpinge, Björklinge, Saleby, Stenstorp, Råda (Asaka), Viksta, Kumla, Björskog, Väversund, Järpa, Synnerby, Broddetorp, Kinne Kleva, Torslunda (Bohus län), Mörby, Viby (Östergötland), Trelleborg

Tyska orter

Wendhagen, Fulda (Hessen-Nassau), Jumne (Jomsborg), Stettin

Begreppslistan

Agrarforfatning – Agrarförfattning. Den rättsliga ordningen för jordbruk och jordägande i ett samhälle.

Alminding – Allmänning. Gemensam mark tillhörande bygden eller byn, tillgänglig för alla bymän till bete, skogsbruk och annan användning.

Adelbonde – Adelbonde. Fri bonde av gammal ätt som utgjorde bondearistokratiets kärna i de fria byalagen.

Arvkøb – Arvsköp. Avgift vars erläggande befriade en inflyttad person fran att herrskapet ärvde denne; nära besläktat med lagkøb.

Attung – Attung (åttondel). Andelstal i svensk jordindelning; en åttondel av byns jord.

Birke/birkeret – Birke/birkerätt. Särskild domstol och rättsomrade med egen jurisdiktion, ofta knutet till ett gods eller en stad.

Bol – Bol. En fullständig jordlott i byn, den grundläggande enheten för jordinnehav.

Bryde/brydegaard – Bryde/brydegard. Förvaltare av en gard; brydegaard betecknade i vissa trakter pa Sjælland och Fyn en helgard.

Budkavle – Budkavle. Träkavle som sändes runt i byn som kallelse till bystämma.

Bygd – Bygd. Naturligt avgränsat bosättningsomrade; den grundläggande territoriella enheten i Norden.

Bymaal – Bymål. Andelstal som bestämde varje bymans rättigheter och skyldigheter i byn; röstning efter bymål innebar röstning i proportion till jordinnehav.

Ejerlav/ejerlag – Ägarlag. Samtliga jordägare i en by, betraktade som en rättslig enhet.

Enemærkeskov – Enskildskog. Skog som utskilts till särskilt bruk för en enskild by eller byman, till skillnad fran gemensam mark.

Faldsmand – Bötesfogde. Ämbetsman i byalaget med uppgift att indriva böter.

Fort/forte – Fort. Gemensamt inhägnat omrade i byn; fällesegendom.

Frændestævne – Frändemöte. Möte av gemensamma fränder för att avgöra tvister, särskilt om mansbot.

Gadejord – Gatujord. Gemensam bymark längs gatan, tillhörande alla bymännen.

Gildehov – Gildehov. Festlig sammankomst med rituell karaktär; troligen med rötter i hednisk tid.

Grandebrev – Bystadgebrev. Skriftlig vedtägt antagen av bymännen (särskilt i dansk-skansk praxis).

Hafnæ – Hafnæ. Skatteenhet kopplad till ledungsprestationer, känd fran Hallandslisten.

Hegn/hegnspligt – Hägnad/hägnadsplikt. Skyldigheten att uppföra och underhalla stängsel kring akermark och annan jord.

Helligbrødefoged – Helgdagsfogde. Kyrklig förtroendeman som i vissa sönderjyska byar även övervakade vedtägtens efterlevnad.

Herredsting – Häradsting. Den offentliga domstolen pa häradsniva, häradets ting.

Hundare – Hundare. Svensk förvaltningsenhet, underavdelning av landskapet.

Igang – Inträde. Avgift eller ceremoni vid inträde i byalaget.

Innam – Kvarstad. Kvarhallningsrätt över kreatur som upptagits pa ens jord.

Innammere/pantere – Pantare. Utsedda män med uppgift att utpanta böter; särskilt vanliga i sönderjyska byar.

Jernbyrd – Järnbörd. Gudsdom genom bärande av glödgat järn; avskaffades och ersattes av nämnder.

Jævned – Jämnhet. Principen om lika fördelning av akerlotter sa att alla ägare far rättvis andel.

Lagkøb – Lagsköp. Avgift för upptagning i byalaget; ett äldre begrepp som sedan ersattes av arvkøb.

Landbo/landbogaard – Landbo/landbogard. Arrendator; landbogaard betecknade i vissa trakter en halvgard.

Landskabslov – Landskapslag. De medeltida regionala lagtexterna (Jyske Lov, Eriks sjællandske Lov, Skanelagen m.fl.).

Leding – Ledung. Det medeltida systemet för sjömilitär utskrivning och de därmed förbundna skatterna.

Mandhelg – Mandhelg (rättsskydd). Den personliga okränkbarheten; att förlora sin mandhelg innebar rättslöshet.

Markforfatning – Markförfattning. Den rättsliga organisationen av det gemensamma markfällesskapet.

Markmand – Markfogde. Ämbetsman med uppsikt över byns marker; i Sönderjylland ibland i stället för alderman.

Namsdom – Utmätningsdom. Domstolsbeslut som gav rätt att utmäta den skyldiges egendom.

Oldinge – Oldingar. Häradets mest kunniga män, utsedda som nämndemän vid jordtvister; ej att förväxla med aldermän.

Ornum – Ornum. Särskild jord som undantagits fran det gemensamma skiftet, ofta tilldelad hövdingar.

Otting – Otting (åttondel bol). Andelstal i danskt jordbruk; en åttondels bol.

Reb/rebning – Reb/rebning. Uppmätning och omfördelning av akerlotter med mätsnöre (reb).

Rækning/fjerding – Räkning/fjärding. Stadsdel i Slesvig; senare benämnd fjärding.

Samfrænder – Gemensamma fränder. Fränder som var gemensamma för bade kärande och svarande part, med funktion som skiljedomare.

Skipæn – Skipan. Administrativ enhet för ledungsprestationer.

Skovby (oppida silvestria) – Skogsbyar. Nyanlagda utflyttarbyar pa allmänningsjord, kända fran Hallandslisten.

Sognetugt – Sockentukt. Den svenska sockenstämmans uppsikt med sockenfolkets sedliga vandel.

Solskifte – Solskifte. System för fördelning av akerlotter efter solens gang (öst till väst).

Stolsbroder – Stolsbroder. Ämbete i gille eller byalag med funktionärsroll; ibland bara en namnsläktskap med köpstadsgillena.

Tingsforbud – Tingsförbud. Förbud utfärdat av härädsrätten (i Sverige) mot t.ex. markfredskränkning, med fastställt vite.

Vangelag – Vånglag. Organisation av flera byar vars akerfält (vångar) fredades och brukades gemensamt.

Videkæppe – Videkäpp. Skrivdon eller symbol som cirkulerade i byn, förknippat med vedtägtens förvaltning.

Videøl – Botesöl. Öl som betalades som böter och dracks gemensamt av bymännen.

Vornede – Livegen (vorned). Ofri bonde bunden till jorden och jorddrotten; saknade röjningsrätt och full rättslig handlingsförmaga.

Væth/forvæth – Pant/förverkat pant. Panträttsform i landskapslagarna; om panten inte inlöstes inom viss tid blev den forvæth och panthavarens egendom.

Weistümer – Weistümer. Tyska skriftliga stadgor (vedtägter) fran 1200-talet och framat.

Första kapitlet. Byalagets historia

I. De tyska mark- och byalagen

De tyska medeltidskällorna ger grund för att anta att bygdelag och byalag har gett upphov till en rättslig sammanslutning av stor betydelse på grundval av ett vidsträckt självstyre. Då det så gott som saknas liknande vittnesbörd i de danska medeltidskällorna, ska vi inledningsvis genomgå några huvuddrag av de tyska mark- och byalagens historia. Med hänsyn till att den följande framställningen av det danska jordfälleskapets huvudproblem inte söker belysa de danska problemen genom en rättsjämförande undersökning, ska det på detta ställe även meddelas några huvuddrag av den tyska agrarförfattningen (agrarforfatning), dock så att anmärkningarna i huvudsak begränsas till att omfatta de fria byalagen, dvs. sådana byalag som inte står under en jorddrots äganderätt och myndighet.

Som nämnts i inledningen måste vi anta att den slutgiltiga bosättningen har ägt rum i bygder som togs i besittning av mindre stammar eller grupper av ätter. Som regel drogs dock bara åkerjorden in under de enskilda byalagens särskilda förfogande, medan den övriga bygden låg i ett skogs- och betesfälleskap mellan bygdens byar. Ofta utskildes även skogarna till särskilt bruk för enskilda byar och inom byarna igen till särskilt bruk för de enskilda bymännen. Sådana enskildsskogar (enemærkeskove; silvæ singulares, silvæ speciales, Sonderwaldungen, Sonderholz) är kända från tyska diplom redan från 700-talet.[^1] Från moderbyarna utskildes torpbildningar, men så länge by och torp hade gemensam åkerjord utgjorde de också ett enda byalag; sålunda uttalar lex Salica (nedtecknad på 400-talet) att så länge byar ligger i markfälleskap ska de hålla tjur tillsammans.[^2]

Byns hustofter var alla lika stora och till hustoften var knuten alla rättigheter i byn. Långvarig bosättning ledde till att rätten till bostället kunde hävdas gentemot byalaget, men denna rätt tillkom bara familjens överhuvud, kanske dock som representant för familjemedlemmarna.[^3] När ett familjemedlem dog kunde han inte ärvas, då han inte hade någon gentemot fälleskapet avgränsad rätt,[^4] och boställena med deras tillhörigheter och bruksrätt i allmänningen var sålunda ursprungligen odelbara och oförytterliga. Rätten till andel i kulturlandet och till bruk av allmänningen var knuten till bostället och kunde inte skiljas från detta; dessa rättigheter betraktades helt enkelt som ett tillbehör till bostaden, se dipl. 1241: mansum cum suis juribus attinentiis cum una warandia, dvs. 1 fullberättigad andel i skogsbruket.[^5]

Hustofternas likhet ledde till lika andel i åkerjorden, vilket dock inte hindrade att hövdingar kan ha fått mer jord än andra (jfr dansk ornum), liksom röjningsrätten gav obegränsad tillgång att öka sitt jordinnehav.[^6] Det är ännu inte helt klarlagt om denna likarätt var uttryck för en likhetsprincip, eller om det inte bara var en konsekvens av att var och en hade rätt till jord och bete efter sitt behov, och behovet har väl i de flesta fall varit lika. Det torde råda enighet om att bymännen ursprungligen har haft rätt att utnyttja de oskiftade jordarna helt efter sitt behov,[^7] jfr sålunda ännu Anders Sunesens parafras 120: pro libito suo, men denna obegränsade rådighet måste ha upphört allteftersom markrättigheterna fick en fastare existens i förhållande till by- och marklaget, och överlåtelse av enskilda rättigheter därför kunde äga rum på samma sätt som arvsfall. När detta har skett kan även bruksrätten över den oskiftade marken överlåtas särskilt.[^8]

Den ständiga minskningen av bygdens gemensamma betesmark har tidigt medfört att skogshuggning och betning måste regleras av bygdetinget. Redan på 700- och 800-talen har man från Tyskland vittnesbörd om att antalet kreatur i fällesmarken har fastställts, och fällning av bygnadsvirke krävde tillstånd av markmyndigheterna, se nedan. Allteftersom jorddrottens och landsherrens inflytande på markernas och byarnas förhållanden ökade, införde även dessa myndigheter en lång rad begränsningar.

Det förefaller som om det från den första bosättningens tid har funnits fri tillgång för varje byman att röja den jord han kunde överkomma att odla på byns och bygdens allmänning, och hans uteslutande rätt till sådan röjningsjord är med styrka fastslagen i de germanska folksederna från det 1:a årtusendet e.Kr. I dessa rättsuppteckningar framhävs det med stor styrka att rätten till jorden är arbetets lön, och det förefaller råda enighet om att denna grundsats sträcker sig tillbaka till de äldsta tiderna.[^9] Naturligtvis var det bara jordinnehavarna som hade en sådan röjningsrätt, medan utbys män var utestängda därifrån, jfr dipl. 779: tantum exartent quantum podent in eorum conpendio et ad eorum opus quid ibidem manunt et alios extraneos non habeant licentiam dare.[^10] Även under den senare medeltiden var röjningsrätten oinskränkt, dock hade de ofria och vornede (livegna) bönderna inte en sådan rätt.

Vid den tidpunkt då vi genom de skrivna källorna får kännedom om den tyska markförfattningen (markforfatning), är denna redan i förfall och marken inskränkt genom uppodling och fördelning mellan byalagen. Likväl finns det på åtskilliga ställen under medeltiden starka markförfattningar bevarade, som kan ge oss ett intryck av organisationens ursprungliga karaktär. Ursprungligen valde alla de bönder som var berättigade i marken »gekorne Oberste Märker« eller »gekorne Holzgrafen«. Dessa förtroendemän utgick ur böndernas egna led. Senare blev Obermärker-ämbetet på många ställen ärftligt och blev efterhand oberoende av marktinget. Detta ting hade emellertid ursprungligen all myndighet i fråga om markfälleskapets angelägenheter, och bara tinget kunde utfärda förbud eller påbud till markmännen och ålägga dem straff för överträdelse härav. Marktingets kompetens omfattade allt som rörde skog, äng, hed, vatten, vägar och stigar i marken, kort sagt allt som hade inflytande på markens utnyttjande. Därnäst hade marktinget till uppgift att upprätthålla marks- och byfreden. Tingets förordnanden skulle följas av alla markmän, inte bara de gemena bönderna utan även andliga och världsliga jorddrottar. Tillträde till tinget hade alla, adliga såväl som oadliga; detta gällde även i de byar som stod under en jorddrot.

Marktinget kunde ådöma straff, och straffet bestod som regel i penningböter. Ursprungligen hade man emellertid även tillämpat kropps- och livstraff, t.ex. avhuggning av höger hand för skogstyeri. Från sådana hårda straff kunde man dock ofta friköpa sig genom att »köpa sin hals fri« eller »lösa sin hand«. Tingets obegränsade myndighet blev dock väsentligt inskränkt efter införandet av ett Markgerichtherrschaft och genom den ständiga utvidgningen av landsherrens höghetsrätt. Oberste Märker knöts nu i allt större utsträckning till jorddrott och överhet och uppnådde efterhand oberoende av marktinget. Men även där utvecklingen inte nådde så långt övergick stämmans banrätt dock mer och mer till den offentliga Markgericht. Ännu större konsekvenser fick det att den översta värnsrätten över marken förvandlades till en egentlig höghetsrätt för landsherren. Samtidigt som grevskapet över den berörda gauen blev ärftligt och senare till en egentlig höghetsrätt, blev förhållandet till marklaget likaså en egentlig höghetsrätt. Till följd därav gick böterna nu i landsherrens kassa, och denne kunde påbjuda offentliga tjänster och prestationer. Obermarker-ämbetet valdes alltid bland de största jordägarna, och de tillhörde som regel riddarståndet. Efterhand lyckades det nästan överallt jorddrottarna att tillägna sig ämbetet, och efter medeltidens utgång gjorde landsherren anspråk på att besätta ämbetet överallt där det inte redan var på fasta händer. Därmed försvann även marklagets självstyre, som ersattes av landsherrens förordningsrätt.[^11]

Inom markfälleskapets ramar hade byalaget fullt självstyre i fråga om de angelägenheter som berörde byns inhägnade jord, och allteftersom de gamla fällesbetesmarkerna mellan bygdens byar uppodlades eller fördelades på de enskilda byalagen, fick dessa den uteslutande kompetensen i fråga om hela agrarförfattningen. Det äldsta skriftliga vittnesbördet om ett bystyre i Tyskland har vi i ett juramentum från 1085, men från 1200-talet börjar de skriftliga stadgarna (Weistümer) att dyka upp i större omfång.

En av byalagets äldsta uppgifter har varit den så kallade gränsgången (grænseomgang), som är omnämnd i diplom från 800-talet. Gränsgången bestod i att bymännen under festliga former gick längs bymarkens gränser, för att denna kunde fastslås och erkännas av dem alla. Från de äldsta tiderna har gränsgången varit åtföljd av religiösa ceremonier, som kanske härstammar från hednatiden. I övrigt hade byalaget fullt självstyre och en därtill svarande domsmakt. Detta gällde ursprungligen även de byar som stod under en jorddrot, så länge det bara inte var fråga om ingrepp i dennes rätt till jorden. Först efter trettioårskriget gick självstyret förlorat.

Självstyre och domsmakt utövades av byalaget som sådant, och byns förtroendemän har bara uppfattats som lagets ombud och representanter, som handlade i fälleskapets namn. Benämningen på byalagets valde ledare är mycket skiftande: i det omtalade juramentumet från 1085 kallas han magister villæ, i vissa diplom från 1200-talet ofta officiati eller officiales eller amtman (officiales qui vulgo amtmanni vocantur), men från ungefär samma tid är även burmeister eller magistri vicinorum kända. Ålderman (oldermand) kallas byalagets ledare bara i Friesland. Senare är namnet dock känt även i Thüringen och Niedersachsen, men betecknar där de kyrkliga äldste, jfr nedan s. 46 om åldermännen vid den svenska sockenstämman. Byaledarnas antal varierade för övrigt lika starkt som deras beteckning. Byaledaren valdes av bystämman, och detta gällde även de byar som var underkastade en jorddrot, men i många byar krävde herrskapet efterhand rätt att besätta ämbetet. Vid sidan av byns valde ledare finner vi dock i vissa byar en av herrskapet vald ämbetsman, som kallas scultus i motsats till magister villæ. Ursprungligen har bara fullberättigade grundbesittare haft valrätt och valbarhet, men detta kunde naturligtvis inte upprätthållas i längden. Val förefaller ha varit det vanliga utpekningssättet, men på vissa ställen växlade ämbetet dock i tur bland bymännen. Till stöd för byns ledare fanns ofta ett särskilt råd (concilium), och i större byar har detta ofta bestått av 12 medlemmar.

Den egentliga maktfullkomheten ligger dock hos bystämman (bystævnet). Här mötte husfadern, medan kvinnor och barn var förbjudna tillträde. Alla var förpliktade att möta och avge sin röst. Ursprungligen har varje man bara haft 1 röst, sedan övergick man i vissa byar till att rösta efter bymål. Majoritetsbeslut är avgörande, vilket framhävs i de sachsiska och schwabiska folksederna. Bystämman sammankallades av byns ledare genom ringning i byklockan.

Byalaget hade rätt att under straffhot utfärda förbud och påbud, liksom det hade verkställande makt och rätten till självbeskattning. Kompetensen omfattade inte bara jordfälleskapets angelägenheter utan allt bypolis. Byn hade därför sin egen domstol, som ursprungligen var helt oberoende av jorddrottens domsmakt eller de offentliga domstolarna. Byns domare var inte någon förlänad domare. Han satt utanför kungaban — som en gloss till Sachsenspiegel uttrycker det. På många ställen utövades domsmakten av hela byalaget. En rad handlingar av offentligrättslig karaktär, sålunda ursprungligen jordöverlåtelse, skulle äga rum inför byns rätt, men bortsett från jordfälleskapets angelägenheter fick rätten bara döma i smärre tvister. På enskilda ställen sätts gränsen för rättens kompetens vid tvistemål under 5 schillings värde, sålunda dipl. 1268: cum tamen in domo officialium non possit judicium exerceri nisi de 5 solidis et infra.

Straffen var oftast penningböter, men bydomstolen kunde liksom marktinget ålägga kropps- och livstraff. Dessa senare verkställdes ofta på det mest barbariska sätt; sålunda bestämmer en stadga från Wendhagen att den som avlägsnar gräns- eller hägnadsvidjer ska få buken uppskuren och tarmarna utrivna.

Alla byar hade en stadga, »jus commune quod dicitur Geburregth« (dipl. 1200-talet), »Wilkoer sive Buerkoer« (dipl. 1233), och alla stadgarna understryker reglernas ålder, dvs. den formellt oföränderliga sedvanan. I de fria byarna förekommer bara regler om markfrågor, men i de ofria byarna innehåller stadgan även gårdsrättsliga bestämmelser. Ursprungligen hade alla byar fullständigt självstyre, och det har aldrig varit fråga om samtycke från landsherren eller jorddrottens sida, när stadgan inte berörde hans rätt. R. Schröder[^12] framför förmodan att stadgornas uppkomst måste hänga samman med förhållandet mellan jorddrot och bönder. Det var kungens och de andliga jorddrottarnas inkvisitionsrätt som tvingade landbefolkningen att lämna upplysning om de frågor som förelades dem, vilket ledde till att dessa upplysningar lämnades regelbundet vid bestämda tider. Därigenom bildades det en typisk form för dessa stadgor, som bibehölls sedan man på 12–1300-talen började nedteckna dem. Efterhand genomdrev jorddrottarna en rätt att samtycka till böndernas stadgor, och från 1500-talet blir de autonoma stadgorna alltmer sällsynta och försvinner till sist.

Bymarken var ursprungligen i besittning av full immunitet i förhållande till de offentliga myndigheterna. Denna immunitet berodde inte på landsherrens beviljande utan på urgammal hävd. Detta gällde även byar under en jorddrot. Offentliga myndigheter kunde alltså inte ingripa i bymarkens angelägenheter eller mot bymän utan byalagets samtycke. Undantag gällde bara där särskilt grova brott skulle förföljas, jfr Sachs. Landr. II:71 § 5, i det att byalaget annars själv skulle gripa förbrytaren och först behövde utlämna honom efter viss tid. Trots immuniteten stod byalaget dock under den offentliga — dvs. ursprungligen den kungliga — myndigheten. Detta är anledningen till att rättsböckerna, t.ex. den sachsiska och schwabiska landrätten, bestämmer att byalagen ska hålla kungens fred. Senare kom byalagen liksom all annan rätt under riksfurstarnas myndighet. Den offentliga myndigheten kunde dock inte blanda sig i byns angelägenheter utan kunde bara tillvarata det offentligas intressen, t.ex. i fråga om skatter och andra prestationer.

Den ursprungliga huvudregeln var alltså att byalagen var fria, och deras frihet var så stor att de närmast bildade fristater. I dessa byalag möter vi adelbonden (adelbonden), som var bondearistokratiets fasta stam. Efter korstågsperioden dog detta bondearistokrati ut, men enskilda överlevande släkter uppnådde stora grundbesittningar. Även ofria byar hade dock ursprungligen en ganska stor oberoende ställning gentemot jorddotten och till och med en helt självständig bruksrätt över bymarken. Byalaget kunde vidare fritt råda över allmänningsbruk. Efterhand inskränktes denna frihet mer och mer, och med frihetens upphörande upphörde även självstyret. Detta ledde till häftiga stridigheter om de ömsesidiga rättigheterna och förpliktelserna mellan jorddrottar och bönder, och på 1300- och 1400-talen kom det till många väpnade uppror.

Även landsherrens övertillsyn medförde efterhand en rad inskränkningar i tillgången att fritt förfoga över bymarken. Framför allt tillägnade sig landsherren rådighet över ollonbetet i byns fällesskog. Talrika skogsförordningar inskränkte vidare rådigheten över skogen. Under 1700- och 1800-talens lopp skapade de enskilda landslagstiftningarna olikartade kommunala ordningar som slog ut de gamla byalagen, även om enskilda kommunalförfattningar bygger på de gamla stadgorna.[^13]

II. Byalagets historia i Danmark

1. Tiden kring landskapslagarna

Vi ska i det följande undersöka om byn vid någon tidpunkt har fungerat som indelning av statsterritoriet (A), om byalaget vid landskapslagarnas tid var i besittning av ett visst självstyre, och om byalaget hade någon domsmakt att avgöra tvister rörande byns förhållanden (B). Slutligen ska vi söka klarlägga ursprunget till den senare byorganisationen med bystämma, ålderman och andra organ (C).

A. Indelning av statsterritoriet

Som antytts i inledningen har vi goda skäl att anta att släkten har spelat en överväldigande roll i samhällets organisation under en tid som inte ligger långt före landskapslagarnas nedteckning,[^13a] och lagarna bär ännu prägel av att släkten tidigare har kunnat ordna alla tvistefrågor inom sina egna ramar utan de offentliga domstolarnas medverkan. Man kan i detta avseende hänvisa till de arvstvister som ska avgöras av samfrænder (gemensamma fränder), eller EsjL III:26, som ännu erkänner frändemötet (frændestævnet) som en egentlig domsmakt i tvister om mansbotsbetalning. Karakteristiskt är det också att landskapslagarna inte innehåller regler om brott mot släktingar. I sådana fall har man uppenbarligen ännu erkänt släktens rätt att ordna sina egna angelägenheter.

Det råder alltså inget tvivel om att den första mänskliga statsbildningen har varit en släkt- eller stamstat, men det råder heller inget tvivel om att vid landskapslagarnas tid har landet sedan länge blivit den egentliga statsbildningen, som ännu inte har utsuddats av riksenheten. Hur övergången från stamstat till landskapsstat har gått till vet vi i verkligheten inte det minsta om, och i detta mörka område på kunskapens karta döljer sig även byalagets äldsta historia. Som grund för gissningar — och annat kan det aldrig bli — har vi bara upplysningarna från de germanska stammarna i det tyska området, sammanställda med en analys av dansk bebyggelsehistoria samt en förståelse och tolkning av landskapslagarnas ställning till byalagen.

Som nämnts i inledningen finns det skäl att anta att det även i Danmark har funnits en förbindelse mellan släkternas organisation och den slutgiltiga bosättningen. Bygden är även här i landet den grundläggande sammanslutningen, men bygd och släkt sammansmälte förmodligen i en högre enhet. Den avgörande skillnaden mellan utvecklingen i Tyskland och i Danmark måste då förmodligen ha varit den att bygden här har utvecklats till en territorial indelning av primär betydelse, och att den naturliga bygden är grunden för de senare häraderna. Därigenom har häradstinget tidigt fått ett dominerande inflytande på de enskilda byalagen och sökt bekämpa deras självstyre, som förmodligen aldrig har haft samma omfång här i landet som i Tyskland, där bygden å andra sidan aldrig fick den betydelse för landets territoriella indelning som i Danmark.

Westman[^14] och Wennström[^15] förutsätter att byalaget har spelat en betydande roll vid ättestatens upplösning och John Frödin[^16] menar rentav att byn är den äldsta svenska samhällsorganisationen på territorial grund, vilket dock bara kan vara riktigt om den naturliga bygden bara har omfattat ett enda byalag. Poul Johs. Jørgensen[^17] framhäver med rätta att byn i Danmark aldrig fick betydelse som en underavdelning av statsterritoriet, men denne författares starka betoning av att byn aldrig har haft någon offentligrättslig betydelse förefaller mig inte vara helt i överensstämmelse med den sannolika utvecklingen av bosättningen här i landet.

A. D. Jørgensen[^18] har ansett sig kunna påvisa spår av byalagets betydelse som förvaltningsenhet i de slesvigska biskoparnas jordebok från 1353[^19] såvitt gäller Ejdersted och Lundebjerg härader. Biskopen sägs uppbära kungens skatt (census regis), och denna uppräknas fördelad på socknar och inom socknarna »eltingar«. Härmed förstår A. D. Jørgensen de män som förestod byarna, oldinge eller åldermän, som de heter på riksdanska, och han tillbakavisar den av Falck framförda uppfattningen, enligt vilken uttrycket är en felskrivning för otting (⅛ bol). En närmare framställning och bedömning av detta antagande ges nedan s. 44 ff.

Även från en annan del av riket än Slesvig finner vi vittnesbörd om byarna som skattemässiga enheter, nämligen i Hallandslistan i Kung Valdemars Jordebok. Listan uppräknar ett antal »skogsbyar«, oppida silvestria, som fungerar som hafnæ, dvs. distrikt för prestationer till ledungen. Dessa »skogsbyar«, vars latinska beteckning man vanligen direkt översätter,[^20] var förmodligen utflyttarbyar anlagda på allmänningen, som dock ofta var skog, varav beteckningen säkerligen har uppstått. Det är för övrigt en vanlig företeelse att allmänningsjord helt enkelt betecknas som skog, oavsett det berörda jordstycktes karaktär. Poul Johs. Jørgensen[^21] antar att dessa nyanlagda allmänningsbyar har ökat hafnæ-talet i de enskilda skipänen, och denna uppfattning kan stödjas av en möjlig läsning av slutanmärkningen i Hallandslistan: »Men det finns i Halland i 118 skipän 534 hafnæ eller lika många mark silver och 126 skogsbyar.« Emellertid hålls skogsbyarna under upplysningarna om de enskilda häraderna helt utanför skipänindelningen, vars hafnæ-antal uppges för varje härad. Däremot är av de 126 skogsbyarna bara 32 nämnda under de enskilda häraderna. Sv. Aakjær[^22] påvisar emellertid genom en jämförelse med jordeboken för Varberg län av 1591 att den samlade uppgiften säkerligen är den riktiga, och att skogsbyarna därför inte har angivits i alla häraderna, såsom skipän- och hafnæ-talet. Denne författare betvivlar emellertid att talet för skogsbyarna ska förstås bokstavligt, i det att han anser det osannolikt att det t.ex. i ett härad som Årstads härad (Aræstat) bara skulle finnas de i Hallandslistan angivna 126 skogsbyarna. Författaren antar därför att Hallandslistan har samlat skogstorpen i grupper svarande till en skattehafnæs värde. Man måste emellertid härtill erinra om att oppida silvestria, som nämnts, otvivelaktigt betecknar nyskapade byar, vars antal inom en överskådlig tidsrymd ju är begränsat, liksom Hallandslistans ordalydelse talar mot den framförda uppfattningen. Mindre utflyttartorp har väl helt enkelt lagts till den hafnæ varifrån utflyttningen skett.

De sparsamma upplysningarna gör det därför enligt min uppfattning sannolikt att de i Hallandslistan nämnda skogsbyarna är nyanlagda byar, och de har förmodligen i skattemässigt hänseende behandlats som enheter utanför skipänindelningen, jfr även nedan s. 257.

Bortsett från Skåneland påfördes skatterna vid landskapslagarnas tid de enskilda egendomarna, inte den berörda hafnæ eller något annat skattedistrikt som sådant.[^23] Emellertid har byarna i det övriga kungariket säkerligen inte varit helt utan betydelse för skatteuppbörden.

Om byns betydelse som skatteenhet talar resterna av den äldsta egentliga matrikeln vi känner i Danmark, nämligen den stora Falsterlistan i Valdemars Jordebok, descripcio cuiusdam partis falstrie. Denna lista är ett exktrakt ur en egentlig matrikel för Falster, som förmodligen förutom att upplysa om kungens intäkter även ska visa hans besittningar i förhållande till stormännens.[^24] Falsterlistan är indelad efter de enskilda byarna inom området, och för varje by uppges byns skyldsättning, vilket i viss mån tyder på att byarna har haft en viss betydelse som skatteenheter.

Enligt JL I:56 ålåg det bymännen att sätta i stånd den del av kungens härväg som gick över deras bymark. Denna börda vilade på själva byn och kan alltså i och för sig nämnas som ett exempel på att byn har använts som distrikt vid påföring av offentliga prestationer,[^25] även om prestationen i detta fall är territoriellt bestämd. I stort och helt måste man dock utgå från att byarna vid landskapslagarnas tid som huvudregel inte hade någon betydelse som offentligrättsliga enheter.

B. Självstyre och domsmakt

Vid en undersökning av landskapslagarna finner vi många tecken på att byalaget vid lagarnas tid hade ett visst självstyre, och det är sannolikt att detta självstyre under en tidigare period har varit mer omfattande. Huvudämnet för de senare vider och vedtägter, nämligen hägnadsplikt och markfred, är karaktäristiskt nog även i landskapslagarna det område som tyder på störst självständig verksamhet från byalagets sida.

Störst självständighet finner vi i JL III:57, enligt vilken var och en ska hålla hägnad som alla ägare samtycker till (alla ægær giuæ ia til), och som han brukar i by och bol efter rätt reb. Den som inte vill hägna till den lagdag som ägarna fastställer (thær æghær læggiæ), ska betala den bot som fastställs härför (witæ swa sum withær læggæs). Vill han varken hägna eller böta för sin försummelse, så ska grannarna överlåta åt en byman att söka den motvillige med dom. Han ska härefter åläggas 3 marks böter till bymännen och 3 mark till kungen.

Bestämmelsen innehåller att själva hägnadspliktens omfång och fördelning fastställs av bystämman, som även fastställer en viss frist, inom vars utgång hägnaden ska vara iståndgjord. Om fristen översittes ska de försumliga betala böter, och det kan inte råda tvivel om att böternas storlek fastställs på själva bystämman,[^26] vilket framgår av att tinget, när böterna frivilligt betalas, överhuvudtaget inte medverkar vid sakens genomförande. Bara om de av bystämman ådömda böterna inte frivilligt erläggs, vilket man måste anta bara undantagsvis har varit fallet, då byalagets sociala makt över de enskilda bymännen måste ha varit betydande, söks tingets hjälp till tvångsverkställighet. Denna omtalas emellertid överhuvudtaget inte i lagen, som bara meddelar att bymännens ombud ska söka den motvillige till 3 marks böter till såväl »bonden« som kungen. Med »bonden« måste otvivelaktigt förstås ombudet som representant för hela byalaget, som alltså är berättigat till böterna. Det kommer ju nämligen inte alltid att finnas någon enskild förfördelad i dessa saker; detta är sålunda inte fallet när det är tvist om hägnardsplikten utåt mot forten eller annat fällesegendom.[^27] Det finns inget som talar för att den av bystämman fastställda boten skulle bortfalla på grund av sakens inbringande inför tinget. Jag kan därför ansluta mig till den av Westman[^28] framförda uppfattningen, enligt vilken rättegången på tinget bara hade karaktären av en summarisk straffförföljelse, som bestod i att den offentliga myndigheten gav bystämmans beslut straffrättslig sanktion. Den försumlige måste därför, förutom sina 3 marks böter, även betala de av bystämman fastställda böterna till byn. Westman anmärker att den omtalade bestämmelsen tyder på att bymännen på ett tidigare stadium, utan att behöva tingets sanktion, har kunnat tvinga den skyldige till betalning med hjälp av nam (utmätning), medan JL kräver tingets formella stadfästelse av bystämmans beslut, innan denna kan genomdrivas genom att ta ut den skyldiges egendelar. Då det erläggs böter till kungen är det möjligt att ombudsmannen har indrivit även de byalaget tillkommande böterna.

Nästan identisk med JL III:57 är SKL 188, dock att sistnämnda bestämmelse själv fastställer storleken av de böter som ska betalas för överträdelse av den lagdag för hägnadpliktens genomförande som bymännen antar. SKL hemlor inte heller åläggande av extraböter till byalaget och kungen, utan säger bara att bymännen vid häradstinget kan få dom för att ta ut den skyldiges egendom (takæ therræ fæ). Med detta måste förmodligen förstås en vanlig namsdom (utmätningsdom).[^29]

JL III:58 motsvarar helt 57. Bestämmelsen handlar om markskada på grund av olagliga hägn. Bymännen ska då själva reba hägnen och fastslå vem som har ansvaret för det olagliga hägnet, jfr Uppll. BB VI: bymän råder själva för bymål, och den vilken rätt reb faller på har ej makt att bjuda lag men måste betala vite, som det är fastställt. Vill han inte betala måste bymännen fara till tinget och få namsdom.

I EsjL framträder tingets medverkan vid hägnadspliktens genomförande något kraftigare. Om själva hägnadspliktens omfång och fördelning förutsätter II:70 att den kan antas på tinget, om inte rent av en bonde eller andra byar har fått dom över bymännen till resning av hägnad. Bestämmelsen handlar om det fall att en byman river ner sitt gärde och därigenom tvingar de andra bymännen att hägna för sin del, trots att de inte på tinget har antagit att vilja hägna (ok hinæ hauæ æy weth taket a thinggæ at giærthæ) och ej heller genom dom är förpliktade att göra det, förrän han river ner hägnaden. I sådant fall ska man böta till den skadelidande och till kungen.

Om en byman inte vill hägna, såsom det antagits, måste tinget — inte som i JL bystämman — fastställa en lagdag samt böter för dess åsidosättande. Om lagdagen översittes behöver bymännen emellertid inte ytterligare hänvändelse till tinget utan kan omedelbart panta den försumlige för de på tinget fastställda böterna (grannæ takæ wæth af them til swa mykil witæ sum thingmæn lægæ foræ).

EsjL II:72 tillägger att böterna ska tillfalla de grannar som har satt gärde, och för att sålunda ta sig själva till rätta ska de varken böta till kungen eller till bonden (ok thær thyrfnæ the æy bonden botæ foræ ræt ær takæ af ok æy konungsræt).

För att förstå innehållet i artikelns bestämmelser om tvångsverkställighet är det nödvändigt att erinra om landskapslagarnas allmänna regler härom. Det måste antas att det vid lagarnas tid har funnits en erkänd allmän regel om tillämpning av nam, när förpliktelsen var fastslagen genom dom,[^30] men offentliga exekutionsorgan var som huvudregel okända i de danska landskapslagarna till skillnad från de långt mer utvecklade svenska lagarna. Ursprungligen har det otvivelaktigt varit en allmän germansk rättsregel att en fordringsprocess genomfördes utan tingets eller frändemötets bistånd. Man antar att den äldsta fordringsprocessen har bestått i att fordringsägaren sammankallade gäldenärens grannar och framställde sitt krav inför dem. Godkändes kravet tog fordringsägaren ut gäldenärens egendom utan lag och dom.[^31] Vid landskapslagarnas tid krävdes emellertid namsdom, men i Äldre VGL Rætlosæb. IV och Yngre VGL Rætlosæb. IV:5 finner vi ännu spår av det äldre förfarandet, i det att det fastställs böter för självpantning bestående i att någon utan dom tar en annan mans gods eller sönderhuger hans hus. I övrigt representerar de svenska lagarna, som nämnts, ett framskridet stadium av tvångsverkställighetens historia.

Matzen[^32] har påvisat att rättsverkan av nam bara bestod i det tvång som berövandet av det berörda godset utövade mot gäldenären. Nam gav inte tillgång att söka fyldestgörelse i det uttagna, varken genom att bruka det, sälja det eller ta det som egendom. Nam som utövas av enskilda ska därnäst utövas hemligt, jfr EsjL III:26 ». . . taga nam så att ägaren inte ser derpå och inte innanför hans gårdsled«. Kommer ägaren till stede medan nammaren ännu är på bymarken, har han rätt att ta sin sak tillbaka, och nammaren får inte motsätta sig det. Enligt JL II:59 ska nam verkställas »lönlic oc æi opænbarlic«. Det är alltså en mycket begränsad tillgång som härmed ges att ta sig själv till rätta, och det måste först och främst understrykas att domhavaren enligt lagarnas uttryckliga bestämmelser inte har rätt att tränga in i den dömdes hus och där ta ut hans gods. Nam visar därvid sitt nära släktskap med innam (kvarstad), en kvarhållningsrätt över kreatur som har kommit i ens besittning genom att bli upptagna på ens jord.

Matzen antar emellertid att det nam som kungens ombudsman verkställer för att indriva kungens böter är av en helt annan natur. För det första tas godset ut till täckning av böterna och blir alltså kungens egendom, och för det andra måste ombudsmannen bryta gårdsfreden och eventuellt med våld bemäktiga sig den dömdes egendelar. Enskilda bestämmelser i EsjL utvidgar dock den enskildes namsrätt. Detta gäller sålunda II:52, som handlar om de fall där den domfällde är fråndömd sin mandhelg (rättsskydd). Det ges en rad bestämmelser om hur domhavaren i sådant fall ska förfara, och om den dömde efter att upprepade gånger ha stämts till tinget inte möter fram och inte heller betalar böterna, så får käranden ta sig själv till rätta, »tha takæ bonden sik siaelf til rettæ . . .« men så har han ju också väntat i år och dag på sina böter, och då något offentligt exekutionsorgan inte i allmänhet står till förfogande, måste lagen ge upp och tillåta självtäkt. Det härefter verkställda namet förmodas vara av samma natur som ombudsmannens nam, och bonden kan därför bryta gårdsfreden och ta den dömdes gods som sin egendom.

Även EsjL III:26 om nam för mansbot utvidgar den enskildes namsrätt. Om den dömde nämligen inte löser ut namet, ska han på nytt stämmas till tinget, där det lysas att han inte vill lösa. Käranden får därefter behålla det uttagna godset och bruka det som han vill, tills den dömde löser: »takæ ok notæ til thær han løsær.« Bestämmelsen är ett enastående exempel på att en egentlig panträtt, nämligen ett slags brukspanträtt, stiftas genom nam. Käranden kan bruka saken, men han får inte sälja den, och han ska svara för den gentemot ägaren när denne vill lösa. Dessa två utvidgningar visar den begynnande utvecklingen mot en egentlig exekutionsmöjlighet, och mot bakgrund härav måste slutbestämmelsen i EsjL II:72 förstås.

Uttrycket »takæ væth« finner vi inte på något annat ställe i landskapslagarna. Den motsvarande bestämmelsen i SKL 188 använder uttrycket »takæ therræ fæ« helt svarande till beteckningen i EsjL för nam. Ordet pant finns inte i någon av de äldsta handskrifterna av landskapslagarna. Att EsjL II:72 hemlor en alldeles speciell exekutionsmöjlighet visar ordalydelsen tydligt. När lagen omsorgsfullt understryker att bymännen är ansvarsfria, även om de tar sig själva till rätta, måste vi ha rätt att anta att de har fått samma befogenhet som den som annars tillkommer ombudsmannen, men som dock även i II:52 tillkommer en enskild som förgäves under lång tid vid tinget har sökt den skyldige, nämligen att bryta gårdsfreden och med våld ta ut den skyldiges gods. Ansvarsfrihetsbestämmelsen skulle ju annars bli helt överflödig, då alla domhavare har en allmän namsrätt. Men vilka rättsverkningar har då denna särskilda tvångsverkställighet? Det traditionella namet var bara ett allmänt tvångsmedel utan tillgång till fyldestgörelse eller bruk; bestämmelserna om nam verkställt av kungens ombudsman samt II:52 hemlor tillägnelse av en omedelbar äganderätt, och III:26 hemlor en särskild bruksrätt. Vilka av dessa rättsverkningar inträder då vid bymännens exekution enligt II:72? Förmodligen ingen av dem.

Användningen av beteckningen væth kan inte vara tillfällig. Man har förmodligen rätt att anta att den senare utpantningen har uppstått genom en sammansmältning av den utvidgade namsrätten, som tilllagts ombudsmannen, med væth-institutet. Detta sistnämnda är i landskapslagarna i övrigt bara känt som ett viljebestämt pant, men redan i EsjL II:75–76[^33] bestämmelser om att lägga væth för innam, ser vi början till den uppfattningen att væth-läggningen kan genomdrivas. Från institutet att »lägga væth« är det sålunda inte långt till att »taga væth«. Mycket talar sålunda för att vi i den behandlade lagbestämmelsen har det första stödet för en om nödigt våldsmässig uttagning av den skyldiges gods, som efter en viss tids förlopp blir forvæth och panthavarens egendom, alltså den pantning som är de senare vedtägternas förnämsta rättsmedel. Redan de senare handskrifterna av EsjL använder ordet pant och tänker härvid givetvis på böndernas vanliga pantning, i det att det tillfogas att denna kan utföras utan att bönderna ska stå till rätta därför, när pantningen utförs på behörigt sätt. Kroman/Iuul översätter då också »taka væth« med »pante« (panta).

Matzen[^33a] karakteriserar fyldestgörelsesättet i EsjL II:72 som »en egentlig Pantning efter Dom«, men det bör dock anmärkas att det inte är fråga om en vanlig namsdom, i det att tingsmännen enligt lagbestämmelsen bara fastställer böternas storlek, och det framgår inte av bestämmelsen om denna fastställelse inte redan har skett vid fastställelsen av tidsfristen för hägnadsresningen. Lagbestämmelsen tyder dock på att bymännen bara behöver dra en gång till tinget, nämligen för att få fastställt en frist inom vilken hägnaden ska vara rest och samtidigt få fastställt böter för fristens överskridande. Det finns då skäl att anta att de själva avgör om fristen har överskridits och i bekräftande fall skrider till utpantning utan ytterligare medverkan från tingets sida.

EsjL II:76, sista stycket, som inte har någon närmare förbindelse med bestämmelsens första led, är det enda stället i landskapslagarna där bystämmans kompetens omtalas i större allmänhet. Lagstället säger i Kroman/Iuuls översättning följande: »I alla tvåöressaker, vartill det hör edsbevis, eller saker till sexöresböter eller rentav (saker till) tolvöre, ska den instämde, om motparten kräver sin rätt eller edsbevis, antingen på gatstämma (gadestævne) eller kyrkostämma (kirkestævne), och han inte vill stå till rätta för honom, och den andre har grannars eller socknens vittnesbörd om att han inte vill stå till rätta för honom, alltid böta dubbelt så mycket som han annars skulle böta, och om han nekar, ge så mycket större edsbevis som svarar därtill, om det gäller sådana småsaker, vare sig det är skogshuggning eller annat. Men om parterna är grannar eller sockenmän, så ska käranden väcka talan på tinget, om han inte kan få rätt hemma«.

Bestämmelsen behandlar alltså bara småsaker rörande byns inre förhållanden, och det är då inte heller tillfälligt att den finns bland en rad specialbestämmelser om just dessa förhållanden. De saker som behandlas måste dels vara saker där det inte är fråga om böter, utan t.ex. om ersättning, när det medges edsbevis i saken och denna inte gäller större värden än tvåöre, dels bötessaker, oavsett om dessa kan avgöras med ed eller på annat sätt, och i sådant fall kan saksvärdet gå upp till 12 öre. Större bötessaker, t.ex. tremarkssaker, faller däremot utanför bestämmelsen.[^34] För de behandlade sakernas del bestäms det att en byman är pliktig att göra sina grannar rätt eller prestera edsbevis på grandestämman eller sockenstämman. Om bestämmelsen ska ha någon förnuftig innebörd måste det alltså ha tillagts grandestämman full domsmyndighet i dessa saker. Grandestämman avgör vad som är rätt i saken, i samma omfång som annars tinget, och grandestämman fastställer de böter som den skyldige ska betala, eller den ersättning som ska ges, allt naturligtvis inom de snäva ramar som tidens bevisregler satte för tingsbehandlingen. Man har väl känt sig friare på grandestämman än på tinget, men processordningen ingick i den grad i tidens rättsuppfattning att den inte heller har kunnat undgå att påverka grandestämmans tillvägagångssätt.

Med fastställandet av böter eller ersättning menar lagen att det måste vara slut med grandestämmans verksamhet i de behandlade sakerna. Rättar den dömde sig inte efter stämmans dom måste man söka tingets bistånd, och inte ta sig själv till rätta. Det är den klara innebörden av lagbestämmelsens sista punkt.[^35] Någon rätt att utan tingsdom indriva böterna genom nam eller pantning ger lagen alltså inte bymännen, men å andra sidan framgår det av lagen att tinget bara ska medverka till framtvingandet, och att grunden härför måste vara bystämmans dom. Annars fanns det ju ingen anledning att ådöma den som inte vill rätta sig efter domen dubbla böter.

Westman behandlar särskilt ingående landskapslagarnas bestämmelser om skifte och jordtvister. EsjL II:68 ger regler för det fall att en byman sätter sitt hägn in över en annans tomt. Om han är ägare av en gammal tomt i byn ska han tillkalla grannarna och låta dem hålla syn. Inför dem ska han »bedja rätt« av motparten. Om denne erkänner sina fel bötar han 12 öre. Grannarnas deltagande i saken omtalas inte, men måste förutsättas, då det klart framgår av lagen att tingets medverkan är onödig. Bara om de inte kan bli eniga ska svaranden stämmas till tinget. Om han vidgår där ska han böta 3 mark till käranden. Men om han ändå inte flyttar sitt gärde utan beger sig hem utan att rätta för sig, så ska män utses som ska skaffa käranden hans rätt.

Om den förfördelade är ägare av en höjdtomt ska han tillkalla sina grannar. Vill svaranden då avlägsna hägnaden ska han böta 6 öre, men vill han inte göra grannarna rätt ska han stämmas till tinget, och där utses så män till att skaffa käranden hans rätt. Vi finner här att grannarnas avgörande medför en i lagen fastställd böter utan tingets medverkan.

Tvistigheter om tomtens gränser gentemot forte och åkermark ska enligt JL I:52 avgöras genom 12 ägarmäns nämnd. Deras avgörande framläggas på tinget och förefaller ha haft omedelbar rättskraft. I likhet med andra avgöranden genom nämnd krävs bara en majoritet bland ägarmännen.

En viktig plats i lagarna intar bestämmelserna om bymännens tillgång att ändra fördelningen av åkerlotter i bymarken, för att alla ägare ska åtnjuta jämnhet (jævned), om den enskilde inte anser att den bestående ordningen ger honom detta. En redogörelse för dessa bestämmelser ges nedan i kap. 9 och återfinns delvis hos Westman s. 78–80, som även för dessa bestämmelsers del menar sig kunna påvisa att bystämman under en tidigare period med full tingsmyndighet har kunnat avgöra de behandlade tvisterna.

Westmans samlade resultat av sin genomgång av lagarna är,[^36] att man i äldsta tid bör anta ett stadium där tvister rörande byns förhållanden avgjordes av jordägarna i byn, varvid de antingen alla gemensamt fällde avgörandet eller överlät detta till 12 bland dem utsedda män. I det nästa stadiet, som representeras av flera av de anförda lagställena, har den folkliga domstolen börjat göra sitt inflytande gällande, men utan att tränga bort bystämman från alla dess tidigare befogenheter. Man ser hur en sak börjar vid bystämman, där den under vissa förutsättningar också kan avslutas, men under andra förutsättningar övergår till behandling på tinget.

Frågan är härefter om vi på grundval av den föregående utredningen har någon möjlighet att avgöra huruvida byns självstyre och tingsmyndighet — såsom Poul Johs. Jørgensen antar det[^37] — först har genomförts i tiden efter landskapslagarna, och att dessa bara representerar den spirande början till ett sådant rättsläge, eller om självstyre och tingsmyndighet inom vissa gränser har praktiserats i byarna från de äldsta tiderna, men — såsom Westman uppfattar det — håller på att trängas tillbaka i landskapslagarna till förmån för de offentliga domstolarnas växande auktoritetshävdande.

Avsaknaden av något stöd för ett sådant rättsläge i byalaget kan nu för det första inte användas som argument; folkliga rättsbildningar av detta slag kräver inget lagstöd, man behöver i detta avseende bara hänvisa till de tyska byalagen och till de svenska byförhållandena, varav det klart framgår att bymännen ådömde böter och utpantade de motvilliga betalarna lång tid innan det i lag eller förläning fanns stöd härför, se nedan s. 60 ff.

Landskapslagarna visar oss en rad exempel på att bymännen kan ingå avtal om ordningen av olika rättsförhållanden, att de utan tingets medverkan kan avgöra olika rättstvister, och att de utan tingets medverkan i flera fall kan ådöma böter; ja, enligt EsjL II:76 är bymännen rentav i förhållande till tinget pliktiga att rätta sig efter bystämmans avgöranden och ådöms dubbla böter om de vägrar det. Bara förefaller landskapslagarna överallt kräva tingets medverkan innan det kan bli fråga om att genomdriva betalning av böter genom nam eller eventuellt pantning, men de enskilda bestämmelserna angående speciella fall visar dock stor osäkerhet med avseende på hur och på vilket stadium av saken tinget ska medverka.

Läser man de många spridda bestämmelserna under ett, får man enligt min uppfattning det huvudintryck att landskapslagarna i utpräglad grad är polemiskt inställda gentemot byalagets tingsmyndighet. En sådan vaksamhet från de kretsar varifrån rättsuppteckningarna har utgått är då också mycket förståelig, inte minst om man antar att byalaget från de äldsta tiderna har skött sina egna saker i tvistemål och tvångsverkställighet och brytt sig föga om häradsting och landslag. För det första härrör landskapslagarna från en tid då självtäkten ännu på många områden ansågs vara det självklara rättsmedlet, och då rättsordningen — i första hand representerad av landstingen — måste tillkämpa sig auktoritet att sätta lag och dom över självtäkt. Om det bara har funnits den ringaste likhet med de förhållanden under vilka andra germanska stammar — om vilka vi har något mer kunskap — har bosatt sig, så gör inte bara byalagets slutna enhet kring jorden och dess problem utan även reminiscenser från släktens självstyre det sannolikt att byalaget från första stund har ordnat sina egna angelägenheter utan främmande inblandning.

Enligt min uppfattning är det mot resterna av ett självstyre av långt vidare omfång än det vi senare ser lagstiftningen tillerkänna byalaget, som landskapslagarna polemiskt vänder sig. Men det är inte bara hänsyn till de offentliga domstolarnas och landslagens auktoritet som kan ligga till grund för landskapslagarnas polemiska hållning. En medverkande orsak har säkerligen varit att den växande kungamakten ogärna såg rättssaker avgjorda på andra ställen än på tinget, så att böterna gick kungens kassa förbi. Landskapslagarnas inställning till byalaget är kanske inte minst ett resultat av de kungliga ombudsmännens verksamhet. Allt sammantaget förefaller Westmans uppfattning mig alltså mest sannolik, och jag känner mig övertygad om att byalaget inom vissa ramar har tilltagit sig självstyre och tingsmyndighet såväl under landskapslagarna som senare.

Såframt detta antagande är riktigt, skulle bestämmelsen i Fyns vedtægt 1492 § 16 alltså bara lagfästa ett tillstånd som har existerat sedan de äldsta tiderna. Det är inte heller utan betydelse att påpeka att denna lagfästning äger rum före de stora lagarbetena på 1500-talet och vid en tid då sedvana och rättspraxis så gott som ensamma representerade utvecklingen sedan landskapslagarna. Själva lagbestämmelsens ordalydelse visar då också att det inte är fråga om någon nybildning utan om ett godkännande av en pågående praxis, och då byalagets självstyre i första hand är reellt bestämt, dvs. skapat av de problem som agrarförfattningen reser, kommer man att leta förgäves efter någon anledning till att det just under åren omedelbart före 1492 skulle ha uppstått nya reella moment som kunde motivera tillämpningen av nya sedvänjor. Tvärtom: den självständighet som bönderna har besuttit vid landskapslagarnas tid, vare sig de nu var självägare eller landbor, har försvunnit under de mellanliggande århundradena. Bymännen bär nu inte längre, som i landskapslagarna, hedersnamnet bönder utan kallas, som i Fyns vedtægt, för almue (allmoge). I fästesystemets utveckling ligger att något självstyre eller tingsmyndighet utöver vardagslivets småproblem i varje fall aldrig kan bli fråga om, och å andra sidan är de offentliga domstolarnas samt lands- och rikslagstiftningens auktoritet nu så fast och orubbad att grunden för landskapslagarnas polemiska inställning för länge sedan har fallit bort. Man kan alltså tryggt medge bönderna den blygsamma rätten att ordna alla de byförhållanden som ändå bara vållar domstolarna besvär. Det kan kanske även tas som uttryck för en särskild rättegång i byalaget, när den så kallade Erik Klippings birkeret 1269 § 45 bestämmer att herrskapet kan frånta den som utan tillstånd hugger nyttigt träd i skogen gods för 1 tunna öls värde. Mig veterligen finner vi inte på andra ställen i lagstiftningen böter fastställda efter ölmåttstocken, och det är inte omöjligt att denna regel, som ju just behandlar förhållanden som även behandlas i de senare byvedtägterna, har haft böndernas egen rättegång i åtanke. Nu är det väl tveksamt om birkerätten faktiskt kan dateras till 1269, men den måste i varje fall vara äldre än 1492.

Ytterligare en fråga återstår att behandla. Åtskilliga av de framdragna bestämmelserna i landskapslagarna har förutsatt att bymännen genom inbördes avtal kunde reglera olika inre byförhållanden. Matzen[^38] antar emellertid med bifall av Poul Johs. Jørgensen,[^39] att dessa avtal måste vara egentliga överenskommelser som bara binder deltagarna men inte en minoritet som vägrar att samtycka. På förhand måste man ur ett funktionellt perspektiv anse en sådan uppfattning för osannolik. Jordbruksdriften krävde så mångfaldiga beslut av bymännen gemensamt att det är helt otänkbart att en enstaka kverulant skulle kunna förhindra fullgörandet av ett majoritetsbeslut. Nu är en sådan fråga väl ganska teoretisk, eftersom det var i den enskildes intresse att följa de övriga i driften, och ett brott mot den sociala solidariteten har säkerligen varit ett enormt allvarligt steg. Men all rättsordning finns till för att skydda den enskilde, och dock brytes lagen dagligen, och de tiderna har väl haft sina kverulantar såväl som dessa. Det var ju friborna bönder, de flesta, vid landskapslagarnas tid, envisa och styvsinnade, när det kom över dem, men naturligtvis har de måst böja sig för bystämmans majoritet. Landskapslagarna kräver visserligen att de motvilliga dras inför tinget, men jag tvivlar på att landslangens auktoritet har nått så långt som till byalagets inre förhållanden. Men detta är naturligtvis »bara« reella betraktelser, och det är nödvändigt att komplettera dem med ett par anmärkningar om samtidens syn på beslut i allmänhet.[^41]

Som stöd för sin tes anför Matzen orden i JL III:56 »æghær warthac sattæ vm«, och menar att denna formulering visar att alla bymännen skulle delta i överenskommelsen. Han kunde också ha hänvisat till uttalandet i följande paragraf: »alla eghær giua ia til«. Emellertid har Westman[^42] med rätta frånkänt detta argument varje betydelse, i det att han hänvisar till att det i tidens uppfattning ingick en föreställning om att alla beslut skulle framstå som enhälliga, och att minoriteten därför måste böja sig för majoriteten, inte bara i den meningen att de måste följa beslutet utan även så att de uttryckligen måste samtycka till det. Detta drag i tidens uppfattning, som säkerligen har ett mytiskt ursprung, bekräftas då också överallt i den tidiga medeltidens beslut.

Till formen var i varje fall alla beslut enhälliga, men detta har naturligtvis inte hindrat att det har funnits avvikande meningar; bara måste minoriteten alltid göra god min till dåligt spel. Jag kan hänvisa till några slumpmässigt valda exempel: »Vita Ansgarii«,[^43] enligt vilken det hos svearna är »sed att varje offentligt ärende beror mer på folkets enhälliga vilja än på kungens myndighet«, samt Adam av Bremen:[^44] »vad alla har beslutat, måste kungen erkänna.« Detta uttryckssätt betyder naturligtvis inte att de beslutande församlingarna alltid var eniga — så mycket har människorna nu inte förändrats sedan dess — men det är ett uttryck för att församlingen efter skeende förhandling bara hade en mening, nämligen majoritetens, till vilken minoriteten som en självklarhet anslöt sig utan reservation. De danska landskapslagarna förutsätter som en allmän regel att alla avgöranden fattas med enhällighet, jfr för häradstingets del EsjL II:50, men majoritetsavgöranden är dock erkända i flera fall, särskilt där det gäller processuella nybildningar, sålunda de nämnder som ersätter järnbörd, jfr järnbördsfrdn. för Skåne kap. 1 och EsjL II:26 samt de jyska sandemännen och nämndemännen, se JL II 7 och 54.

Som vi ska se håller sig denna uppfattning med fantastisk livskraft i de flera hundra år yngre vedtägterna och tingspraxis, där man ser att bymännen söks till tinget för att samtycka till vedtägten, ett förfarande som ingalunda är någon tom form, i det att vi känner tingsdomar som gentemot motvilliga genomdriver detta samtycke, oavsett att det sedan länge var fastslaget i lagstiftningen att alla måste böja sig för majoritetsbeslut.[^45]

Matzen[^46] visar då också att han i realiteten erkänner bymännens avtal som majoritetsbeslut, när han säger att visserligen bärs ägarlagets myndighet vid landskapslagarnas tid närmast av den enskildes samtycke, »omendskønt han paa den anden side forudsættes at være pligtig til at meddele dette«. Men denna karaktäristik täcker ju precis rättsläget sedan lagstiftningen har erkänt byalagets självstyre på begränsade områden, och ingen torde väl kalla ett beslut för kontrakt bara för att alla har undertecknat det, när man dock är klar över att en del av underskrifterna beror på att de motvilliga böjer sig för samhällets urgamla lag att alla ska delta i det segrande beslutet.

C. Landsbystyrets ursprung

1. Bystämman

Att byalaget under en period som ligger före landskapslagarna inåt var en fast sammanfogad organisation hävdar A. D. Jørgensen[^47] i sina undersökningar rörande Slesvigs äldsta stadsrätts bestämmelser om lagkøb (lagsköp). I stadsrätterna talas allmänt om arvkøb (arvsköp), sålunda Flensborgs nyare stadsrätt 1284 § 111, dvs. en avgift vars utebliva medförde att herrskapet ärvde bonden. Bara Slesvigs äldsta stadsrätt talar om lagköp. Stadens nyare stadsrätt och hertig Valdemars brev av 1286 talar däremot om arvsköp, vilket utesluter att lagköp kan vara en lokal beteckning; det är snarare ett äldre namn på ett utdött eller utdöende begrepp. Med lag måste åsyftas byalaget, det borgerliga samhälle vari man upptogs genom lagköpet. A. D. Jørgensen påvisar vidare att stadsrätternas äldsta rättsregel i varje fall i Slesvig var den att varje främling som slog sig ned i staden blev kungens vorned (livegen), dvs. han åtnjöt kungens beskydd men måste uppge vissa personliga rättigheter, sålunda rätten att efterlämna sina barn arv. Denna rätt kunde dock tillköpas under livstiden genom arvsköpet.

Den fullt frie borgaren betecknas som »svoren broder«, vilket enligt det allmänna språkbruket vill säga gillesbroder, eller med den gamla beteckningen lagbroder. Detta faller fullständigt samman med uttrycket »att köpa lag«. Olika ting måste dock här vara sammanblandade. Lagköpet var en avgift till kungen; att bli lagbroder däremot en positiv akt, beroende av lagbröderna. Frågan är då vilket lag som här åsyftas. Det kan inte vara något bestämt gille, ty man kan mycket väl tänka sig en fri byman som inte var medlem av något gille. Gillena bär avgjort prägel av frivillighet. Däremot måste det åsyftas byalaget, alla bosatta mäns gemensamma lag. Att det nämligen från första stund har existerat ett sådant finner A. D. Jørgensen otvivelaktigt. I varje by, både på landet och i köpingen, bildade »bönderna« ett lag som i mångfaldiga förhållanden stod som en enhet. Härmed anses vara påvisat att lagköpet pekar tillbaka på gamla förhållanden som i det väsentliga är uppgivna vid lagarnas tid. Ett lag av fria adelbönder måste ställa det villkoret att den som ville upptas i laget skulle vara oberoende; han fick inte stå i någon mans vorned. Därigenom blev befrielsen från vorned ett nödvändigt villkor för upptagning, och arvsköpet, dvs. utfrielse från vorned, kunde betecknas som lagköp, för att de två förhållandena ursprungligen följdes åt, medan efterhand köpingen kom bort från vorned, som kvarstod, ja beständigt utvidgades, på landet.

A. D. Jørgensens uppfattning ger säkerligen en om än vag, så dock i de yttre konturerna tillförlitlig bild av förhållanden som förbises av den härskande uppfattningen. När däremot författaren vill hävda att lagbjudningen skulle ha relation till en påstådd förköpsrätt för byalaget, är det i varje fall helt oriktigt vid lagarnas tid, då institutet uteslutande sker till förmån för släkten, och författaren återkallar då också sina uppfattningar i en anmärkning till sin ovan refererade avhandling.[^48] Om förhållandet mellan de olika befolkningsklasserna i byn hänvisas till framställningen nedan s. 91 ff.

Att byns bönder sedan de äldsta tiderna har utgjort ett lag anser jag efter den föregående undersökningen för givet, främst emedan man omöjligt kan föreställa sig en egendomsgemenskap med avseende på den ouppodlade jorden utan en viss byorganisation, men även emedan byn i viss grad avlöste släktorganisationen i fråga om fred och försvar, och slutligen emedan de äldsta källorna visar oss att byns bönder i talrika förhållanden har måst uppträda som en enhet.

Poul Johs. Jørgensen[^49] förnekar emellertid existensen av ett organiserat bystyre vid landskapslagarnas tid. Även om denne författare erkänner att det fanns ett organ svarande till senare tiders grandestämma, framhäver han att varken ålderman eller andra ämbetsmän omnämns i lagarna, varför han antar att sådana ämbetsmän inte har existerat. Nu är det litet oklart vad Poul Johs. Jørgensen förstår med »ett organiserat bystyre«, ty existensen av de nämnda ämbetsmännen kan väl inte vara avgörande för om man vill tala om ett egentligt bystyre eller ej. För mig är det avgörande om det kan påvisas att byn var i besittning av ett visst självstyre, och om den hade en motsvarande domsmyndighet. Att detta var fallet menar jag mig ha påvisat i det föregående. Själva detta självstyre måste naturligtvis förutsätta en viss organisation, nämligen byalaget som lagstiftande och dömande makt, men om det därutöver har existerat särskilda byämbetsmän finner jag i detta sammanhang underordnat. Varken häradstinget eller landstinget hade ju vid landskapslagarnas tid någon fast ledning, än mindre särskilda ämbetsmän, och förekomsten av särskilda ledare med särskilda befogenheter förefaller överhuvudtaget vara resultatet av en utveckling bort från den ursprungliga, absoluta demokratin inom dåtidens folkförsamlingar.

Till närmare belysning härav är det nödvändigt att undersöka källornas utsagor om bystämman och om dennas efterföljare i de första köpstäderna.

I landskapslagarna finner vi bystämman omnämnd på flera ställen. SKL 82 (AS 40) handlar om det fall att någon säljer ett jordstycke till två olika. I sådant fall har han rätt att hemla jorden till vem av dem han vill, såvida inte en av dem har vunnit hävd på jorden (nl. genom 3 års besittning, som enligt SKL 78 ger tillgång till försvar med ed), eller en av dem har fått jorden skött på tinget eller inför kungen eller inför ärkebiskopen. Detta gäller, sägs det, även om en av dem har fått jorden skötad på gatstämma (ofna gatustæfna, in conventu incolarum) och AS tillfogar, eller på sockenstämma (vel parrochianorum). Vi hör här om bystämman som forum för en av de viktigaste rättshandlingarna, även om detta forum, i överensstämmelse med landskapslagarnas allmänna tendens, inte räknas som jämliket med tinget. Om en bonde står åtalad för stöld hänvisar SKL 148 (AS 93) honom till tolvmannaed, samt att förmå 2 män att vittna att han fann det som han anklagas för att ha stulit, och att han lyste det på gatstämma, därefter på kyrkostämma och slutligen på tinget (liusdæ thæt a gatustæfnu ok kirkustæfn ok a thingi).

I EsjL II:53 hör vi om grandestämman som ett led i en egentlig process. Om bymännen påstår att en ibland dem har byggt sitt hus in på gatujord ska de åtala honom på grandestämman och kräva huset flyttat (talae vith han ofnæ grannæ stæfnæ). Om kravet medges bötar den skyldige inte. Uppnås inte enighet måste bymännen åtala honom på tinget, som ska hänvisa till rebning. Om rebningen inte medför förlikning utses av tinget 12 män som med ed avgör var gränsen ska gå. Bestämmelsen kan utmärkt förstås som ett led i lagens strävanden att tränga byalagets tidigare jurisdiktion tillbaka till förmån för tingets. Inte minst bör man framhäva den ovan omtalade bestämmelsen i EsjL II:76, enligt vilken gatstämman eller kyrkostämman i allmänhet är forum för avgörande av småsaker.

Det kan inte råda tvivel om att dessa bestämmelser visar oss grandestämman som en fast och betydelsefull institution. Att lagens uttryck inte bara är en beteckning för en oregelbunden samling av bymännen förefaller även de senare vedtägterna vittna om, när ett mycket stort antal av dem just använder beteckningen gat- eller grandestämma om bymännens sammankomster, vilket förmodligen visar att det här är fråga om en genom tiderna nedärvd institution. När vi sammanställer dessa uttryckliga vittnesbörd om bystämmans existens med den ovan under B genomförda undersökningen, som visade att talrika frågor avgjordes av bymännen, varav vi likaså har rätt att sluta att detta skedde vid en formell samling, får vi en klar bild av bystämman som en fast institution vid landskapslagarnas tid.

Det är därnäst ett försök värt att undersöka om det kan påvisas någon förbindelse mellan bystyret och de första köpstadsförfattningarna. Det råder ju inget tvivel om att bondebyn typologiskt är långt äldre än de äldsta borgarstäderna, och det råder heller inget tvivel om att ursprunget till de allra flesta köpstäderna måste sökas i de äldre byar varav köpstaden har utvecklats eller vid vilken den har anlagts.[^50] Köpstaden är emellertid inte »direkte Barn af Bondesamfundet«, som Matthiessen[^51] uttrycker det, utan byn är — för att stanna i bildspråket — bara det bo vari göken har lagt sitt ägg. Vi ska inte här gå in på de olika teorierna om de germanska köpstädernas uppkomst,[^52] utan bara framhäva att något gemensamt ursprung för de danska köpstäderna inte kan påvisas. De viktigaste orsakerna har varit anläggningen eller utvecklingen av ett torg, en marknad eller en hamn eller uppförandet av biskops- eller kungsgård. I alla fall kan vi emellertid utgå från att köpstaden som huvudregel har utvecklats på byns grund, ja de äldsta handelsstäderna var förmodligen inte annat än stora bondebyar, och de första köpmännen var bönder.[^53] Staden var alltså, innan särskilda privilegier meddelades den, bara en stor by.

Folklivet i våra äldsta köpstäder skilde sig säkerligen inte så mycket från bylivet som man i allmänhet föreställer sig. Lantbruket spelade en stor roll, och på åtskilliga ställen finner vi bevis för att borgarna har betraktats som samägare av stadens åkerjord.[^54] Vi ser då också att de äldsta köpstadsprivilegierna först efterhand använder särskilda beteckningar för köpstadens invånare, som ursprungligen bara kallades med fällesbeteckningen »bonde«, se t.ex. brytningen i den skånska birkerätten, liksom beteckningen byman ursprungligen var gemensam för by- och stadsbor.[^55] Det kan därför på förhand finnas vägande skäl att förmoda att det äldre bystyret har avspeglats i de första köpstadsförfattningarna.

Kännedomen om den nordiska köpstadsförfattningen före hanseaternas inflytande är visserligen inte särskilt stor, men att köpstaden, såväl som byn, även innan detta meddelades den av kungamakten, har haft ett visst självstyre, torde vara sannolikt.

Som den centrala institutionen i det äldsta bystyret finner vi då också bystämman omnämnd. Omkring 800-talet finner vi bystämman (byamot eller byting) i den berömda svenska handelsstaden Birka, och överhuvudtaget måste man anta att bystämman är en ursprunglig nordisk eller i varje fall dansk-svensk institution, som fanns redan åren 800–900 på de större handelsplatserna.[^56] Om den uppfattningen håller att bystämman har förts in i de norska köpstäderna via de danska vikingastäderna i England,[^57] kan detta bara stödja antagandet att institutionen är ett arv från bystyret, som ju just var utvecklat i Mellansverige och Danmark, men bara i ringa grad i klipplandet Norge. I detta land känner vi den förtyska, nordiska köpstadsförfattningen i bjarkøret, som i sin slutgiltiga form förefaller vara från 1244, men som förmodligen är en kodifiering av köpstaden Nidaros' äldsta författning.[^58] I denna köpstadsförfattning intar bystämman eller bymotet en central ställning. På motet antas stadens lagar och stadgor, och på motet döms alla viktigare saker. På motet möter alla husfasta män, dvs. de som förde fast hushåll antingen i egen gård eller som hyrde halvårsvis. Utöver bymotet finner vi inget organ för självstyret — ingen ålderman, inga rådmän. Visserligen har den kungliga ämbetsmannen, gjalderen (gäldkaren), som uppbär kungens skatter, vid bjarkørätts tid fått tillagt en del stadsfunktioner, men hans deltagande i stadens självstyre tillhör en senare period. Inte heller sammankallandet av bymotet tillkommer särskilt gälden, utan varje husfast borgare.

Även från Danmark känner vi en förtysk köpstadsförfattning, nämligen Slesvigs stadsrätt från omkring 1200, vars huvudbestämmelser är av danskt ursprung.[^59] Borgarna i Slesvig utgjorde ett samlat lag, vars lagar, bördor och tyngslar alla var underkastade, vare sig det var adel eller menig man (Sl. stadsret § 63), och detta lag utövade sin rätt på stadens stämma (placitum), som överallt i stadsrätten nämns som det avgörande organet för självstyret. Visserligen omnämner stadsrätten 4 åldermän (seniores), men dessas kompetens är inte närmare angiven, och det finns ingen grund för att anta att de gentemot bystämman har haft någon självständig ställning.

På grundval av upplysningar om köpstadsförfattningarna i Birka, Nidaros och Slesvig kan vi bilda oss en någorlunda klar uppfattning om huvuddragen i den köpstadsförfattning som har existerat i Norden före det hanseatiska inflytandet, som överallt medförde ett ökat självstyre med borgmästare och råd. I alla dessa fall ser vi bystämman framhävd som det enda organet för stadens självstyre. Ännu den skånska birkerätten § 10 omnämner motet och regelbundna motdagar vid sidan av bytinget.[^60] Visserligen var detta självstyre ju inte synnerligen utvecklat under tiden 800–1200, i det att de kungliga privilegierna först börjar utmärka köpstäderna under den sista delen av den nämnda perioden, och dessförinnan har köpstadens självstyre väl varit begränsat till samma fåtal områden som byns.[^61] Mackeprang[^62] har påvisat det utvecklingshistoriska släktskapet mellan byns styre och köpstadsförfattningen, och A. D. Jørgensen har enligt sin uppfattning övertygande visat att lagköpet direkt har övertagits från bystyrets. Efter de föreliggande upplysningarna finner jag det därför inte för djärvt att anta att de äldsta köpstädernas bymot är en fortsättning av byns grandestämma. Under alla omständigheter har vi fått en viss insyn i ett självstyre utan andra organ än stämman, och denna organisation är även kärnan i det senare utvecklade bystyret. Långt ner i tiden tillägger de flesta byvedtägterna överhuvudtaget inte åldermannen eller andra förtroendemän särskilda befogenheter, i det att såväl avgörandet av tvister som pantning av böter tillkommer alla bymännen i förening. I många för övrigt mycket detaljerade vedtägter omnämns inte andra organ än bystämman, och i en enda fullständigt utvecklad och fyllig vedtägt utsägs det så sent som 1720 att en ålderman överhuvudtaget inte finns i byn, utan att alla befogenheterna är tillagda samtliga bymännen gemensamt.[^63] Denna uppfattning stämmer överens med de äldsta tyska stadgorna och landrätterna, varav det klart framgår att åldermannen bara var ett slags ombud för bystämman, som hade de fulla befogenheterna.

2. Åldermannen

Som nämnts omnämner landskapslagarna inte existensen av någon ålderman för byalaget, och den föregående undersökningen har i och för sig inte stödjt en förmodan om att åldermannen skulle vara ett organ för det äldsta bystyret.

A. D. Jørgensen antar emellertid att de slesvigska biskoparnas jordebok från 1352 ger bevis för att det fanns åldermän i byarna vid jordebokens tid. Författaren framställer bestämmelserna i SKL och EsjL om avgörandet av vissa jordtvister genom 12 oldinge (aldungebønder, aldungæ), varmed landskapslagarna enligt AS 33 förstår »häradets mest kunniga män«, och författaren menar att denna beteckning pekar tillbaka på en tid då det bland bönderna fanns ledare av långt större betydelse än landskapslagarnas oldinge, vilka han anser vara kvarlevor från urgamla förhållanden, där oldingen var föreståndare för ett byalag, framgången genom val av alla grannar. »Det ligger i sakens natur,« säger A. D. Jørgensen, »at der overalt maatte findes saadanne udvalgte bønder, der kunde styre grandestævnet, opkræve skat og stud, tilsige de regelmæssige arbejder, overholde bylagets vedtægter og paase dets interesser overfor andre«.[^64] Häremot ska det inledningsvis invändas att det, som påvisats ovan, ingalunda följer av sakens natur att de folkliga församlingarna ska ha någon fast ledning, men i övrigt är det nödvändigt, för att bedöma A. D. Jørgensens uppfattning, att i större allmänhet undersöka oldingeinstitutionens ursprung.

Vi har från den mänskliga kulturens första historia spridda exempel på att samhällsledningen betecknas som den eller de äldste, och man kan väl förmoda att denna beteckning pekar tillbaka på ett primitivt stadium då det faktiskt var de äldsta till åren som ledde de berörda samhällena. Även från enstaka av de första köpstadsstyrelserna hör vi om ett styre av de äldsta; sålunda berättar den arabiske geografen Ibrahim (omkr. 970) att vikingastaden Jumne (härav Jomsborg) inte hade någon kung eller överherre utan styrdes av de äldsta,[^65] och Steenstrup menar att ett liknande styre fanns i Stettin omkring år 1100.[^66] Även i de byvedtägter som århundraden senare nedtecknas finner vi exempel på att de äldsta har tillagts en särskild myndighet,[^67] och detsamma gäller ofta de svenska sockenstämmorna.[^68]

Föreställningen om de äldste som samhällets ledare hänger otvivelaktigt samman med religiösa föreställningar, och denna tanke präglar språkbruket årtusenden framåt i tiden. På många ställen övergår åldersbeteckningen rent av till att betyda något särskilt framstående. A. D. Jørgensen nämner att det isländska »öldrmadthr« betyder hövding och har samma ursprung som öldungr = gubbe. I England kallas kronans yppersta män för caldermen, och i Frankrike övergick åldersbeteckningen senior rent av till att betyda herre: seigneur.

I formen ålderman möter vi för första gången oldinge-namnet i de äldsta anglosachsiska städerna, i det att den anglosachsiska krönikan från 886 omnämner åldermannen som ämbetsman i vissa städer.[^69] Ledaren av det anglosachsiska hundredet benämndes likaså »ealdor« eller ålderman.[^70] Det finns sålunda bara ringa sannolikhet för att köpstädernas åldermän antingen härstammade från eller rent av var identiska med värnegillenas åldermän. Denna uppfattning är då också, främst på grundval av K. Hegels och Charles Gross' undersökningar, övergiven i litteraturen.[^71] Bortsett från Flensborgs stadsrätt, som ger åldermannen för St. Knutsgildet tillträde att medverka vid utnämningen av rådmän, har vi inte heller i de danska källorna något vittnesbörd om en sådan förbindelse, än mindre identitet, mellan gillets och stadens ålderman.[^72]

I Slesvigs äldsta stadsrätt finner vi omnämnda stadens 4 åldermän (seniores quatuor de civitate), och det antas allmänt att dessa åldermän har haft förbindelse med stadens indelning i rækningar (stadsdelar), jfr stadsrätten kap. 24,[^73] som bestämmer att en bonde ska ha hjälp av byfogden och några borgare som bor i samma räkning som gäldenären (cives in illo rækning manentes), till att indriva en fordran.[^74] En rad författare är därnäst av den uppfattningen att dessa rækningar svarar mot den senare indelningen i fjärdingar (den senare avskriften av stadsrätten har redan fjerding i stället för rækning), och åldermannen uppfattas som svarande till de svenska och skotska fjärdingshövdingarna.[^75] Förutom i Slesvig är åldermän (seniores) eller senatorer (senatores) kända i senare stadsrätter för Randers, Viborg, Ribe och Odense.

Under den yngsta medeltiden och i den nyare tiden får åldermannabeteckningen en vid utbredning. Från värnegillena övergår den till skråna, liksom en mängd riksdanska byvedtägter betecknar byalagets ledare som ålderman. Efterhand uppnår beteckningen den vidare betydelsen av ordförande. Vi hör sålunda i en skånsk tingbok från 1659 om »oldermanden for de 12 herritzmend«,[^76] och Grundtvig talar i sin Saxo-utgåva om en »Oldermand for Kanikkerne i Roskilde«.[^77] Ganska intressant är det att se hur beteckningen ålderman även används i det svenska sockenstyret, där en sådan ämbetsman först har påvisats i Risinge, Östergötland 1661, men senare omnämns på åtskilliga ställen. Denne kyrklige ämbetsmans uppgift förefaller ha varit en slags kassörfunktion, och han är inte byålderman.[^78]

Men just emedan oldingenamnet i dess många variationer har en så allmän utbredning som beteckning för ledare, kan man inte, som A. D. Jørgensen, enbart genom ordbruket påvisa någon inre förbindelse mellan de olika uppdrag vars innehavare bär oldingenamnet. Vi kan därför inte, som nämnde författare, dra någon linje från de av Saxo omtalade oldingebönder som talade på ledungshärens vägnar till landskapslagarnas markskiftesnämnder. Den språkliga överensstämmelsen med den slesvigska jordebokens eltinge är ett för svagt argument, när man tar i betraktande hur kraftigt oldingenamnet varieras i språkbruket. Poul Johs. Jørgensen[^79] framhäver då säkerligen med rätta att landskapslagarnas oldinge inte är byåldermän. I varje fall är oldingarna inte byåldermän vid den tid från vilken vi har de första tingböckerna och andra upplysningar om konkreta oldingedomar bevarade, vilket framgår av att benämningen olding bibehålls, även om byåldermannen sedan länge är känd under sitt senare namn, liksom beteckningen oldinge i en enskild vedtägt används tillsammans med beteckningen ålderman för att ange två olika ting, nämligen Østa, Villands hd. (nr. 13) 1694 § 8: »Hwad åldermanden och olldinge bymän pålagger . . .«

Allt sammantaget måste man nog anta att åldermannainstitutionen varken i köpstäderna eller i byarna har hört till dessas äldsta organisationsform, utan att värnegillena och de äldre köpstadsförfattningarna har hämtat åldermannainstitutionen från England, och att bystyret först har fått institutionen från de senare gillena och skråna. Det finns inget stöd för att anta att åldermansämbetet har varit allmänt i byarna vid landskapslagarnas tid.

3. Vedtägter

Den ovan under B genomförda granskningen av landskapslagarna visade att bymännen i en rad fall själva fastställde böter för överträdelse av beslut. Att dessa bötesbestämmelser efterhand förenklades till bestämda satser kan det inte råda tvivel om. Om Mads Joensen förra året betalade 3 öre för ett svinhål i hägnaden, ålägger man naturligtvis i år Peder Truelsen samma böter för en liknande förseelse. Sedvanan har sedan det mänskliga samhällets första tider haft en enorm makt över sinnena, och ingenstädes har sedvanan väl vuxit sig så fast som i byns arbetsgemenskap. Det är givet att rättssedvänjorna måste ha varit utvecklade i byn sedan dess första tid. Sedvänjorna har med fantastisk livskraft hållit sig oförändrade genom århundraden, och i 1600-talets skrivna vedtägter finner vi nedtecknade många av byns urgamla sedvänjor.

De skrivna vedtägterna känner vi först från slutet av 1400-talet, men av § 16 i Fyns vedtægt 1492 kan vi utläsa att byvedtägterna redan då har varit vanliga, och därför säkerligen är av långt äldre datum. Ett vittnesbörd härom är det också, när Fyns vedtægt använder ordet »vide« (botesbelopp) som synonym för »vedtägt«, i det att denna utveckling från ordets ursprungliga och fortsatt parallella betydelse av böter bara kan vara resultatet av en längre tidsperiods språkbruk. I den samtida lagstiftningen finner vi emellertid inget annat exempel på att vide används liktydigt med vedtägt.

Man kan därför fråga varför vi först känner skrivna vedtägter i större utsträckning från en så sen tid. För det första ligger det nu inte i denna omständighet något bevis för att skrivna vedtägter inte fanns redan tidigare, ty härom kan vi inget veta. Bevaringsmöjligheterna har varit rätt minimala, och även under de följande århundradena har vi ju främst tingböckerna att tacka för vår kunskap om vedtägterna, medan bara de fästa är bevarade i original. Dåligt skyddade och ofta brandhärjade bondgårdar är en fullgod förklaring till att vedtägterna har försvunnit. Ett exempel ska visa hur svagt argument den bristande förekomsten av vedtägter egentligen är för att de inte heller har existerat. Från hela södra Skåne (mer exakt Malmöhus län) känner vi bara en enda vedtägt från tiden före 1742, men samtliga sydskånska tingböcker vimlar av vittnesbörd om att skrivna vedtägter existerade i stort antal. Något original eller avskrift har bara inte bevarats.[^80]

Men även om vi förutsätter att de skrivna vedtägterna först börjar bli gångbara på 1600-talet, betyder det då att bondevedtägter inte har varit kända förut? Ingalunda! Vi känner folkliga sammanslutningar som ännu i dag tillämpar rättssedvänjor av ett mycket bestämt och detaljerat innehåll, som måste antas vara av mycket hög ålder, men som aldrig någonsin, inte heller nu, har blivit nedtecknade. Vid undersökningar genomförda i Bohus län har man sålunda bland båtlagen funnit mycket detaljerade rättssedvänjor som aldrig har nedtecknats.[^81]

De själländska och skånska lagarna är till övervägande del rättsböcker, dvs. privata uppteckningar av de vid tingen praktiserade rättsreglerna, och huvuddelen av Jyske Lov, i varje fall lantbruksavsnittet, måste antas ha samma karaktär. Svend Aakjær[^82] antar då också med rätta att landskapslagarna har upptagit stoff från äldre vedtägter om vägar, hägn, markskel och åkerfred. Detta hindrar naturligtvis inte att landskapslagarna i sin tur tjänar som mönster för senare vedtägter. Detta ömsesidiga beroende låter sig emellertid inte nu utredas.

När Aakjær som ett exempel på vedtägternas fasthållande av urgamla regler nämner Sønder Jernløse skrå från 1598 (DV VI:118), som bara omnämner två slags bönder i byn, nämligen bryder (förvaltare) och gårdsäter, vilket måste vara en reminiscens från urtiden, då man inte kände brydetegreppet på 1500-talet, är detta emellertid inte helt riktigt, i det att beteckningen brydegaard användes i vissa trakter av Sjælland och på Fyn för helgårdar, medan halvgården kallades landbogaard,[^83] se även Rønninge byskraa 1601 § 21 (DV VI:281). Kännedomen om brydebeteckningens ursprungliga betydelse hade för länge sedan gått i glömska, se t.ex. Osterson Vejles anmärkningar ad ordet bryde. I en kgl. bef. 17.4. 1503 omnämns bönder och bryder i Frosta hd. i Skåne, och här betecknar bryde förmodligen arrendatorn.

Vi kommer i de följande kapitlen ofta att få tillfälle att fastslå vedtägternas förhållande till den äldre och yngre lagstiftningen och konstatera den livskraft med vilken gamla sedvänjor har bevarats i böndernas rättsbruk. Här ska bara hänvisas till panteformen væth per modum forvæth, som förekommer i vedtägterna lång tid efter att denna panteform i övrigt har gått ur bruk, och vi kan vidare hänvisa till den ovan berörda, nedan s. 87 ff utförligt behandlade sedvänjan, enligt vilken alla bymännen i överensstämmelse med det urgamla kravet att minoriteten ska böja sig för majoriteten och samtycka till det fattade beslutet, ska besegla vedtägten, oavsett att lagstiftningen sedan länge har fastställt att minoriteten måste rätta sig efter ett majoritetsbeslut.

När den sydsjalländska vedtägten omkring 1590 (DV IV:87) berättar: »Naar wij dricker wort gildehoff . . .«, så måste denna beteckning otvivelaktigt gå ända tillbaka till det hedniska gildehovet, även om man naturligtvis för länge sedan har tappat kännedomen om ordets egentliga betydelse, och det finns då också mycket som tyder på att det redan i hednisk tid har hållits gildehov på byns marker.[^83a]

2. Det danska bystyret efter 1492

Som ovan nämnts innehåller dansk lagstiftning först i Fyns vedtægt 19.2. 1492 § 16 en bestämmelse om byarnas självstyre och tingsmyndighet. Bestämmelsen har följande lydelse:

»Item hwat vidæ som almwe legge vdi noger by eller torp om hegn oc gierde oc andre bysens nytte oc tarff, thet maa ey en grannæ eller two kolkaste men skulle alle holde vidæ oc vedertecht. Hvo som siden bryder oc ey vil holde, som grannæ veder tager, tha mwe the hannum pantte fore hanss vlydelsse oc ey bryde forthi entigen wold eller herwercke.«[^84]

Enskilda anmärkningar om bestämmelsens förståelse har redan gjorts ovan s. 37 och s. 47. Beträffande bestämmelsens tillkomst är det av intresse att konstatera att Fyns vedtægt har utgått från de fynska adliga landmötena och därefter har fått kunglig stadfästelse. Dessa regler upplyser inte om huruvida bönderna har rådfrågats eller samtyckt,[^85] men vedtägten har till ändamål att ordna bondeståndets rättsförhållanden, dock särskilt förhållandet mellan herremannen och arrendatorn. Vedtägtens bestämmelse upptas i reces 1547 § 37, reces 1558 § 46 och DL 3-13-31. Recesserna tillfogar förutom hägn och gärde även »sieer hiordt« eller »seer Hiord«, vad Matzen (Privatret II, 28) oriktigt uppfattar som særjord (privatjord); det måste naturligtvis vara fråga om bestämmelser rörande särhjord (separat boskapsflock), DL har då också »sær Hjord« och tillfogar ytterligare dike och led. Den nämnda lagstiftningen omnämner varken bystämma eller ålderman, och det finns överhuvudtaget inte i den äldre lagstiftningen något vittnesbörd om bystyrets organisation.

Den första folkliga organisation vars verksamhet och inrättning vi känner till på landet är inte bystyret utan värnegildet (værnegildet). Det finns ingen anledning att tro att de äldsta värnegillena på landet är något lån från köpstäderna,[^86] och vi har vittnesbörd om sådana värnegillena från den tidiga medeltiden.[^87] Från den senare medeltiden känner vi flera gillestadgor från landgillena, sålunda från St. Hansgildet i Uggeløse ca. 1375, från St. Hansgildet i Snesere från ungefär samma tid, från St. Gertrudsgildet i Hellested på Stevns 1404 och från Jungfru Mariegildet i Herslev i Roskildetrakten 1515.[^88] De äldsta kända värnegillena på landet har inte sysslat synnerligen med byalagets angelägenheter, och bestämmelser härom finns som regel inte i stadgorna. Bland de få regler som rör vardagslivet i byn bör dock nämnas bestämmelserna i §§ 24–25 i stadgan från Uggeløse ca. 1375 om hjälp till den granne som blir sjuk under skörden, eller vars dragdjur dör under våren. Bestämmelser av denna art återfinns i talrika senare vedtägter, se nedan s. 367, och är kända även i de svenska landskapslagarna, men däremot inte i de danska. Vi måste nog ändå utgå från att bystyret har levt sin tillvaro vid sidan av och oberoende av värnegildet. Annorlunda har förhållandena varit i trakter där bebyggelsen är spridd och där egentliga byalag inte finns, sålunda i utpräglad grad på Bornholm, som aldrig har haft egentliga byar.

Den äldsta kända bornholmska gillestadgan är stadgan för Øster Mariæ socken 1554 (DV I:232), som bara innehåller några enstaka bestämmelser om lantbruksdriften, varvid den näst äldsta, från St. Nicolaj socken (Nylarsker) 1599 (DV I:215), har ett självständigt avsnitt med åtskilliga lantbruksrättsliga bestämmelser. I övrigt liknar båda stadgorna helt köpstadsvärnegillena från samma tid, dock förefaller de ha en något äldre prägel. De senare vedtägterna innehåller på samma sätt en rad gillesbestämmelser och förhållandevis få lantbruksrättsliga bestämmelser, men det råder dock inget tvivel om att gillena har tillvaratagit de olika lantbruksangelägenheterna. Intressant är det att vedtägterna för köpstäderna Neksø och Rønnes markjordar inte innehåller den ringaste påverkan av värnegillenas bestämmelser. Orsaken härtill är väl att köpstäderna hade sin särpräglade organisation, medan lantbrukarna i brist på byalag har organiserat sig kring värnegillena.

Även på andra ställen i Danmark finner vi bygillen som tillvaratog de lantbruksrättsliga angelägenheterna, men ingenstädes är påverkan från värnegillena så stark som på Bornholm. Det finns bara ytterst få vedtägter från landets övriga trakter där gillesbestämmelserna är huvudbeståndsdelen av vedtägten och där organisationen därför kan sägas vara uppbyggd som ett gille. St. Børgens gille i Rønninge socken på Fyn 1601 (DV I:278) är ett av de få helt klara exemplen härpå. Påverkan från köpstadsgillena kan vara mer eller mindre kraftig. Om egentliga gillestadgor kan man tala när det förutom ålderman finns stolsbröder samt utförliga bestämmelser rörande gillesskicken. Ofta förekommer beteckningen stolsbroder emellertid i helt andra sammanhang och har bara själva namnet gemensamt med köpstadsgillena. Den kraftigaste påverkan spåras i de många bestämmelserna rörande gillesskick.

Att köpstadsgillena skulle ha haft något väsentligt inflytande på bystyrets utveckling[^89] är inte sannolikt. Förutom de ovan anförda synpunkterna rörande byalagets äldsta historia kan pekas på det osannolika i att köpstadsgillena skulle ha spelat en sådan roll, när byvedtägternas påverkan härav är så olikartad i de olika landsdelarna. Förutom Bornholm är Fyn den landsdel där gillestadgor och gillepåverkade vedtägter är mest utbredda. Påverkan är något mindre på Sjælland, och i Nørrejylland kan faktiskt bara nämnas byskrån för Rude by, Aarhus amt 1743 (DV II:361) och i något mindre grad grannbyn Saksilds byskrå 1705 (DV II:335). I Skåne och Sønderjylland har jag inte funnit en enda vedtägt som på någon väsentlig punkt bär prägel av påverkan från köpstadsgillena, bortsett från reglerna om igang (inträde), som förefaller vara utbredda även i Skåne, men som möjligen kan härstamma från de urgamla reglerna om lagköp.

På Bornholm och enskilda andra ställen i landet omfattar de egentliga gillestadgorna alla socknens invånare, men i övrigt är det ofta omöjligt att ur vedtägterna utreda förhållandet mellan socken och byalag. Några exempel ska anföras. Vedtägten för Horne, Svendborg amt 1559 (DV V:43) innehåller i §§ 5 och 24 bestämmelser om hur man ska förhålla sig när talesmannen slår till ljud för sockenstämma eller gatstämma, samt att klagan över olagliga hundar ska framföras på samma stämma. Enligt § 14 får man inte arrendera ut jord till någon utanför socknen. Det är alltså något osäkert om vedtägten omfattar hela socknen eller bara byn, men då böterna tillfaller byn måste vedtägten dock förmodligen vara inskränkt till att gälla för Horne bymän. Detta styrks även av vedtägten från samma by 1577, som har antagits på gatstämma. Samma oklarhet gör sig gällande i de ovan nämnda bylagarna från Saksild och Rude. Båda vedtägterna talar om sockenstämman på ett sådant sätt att man får intrycket av att det rör sig om byns avgörande församling. På sockenstämma ska man klaga över orätt som skett i by eller mark, och man ska klaga på sockenstämma innan man klagar på tinget (Saksild IX, Rude §§ 37, 42). Ingen av vedtägterna säger som huvudregel vem som ska ha de ådömda böterna, dock nämner Saksilds vedtägt i ett tillägg att en bestämd bot ska gå till byn. Likväl måste det röra sig om två olika byorganisationer, som kanske dessutom samlades till gemensam sockenstämma, i det att båda byarna ligger i Saksilds socken och det är ganska stor skillnad på de två vedtägterna, som har varit i bruk samtidigt. På samma sätt talar många vedtägter om både gatstämma och sockenstämma utan att man kan bli klar över det verkliga förhållandet mellan de två institutionerna. Som regel har byorganisationen dock upprätthållits, även om socknens byar samlades på sockenstämma och där avgjorde olika saker gemensamt. Om mellanbyarnas vedtägter och ytterligare anmärkningar om förhållandet mellan sockenstämma och byalag, se nedan s. 372 f.

Att sockenstämmor har hållits sedan medeltiden visar både omnämnandet i landskapslagarna och de talrika sockenvittnen som finns bevarade från 1400- och 1500-talen. Inget tyder dock på att sockenstämman i väsentlig grad har tilltagit sig någon myndighet över byalagets inre angelägenheter, och sedan det genom Christian 2:s landslag 1521 § 71 och särskilt genom DL 2-11-5 hade förbjudits prästerna att underskriva eller besegla sockenvittnen, förlorade stämman varje betydelse som ett led i rättsvården. Härefter var det bara få världsliga ärenden som behandlades på sockenstämman, t.ex. utfärdande av skudsmål, jfr reces 1643 2-21-1 och DL 2-11-5, eller kungörelse av lagar.[^90] Karakteristiskt är det också att det enda ställe där sockenstämman efter landskapslagarna omnämns som ett led i en rättslig förföljelse är Bornholms artiklar 6.7. 1499 § 3, som förbjuder all hemlig samling i skog eller mark men hänvisar varje anklagelse eller åtal till sockenstämma, häradsting eller landsting.

De äldsta byvedtägter som för närvarande är kända härstammar från 1500-talet. Däremot finns en vedtägt för Nykøbing Mors' markjord 1460 (DV II:38). Vedtägten, som har utfärdats av borgmästare och råd och stadfästs av kungens länsman, innehåller några lantbruksrättsliga bestämmelser men talar inte om någon särskild organisation av markmännen. En vedtägt från Maribo 1488, som har upptagits i vedtägtssamlingen (DV IV:10), har inget speciellt med markjorden att göra. Från 1500-talet har vi däremot åtskilliga byvedtägter. I vedtägtssamlingen har upptagits 14 förutom de ovan nämnda bornholmska gillestadgorna och några köpstadsvedtägter rörande markjordar. Den äldsta är vedtägten från Allersø, Odense amt ca. 1500 (DV V:35), varav dock bara några enstaka artiklar är kända. Denna vedtägt visar oss ett fullt utvecklat bystyre med ålderman, faldsmand (bötesfogde) och viss gillesskick. Byns regler kallas flera gånger »wide och wedtægt«, ett uttryck som alltså har varit vanligt vid denna tid. Bland vedtägtens bestämmelser noteras en regel om att ingen får ha mer boskap på fälladen om sommaren än han kan föda om vintern, en regel som finns i Fyns vedtægt 1492 men annars bara sällan förekommer.[^91] Vidare fastslås att det för en viss överträdelse ska betalas »Wide som Wide legis«, jfr JL III:57 och talrika senare vedtägter.

Den näst äldsta av de kända vedtägterna är den ovan nämnda vedtägten för Horne by i Svendborg amt 1559, som inledningsvis upplyser om sin tillkomst, att jordägarna, nämligen herrskapet till Hvidkilde och Wedholm, gemensamt med bymännen har »været tillsammen oc ofverveyet nogle artickler oc nyttige vilkor, som kan være forn. Horne mend til hielp oc trost oc gafnlig«. Någon ålderman är inte känd, däremot nämns byns talesman, som dock inte har någon självständig myndighet.

Även från Sønderjylland är vedtägter kända från 1500-talet; sålunda finns det bland de inlämnade dokumenten vid Viborg landsting ett tingsvittne av Slugs hd. 31.1. 1543, som innehåller en vedtägt för Sollerup by. Vedtägten har utfärdats av bymännen, och överträdelser bestraffas med 18 sk:s böter till herrskapet och 1 tunna öl till bymännen. Vedtägten innehåller bestämmelser om tidpunkten för hägnens istandsättning och om markfredens upprätthållande samt fastställande av det antal kreatur som varje otting (andelstal) får ha i marken. Varje år ska det utses 2 innammere (pantare) till att tillse att markfreden inte bryts och att efterse hägnen. Dessa män har rätt att panta, och de ska inte förvara panten längre än 14 dagar. De två innammarna eller pantarna finner vi även i åtskilliga yngre sönderjyska vedtägter, se nedan s. 107.

Från 1568 härstammar vedtägten från Hogsbro i Hvidding hd. (DV III:27), som dock bara behandlar några enstaka förhållanden och inte omnämner någon ålderman, men däremot grandestämman. Det fastslås böter till herrskap och byalag. Daler i Lø hd. får 1574 en vedtägt (DV III:45), som inte heller omnämner en ålderman, däremot en markmand (markfogde) som utövar de sedvanliga åldermansfunktionerna, däribland utpantningen. Detsamma gäller förmodligen markmanden enligt vedtägten för Agerskov, Nr. Rangstrup hd. 1592 (DV III:9). Vedtägten för Neder Jerstal, Nr. Rangstrup hd. 1694 § 19 (DV III:26) låter en särskild — uppenbarligen kyrklig — förtroendeman, helligbrødefogden (helgdagsfogden), samtidigt ha uppsikt med vedtägtens bestämmelsers efterlevnad, och i Arnum, Nr. Rangstrup hd. 1685 (DV III:29) utses 4 män. Först på 1700-talet blir det vanligt att det finns egentliga åldermän i de sönderjyska byarna (fortalsmænd eller forstandere), men på 1600-talet har man i allmänhet inte nått längre än till de två pantemännen.

Den äldsta kända själländska vedtägten är från Lille Næstved 1575 (DV I:193). Här betecknas åldermannen som byfoged (byfogde), och böterna fastställs dels i öl, dels i pengar. År 1576 ingår Lille Næstved en överenskommelse med grannbyn Lodby om fällesbete. Intressant är en själländsk vedtägt som är känd i en handskrift från ca. 1590 men som inte närmare kan lokaliseras (DV IV:87). Dess bestämmelser förefaller till dels vara av hög ålder. Det finns en ålderman, och böterna fastställs enbart i öl. Det finns bara en helt enstaka bestämmelse rörande gillesskick.

Från Nørrejylland känner vi inga byvedtägter från 1500-talet, däremot en del vedtägter rörande köpstadsjordar. Den äldsta kända vedtägten är från Sørup, Thisted amt 1629 (DV III:275). Vedtägten har tillkommit på en grandestämma, men det väljs ingen ålderman i byn, och om någon inte vill erlägga de böter han ska betala enligt vedtägten, får hans grannar panta honom. Grandestämman är uppenbarligen det enda organet för byn. År 1639 ingår Sønder Bork bymän inbördes och med herrskapet en vedtägt om höbärgningen i marsken. Ingen ålderman omnämns, men en engevogter (ängsvaktare), och böter utpantas av 4 utvalda män. Inte heller vedtägterna för Seing, Ribe amt, 7.4. 1641[^92] och Darum, Ribe amt, 19.7. 1641 (DV III:569) omnämner någon ålderman, men den sistnämnda fastslår att alla grannarna ska gå ut och panta när någon överträder vedtägten, »dog skal enhver pante sin nabo efter den maner hjorden gaar om«, vilket förmodligen vill säga att uppdraget som pantare ska gå runt i byn liksom plikten att vakta byns hjord. Bymännen ska utan inbjudan möta varje söndag till grandestämma. Vedtägten från Aulum, Viborg amt 1648 (DV III:325) omnämner en markmand som utövar åtskilliga av åldermännens sedvanliga funktioner, men det nämns vidare två gånger »den mand som videkæppen skriver«, och det är uppenbarligen en annan person än markmanden, men inte heller han kallas alltså ålderman eller grandefogde. Från ett tillägg till vedtägten vet vi att herremannen 1701 har tillsatt en grandefogde i byn. Den första av de kända vedtägterna som direkt omnämner grandefogden är Hjelmsted, Hjørring amt 1649 (DV V:68). Att vide och vedtägt har varit kända i Jylland på 1500-talet visar bl.a. den nedan s. 355 omtalade domen från Viborg landsting 1522, som begränsar grandestämmans kompetens gentemot vanliga rättssaker. I målet har instämts två bymän som betecknas som fogdar i Bjerregrav, och det förefaller alltså ha funnits 2 grandefogdar.

Utvecklingen inom de olika områdena av byalagets angelägenheter kommer att undersökas i de följande kapitlen och ska inte här göras till föremål för närmare behandling. I allmänhet kan det sägas att byalagets självständighet håller sig någorlunda genom 1600-talet, men är dock avtagande, och i början av 1700-talet blir herremannens aktiva tillsyn med byalaget genom sina fogdar så kraftig att det är slut med den gamla rätten att sköta byalagets inre angelägenheter utan inblandning från herrskap eller överhet. Byalaget och dess organisation består, men dess verksamhet blir mer och mer beroende av herremannens samtycke och av hans nåd.

Bortsett från de ovan nämnda bestämmelserna, som hemlor byalagets självstyre, finner vi så gott som inga upplysningar om bystyret i lagstiftningen ända till sista hälften av 1700-talet, se dock § 1 i reskript 19.8. 1735. Detta beror i första hand på att byalaget inte används till offentliga ändamål som någon administrativ indelning. Detta betyder emellertid, som vi senare ska se, inte att byalaget inte har haft något med offentlig verksamhet att göra, ty dels sköter byalaget en rad uppgifter som senare övertas av det offentliga, dels medverkar byalaget på åtskilliga ställen vid indrivning av tionde, ja rentav av kungliga skatter.

Egentliga offentliga uppgifter får byalagets ämbetsmän dock först sedan bystyrets roll har spelats ut i slutet av 1700-talet. Så tidigt som genom reskript 6.11. 1739 om fattigvårdens nyordning tilldelas åldermännen sådana uppgifter. Enligt reskriptets pag. III § 3 ska åldermannen i varje by noga tillse att ingen i byn går omkring och tigger, och om någon straffas för tiggeri ska sockenfogden eller åldermannen motta ett bevis för att straffet är avtjänat. Enligt reskriptets pag. III § 7 ska åldermannen vidare under 2 mark dansks böter anmäla om det logerar in sig någon främling i byn. Överhuvudtaget bestämmer lagstiftningen under den följande tiden att åldermannen på de ställen där det inte finns någon sockenfogde ska sköta dennes uppgifter. Sålunda heter det i allmänhet i polisförordningen 25.3. 1791 att åldermannen på de ställen där det inte finns socken- eller bondefogde, under häradsfogdarnas och birkedomarnas ledning ska ha uppsikt med ordning och sedlighet och åtala alla överträdelser för rättens betjänte.

I övrigt fortsätter reglerna och byalagets självstyre att gälla även efter utskiftningen, men genom hägnsförordningen 29.10. 1794 görs dock viss inskränkning häri. Förordningens § 19 uttalar att det fortsatt ska vara bönderna tillåtet att genom vedtägt om hägnad, gärden, diken och led samt hjord bestämma böter enligt DL 3-13-31 och 42, men genom sådana vedtägter ska de inte kunna hindra jordarnas indikning och inhägnad, inte sänka de i förordningen befalda böterna eller på något sätt sätta ur kraft det som härigenom befalls, men väl skärpa det. Böterna som faller efter sådana vedtägter ska tillfalla socknens fattiga. Sockenfogden, åldermannen, där en sådan finns, och prästens medhjälpare ska stå till ansvar för att de inte används till annat bruk.

Efterhand förefaller åldermannaskapet ha blivit ett slags kommunal institution, ett borgerligt ombud som ingen kunde undandra sig och som bymännen var pliktiga att välja. I en skrivelse 1821 till kansliet framför en stiftsamtman den meningen att åldermannaskapet måste tillfalla utflyttarna så väl som kvarboende (här i betydningen: de som fortsatt bor i byn), vilket kansliet bifaller i skrivelse av 16.6. 1821. I samma skrivelse bifalls det att de bönder som alltjämt bor i byn, eller som alltjämt har rådighet över sin gamla hemvist som de har uthyrt till andra, fortsatt är pliktiga att motta varsel om hovarbete genom åldermännens meddelande på gatan, medan utflyttarna, som inte längre har rådighet över sin gamla hemvist, måste ha direkt besked av godsägaren. Meningen är att de som har hyrt de gamla byggnaderna i byn kan ge utflyttarna besked när åldermannen har kallat till gatumöte. Stiftsamtmannen upplyser att bondefogens och åldermännens uppdrag alltid på proprietärgodsen har varit förenat i samma person.

Med införandet av sockenförestånderskaper genom förordningen av 13.8. 1841 skedde så ingripande förändringar i socknarnas gamla styrelseform att åldermännens roll i det väsentliga måste vara utspelad. Uppdraget som snöfogde behåller han dock länge, och bymännen antas ha plikt att fortsatt välja en ålderman, jfr inrikesministerskriv. nr. 120 av 30.5. 1884: »Vid att meddele, at bymændene i NN by have undladt at vælge oldermand, har amtet under henvisning til, at det offentlige af hensyn til snekastningsarbejdets besørgelse er interesseret i, at oldermandsinstitutionen bevares, i skrivelse forespurgt, om det under anvendelse af tvangsbøder af amtet kan paalægges bymændene at vælge en oldermand. I denne anledning meddeler kancelliet, at det saaledes fremsatte spørgsmaal maa besvares benægtende. Da bymændene imidlertid er uberettigede til at lade oldermandsinstitutionen bortfalde, maa man holde for, at der i et tilfælde som det foreliggende af det offentlige paa bymændenes bekostning maa kunne lejes en mand til at fungere som oldermand (jfr. analogien af kanc.skr. 16.6. 1821), indtil bymændene vælger en saadan.«

Om plikten att åtaga sig uppdraget som ålderman, se vidare nedan s. 109 om kanc.skr. 12.9. 1843, inrikesmin.skr.er 1.7. 1850, 28.2. 1853 och 10.5. 1854.

Även regeln i DL 3-13-31 lever vidare och är aldrig formellt upphävd. En kansli-skr. 16.6. 1846 utgår från att majoriteten av jordägare till en äng med stöd av grundsatserna i DL 3-13-31 kunde avgöra frågan om huruvida det skulle inrättas en fålla på den berörda ängen. En dom av Københavns Overret JU 1855, 32, uttalar att den omständigheten att de formella reglerna rörande en rådhusförsamling inte är uppfyllda inte kan utesluta att en av annan anledning sammankallad samling skulle kunna fatta ett giltigt beslut, när dess föremål är undergivet de sammankallade rådighet. En obetydlig minoritet av de berörda kan såväl efter förhållandets natur som DL 3-13-31 inte ha det i sin makt att kullkasta vad som i gemensamt intresse antas. Viborg Overret fastslår i domen JU 1859, 436, att gemensam gatujord har en säregen kommunal karaktär, och att enskilda jordägare efter förhållandets natur och 3-13-31 är uteslutna från att motsätta sig en användning av jorden som har antagits av det övervägande flertalet, såvida han inte kan påvisa särskild olägenhet i den honom tillkommande användningen av jorden till färdsel m.m. Grundsatsen i 3-13-31 lever vidare i den i domspraxis fastslagna regeln om att majoriteten av samägare kan vidta sedvanliga dispositioner över det föremål som är i samägo.[^93]

Den särskilda utpantningsmöjligheten måste dock i varje fall ha bortfallit genom § 1 i lag nr. 36 av 29.3. 1873.[^93a]

III. Byalagets historia i Sverige

1. Landskapslagarna

Någon väsentlig skillnad i bosättningssättet och de första organisationsformerna i Sverige och Danmark har säkerligen inte förelegat, och såvitt gäller tiden före de svenska landskapslagarna kan därför hänvisas till framställningen ovan. Vidare noteras att de danska landskapslagarna på en rad punkter uppvisar ett äldre stadium än de svenska och därför kan vara vägledande även beträffande svenska förhållanden.[^95]

I de svenska landskapslagarna finner vi färre spår av byalagets betydelse än i de danska, men åtskilliga bestämmelser visar dock att byn även i Sverige i stor utsträckning som organisatorisk enhet var medbestämmande vid avgörandet av byärenden. Redan från landskapslagarna och ända till den nyare tiden är det emellertid socknen, och inte byalaget, som har haft den största betydelsen för Sveriges lokala självstyre.

I Uppll. kyrkobalk finns de första föreskrifterna om sockenmännens deltagande i förvaltningen av kyrkans gods, nämligen rörande byggnad av kyrkor. När biskopens tillstånd var inhämtat »skulle de resa hem och kalla alla dem som har jord i socknen till stämma på en fastställd dag«. Själva beteckningen sockenstämma finns inte i landskapslagarna utan först i yngre handskrifter av landslagen 1442. Under medeltidens lopp utvecklades sockenstämmans befogenheter till medbestämmanderätt över kyrkans angelägenheter avsevärt utöver vad som hade stöd i den kanoniska rätten, så att det svenska sockenstyret genom hela sin existens bär prägel av att vara en rent nationell institution, som t.ex. inte har någon motsvarighet i dansk kyrkorätt. När vi emellertid i denna framställning intresserar oss för sockenstämman, beror det på att det här redan tidigt behandlades frågor som låg helt utanför kyrkorättens ramar, och att särskilt en stor del av byalagets angelägenheter fick sin lösning på sockenstämman, som ju inte omfattade fler byar än att alla medlemmar hade insikt i de förekommande frågorna, liksom stämman var ett ändamålsenligt forum för de talrika problemen byarna emellan.

Gutalagen är den första rättsuppteckning som tillägger sockenstämman egentliga borgerliga befogenheter. Den kvinna som blir befunnen skyldig till att ha ihjälslagit sitt barn ska böta 3 mark, så snart det kommer inför sockenmännen (2:2). Enligt 9:2 om mandhelgsbrott ska man lösa den dömde ur ban, när han har bötat, och sockenmännen finner det rådligt. För att bygga hus eller inhysa folk ska man ha sockenmännens samtycke (35).

Enligt såväl de danska som de svenska landskapslagarna skulle därnäst en mängd rättshandlingar äga rum vid socken(kyrko-)stämma, sålunda lysning av hittegods, stämningar, anbud om betalning av gäld m.m., men efterhand tillskansade sig de svenska sockenstämmorna kompetens till direkt avgörande av en rad världsliga frågor; den närmare undersökningen härav ska dock uppskjutas till nästa avsnitt rörande tiden efter landskapslagarna. På detta ställe ska däremot undersökas i vilken utsträckning socknen enligt de svenska landskapslagarna intar den ställning som enligt de danska tillkommer byalaget. Det är, som berörts, framför allt Gutalagen som ger socknen en framskjuten plats, vilket har sin förklaring i att det aldrig har funnits egentliga byar på Gotland. H. Munktell[^96] antar att socknen var en underavdelning av häradet, och det är i varje fall givet att Gutalagen representerar en tidsperiod då kompetensförhållandet mellan häradet och socknen är mycket svävande. Om man tar pant av någon ska man stämma honom till ting eller till kyrka, och han måste lösa panten i laga tid, eller också ska sockenmän eller tingsmän värdera den (30). Brukar någon skymfliga ord mot en annan ska han stämmas inför sockenmännen och avkrävs nekandeed (39). Skällsord på sockenstämma bestraffas med lika stora böter som brott mot tingsfreden.

I vissa fall spelar de närbooende grannarna dock en särskild roll. Ber någon en annan om halvgärde (gärde som 2 grannar ska underhålla gemensamt), då ska han tillsäga honom med grannar och sockenmän som vittnen, och sockenmän ska fastställa vars och ens lott inom 7 dygn (26). Till jämförelse erinras om JL III:57, där hägnardsplikten fastställs av bymännen. Den som upptar främmande fä ska däremot bara tillsäga grannarna (26:1). Även när otämt fä hoppar över lagligt gärde är det grannarna som ska syna (26:1), och detsamma gäller när någon kräver rannsakan för stöld (37).

Kommer omärkt småboskap till någon ska han föra det till kyrkan och till ett ting. Känns det inte igen ska han låta det värderas och ta tingslösen därav, och sockenmännen delar sedan det som är över. Här förefaller socknen närmast, som Munktell antar, vara ett slags underavdelning av tinget.

I de övriga svenska landskapslagarna intar socknen inte en så framskjuten ställning som i Gutalagen, men vi har kanske rätt att sluta av dennas bestämmelser och av sockenstyrets starka ställning i övrigt, att det, när inte heller byalaget är synnerligen omnämnt i lagarna, beror på att de avgöranden som i Danmark har fattats på bystämman, i Sverige ofta har avgjorts på sockenstämma. Medverkande härtill är säkerligen att byarna inte genom hägnader effektivt var åtskilda från varandra. Det är då också typiskt att bestämmelserna om gränser mellan byar intar en mer framträdande plats i de svenska lagarna än i de danska, där reglerna härom ger ett mer utvecklat intryck, medan de svenska reglerna avgjort bär reformens prägel.

De fåtaliga bestämmelser som finns i de svenska landskapslagarna om byalagets kompetens gäller samma områden som tillagts det i de danska lagarna.

Alla lagarna förutsätter att skifte av byjorden företas av bymännen själva, och byalagets självstyre på detta område är starkare fastslaget än i de danska lagarna. Sdml. BB XI bestämmer att bymännen ska samlas på toftstämma, och här ska alla råda. Om någon kräver att tomterna ska läggas ut på en större areal har han företräde för sin uppfattning, och detsamma gäller den som kräver solskifte. I Ögl. BB II:1 upplyses att tomternas mått tidigare var bestämt till två stängers bredd på varje attung (åttondel), men nu är det fastställt att man får lägga så många mått på varje attung som man kommer överens om, och det sägs uttryckligen att om bymännen inte kan bli eniga gäller de flestas mening. Vid lika röstetal hänskjuts frågan till häradshövdingens avgörande. Härefter förefaller det talmässiga flertalet vara avgörande, men i alla lagar finns dock bestämmelser om hur mycket man ska äga för att kunna kräva skifte, nämligen enligt Uppll. och Vmll. en fjärdedel av byn, enligt Ögl. en sjättedels attung, och enligt Vgl. en attungs attung. I de förstnämnda lagarna sägs det uttryckligen att den ska råda som äger mest i byn, dvs. han bestämmer tomternas inbördes ordningsföljd och därmed åkrarnas i vången. Här talas alltså om en majoritet efter vikt. En sådan majoritet är även avgörande enligt Gutal. 47, som bestämmer att om män har åkrar gemensamt och somliga vill låta dem ligga men andra vill så, då ska de råda som äger mest.

Finner någon att det har gjorts honom orätt vid skiftet, ska han enligt Sdml. BB III »kräva rätt« av sina grannar. Vill de göra honom rätt, vare alla saklösa. Gör de honom inte rätt, då ska han fara till kyrkan och tillkalla syn från socknen. Nu kommer synen hem till byn, och rätte käranden träder fram; då ska han för synen visa hur byn är delad. Det ska sedan stå till de mäns ed som utsetts till syn om det har skett olagligt bruk av annans egendom eller ej. Det kan ådömas böter upp till 3 mark, men bara maximalboten är underkastad sedvanligt treskifte. Tinget omnämns inte, ej heller sättet på vilket böterna åläggs. Då böternas storlek i de olika fallen är fastställd i lagen, måste man utgå från att tinget inte har medverkat.

Om hägnaden är olaglig efter att man har harvat, ska bymännen enligt Uppll. BB VI tillsäga länsmannen. Denne ska då sammankalla hägnssyn, som tillsätts på tinget. Nu kommer synen och granskar hägnaden och finner att det finns hål och att det ej har hållits stängt; då ska synen med ed bevisa att hägnaden ej är underhållen, och bymännen ska själva råda för bymål, dvs. de ska själva utreda på vems lott den försummade hägnaden är belägen.

I samma fall bestämmer Vml. BB V:1 att synförrättningen ska göras av grannarna själva. Ändring i dessas avgörande kan ske först genom sockensyn och därefter eventuellt genom tingssyn. Vml. har alltså i detta fall placerat byalaget som första instans underordnat socknen och tinget. Även Sdml:s bestämmelser om överträdelse av hägnardsplikten tyder på att rättegången i första hand har genomförts av bymännen själva,[^96a] men denna lag innehåller inget om överklagande till tinget.

Frågan är nu om bymännen har haft rätt att själva indriva de böter som de har ådömt för överträdelser av lagen eller bysedvänjan. I ett enstaka fall är detta direkt hemlat, nämligen enligt Sdml. BB XXVII, enligt vilken den som underlåter att delta när bymännen går »klappjakt« efter varg ska böta 3 öre, som bönderna utan dom får utpanta honom för. Svenska landskapslagar nämner detta som exempel på nam, oaktat texten lyder: »pant hans taka«. Det rör sig dock säkerligen här om en egentlig utpantning, på samma sätt som fallet var enligt EsjL II:72, som brukade uttrycket: »takæ wæth«.[^97]

Som ovan nämnts är den svenska exekutivprocessen, som vi känner den från landskapslagarna, avsevärt mer utvecklad än den danska. Om en man är domfälld ska länsmannen föranstalta om att utmätningsmän (mæz mæn) utses på tinget, och dessa ska utpanta lösöre och levande kreatur, eller om detta inte ger täckning, säd och hö. Räcker slutligen inte heller detta, pantas hans egendom.[^98] Emellertid ger förhållandet mellan två handskrifter av Sdml. oss upplysning om att denna särskilda exekutivprocess inte tillämpades av bymännen i dessa saker.[^99] Den ena handskriften, som tydligt bär prägel av att vara ett reformförslag, säger om bymännens böter i BB I:1 att allt nam är avskaffat i alla saker utom för kungens rättigheter och för gäld mindre än 3 öre. Bonden ska utsöka de böter som tillfaller honom med dom och nämnd. Sedan domen fällts ska domaren utse 6 man som ska kräva böterna 3 gånger av den domfällde, och om han inte betalar ökas hans böter med 3 mark, som treskiftas, och länsmannen utsöker dem med hundarets män. I den av kungen stadfästa lagen heter det emellertid att alla böter på 3 öre tillfaller käranden, och man ska ta nam för böterna, liksom man ska ta nam för alla böter som döms ut, vem de än tillkommer. Detta är då säkerligen den ursprungliga och alltså fortsatt gällande rättsställningen. Att naminstituten har bevarats i dessa saker, trots att en offentlig exekution i övrigt förutsätts i lagen, beror förmodligen på att bymännen sedan de äldsta tiderna har hållit självjustis med tillämpning av nam, och vid lagarnas tid alltjämt gör det, varför lagstiftaren har inskränkt sig till att kräva tingets medverkan i den föregående proceduren, innan namtagning äger rum.

Under alla omständigheter visar lagarna att byalaget vid sidan av socknen och tinget har haft ett kraftigt inflytande på rättegången i saker rörande byns angelägenheter.

Att detta inflytande i Sverige enligt lagarna är väsentligt mindre än i Danmark beror otvivelaktigt, förutom på konkurrens från sockenstämman, på att de svenska domstolarna vid landskapslagarnas tid var långt fastare organiserade än de danska. De leddes sålunda sedan länge av en kunglig ämbetsman, lagmannen eller häradshövdingen, som snabbt tillskansat sig den egentliga tingsmyndigheten, medan denna ännu i Danmark var i händerna på tingsmännen eller i varje fall de förnämsta av dessa, som ledde tingsmötet. Den kompetenstvist mellan byalag och häradsting, som de danska lagarna ger oss ett så levande intryck av, är alltså till största delen ett avslutat stadium i Sverige. Då de svenska tingen leds av en kunglig ämbetsman får kravet på kungens andel i böterna, som säkerligen inte heller har varit utan betydelse i Danmark, en särskild vikt i Sverige.

2. Tiden till 1742

Medan bystyret redan 1492 förutsätts i den danska lagstiftningen som en allmän ordning, finner vi i Sveriges lagar inte ett spår av byorganisationen efter landskapslagarna före 1742. Mycket tyder då också på att det svenska byalagets storhetstid ligger före landskapslagarna, att det väl hade ett visst inflytande vid lagarnas tid, men att det tämligen snabbt absorberades i en större och mer livskraftig organisatorisk enhet. Vi har redan antytt att denna enhet var socknen.

I varje fall har hittills bara framtagits mycket få vittnesbörd om ett självständigt organiserat bystyre under den nämnda perioden, och dessa första tecken tyder inte på någon kontinuerlig utveckling av byorganisationen sedan bosättningens första dagar, utan visar snarare att de dansk-skånska organisationsformerna sakta under den nyare tidens lopp har trängt norrut.

Som bevis på förekomsten av ett egentligt bystyre anför Sigurd Erixon[^100] en anmärkning i ett visitationsreferat från Skultuna av 16.5. 1697: »blef allfwarligen förbudit att i sockenstugan bruka någon bykista, som har till fornimmes wara skiedt, uthan penningarne skohla straxt inläggias i kyrkians rätta kijsta . . .« Anmärkningen förefaller visa att en av socknens byar har försökt trotsa sockenstämmans förmynderskap och velat själv tillägna sig de böter som ådömdes för överträdelse av bestämmelser rörande byjorden, men den berättar inget annat än vad vi vet från andra källor, nämligen att by- eller sockenmännen gick hägnssyn och ålade vite (böter), däremot sägs inget om huruvida denna vitegång var förbunden med någon organisation.

I Nedre Luledalen har Gerd Enequist[^101] funnit en bykista i Sunderby med bystämmoprotokoll från 1728, vari är infört ett beslut rörande markfreden. Från 1739 finns en liknande överenskommelse från samma by. Inte heller detta fynd säger något om en eventuell organisation. Gunnar Lindgren har i sin bok om Falbygden[^102] genomgått en rad domböcker och där funnit vittnesbörd om en byorganisation. Han framhäver en sak vid Vilske härad 8.6. 1659, där Flobyboerna anklagar en byman för brott mot markfreden, varför de hade bestämt att han »skulle pantas efter deras grannarätt«. Vidare hänvisas till en dom från samma härad 21.7. 1627, där bymän från olika byar och vangelag gentemot en klagan mot olaglig pantning hävdar att de »efter sin grannarätt hava makt honom panta«. Inför Gudhems häradsrätt upplyses det 21.6. 1648 om bymännen i Ö. Tunhems by att »de samtligen hava stadgat och slutit en grannarätt«. Lindgren har funnit flera andra liknande uttalanden.

I de av Lindgren citerade domarna talas det om en »grannarätt«, vilket ju måste motsvara de danska vedtägterna.

I akterna rörande mönsterordningen av 1742 omnämns »de på somliga orter i riket inrättade och så kallade byskrå«, och de lokaliseras närmare till »Skåne och Blekingen samt flere orter, hwarest för brist skull på gärdsle och stör, ägorne ej äre med gardsgårdar åtskillde«. Det förutsätts alltså att det utanför Skåneland finns byordningar före 1742. Vi känner emellertid bara två sådana ordningar, nämligen ordo vicinalis för Hargbo, Väddö sk. i Roslagen 15.4. 1653[^103] och markordningen för köpstaden Arbogas jordar 15.8. 1659[^104] och ingen av dessa ordningar kan tilläggas allmän betydelse som exempel på svenskt byliv.

Byordningen för Hargbo är författad av sockenprästen, och alla böter tillfaller kyrkan. När härtill kommer att ordningen inte omnämner någon ålderman eller andra byämbetsmän, måste man anta att ordningen inte är resultatet av lång tradition i byn utan är fastställd till vägledning för bysakernas behandling på sockenstämma. En särskild prägel får denna ordning därigenom att Hargbo är ett fiskeläge, och sedan hamordningen av 1450 har alla senare hamnordningar upprätthållit fiskebefolkningens deltagande i upprätthållande av ordnade förhållanden i fiskelägena. Från 1600-talet känner vi sålunda en hamnrätt bestående av hamnfogden och 3 bisittare valda av invånarna. Flera av de i byordningen behandlade frågorna, sålunda förbud mot att sätta sitt nät in i annans, stöld eller skadande av fiskeredskap och regler om skymfande och förtal är även omnämnda i de skiftande hamnordningarna. Det har därför legat nära till hands att förena de i hamnordningen ingående vedtägtsbestämmelserna med de nödvändiga reglerna för utövandet av lantbruksnäringen.

Arboga åkerordning får sin särprägel därigenom att den omfattar en köpstads jordbruksjord och alltså inte är någon byordning i egentlig mening. Ordningen bestämmer att det ska väljas en åkerfougde — namnet är säkerligen en variant av det i Mellansverige annars vanliga grandefogde — samt en åkerwachtar, en ämbetsman vi också finner i Axel Oxenstiernas kyrkostadga av 1652.[^105] I övrigt har ordningen många likheter med de sydsvenska vedtägterna. Kanske har den tillkommit under tyskt inflytande; härpå tyder användningen av beteckningen »åkerherre« i st.f. »åkerfougde« i en senare ordning på samma ställe av 1758. Det tyska inflytandet i köpstäderna var ju betydande, och ordet Grundherr var i Tyskland ursprungligen den vanliga beteckningen för jordägaren. Det är kanske inte heller mer än en tillfällighet att beteckningen Orts- eller Dorfherr för åldermannen bara ses använd i stiftet Fulda i Hessen-Nassau,[^106] varmed Sverige ju måste ha haft en del förbindelser genom Gustav Adolfs erövringar. I det dansk-skånska området känner vi inget exempel på att åldermannen har betecknats med något namn i förbindelse med -herre.

Enskilda av de efter 1742 utgivna byordningarna bär prägel av ganska stor självständighet och kan därför väl härstamma från äldre ordningar. En sådan ordning har offentliggjorts av Lampa i Upplands fornminnesförenings tidsskrift 1910 s. 175 ff. Ordningen omfattar alla socknens byar och är tydligt sammansatt av ingredienser, dels från tidigare sockenstämmobeslut, dels från mönsterbyordningen och dels från 1734 års lag.

Att byordningarna inte har varit allmänt kända före 1742 kan stödjas av att utkastet till almuens klagomål av 5.3. 1741, innan den slutgiltiga beteckningen byordning har valts, har prövat sig med »byreglementer« och »bystadgar«, vilka beteckningar dock är överstrukna i det slutgiltiga utkastet. Någon fast terminologi har man alltså inte haft.

Vi vänder oss härnäst till ett helt annat källmaterial för att söka spår efter byorganisationerna, nämligen i sockenstämmoprotokollen. Sålunda omnämns på stämman i Yllestad 1722 att »grannfogdame sådanne onödige creatur ehwars dhe woro med första uthkiöra . . .«,[^108] vilket visar att det här har funnits egentliga byförtroendemän. Protokollen ger inte säkra vittnesbörd om att bystämmor har hållits, då uttrycket grande inte med säkerhet kan läsas som bygrande. På sockenstämman i Faru, Västergötland, antas 1701: »Det misbruket som warit att klämta på klockorne nar grannar hafft någott att rådgiora om blef alldeles förbudit«. Häggum 1740: »Wid sammankomster på grannabacken måste alla komma tillsammans och med god sämia talas wid om hwad som behöfwes«. Av protokollet sammastädes 1749 framgår att sockenmännen kallade till dessa grannemöten på lördagen genom blåsning i horn.

Det här framtagna materialet kunde alltså i och för sig tyda på att det i Sverige även före 1742 fanns en allmän byorganisation, som den vi känner i Danmark. Det är styrkt att grannarna pantade för överträdelser av en antagen grannerätt, och vi har funnit vittnesbörd om grannemöten och om grandefogdar (åldermän). Jag hyser efter undersökningens resultat inte heller något tvivel om att egentliga byorganisationer i vissa fall har existerat efter ungefär samma mönster som i Danmark. Men undersökningarna av det svenska sockenstyret får mig att starkt betvivla att byorganisationen i allmänhet i Sverige har haft samma självständiga och avslutade karaktär som i Danmark, och jag menar mig i det följande kunna påvisa att byorganisationen i allmänhet bara var en integrerande del av sockenorganisationen, som enligt min uppfattning är den organisation som svarar mot det danska bystyret. Jag ska därför övergå till en närmare undersökning av sockenorganisationens karaktär.

Sockenstyret utvecklade sig under medeltidens lopp till en faktor av utomordentligt stor betydelse.[^107] Dess förnämsta uppgift var att välja präst, där en sådan befogenhet tillkom församlingen, samt kyrkofunktionärer och vidare att hålla tillsyn med kyrkans räkenskaper och bevilja prestationer, när sådana behövdes. Efter reformationen i början av 1500-talet förlorade sockenstämmorna en del av sin betydelse, bl.a. emedan en så väsentlig del av kyrkogodset indrogs av kronan, men institutionen levde dock vidare och uppnådde på 1600-talet en strålande renässans. Inte bara skötte stämman sina sedan urminnes tid fastställda uppgifter, utan efterhand blev den den centrala organisationen i bygdens liv och övertog, som vi ska se, en rad uppgifter av världslig karaktär.

En viktig nybildning i sockenstyret var framkomsten av sexmännainstitutionen (sexmannainstitutionen),[^108a] dvs. 6 av sockenmännen valda representanter, som dels utgjorde ett särskilt representationsråd, dels ett exekutivorgan till indrivning av tionde och de på sockenstämman ådömda böterna. Institutionen har inte tillkommit genom något myndighetsbeslut utan förefaller ha uppstått till följd av det starka behovet av en sådan myndighet.[^109] Redan 1606 beslutade sockenmännen i Väversund att kyrkans sexmän fick panta, när någon skylde prestationer till kyrkan, och liknande beslut fattades under hela århundradet.[^110]

Frågan om huruvida sockenstämman representerar ett visst sakligt begränsat självstyre för socknen är ganska svår att lösa. Såvitt gäller åtagandet av ekonomiska och arbetsmässiga bördor antar man att stämmans beslut hade karaktären av frivilliga överenskommelser. Det fanns inte i lagen fastställt någon närmare bestämd plikt för sockenmännen att bekosta kyrkans och prästgårdens reparationer, men sådana prestationer gavs efter frivilliga beslut, som alltså för att vara effektiva måste vara enhälliga. Detsamma antar Herlitz[^111] var fallet, när de äldsta stadsråden beviljade skatter som inte var ålagda staden av kungen.

En genomgång av sockenstämmoprotokollen förefaller då också bekräfta denna uppfattning.[^112] Bortsett från antagandet av ekonomiska prestationer förefaller protokollen emellertid visa en liknande folklig uppfattning, som den vi har funnit uttryck för i medeltidens beslutande församlingar, och som gick ut på att alla beslut var enhälliga i den mening att minoriteten hade plikt att ansluta sig till majoritetens beslut. Denna uppslutning kring majoritetsbeslut är direkt uttryckt i en anmärkning i sockenstämmoprotokollet i Älvestad 1769,[^113] vari det heter att man skred till omröstning om en fråga, varefter »alla omsider biföllo den sidan, som jakade«. Johansson[^114] nämner även flera exempel på att en omröstning bara har haft till ändamål att ålägga minoriteten dess moraliska skyldighet att ge efter och finna sig i majoritetens beslut. Å andra sidan ser vi dock ofta framhävt att stämman inte är någon rätt som kan tilläggas en rätts kraft,[^115] och med sitt beslut tvinga en ovillig, men sådana uttalanden har säkerligen främst haft sikte på antagandet av ekonomiska prestationer.

Den samtida uppfattningen av sockenbeslutens karaktär har dock varit något skiftande, och egentliga omröstningar har bara sällan ägt rum. Men där detta likväl har varit fallet möter vi överallt ett starkt intryck av den makt majoritetens mening hade över sinnena, och de flesta beslut har då också, med eller utan kraftiga tillskyndelser, ända långt fram i tiden, varit enhälliga. Det har dock inte kunnat undvikas att majoritetsbeslutets seger i de övriga vid denna tid kända folkrepresentationerna har haft ett kraftigt inflytande på den allmänna uppfattningen av sockenstämman. Sålunda antar sockenstämman i Järpa, Västergötland, 1711 att det som beslutades på sockenstämmorna det ska också sättas i verket och efterlevas »att här icke måtte wara klåcka uthan kläpp«,[^116] och vid biskopsvisitationen i Synnerby, Västergötland, frågade sockenprästen 1738 biskopen om inte det som beslutades på sockenstämma skulle hållas och efterlevas, vartill biskopen svarade, »att efter kongl. forordningar böra sådane beslut efterlewas och till execution brugas genom sex männerna«.[^117] Det var emellertid först förordningen av 1817 om sockenstämmor som fastslog att majoritetens beslut kunde tvångsverkställas genom utpantning.

Genom kgl. resolution 17.12. 1697 inskärptes det att ingen utan laga förfall fick understå sig att utebli från sockenstämman, och denna regel var man mycket mån om, visserligen förgäves, att söka efterleva. Vi ser sålunda många exempel på att stämman fastställer böter för dem som uteblir.[^118] Det är klart att det var av största vikt att alla sockenmännen, särskilt de inflytelserika, var närvarande när beslut fattades, framför allt emedan den uppfattningen så länge hade hållit sig vid liv att de som inte hade deltagit i beslutet var obundna av detta. Nämnda resolution av 1697 bestämde visserligen att de uteblivna måste böja sig för stämmans beslut, men det är klart att ett beslut vari en väsentlig del av sockenmännen inte hade deltagit inte heller rent faktiskt uppnådde den erforderliga effektiviteten. Det är dock mitt intryck att sockenstämmorna i något större utsträckning, än vad som framgår av K. H. Johanssons framställning,[^119] har hållit sig till sin lagliga rätt; ett beslut, som det Björskog sockenst. i Västergötland fattade 11.11. 1670,[^120] är säkerligen nog så typiskt för inställningen: »Blef enhelligen slutit och samtyekt, at der nogon af sochnemännerna, eller eljast församblingens tillhörige, är borta ifrån alman sochne-stämma, der nogot slutis och bewillies, eller nogot annat som församblingens nytta allmänna bästa angår, och nekar sedan sigh willia undergå samme sluth och bewilliande, han skal böte 3 sk. sof.mt. och än då wara slutet och bewillningen undergifwen, eller sökes wid wärdsliga lag och rätt.«

Efter denna orienterande översikt över sockenstämmans organisation och karaktär ska vi nu närmare undersöka vilka uppgifter institutionen löste.

Enligt § 23 i prästerskapets privilegium 1650 hade prästerna i köpstäderna och på landet »macht til at hålla sochnestämmor, när them lägeligast faller, uti sina sochnestugor eller sacristier . . . och ther sammastädes rådslå och beställa om kyrckiones inkomster . . . och hwad mera förefalla kan uti kyrckie-disciplinen och andra församlingen åliggiande tarfwer och bestelningar . . .« Någon väsentlig ändring häri medförde privilegierna 1686 inte, och § 23 i privilegierna av 1723 ger inte någon bestämd angivelse av stämmans uppgifter utan bär prägel av att, inom de gamla, mycket vida ramarna, vilja stadfästa socknens tillgång att ordna sina egna angelägenheter. Denna tillgång har då också blivit utnyttjad i vidast möjliga mån.

En genomgång av sockenstämmoprotokollen från 1600- och 1700-talen ger följande resultat:[^121]

Sockenstämmans förnämsta uppgift var som hittills att syssla med kyrkans inkomst och räkenskaper samt byggnad och underhåll av kyrka och prästgård. Dessa uppgifter låg utanför det danska byalagets kompetens, men en enskild, nämligen tiondeindrivningen, ses ofta ålagd de danska byorganisationerna, där det i sådant fall är bestämt att åldermannen kan utpanta restanter liksom de svenska sexmännen.[^122]
Vidare övervakades kyrkotukt, och böter ådömdes för försummelse av kyrkogång samt förargligt uppträdande i och vid kyrkan. Även denna uppgift sköts ganska ofta av de danska byalagen, särskilt i de fall där vedtägten är nedtecknad och delvis författad av sockenprästen.[^123]
Val och avlöning av klockare, organist och liknande funktionärer. Detta område låg helt utanför det danska byalagets uppgifter.
En lång rad uppgifter ålades sockenstämmorna av statsmakten, sålunda framför allt sockentukten (sognetugten) dvs. uppsikten med sockenfolkets sedliga vandel, böter mot eder och besvärjelser, åtal av otillbörligt leverne och avgörande av äktenskapstvister.[^124] Vidare fattigvård, undervisning av barn, brandstöd, den lokala sjukvården, brännvinsförordningens genomförande, indrivning av kronskatter m.m.[^125] Även en rad av dessa frågor ses ofta upptagna i de danska vedtägterna.[^126]
Men sockenstämman åtog sig även oombedd en rad uppgifter till dels av mer underordnad karaktär,[^127] och vi kan av det föregående lätt förstå varför en byorganisation bara hade ringa utsikt att leva ett självständigt liv, när dock allt som var av någon betydelse avgjordes på sockenstämman. Även om vissa angelägenheter bäst lämpar sig för avgörande bland de enskilda byalagen, har man helt naturligt framlagt dem för det redan existerande och synnerligen fast grundade forumet. Det har alltså aldrig funnits något egentligt behov av stark byorganisation. Och det bör härtill erinras att socknen ju inte var ett förhållandevis fjärran begrepp som häradet utan tvärtom medelpunkten för det kyrkliga livet, som var av så avgörande betydelse för befolkningens hela tillvaro. När det till detta kyrkliga liv var knutet en så fast organisation som sockenstämman, vore det märkligt om inte denna organisation även i alla världsliga frågor blev det lokala självstyrets organ.

Avgörande för sockenorganisationens företrädesställning framför byorganisationen har säkerligen även varit att de mellansvenska byarna nästan alltid var mycket mindre än de dansk-skånska och omfattade färre bosättningar, av vilken anledning de inte själva har kunnat bilda effektiva organisationer, liksom förekomsten av ensamgårdar var mycket vanligare i Sverige än i Danmark. Den trångboddhet i byn som var den drivande faktorn i utvecklingen av en del av den danska lantborätten var knappt känd i Sverige, där det var plats nog för alla.[^128] Det är då också karaktäristiskt att de flesta vittnesbörden om en självständig byorganisation härstammar från Västergötland, där bosättningsformerna i större utsträckning än annars i Sverige liknar de danska.[^129]

Bland de frågor som i det dansk-skånska området avgörs av bystämman, finner vi i sockenstämmoprotokollen vidare omnämnt tillsynen med inflyttning av tjänstefolk och annat löst folk. Från de första sockenstämmoprotokollen och de första sockenvedtägterna ser vi denna fråga fast på dagordningen,[^130] och detsamma är fallet i åtskilliga danska byvedtägter.[^131]
Det ger härefter inte heller anledning till förundran att sockenstämman i Sverige var det allmänna forumet för småtvister mellan grannar, liksom bystämman var det i Danmark. Sålunda behandlades särskilt en mängd ärekränknings- och slagsmålssaker vid sockenstämman, och den skyldige ålades böter,[^132] och man ser i referaten vittnesbörd om att privata tvister i allmänhet har avgjorts på sockenstämman. Det heter t.ex. i protokollet för Almunge, Stockholms län, 21.5. 1676:[^133] »P. O. krögaren och H. H. i Stadinge, uthi heela sochnen narwarelse rätta sigh emillan«. Det är då också en vanlig företeelse på stämman att sockenprästen frågar om det är någon tvist mellan sockenfolket. Köpinge landsförs. 31.1. 1687:[^134] »frågades och med alfwar effter och dhet några gångor, om dhet wore någon träte och tvist emellan sochnefolck någon kyrkioträte, brateträte,[^135] granneträte och sexmännerne namnroptes hwar för sig att giffua wid handen hwar för sin rote . . . alla swarade dhet wore alt lyst och stilla i sochnen.«

I övrigt bör man till denna genomgång av sockenstämmoprotokollen erinra att nästan alla referat är mycket summariska, och det finns särskilt inte skäl att tro att förhandlingar om frågor som ligger utanför de rent kyrkliga och de av lagstiftningen till stämman hänförda, alltid har omnämnts i protokollet. Ett uttalande som det som avslutar referatet av stämman 5.11. 1648 i Tillinge, Uppsala län,[^137] är säkerligen ganska typiskt: »Och mychet annat förhandlades.« Den direkta orsaken till nedtecknandet av referaten från sockenstämman var hänsynen till prostvisitationerna, och då man måste utgå från att prostarna inte har intresserat sig synnerligen för att läsa om stämmans diskussioner av jordbruksfrågor, är det alltså också mycket naturligt att det inte nedtecknades referat härav.

Vi ska då slutligen övergå till att undersöka i vilken utsträckning sockenstämman har skött de centrala byärendena samt hur det under sockenorganisationen har blivit plats för ett egentligt bystyre.

Även om åkerjorden även i Sverige var underkastad byns och inte socknens fälleskap, finner vi dock på åtskilliga ställen tecken på en sockengemenskap rörande utmark och skog,[^138] och en sådan gemenskap nödvändiggör ju att alla frågor rörande denna allmänning avgörs på sockenstämman, inte i byalaget.

Bortsett härifrån förefaller det tillgängliga materialet även i allmänhet visa att fastställande av hägnardsplikten i stor utsträckning ägde rum på sockenstämman och inte i byn. Detsamma gäller beslut om vångens öppnande. Rackeby, Västergötl., 1640: »Blef endteligen samtyekt och afsagdt, at den som insläpper sine creatur i giärdet innan alla i grannelaget få inbärgit, skal plichta som efterföllier . . . och folie målsaganden skadan efter gode mans mätzordom«,[^139] och helt motsvarande Tillinge, Uppsala län, 28.10. 1661:[^140] »Bewilliades enhälligen af heela försambl. att then som släpper sin creatur in uppå andras åker och gör ohägn, för än man får in säden om ähret, han skall fällas tili en half rdl. böte, then han gifua skall tili kyrkian uthan någon gecnsäielse.« Eller Häggum, Västergötl., 1740:[^141] »Angående rogfrid bewiljades, at om larsmässo dag upfreda trädet tili rogsäde« eller Yllestad, Västergötl., 1722:[^142] »Alla bygrannarna äro nästan nögde halla hägn och frid kring Hollmahagen åhrligen . . .«, Axel Oxenstiernas kyrkostadga 24.1. 1652 § 17: ». . . ty skola alla som vederbör wäl stängia sina gordar och derhoos holla åhrligen en engewachtare . . . (om) creaturen inkomma för nogons ofärdiga gordas skulld, då bethale dhen samme, som dhem skulle holla, och böthet tili engewachtaren . . .«. Björklinge, Uppsala län, 1671:[^143] »Att rigtigheet må hållas medh gånghlädh, skall pantas hos den som treskas.«

Även påbörjande av sådd, skörd och andra lantbruksarbeten har behandlats på sockenstämman.[^144]

Hägnadssyn omnämns ofta i sockenstämmoprotokollen, men det är ganska svårt att se om detta företas by- eller sockenvis. Saleby, Vgl., 1658:[^145] »Gårdasynebrätt som sochnemännerna pläga misbruka till dryckenskap, skall giffwas till kyrkiobygning«. Stenstorp, Vgl., 1680:[^146] »Förbudz och samtliga sochnemännerna, dhet dhe icke om lögerdagzaftonen skola sig öfwerlasta med dhet ööll som för dhetta hafwer wahnligit warit uthpanta för elacka giärdsgärdar eller andra saker . . .«, Råda, Vgl., 1683:[^147] »Ther jämpte slutades i Asaka sochm allena, att alla the penningar, som falla för hagesyn om åhret, må kyrkan tillfalla, hwilket Rådhabor ey willat för dagz samtycka, uthan dricka up them . . .«.

Referaten tyder alltså på att det är alla sockenmännen som går hägnadssyn, och att de alla deltar i drickande av videölet (botesölet).

Ska man försöka att på grundval av detta spridda material karaktärisera förhållandet mellan sockenstyret och byorganisationen, finner jag inte annat än att man måste komma till det resultat att sockenorganisationen har varit det primära organet för det lokala självstyret, på samma sätt som bystyret var det i Danmark, men att å andra sidan en egentlig byorganisation även var känd i Sverige, dels med samma karaktär som den danska, dels — och detta måste antas ha varit huvudregeln — så att den egentliga byorganisationen var underordnad sockenstyret och bara var av mindre betydelse, även såvitt gäller de centrala byuppgifterna. Förutom de övertygande vittnesbörden om sockenstyrets överväldigande betydelse för bondens dagliga liv talar vidare skillnaden mellan svensk och dansk bebyggelses art för riktigheten av denna karaktäristik. En viss roll har byindelningen dock säkerligen även spelat inom sockenstämman; sålunda heter det i Viksta, Uppsala län, 12.11. 1693:[^148] »Utgingo de älste, en aff hwar by, till att rådslå här om . . .«. Det faller väl i linje med denna skildring att de senare byordningarna, som genomfördes på statsmagtens order, alltid antogs på sockenstämmorna. Av de två byordningar vi känner från tiden före 1742 är ju också den ena antagen på sockenstämma,[^149] och i sockenstämmoprotokollet för Kumla, Västmanlands län, har jag funnit följande anmärkning: »A° 1734 om waren och sommaren höllos åtskilliga socknestämmor angående byordningens förfärdigande uti prästgården«.[^150]

Under alla omständigheter var böndernas delvisa självstyre detsamma i Sverige som i Danmark. Majoritetens beslut om lantbruksförhållanden o.dyl. var bindande för alla; brott mot beslutet bestraffades med böter till de övriga, och om dessa böter inte betalades indrevs de genom böndernas pantning av den ovillige. De av Lindgren framtagna domarna visar tydligt att häradsrätterna har erkänt detta självstyre, oaktat ett sådant inte hade något stöd i lagstiftningen. Vittnesbörden om en egentlig byorganisation med ålderman (grandefogde) och bystämma är däremot mycket fåtaliga. I de flesta fall samlades bönderna inte byvis utan sockenvis, liksom böterna gick till sockenmännen eller till kyrkan, inte till bymännen. Åtskilliga angelägenheter har dock av naturnödvändighet måst hållas inom den enskilda byns ramar, och ju mer avgränsad byn har varit i fråga om hägnader och jordfälleskap, desto större har isoleringen i den enskilda byn kunnat vara. Som en huvudregel måste man dock säga att den självständiga byorganisationen bara är ett komplement till den primära organisationsformen, sockenstyret. I Danmark är det, som påvisats, socknen som i viss utsträckning kompletterar den primära organisationsformen, bystyret.

Naturligtvis är det inte meningen med den genomförda undersökningen att vilja teckna en enhetsbild av det svenska byalaget. Vi har redan sett att egentliga byordningar faktiskt har varit kända, och vi kan av sockenstämmoreferaten se hur starkt sed och bruk skiftar från bygd till bygd. En idogt verkande präst kan lätt få lagt alla socknens angelägenheter under sockenstämmans myndighet, medan det i socknar med en mindre nitisk själasörjare förmodligen kan visa sig en klyvning av socknen i byalag. I Skåne, Halland och Blekinge förmådde sockenstämmorna aldrig att tränga ut byalagen, och i Bohuslän har sockenstämman inte heller haft något avgörande inflytande på folklivet.

Slutligen noteras att det inte har varit mig möjligt att inom ramen för föreliggande framställning genomföra annat än en begränsad undersökning av de hundratals svenska sockenstämmoprotokoll som finns från 1600- och 1700-talen. I övrigt har jag fått använda de lyckligtvis ganska rikliga tryckta utdragen ur protokollen. En systematisk undersökning av protokollen kommer dock enligt min uppfattning knappast att väsentligt ändra den ovan tecknade bilden.

En redogörelse för svensk bonderätt före 1742 kan dock inte avslutas utan att de för svensk rätt så karakteristiska tingsförbuden (tingsforbud) blir nämnda. Härmed förstås ett av rätten nedlagt förbud, t.ex. mot kränkning av markfreden, torvskärning o.dyl., vars överträdelse medförde en av rätten vid förbudets utfärdande fastställd bot (vite).

Dessa tingsförbud utverkades allteftersom problemen trängde sig på, och man kan kanske betrakta en sådan samling av tingsförbud som något i stil med en byordning.[^151] Tingsförbuden förefaller dock framför allt ha varit riktade mot utbys män, t.ex. för att förhindra att dessa hugger skog eller låter kreatur beta på byns område,[^152] och då tingsförbuden efter 1680 blir vanliga i Skåne används de just för att komplettera byordningarnas regler med bestämmelser riktade mot utbys män.[^153]

3. Särskilt om Skåne

Vid Skånes övergång till Sverige börjar en ganska särpräglad utveckling av byorganisationerna i denna landsdel. Å ena sidan bevaras de gamla traditionerna efter samma riktlinjer som under dansktiden, och å andra sidan griper den svenska statsmakten in med en rad reglerande åtgärder.

Som bekant tillförsäkrades de skånska landskapen vid fredsslutet rätt att behålla sina danska rättsförhållanden och privilegier. Detta löfte bröts dock snabbt, och efter en rad år, då försvenskningen av rättslivet försöktes på frivillig väg, infördes 1680 svensk lag och rätt i full utsträckning i Skånelandskapen. Om rättsläget dessförinnan har vi en rad upplysande vittnesbörd i domböckerna från denna tid, särskilt domböckerna för Skånes landsting 1667–80 med tillhörande domsakter (Lunds LA). I rättsmålen från denna tid ser vi brytnygen mellan svensk och dansk rätt. I de flesta fall tillämpas dansk lag, dvs. recesserna eller JL. Parallellt härmed tillämpas svensk lag, sålunda särskilt Kristoffers landslag och de yngre svenska speciallagarna. I landstingsdombok 1667 nr. 3 uttalas om en svensk speciallag att då den »intet express undantaga Skåne ifrån Sverige uthan begripa dhet under samma ord och mening, dy ehrkienner landstingsrätten samma stadgar jämwäll för en lagh«. Man använder också en allmän hänvisning till »landslag och reces«, liksom det ju överhuvudtaget bör erinras att domstolarna stod betydligt friare gentemot lagstiftningen än vad som är fallet i vår tid. Även efter 1680 är det danska inslaget i rättslivet betydande, och detta gäller naturligtvis särskilt de folkliga rättssedvänjorna, som bevaras oförändrade och även erkänns av de nya svenska häradshövdingarna. Byorganisationen och vedtägterna fortsätter därför alldeles opåverkade av övergången från dansk till svensk rätt.

Hur helt opåverkade av lagstiftningen de folkliga rättsbildningarna egentligen är, ses bäst av inledningen till en vedtägt från Sdr. Åbo hd. (nr. 4), som inleds sålunda: »så hafwar wi samtelige Astorp bymän detta skrå upprättat eftersom sådant i kongl. maj.'s reces og Sveriges lag är tillåtit«. Den reces som omnämns måste vara Christian den 3:s reces av 1558, vartill även de danska vedtägterna brukar hänvisa, men denna reces gällde ju inte längre i Skåne och för övrigt inte heller i Danmark, där Danske Lov hade utkommit 1683. Hänvisningen till Sveriges lag är lika lyckad, ty före 1742 finner vi inte ett ord i svensk lagstiftning om rätten att upprätta byvedtägter. Detta är inte något enastående exempel; långt fram i tiden hänvisar de skånska vedtägterna till recessen, och trots att de stadfästs vid häradsrätten gör ingen anmärkning häröver.

Dansk tradition lever alltså ohindrat vidare i Skåne, och vi kan därför med stort utbyte för kännedomen om de riksdanska vedtägterna undersöka vad de skånska vedtägterna har att säga oss om bystyret. Detta är desto lyckligare, som utvecklingen under svenskt styre har bevarat ett långt rikhaltigare material om bystyret i Skåne, än vad som är fallet i de nuvarande danska landsdelarna.

Den äldsta skånska vedtägt jag känner är en »Ordning och skick mellan Tycho Brahe till Knudstrup och bönderna på Hven«.[^154] Denna byordning är visserligen fastställd av herremannen och stadfäst av kungen och har alltså inte karaktären av en egentlig byvedtägt, men den har dock synbarligen upptagit böndernas sedvänjor. Sålunda ges de sedvanliga bestämmelserna om fredningen av vångarna, och det fastställs böter till såväl bymännen som herremannen. Ett byhorn från Tågarp är märkt årtalet 1590[^155] och vittnar alltså om att det då kallades till bystämmor genom att blåsa i hornet. Den äldsta egentliga byvedtägten är från Lyngby i Gärds hd. 9.5. 1632 (nr. 38),[^156] därefter följer en vedtägt från Ö. Öllinge i Ö. Göinge hd. 1637 (nr. 3), och från de följande åren finns ett stadigt ökande antal vedtägter.

Från själva Skåne känner vi över 300 byvedtägter, varav dock bara drygt 100 är från tiden före 1742. De allra flesta av de yngre vedtägterna är emellertid alldeles opåverkade av mönstervedtägten från 1742 och bygger alltså helt på den lokala traditionen samt äldre vedtägter. Genom en systematisk genomgång av tingböckerna kommer otvivelaktigt ännu fler vedtägter, särskilt från den äldsta tiden, att kunna bringas i dagens ljus. Man förstår hur rikhaltigt det skånska materialet är, när man erinrar sig att det i hela Danmark efter många års idogt arbete hittills bara har framtagits ungefär samma antal vedtägter som i Skåne ensamt. Det är förvånande att de skånska vedtägterna från tiden före 1742 så gott som alla härstammar från Kristianstads län, varjämte vi bara har kännedom om en enda äldre vedtägt från Malmöhus län.[^157] Denna omständighet betyder inte att det inte vid denna tid fanns skrivna vedtägter i Malmöhus län, ty att så var fallet framgår klart av tingböckerna från detta län. En genomgång av tingböckerna för Oxie hd. 1656–1720 visar sålunda att det i flera fall hänvisas till egentliga vedtägter, samt att byorganisationen även i övrigt var allmänt genomförd. Sålunda tb. 16.2. 1657, där Tullstorp och Sallerups bymän kräver av en granne att han »bör at holde wiide och wedtegt mecd bymændene epter bochstaffuen«.[^158] De nämnda tingböckerna visar tillika att alla byarna i Oxie härad hade sin ålderman. I detta avseende hade den för slättbygden särpräglade vangelagsorganisationen (vånglagsorganisationen) ingen betydelse.[^159]

Nu finns det visserligen flera skäl som talar för att de skrivna vedtägterna har varit sällsynta på slättbygden i Malmöhus län; sålunda nödvändiggör vånglagen att varje by inte själv kan bestämma om markfredningen, utan varje år måste man enas med de byar vars marker detta år ska fredas tillsammans. Då gränsen för de trakter varifrån äldre vedtägter finns ganska noga följer länsgränserna och inte de geografiska gränserna mellan skogsbygd och slättbygd, måste orsaken till den stora skillnaden i förekomsten av äldre vedtägter i de två skånska länen bero på de yttre villkoren för bevarandet av vedtägterna. Flertalet av de vedtägter vi nu känner härstammar från bilagor till tingböckerna. När en vedtägt skulle stadfästas eller förnyas krävdes det att ett exemplar skulle inlämnas till rätten och förvaras i handlingarna. Vedtägterna inskrevs alltså bara sällan i själva domboken, och under de svenska häradshövdingarna skedde detta aldrig. Det är från domsakterna vi har kännedomen om de många skrivna vedtägterna. Från Malmöhus läns härader har jag emellertid inte ens funnit något meddelande i tingböckerna om att en vedtägt har förelagts rätten. Med säkerhet kan jag säga detta såvitt gäller Oxie hd., där vi dock annars har talrika vittnesbörd om existensen av byvedtägter, men även om det inte har varit möjligt att genomföra en systematisk genomgång av alla de övriga tingböckerna i länet, borde det dock vara högst besynnerligt om Oxie hd. vore ett särfall och att spridda undersökningar i ett stort antal tingböcker från de övriga av länets härader inte skulle ha visat att tillvägagångssättet var detsamma som i Kristianstads län, om detta hade varit fallet.

Jag föreställer mig att skillnaden mellan de två länen bestod i att byvedtägterna i Malmöhus län inte som i Kristianstads län förelades rätten utan i stället landshövdingen. Visst stöd härför ger kungörelsen från konungens befallningshavande i Malmöhus län 3.4. 1766, enligt vilken byordningar skulle föreläggas landskansliet till stadfästelse.[^160] Förordningen, som bara åsyftar att få upprättat byordningar på de ställen där det ännu inte finns några, är sannolikt i fråga om tillvägagångssättet bara i överensstämmelse med tidigare praxis. Om denna sträcker sig ända tillbaka till dansktiden kan man inte uttala sig om. De äldsta vedtägterna från Kristianstads län är alla inlämnade till förnyelse ett antal år efter sin tillkomst och har på detta sätt bevarats för eftervärlden, i det att det äldsta tingboksmaterialet tyvärr är mycket magert i Skåne på grund av de talrika krigen, varav särskilt Karl den 11:s »danskkrig« medförde att de flesta rättsarkiven brändes.

De svenska myndigheterna, som från sockenstyret var vana vid att arbeta med starka, lokala organisationer, var genast klara över att de skånska byorganisationerna kunde användas för detta ändamål, och medan det danska bystyret bara i ringa grad har offentliga uppgifter, används de skånska byorganisationerna efter övergången till Sverige i stadigt ökande grad för offentliga ändamål. Det tidigaste ingreppet från myndigheternas sida i bystyrets förhållanden som jag har kunnat finna är en skrivelse 1.5. 1673 från landshövdingen i Kristianstad,[^161] vari denne påtalar det missbruk som äger rum på landsbygden, där bönderna, när turen kommer till dem att vara åldermän, köper sig fria med en tunna öl. Detta förbjuder landshövdingen nu på det strängaste.

Myndigheternas intresse för byordningarna medförde att man faktiskt uppfattade det som en plikt för bymännen att upprätta en vedtägt, och V. Göinge häradsrätt resolverar 1720 med anledning av en tvist mellan några bymän om markfreden, att bymännen omgående och senast till nästa lagting ska ha upprättat ett grandebrev (bystadgebrev), varefter de kan rätta sig i sådana tvister.[^162] Samma synpunkt ligger till grund för en sak efter 1742 från Trelleborg, där kronolänsman den 1.3. 1745 instämmer bymännen emedan det inte finns en byordning i staden, så att man inte kan få allmogen i tal när något ska meddelas. Häradsrätten resolverar att bymännen under 10 dalers vite ska upprätta en byskrå (bystadga).[^163] Å andra sidan säger ett kungligt brev till landshövdingarna från 22.3. 1775 uttryckligen att byordningar bara ska upprättas, för så vitt det kan ske av invånarnas fria vilja och utan något tvång.[^164]

Som nämnts innehåller den svenska lagstiftningen före 1742 inget stöd för att bystyret tillägges ett visst självstyre samt rätt att verkställa de fattade bestämmelserna genom utpantning. Det ganska vidsträckta självstyret vållar då också de svenska häradshövdingarna en del besvär under den första tiden. Allteftersom de svenska häradshövdingarna får genomfört svensk rätt i Skåne, märker man en stigande ovilja från häradsrätternas sida mot bymännens egenmäktiga pantningar. Vi har visserligen inget exempel på att rätten rent ut har fastslagit att det inte tillkom bönderna någon pantningsrätt, men man underkänner med alla möjliga andra motiveringar de företagna pantningarna. Om den pantades skuld är uppenbar, döms bymännen ändå att återlämna panten, men den pantade får dock en påminnelse om att han ska hålla byns rätt, om han vill undgå böter, och ofta måste han betala rättegångskostnaderna.[^165] Om den olagliga hägnaden inte har medfört någon skada i vången frikallade man inte i äldre tid den försumlige från böter till byn, men på 1700-talet förklarar häradsrätten blankt alla pantningar på grund av olagliga hägn för ogiltiga, om förseelsen inte har medfört någon skada. Denna utveckling lade naturligtvis en dämpare på bymännens rättsutövning, och på 1700-talet ser vi långt fler byärenden behandlade vid häradsrätten utan föregående behandling i byalaget.

Medan de skånska vedtägterna från 1600- och 1700-talen liksom de danska i allmänhet innehåller en bestämmelse om att bymännen får utpanta ådömda böter och inte åtalas för våld eller skadegörelse av den anledningen, och sådana bestämmelser även i allmänhet vid senare förnyelser har fått de svenska häradshövdingarnas godkännande, anmärker häradshövdingen i Gärds hd. i en påteckning på en inlämnad byordning att ingen må understå sig att bryta upp dörrar och panta med våld, i det att han i sådant fall kommer att ställas inför tinget och allvarligt bestraffas.[^166] Det har kanske efterhand kommit till en öppen konflikt mellan bymännen och häradsrätten; i varje fall vet vi från ett uttalande i Harjager härads tingbok 26.5. 1718 (§ 6) att generalguvernören har utsänt en förordning om att bymännen hade rätt till inbördes pantning. Det har tyvärr inte varit möjligt att finna denna förordning i generalguvernörens arkiv, och den ses inte omnämnd i Oxie härads tingböcker till 1720.

Efter de nämnda övergångssvårigheterna blir byalagens självstyre erkänt i full utsträckning vid häradstingen, och särskilt under åren kring 1720 inlämnas det en mängd byordningar till häradsrätterna i Kristianstads län, förmodligen emedan landshövdingen har tagit initiativet härtill. Det måste anses vara ett absolut undantag när V. Göinge häradsting vid stadfästelsen av en vedtägt för Ønneslad (19.2. 1720, nr. 170) tar det förbehållet att de i vedtägten fastställda böterna bara får frånpantas överträdaren efter laglig dom. Det är det enda förbehåll av detta slag jag har träffat på, och inte heller de övriga ordningarna från samma härad är försedda med en sådan klausul.

Det är dock mycket vanligt att häradsrätten vid stadfästelsen av byordningar uttryckligen anmärker att byns självstyre inte omfattar någon sak som hör under landslagen och de kungliga förordningarna.[^167]

Byvedtägterna med deras bestämmelser om böter i form av videöl (botesöl) till byn väcker dock också myndigheternas betänkligheter, när de leder till alltför mycken dryckenskap. På 1720-talet möter vi flera påbud från häradsrätterna om att de utfästa böterna inte får användas till öldrickande och pantning på öl, utan bör tillfalla angivaren med en tredjedel, socknens fattiga med en tredjedel och den sista tredjedelen användas till brandutrustning. Häradsrätten ses även under samma period ha ålagt åldermannen plikt att gentemot kronans befallningsmän redogöra för böternas riktiga fördelning och användning.[^168] År 1733 inlämnar prästerskapet en begäran till landshövdingen över Kristianstads län om att alla byordningar ska inkallas, för att alla bestämmelser om att böter ska erläggas i öl kan strykas. Med anledning härav utsände landshövdingen till alla kronobefallningsmän i länet en order om att alla byordningar skulle insändas till häradstingen, samt skrivelser till alla häradshövdingar om att inlämnade byordningar skulle genomses och alla bestämmelser om att böter skulle erläggas i öl strykas och ersättas av bestämmelser om en penningbot, som skulle samlas av åldermannen i en kassa och användas till anskaffning av brandutrustning eller andra nyttiga ting.[^169] Själva bystyret har man däremot inte från kyrkligt håll önskat avskaffat, och 1748 utsänder konsistoriet i Lund en skrivelse till prästerskapet i Torna hd., vari det heter att alldenstund de byordningar som på sina ställen i stiftet är inrättade i icke ringa grad bidrar till god tukt och ordning, rekommenderar man att det i så vid utsträckning som möjligt söks genomfört sådana byordningar.[^170]

Efter utsändandet av 1742 års mönstervedtägt får byordningarna även i Skåne ett väldigt uppsving. Liksom i det övriga Sverige utsänder landshövdingarna nämligen åtskilliga gånger kungörelser med uppmaning att anta byordningar, och som följd av dessa kungörelser insänds de gamla vedtägterna på nytt till häradsrätterna, liksom nya vedtägter författas, där detta är nödvändigt. På detta sätt har det lyckats att bevara så många av de skånska vedtägterna. I detta hänseende kan hänvisas till Konungens befallningshavandes i Kristianstads läns kungörelse av 16.1. 1778, som föranleder insändandet av många vedtägter.

Efterhand blir bystyret i Skåne ett alltmer fast led i den offentliga förvaltningen, och 10.12. 1811 utsänder konungens befallningshavande i Malmöhus län en allmän kungörelse om instruktion för åldermännen. Härefter ska åldermännen bl.a. medverka vid mantalsliggning och skattetaxering, samt i övrigt uppträda som underövrighetens representant.

Om innehållet i de skånska vedtägterna hänvisas till de berörda avsnitten av den följande framställningen. På detta ställe ska jag bara erinra om att det inte har funnits en enda skånsk byvedtägt som bär prägel av påverkan från köpstadsgillen.

Under 1700-talets lopp kompletteras vedtägterna med de i högsvensk praxis så vanliga tingsförbuden med fastställande av vite, se exempelvis Oxie hd. tb. 13.6. 1719 och 7.5. 1718 samt V. Göinge hd. tb. 17.2. 1720 nr. 121.

4. Tiden efter 1742

Året 1742 är en vändpunkt i de svenska byalagens historia. Detta år utarbetades nämligen av statsmakten en mönsterbyordning, som satte sin prägel på den kommande tidens utveckling inom byalagen.

Den 5.3. 1741 ingick bondeståndet till kunglig majestät med en klagan rörande förhållandena i byalagen.[^171] Man anförde att det i Skåne och annorstädes sedan gammal tid hade funnits en viss författning i byn med ålderman och bisittare, vars förnämsta uppgift hade varit att ha uppsikt med markernas fredning samt döma efter de i den gemensamma överenskommelsen fastställda bestämmelserna om böter och verkställa dessa. Man hänvisar vidare till att dessa byordningar på åtskilliga ställen har börjat förfalla sedan 1734 års allmänna lagbok har börjat efterlevas, i det att bönderna inte önskar underkasta sig byordningens ofta stränga bestämmelser, när den allmänna landslagen fastställer mildare straff för det berörda förhållandet. Följden var att bönderna inte heller ville underkasta sig åldermännens dom och exekution, vilket gjorde det omöjligt för de lagliga bönderna att tillräckligt effektivt ingripa mot markfredskränkningar och annat ofog. Bondeståndet anhåller därför hos kunglig majestät om att de byordningar som redan är avfattade, liksom de som senare blir avfattade, oavsett i vilken landsdel det sker, måtte stadfästas av vederbörande domare och för framtiden gälla som lag i byalaget.

Kunglig majestät bifaller denna anhållan genom resolution 1.9. 1741,[^172] och härmed har byvedtägterna för första gången i svensk rätt fått egentlig konstitutionell grund.

Sedan denna resolution har utfärdats utarbetade rikets ständer en mönsterordning till bruk för byalagen, och denna byordning utsänds genom kungligt brev 20.2. 1742 till alla landshövdingar i förbindelse med en rad andra åtgärder rörande lantbruket.[^173] Mönsterförfattningen ska vara författad av baron Carl Gustav von Roxendorff till Carlshof vid Linköping, och man kan därför vänta att den framför allt avspeglar förhållandena i Östergötland.[^174] Mönsterordningen består av 37 artiklar och bestämmer om själva byförfattningen att det i varje by ska tillsättas en ålderman för ett eller flera år, såsom bymännen nu bestämmer det genom en allmän omröstning. Åldermannen kan sammankalla bymännen genom att låta budkavlen (budkavlen) gå, genom blåsning i horn eller genom att röra trumman. Om byalaget är stort ska åldermannen ha 2 bisittare, som kan avgöra alla tvister och verkställa böterna. I övrigt innehåller byordningen bestämmelser om alla de förhållanden som är av intresse för byalaget, inte bara om markfreden utan även om vattens avledning, vägar och broar, skog och fiskevatten och mycket mer. Mönsterordningen är på flera ställen ganska elastisk av hänsyn till bymännens självbestämmanderätt, och den avslutas med att uppmana bymännen att tillfoga bestämmelser som kan vara av särskilt intresse för just deras by. För att byordningen sedan kan bli så mycket bättre och kraftigare efterlevd, ska varje by ha frihet att låta sin byordning uppläsas och stadfästas vid häradsrätten.

Som tidigare berörts antogs byordningarna oftast på sockenstämmorna, och vi har talrika vittnesbörd om att de nya byordningarna inordnades under den bestående sockenorganisationen. Då landshövdingen över Uppsala län sålunda 1775 ska inskärpa allmogen nödvändigheten av att genomföra byordningar, befaller han genom en allmän kungörelse att det ska hållas sockenstämmor i alla församlingar, där allmogen med anledning av mönsterordningen av 1742 ska överväga och i vänlig endräkt enas om en lämplig byordning.[^175] På de ställen där sockenorganisationen dessförinnan är särskilt stark förmår byordningarna därför inte att tränga igenom med sin särskilda organisationsform, utan byärendena placeras som en särskild angelägenhet under sockenstämmans myndighet. I Broddetorp i Västergötland inskärps det sålunda på en sockenstämma 1762 att byordningen noga ska efterlevas, och att bymännen ska finna på utvägar för att hålla tjur, galt och hingst. I Kinne Kleva, Västergötland, finner vi en fullständig sammanblandning av socknens och byns ämbetsmän, i det att det på en sockenstämma 1778 för överträdelse av ett förbud mot torkning av kläder vid spis eller skorsten fastställs böter till kyrkan, som grandefogden med sexmännen ska verkställa. I Häggum, Västergötland, ingriper biskopen vid visitationen mot sockenmännens lite för stora iver att uppfylla de mer behagliga sidorna av bylagen. Han har nämligen fått kunskap om att sockenmännen ibland helighåller lördagen och upphör med sitt arbete kl. 2 på eftermiddagen, varefter de blåser i horn, och de som inte då upphör med arbetet pantas av de övriga. Pantböterna använder de till dryckenskap och annat svir, varför biskopen ålägger sockenprästen att på en allmän sockenstämma utsätta böter för sådana missbruk.[^176]

Från Torslunda i Bohus län känner vi från sockenstämmoprotokollet från 1783 en regelrätt förhandling om upprättandet av en byordning. Det framförs på stämman att det har varit mycken ofred sedan den tidigare antagna byordningen har gått ur bruk, varför man sätter den i kraft igen och väljer en ålderman. Från flera referat av sockenstämmorna i Torslunda 1743–90 kan det erfaras hur den omtalade äldre byordningen helt har praktiserats på sockenstämman. Sålunda uppges överträdelser på stämman, och beslut rörande markfred o.a. äger rum. Från de äldsta sockenstämmoprotokollen i denna socken kan vi för övrigt se att sockenstämmorna sent har blivit införda i denna provins, men det har ändå kunnat hävda sig gentemot byorganisationen.[^177]

Det finns i detta sammanhang skäl att framhäva att de svenska socknarna, bortsett från de skånska och enstaka andra slättlandskap, ofta bara bestod av en enda by med några torp, vilket naturligtvis har underlättat samarbetet mellan socken och by.

Liksom i Skåne utövar även i det övriga Sverige myndigheterna stora ansträngningar efter 1742 för att få genomfört byordningar överallt. Det är dock inte alla ställen det går lika lätt. På åtskilliga ställen fanns det sedan gammalt vissa så kallade brofogdar, som bl.a. hade till uppgift att ha uppsikt med hägnaden. Efter mönsterordningens utsändande resolverar kunglig majestät den 10.9. 1743 på almogens begäran att dessa brofogdar ska avskaffas och att åldermännen ska ha uppsyn med hägnaden.[^178] I domboken för Ydre hd. finner vi emellertid för 1745 en anmärkning om att brofogdar där på trakten är oumbärliga och att byordningarna inte kan genomföras, varför man förordnar en ny brofogde i stället för den gamla som har avgått.[^179]

Den 8.8. 1758 uppnår allmogen i Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland i Väster Norrlands län kunglig stadfästelse på en byordning som de har antagit och som är en variant av mönsterbyordningen från 1742, men bortsett härifrån känner jag inget till byordningar som har fått kunglig stadfästelse. Den 22.3. 1775 utsänder kunglig majestät ett brev till alla landshövdingar, vari det åläggs dem att söka byordningar antagna överallt, och till följd härav utfärdas under den följande tiden en rad allmänna kungörelser av landshövdingarna.

Det var i princip en frivillig sak om bymännen ville anta en byordning, och detta understryks starkt i det nämnda kungliga brevet, som uttryckligen anför att påbudet bara ska gälla »så wida med Indwånarnes fria wilja utan alt slags twång kan i wärket ställas . . .« Denna frivillighetsprincip blev dock här och var praktiserad i avsevärt inskränkt form, sålunda bl.a. i Trelleborg, där, som ovan omtalats,[^180] bymännen under bötesansvar förpliktades att anta en byordning.

Under sista hälften av 1700-talet nedtecknas det överallt i Sverige byordningar. Vid en rad byundersökningar som Nordiska Museet har genomfört i slutet av 1920-talet har det framtagits ett mycket stort material i detta avseende.[^181] De allra flesta är varianter av mönsterordningen eller rentav identiska med denna, men i åtskilliga finns ett starkt lokalt inslag samt reminiscenser från tidigare ordningar eller beslut. En utmärkt bild av denna senare byorganisation framträder i några byarkiv från Mörby och Viby i Östergötland, som har utgivits av Sigurd Erixon.[^182] Från Mörby är byordningen från 1763 känd samt ett protokoll över bystämmorna från 1801 till 1835. Från Viby är ett bystämmoprotokoll på 160 tätt beskrivna foliosidor från 1771 till 1825 känt.

Ända upp till nyaste tid bevarar byordningarna en stor betydelse i svenskt allmogeliv. Detta hänger naturligtvis bl.a. samman med att utskiftningen av jordfälleskapet först påbörjades vid en mycket sen tidpunkt i Sverige och på åtskilliga ställen först var genomförd under sista hälften av 1800-talet, men även efter utskiftningen antas det på många ställen byordningar. I en allmän kungörelse av 20.11. 1820 fäster landshövdingen över Uppsala län uppmärksamheten på att det på åtskilliga ställen i länet saknas tidsenliga byordningar och att de som finns inte efterlevs tillbörligt. Han aviserar därför utarbetandet av en ny mönsterordning. Tydligen får denne landshövding ett gott resultat av sina ansträngningar, ty i en kungörelse av 21.2. 1821 kan han meddela att de flesta socknar redan har antagit eller i varje fall står i begrepp att anta den nya byordningen, som för övrigt var ett verk på 39 tätt tryckta sidor.[^183]

Så sent som 1918 fastställdes det på statens föranstaltning en ny byordning,[^184] och i Lapplands byar antas det alltjämt byordningar, som stadfästs av konungens befallningshavande eller av tingsrätten.[^185]

Det särpräglade i utvecklingen av byordningarna i Sverige har sedan 1742 varit den omständigheten att myndigheterna i högre grad än i något annat land har använt sig av dessa ordningar som ett led i den offentliga förvaltningen och därför har varit särskilt intresserade av att påskynda antagandet och efterlevnaden av dessa ordningar.

Første Kapitel. Bylagets Historie

I. De tyske mark- og bylag

De tyske middelalderkilder giver grundlag for at antage, at bygdelag og bylag har givet anledning til en retlig sammenslutning af stor betydning paa grundlag af et udstrakt selvstyre. Da der saa godt som savnes lignende vidnesbyrd i de danske middelalderkilder, vil vi indledningsvis gennemgaa nogle hovedtræk af de tyske mark- og bylags historie. Under hensyn til, at den følgende fremstilling af det danske jordfællesskabs hovedproblemer ikke søger de danske problemer uddybet gennem en retssammenlignende undersøgelse, vil der paa dette sted tillige blive meddelt nogle hovedtræk af den tyske agrarforfatning, dog saaledes at bemærkningerne i hovedsagen begrænses til at omfatte de frie bylag d.v.s. saadanne bylag, som ikke staar under en jorddrots ejendomsret og myndighed.

Som nævnt i indledningen maa vi antage, at den endelige bosættelse har fundet sted i bygder, der toges i besiddelse af mindre stammer eller grupper af ætter. Som regel blev dog kun agerjorden inddraget under de enkelte bylags særraadighed, medens den øvrige bygd laa i et skov- og græsningsfællesskab mellem bygdens byer. Ofte blev ogsaa skovene udskilt til særbrug for enkelte byer og indenfor byerne igen til særbrug for de enkelte bymænd. Saadanne enemærkeskove (silvæ singulares, silvæ speciales, Sonderwaldungen, Sonderholz) kendes fra tyske diplomer allerede fra 700-tallet.[^1] Fra moderbyerne udskilte der sig torpdannelser, men saa længe by og torp havde fælles agerjord, udgjorde de ogsaa et enkelt bylag, saaledes udtaler lex Salica (nedskrevet paa 400-tallet), at saa længe byer ligger i markfællesskab skal de holde tyr sammen.[^2]

Byens hustofter var alle lige store og til hustoften var knyttet alle rettigheder i byen. Langvarig bosættelse førte til, at retten til bostedet kunde hævdes overfor bylaget, men denne ret tilkom kun familiens overhoved, maaske dog som repræsentant for familiemedlemmerne.[^3] Naar et familiemedlem døde, kunde han ikke arves, da han ikke havde nogen overfor fællesskabet afgrænset ret,[^4] og bostederne med deres tilliggende og brugsret i almindingen var saaledes oprindelig udelelige og uafhændelige. Retten til andel i kulturlandet og til brug af almindingen var knyttet til bostedet og kunde ikke adskilles fra dette, disse rettigheder betragtedes simpelthen som et tilbehør til boligen, se dipl. 1241: mansum cum suis juribus attinentiis cum una warandia d.v.s. 1 fuldberettiget andel i brugen af skoven.[^5]

Hustofternes lighed førte til lige andel i agerjorden, hvilket dog ikke forhindrede, at høvdinge kan have faaet mere jord end andre (jfr. dansk ornum), ligesom rydningsretten gav ubegrænset adgang til at forøge sin jordbesiddelse.[^6] Det er endnu ikke ganske klarlagt, om denne ligeret var udslaget af et lighedsprincip, eller om det ikke blot var en konsekvens af, at enhver havde ret til jord og græsning efter sit behov, og behovet har vel i de fleste tilfælde været ens. Der turde være enighed om, at bymændene oprindelig har haft ret til at udnytte de udelte jorder ganske efter deres behov,[^7] jfr. saaledes endnu Anders Sunesens parafrase 120: pro libito suo, men denne ubegrænsede raadighed maa være hørt op efterhaanden som markrettighederne fik en fastere eksistens i forhold til by- og marklaget, og overdragelse af enkelte rettigheder derfor kunde finde sted paa samme maade som arvefald. Naar dette er sket, kan ogsaa brugsretten over den udelte mark overdrages særskilt.[^8]

Den stadige formindskelse af bygdens fælles græsgang har tidligt medført, at skovhugst og græsning maatte reguleres af bygdetinget. Allerede paa 700- og 800-tallet har man fra Tyskland vidnesbyrd om, at antallet af kreaturer i fællesmarken er blevet fastsat, og fældning af bygningstømmer krævede tilladelse af markmyndighederne, se ndf. Efterhaanden som jorddrotten og landsherren opnaaede større indflydelse paa markernes og landsbyernes forhold, indførte ogsaa disse myndigheder en lang række begrænsninger.

Det synes som om der fra den første bosættelses tid har været fri adgang for enhver bymand til at rydde den jord, han kunde overkomme at dyrke paa byens og bygdens alminding, og hans udelukkende ret til saadan rydningsjord er med styrke fastslaaet i de germanske folkeretter fra det 1. aartusinde efter Kr. I disse retsoptegnelser fremhæves det med stor styrke, at retten til jorden er arbejdets løn, og der synes at være enighed om, at denne grundsætning rækker tilbage til de ældste tider.[^9] Naturligvis var det kun jordbesidderne, som havde en saadan rydningsret, medens udenbys mænd var udelukket herfra, jfr. dipl. 779: tantum exartent quantum podent in eorum conpendio et ad eorum opus quid ibidem manunt et alios extraneos non habeant licentiam dare.[^10] Ogsaa i den senere middelalder var rydningsretten uindskrænket, dog havde de ufrie og vornede bønder ikke en saadan ret.

Paa det tidspunkt, da vi gennem de skrevne kilder faar kendskab til den tyske markforfatning, er denne allerede i forfald og marken indskrænket ved opdyrkning og fordeling mellem bylagene. Alligevel er der adskillige steder i middelalderen stærke markforfatninger bevaret, som kan give os et indtryk af organisationens oprindelige karakter. Oprindelig valgte alle de bønder, der var berettiget i marken »gekorne Oberste Märker« eller »gekorne Holzgrafen«. Disse tillidsmænd udgik af bøndernes egne rækker. Senere blev Obermärker-embedet mange steder arveligt og blev efterhaanden uafhængigt af marktinget. Dette ting havde imidlertid oprindelig al myndighed med hensyn til markfællesskabets anliggender, og kun tinget kunde udstede forbud eller paabud til markmændene og idømme dem straf for overtrædelse heraf. Marktingets kompetence omfattede alt, hvad der angik skov, eng, hede, vand, veje og stier i marken, kort sagt alt, hvad der havde indflydelse paa markens udnyttelse. Dernæst havde marktinget til opgave at opretholde mark- og landsbyfreden. Tingets anordninger skulde følges af alle markmænd, ikke alene de gemene bønder, men ogsaa gejstlige og verdslige jorddrotter. Adgang til tinget havde alle, adelige saavel som uadelige, dette gjaldt ogsaa i de byer, der stod under en jorddrot.

Marktinget kunde idømme straf, og straffen bestod som regel i pengebøder. Oprindelig har man imidlertid ogsaa anvendt legems- og livsstraf f.eks. afhugning af højre haand for skovtyveri. For saadanne haarde straffe kunde man dog ofte frikøbe sig ved at »købe sin hals fri« eller »løse sin haand«. Tingets ubegrænsede myndighed blev dog væsentligt indskrænket efter indførelsen af et Markgerichtherrschaft og ved den stadige udvidelse af landsherrens højhedsret. Oberste Märker blev nu i stadig større udstrækning knyttet til jorddrot og øvrighed og opnaaede efterhaanden uafhængighed af marktinget. Men selv hvor udviklingen ikke naaede saa langt, gik stævnets banret dog mere og mere over til den offentlige Markgericht. Endnu større konsekvenser fik det, at den øverste værneret over marken forvandledes til en egentlig højhedsret for landsherren. Samtidig med at grevskabet over det paagældende gau blev arveligt og senere til en egentlig højhedsret, blev forholdet til marklaget ligeledes en egentlig højhedsret. Som følge deraf gik bøderne nu i landsherrens kasse, og denne kunde paabyde offentlige tjenester og ydelser. Obermarker-embedet blev altid valgt blandt de største jordejere, og de tilhørte som regel ridderstanden. Efterhaanden lykkedes det næsten overalt jorddrotten at tilegne sig embedet, og efter middelalderens udgang gjorde landsherren krav paa at besætte embedet overalt, hvor det ikke allerede var paa faste hænder. Dermed forsvandt ogsaa marklagets selvstyre, der erstattedes af landsherrens anordningsret.[^11]

Indenfor markfællesskabets rammer havde bylaget fuldt selvstyre med hensyn til de anliggender, der berørte byens indhegnede jord, og efterhaanden som de gamle fællesgræsgange mellem bygdens byer blev opdyrket eller fordelt paa de enkelte bylag, fik disse den udelukkende kompetence med hensyn til hele agrarforfatningen. Det ældste skriftlige vidnesbyrd om et landbystyre i Tyskland har vi i et juramentum fra 1085, men fra 1200-tallet begynder de skriftlige vedtægter (Weistümer) at dukke op i større omfang.

En af bylagets ældste opgaver har været den saakaldte grænseomgang, der er omtalt i diplomer fra 800-tallet. Grænseomgangen bestod i, at bymændene under festlige former gik langs bymarkens grænser, for at denne kunde fastslaas og anerkendes af dem alle. Fra de ældste tider har grænseomgangen været ledsaget af religiøse ceremonier, der maaske stammer fra hedenskabets tid. Iøvrigt havde bylaget fuldt selvstyre og en dertil svarende domsmagt. Dette gjaldt oprindeligt ogsaa de landsbyer, der stod under en jorddrot, naar der blot ikke var tale om indgreb i dennes ret til jorden. Først efter 30-aarskrigen gik selvstyret tabt.

Selvstyre og domsmagt udøvedes af bylaget som saadant, og byens tillidsmænd har kun været opfattet som lagets fuldmægtige og repræsentanter, der handlede i fællesskabets navn. Benævnelsen paa bylagets valgte leder er meget svingende, i det omtalte juramentum fra 1085 kaldes han magister villæ, i nogle diplomer fra 1200-tallet ofte officiati eller officiales eller amtmand (officiales qui vulgo amtmanni vocantur), men fra nogenlunde samme tid kendes ogsaa burmeister eller magistri vicinorum. Oldermand kaldes bylagets leder kun i Friesland. Senere kendes navnet dog ogsaa i Thüringen og Nedersachsen, men betegner her de kirkelige ældste, jfr. nedenfor side 46 om oldermændene ved det svenske sognestævne. Byledernes antal varierede for øvrigt lige saa stærkt som deres betegnelse. Bylederen blev valgt af bystævnet, og dette gjaldt ogsaa de byer, der var underlagt en jorddrot, men i mange byer krævede herskabet efterhaanden ret til at besætte embedet. Ved siden af byens valgte leder finder vi dog i nogle byer en af herskabet valgt embedsmand, der kaldes scultus i modsætning til magister villæ. Oprindelig har kun fuldtberettigede grundbesiddere haft valgret og valgbarhed, men dette kunde naturligvis ikke opretholdes i længden. Valg synes at have været den almindelige udpegningsmaade, men visse steder vekslede embedet dog efter tur mellem bymændene. Til støtte for byens leder fandtes ofte et særligt raad (concilium), og i større byer har dette hyppigt bestaaet af 12 medlemmer.

Den egentlige magtfuldkommenhed ligger dog hos bystævnet. Her mødte husfaderen, medens kvinder og børn var forment adgang. Alle var forpligtede til at møde og afgive deres stemme. Oprindelig har hver mand kun haft 1 stemme, siden gik man i nogle landsbyer over til at stemme efter bymaal. Flertalsbeslutningen er afgørende, hvilket fremhæves i de saksiske og schwabiske folkeretter. Bystævnet blev indkaldt af byens leder ved ringning paa byklokken.

Bylaget havde ret til under straffetrusel at udstede forbud og paabud, ligesom det havde udøvende magt og retten til selvbeskatning. Kompetencen omfattede ikke alene jordfællesskabets anliggender, men alt bypoliti. Byen havde derfor sin egen domstol, som oprindelig var helt uafhængig af jorddrottens domsmagt eller de offentlige domstole. Byens dommer var ikke nogen forlenet dommer. Han sad udenfor kongeban — som en glose til Saksenspiegel udtrykker det. Mange steder blev domsmagten udøvet af hele bylaget. En række handlinger af offentligretlig karakter, saaledes oprindelig jordoverdragelse, skulde foregaa for landsbyens ret, men bortset fra jordfællesskabets anliggender maatte retten kun paadømme mindre stridigheder. Enkelte steder sættes grænsen for rettens kompetence ved sagsgenstande under 5 schillings værd, saaledes dipl. 1268: cum tamen in domo officialium non possit judicium exerceri nisi de 5 solidis et infra.

Straffene var oftest pengebøder, men bydomstolen kunde ligesom marktinget idømme legems- og livsstraffe. Disse sidste blev ofte eksekveret paa den mest barbariske maade, saaledes bestemmer en vedtægt fra Wendhagen, at den, der fjerner grænse- eller hegnsvidjer, skal have bugen skaaret op og tarmene revet ud.

Alle byer havde en vedtægt, »jus commune quod dicitur Geburregth« (dipl. 1200-tallet), »Wilkoer sive Buerkoer« (dipl. 1233), og alle vedtægterne understreger reglernes ælde d.v.s. den formelt uforanderlige sædvane. I de frie landsbyer forekommer kun regler om markanliggender, men i de ufri byer indeholder vedtægten tillige gaardsretlige bestemmelser. Oprindelig havde alle byer fuldstændigt selvstyre, og der har aldrig været tale om samtykke fra landsherren eller jorddrotten, naar vedtægten ikke berørte hans ret. R. Schröder[^12] fremsætter den formodning, at vedtægternes opstaaen maa hænge sammen med forholdet mellem jorddrot og bønder. Det var kongens og de gejstlige jorddrotters inkvisitionsret, som tvang landbefolkningen til at give oplysning om de spørgsmaal, som blev dem forelagt, hvilket førte til, at disse oplysninger blev givet regelmæssigt til bestemte tider. Derved dannede der sig en typisk form for disse vedtægter, som blev bibeholdt, efter at man paa 12-1300-tallet begyndte at nedskrive dem. Efterhaanden gennemtvang jorddrotten en ret til at samtykke bøndernes vedtægter, og fra 1500-tallet bliver de autonome vedtægter stadig mere sjældne og forsvinder til sidst.

Bymarken var oprindelig i besiddelse af fuld immunitet i forhold til de offentlige myndigheder. Denne immunitet beroede ikke paa landsherrens bevilling men paa urgammel hævd. Dette gjaldt ogsaa landsbyer under en jorddrot. Offentlige myndigheder kunde altsaa ikke skride ind i bymarkens anliggender eller overfor bymænd uden bylagets samtykke. Undtagelser gjaldt kun, hvor særlig grove forbrydelser skulde forfølges, jfr. Sachs. Landr. II:71 § 5, idet bylaget ellers selv skulde paagribe forbryderen og først behøvede at udlevere ham efter en vis tid. Trods immuniteten stod bylaget dog under den offentlige — d.v.s. oprindelig den kongelige — myndighed. Dette er grunden til, at retsbøgerne f.eks. den saksiske og schwabiske landret bestemmer, at bylagene skal holde kongens fred. Senere kom bylagene ligesom al anden ret under rigsfyrsternes myndighed. Den offentlige myndighed kunde dog ikke blande sig i byens anliggender, men kunde kun varetage det offentliges interesser f.eks. m.h.t. skatter og andre ydelser.

Den oprindelige hovedregel var altsaa, at bylagene var frie, og deres frihed var saa stor, at de nærmest dannede fristater. I disse bylag møder vi adelbonden, som var bondearistokratiets faste stamme. Efter korstogstiden uddøde dette bondearistokrati, men enkelte overlevende slægter opnaaede store grundbesiddelser. Ogsaa ufrie byer havde dog oprindelig en ret stor uafhængighed overfor jorddrotten og endog en helt selvstændig brugsret over bymarken. Bylaget kunde endvidere frit raade over almindingsbrug. Efterhaanden indskrænkedes denne frihed mere og mere, og med frihedens ophør ophørte ogsaa selvstyret. Dette førte til voldsomme stridigheder om de gensidige rettigheder og forpligtelser mellem jorddrotter og bønder og paa 1300-tallet og 1400-tallet kom det til mange væbnede opstande.

Ogsaa landsherrens overtilsyn bevirkede efterhaanden en række indskrænkninger i adgangen til frit at raade over bymarken. Især tiltog landsherren sig raadighed over oldendriften i byens fællesskov. Talrige skovforordninger indskrænkede endvidere raadigheden over skoven. I løbet af 1700- og 1800-tallet skabte de enkelte landslovgivninger forskelligartede kommunale ordninger, som slog de gamle bylag ud, selv om enkelte kommunalforfatninger bygger paa de gamle vedtægter.[^13]

II. Bylagets historie i Danmark

1. Tiden omkring landskabslovene

Vi vil i det følgende undersøge, om landsbyen paa noget tidspunkt har fungeret som inddeling af statsterritoriet (A), om bylaget paa landskabslovenes tid var i besiddelse af et vist selvstyre, og om bylaget havde nogen domsmagt til at afgøre tvistigheder angaaende byens forhold (B). Endelig vil vi søge at klarlægge oprindelsen til den senere byorganisation med bystævne, oldermand og andre organer (C).

A. Inddeling af statsterritoriet

Som antydet i indledningen har vi et godt grundlag for at antage, at slægten har spillet en overvældende rolle i samfundets organisation paa en tid, der ikke ligger meget forud for landskabslovenes nedskrivning,[^13a] og lovene bærer endnu præg af, at slægten tidligere har kunnet ordne alle stridsspørgsmaal indenfor sine egne rammer uden de offentlige domstoles medvirken. Man kan i saa henseende henvise til de arvestridigheder, som skal afgøres af samfrænder, eller EsjL III:26, der endnu kender frændestævnet som en egentlig domsmagt i stridigheder om mandebods betaling. Karakteristisk er det ogsaa, at landskabslovene ikke indeholder regler om forbrydelser imod slægtninge. I saadanne tilfælde har man aabenbart endnu anerkendt slægtens ret til at ordne sine egne anliggender.

Der er altsaa ingen tvivl om, at den første menneskelige statsdannelse har været en slægts- eller stammestat, men der er heller ingen tvivl om, at paa landskabslovenes tid er landet for længst blevet den egentlige statsdannelse, der endnu ikke er udvisket af rigsenheden. Hvorledes overgangen fra stammestat til landskabsstat er foregaaet, ved vi i virkeligheden ikke det fjerneste om, og i dette sorte omraade af erkendelsens landkort skjuler sig ogsaa bylagets ældste historie. Som grundlag for gisninger — og andet kan det aldrig blive — har vi kun oplysningerne fra de germanske stammer i det tyske omraade sammenholdt med en analyse af dansk bebyggelseshistorie samt en forstaaelse og fortolkning af landskabslovenes stilling til bylagene.

Som nævnt i indledningen er der grund til at antage, at der ogsaa i Danmark har været en forbindelse mellem slægternes organisation og den endelige bosættelse. Bygden er ogsaa her i landet den grundlæggende sammenslutning, men bygd og slægt gik formentlig op i en højere enhed. Den afgørende forskel mellem udviklingen i Tyskland og i Danmark maa da formentlig have været den, at bygden her har udviklet sig til en territorial inddeling af primær betydning, og at den naturlige bygd er grundlaget for de senere herreder. Derigennem har herredstinget tidligt faaet en dominerende indflydelse paa de enkelte bylag og søgt at bekæmpe deres selvstyre, der formentlig aldrig har haft det samme omfang her i landet som i Tyskland, hvor bygden til gengæld aldrig fik den betydning for landets territoriale inddeling som i Danmark.

Westman[^14] og Wennström[^15] forudsætter, at bylaget har spillet en betydelig rolle ved ættestatens opløsning og John Frödin[^16] mener endog, at landsbyen er den ældste svenske samfundsorganisation paa territorial basis, hvilket dog kun kan være rigtigt, dersom den naturlige bygd kun har omfattet et enkelt bylag. Poul Johs. Jørgensen[^17] fremhæver med rette, at landsbyen i Danmark aldrig fik betydning som en underafdeling af statsterritoriet, men denne forfatters stærke understregning af, at landsbyen aldrig har haft nogen offentligretlig betydning forekommer mig ikke at være helt i overensstemmelse med den sandsynlige udvikling af bosættelsen her i landet.

A. D. Jørgensen[^18] har ment at kunne paavise spor af bylagets betydning som forvaltningsmæssig enhed i de slesvigske bispers jordebog fra 1353[^19] for saa vidt angaar Ejdersted og Lundebjerg herreder. Biskoppen siges at opkræve kongens skat (census regis), og denne opregnes fordelt paa sogne og indenfor sognene »eltinger«. Herved forstaar A. D. Jørgensen de mænd, der forestod landsbyerne, oldinge eller oldermænd, som de hedder paa rigsdansk, og han tilbageviser den af Falck fremsatte opfattelse, hvorefter udtrykket er en fejlskrivning for otting (⅛ bol). En nærmere fremstilling og bedømmelse af denne antagelse vil blive givet nedenfor side 44 ff.

Ogsaa fra en anden del af riget end Slesvig finder vi vidnesbyrd om landsbyerne som skattemæssige enheder, nemlig i Hallandslisten i Kong Valdemars Jordebog. Listen opregner et antal »skovbyer«, oppida silvestria, der fungerer som hafnæ, d.v.s. distrikter for ydelser til leding. Disse »skovbyer«, som man almindeligvis direkte oversætter den latinske betegnelse,[^20] var formentlig udflytterbyer anlagt paa almindingen, der jo imidlertid ofte var skov, hvoraf betegnelsen sikkert er opstaaet. Det er forøvrigt en almindelig foreteelse, at almindingsjord simpelthen betegnes som skov, uanset det paagældende jordstykkes karakter. Poul Johs. Jørgensen[^21] antager, at disse nyanlagte almindingsbyer har forøget hafnætallet i de enkelte skipæn, og denne opfattelse kan støttes af en mulig læsning af slutningsbemærkningen i Hallandslisten: »Men der er i Halland i 118 skipæn 534 hafnæ eller lige saa mange mark sølv og 126 skovbyer.« Imidlertid holdes skovbyerne under oplysningerne om de enkelte herreder helt uden for skipæninddelingen, hvis hafnæ-antal opgives for hvert herred. Derimod er af de 126 skovbyer kun 32 nævnt under de enkelte herreder. Sv. Aakjær[^22] paaviser imidlertid ved en sammenligning med jordebogen for Varberg len af 1591, at den samlede opgørelse sikkert er den rigtige, og at skovbyerne derfor ikke er opgivet i alle herrederne, saaledes som skipæn- og hafnætallet. Denne forfatter betvivler imidlertid, at tallet for skovbyerne skal forstaas bogstaveligt, idet han anser det for usandsynligt, at der f.eks. i et herred som Årstads herred (Aræstat) kun skulde være de i Hallandslisten opgivne 126 skovbyer. Forfatteren antager derfor, at Hallandslisten har samlet skovtorperne i grupper svarende til en skattehafnæs værdi. Man maa imidlertid hertil erindre, at oppida silvestria, som nævnt, utvivlsomt betegner nyskabte byer, hvis antal indenfor en overskuelig aarrække jo er begrænset, ligesom Hallandslistens ordlyd taler imod den fremsatte opfattelse. Mindre udflyttertorp er vel simpelthen tillagt den hafnæ, hvorfra udflytningen er sket.

De sparsomme oplysninger sandsynliggør derfor efter min mening, at de i Hallandslisten nævnte skovbyer er nyanlagte landsbyer, og de er formentlig i skattemæssig henseende behandlet som enheder udenfor skipæninddelingen, jfr. ogsaa nedenfor side 257.

Bortset fra Skaaneland blev skatterne paa landskabslovenes tid paalagt de enkelte ejendomme, ikke den pgl. hafnæ eller noget andet skattedistrikt som saadant.[^23] Imidlertid har landsbyerne i det øvrige kongerige sikkert ikke været helt uden betydning for skatteoppebørslen.

Om landsbyens betydning som skatteenhed taler resterne af den ældste egentlige matrikel, vi kender i Danmark, nemlig den store Falsterliste i Valdemars Jordebog, descripcio cuiusdam partis falstrie. Denne liste er en ekstraktudskrift af en egentlig matrikel for Falster, der formentlig foruden at oplyse om kongens indtægter, tillige skal vise hans besiddelser i forhold til stormændenes.[^24] Falsterlisten er inddelt efter de enkelte byer indenfor omraadet, og for hver by opgives byens skyldsætning, hvad der i nogen grad tyder paa, at landsbyerne har haft en vis betydning som skatteenheder.

Efter JL I:56 paahvilede det bymændene at istandsætte den del af kongens hærvej, som gik over deres bymark. Denne byrde hvilede paa selve byen og kan altsaa i og for sig nævnes som et eksempel paa, at byen har været benyttet som distrikt ved paaligning af offentlige ydelser,[^25] selv om ydelsen i dette tilfælde er territorialt bestemt. I det store og hele maa man dog gaa ud fra, at landsbyerne paa landskabslovenes tid som hovedregel ikke har nogen betydning som offentligretlige enheder.

B. Selvstyre og domsmagt

Ved en undersøgelse af landskabslovene finder vi mange tegn paa, at bylaget paa lovenes tid havde et vist selvstyre, og det er sandsynligt, at dette selvstyre i en tidligere periode har været mere omfattende. Hovedemnet for de senere vider og vedtægter, nemlig hegnspligt og markfred, er karakteristisk nok ogsaa i landskabslovene det omraade, der tyder paa størst selvstændig virksomhed fra bylagets side.

Størst selvstændighed finder vi i JL III:57, hvorefter enhver skal holde hegn, som alle ejere samtykke (alla ægær giuæ ia til), og som han bruger i by og bol efter ret reb. Den, som ikke vil hegne til den lagdag, som ejerne fastsætter (thær æghær læggiæ), skal betale den bøde, som fastsættes herfor (witæ swa sum withær læggæs). Vil han hverken hegne eller bøde for sin forsømmelighed, da skal granderne overdrage til en bymand at søge den modvillige med dom. Han skal herefter paalægges 3 marks bøder til bymændene og 3 mark til kongen.

Bestemmelsen indeholder, at selve hegnspligtens omfang og fordeling fastsættes af bystævnet, der tillige fastsætter en vis frist, inden hvis udløb hegnet skal være istandsat. Hvis fristen oversiddes, skal de forsømmelige betale bøder, og der kan ikke være tvivl om, at bødernes størrelse fastsættes paa selve bystævnet,[^26] hvilket fremgaar deraf, at tinget, naar bøderne frivilligt betales, overhovedet ikke medvirker ved sagens gennemførelse. Kun hvis de af bystævnet idømte bøder ikke frivilligt erlægges, hvad man maa antage kun undtagelsesvis har været tilfældet, da bylagets sociale magt over de enkelte bymænd maa have været betydelig, søges tingets hjælp til tvangsfuldbyrdelsen. Denne omtales imidlertid overhovedet ikke i loven, der kun meddeler, at bymændenes fuldmægtig skal søge den modvillige til 3 marks bøde til saavel »bonden« som kongen. Med »bonden« maa utvivlsomt forstaas fuldmægtigen som repræsentant for hele bylaget, der altsaa er berettiget til bøden. Der vil jo nemlig ikke altid i disse sager være nogen enkelt forurettet, dette er saaledes ikke tilfældet, naar der er tvist om hegnspligten udimod forten eller andet fælleseje.[^27] Der er intet som taler for, at den af bystævnet fastsatte bøde skulde bortfalde paa grund af sagens indbringelse for tinget. Jeg kan derfor slutte mig til den af Westman[^28] fremsatte opfattelse, hvorefter rettergangen paa tinge blot havde karakteren af en summarisk straffeforfølgning, der bestod i, at den offentlige myndighed gav bystævnets beslutning strafferetlig sanktion. Den forsømmelige maatte derfor, foruden sine 3 marks bøder, ogsaa betale de af bystævnet fastsatte bøder til byen. Westman bemærker, at den omtalte bestemmelse tyder paa, at bymændene paa et tidligere stadium, uden at skulle have tingets sanktion, har kunnet tvinge den skyldige til betaling ved hjælp af nam, medens JL kræver tingets formelle stadfæstelse af bystævnets beslutning, før denne kan gennemtvinges ved at udtage den skyldiges ejendele. Da der erlægges bøder til kongen, er det muligt, at ombudsmanden har inddrevet ogsaa de bylaget tilkommende bøder.

Næsten identisk med JL III:57 er SKL 188, dog at sidstnævnte bestemmelse selv fastsætter størrelsen af de bøder, som skal betales for overtrædelse af den lovdag for hegnspligtens gennemførelse, som bymændene vedtager. SKL hjemler heller ikke paalæg af ekstrabøder til bylaget og kongen, men siger blot, at bymændene ved herredstinget kan faa dom for at udtage den skyldiges ejendom (takæ therræ fæ). Der maa formentlig hermed forstaas en almindelig namsdom.[^29]

JL III:58 svarer ganske til 57. Bestemmelsen handler om markskade paa grund af ulovlige hegn. Bymændene skal da selv rebe hegnene og fastslaa, hvem der har ansvaret for det ulovlige hegn, jfr. Uppll. BB VI: bymænd raader selv for bymaal, og den, hvem ret reb falder paa, har ej magt at byde lov men maa betale vide, som den er fastsat. Vil han ikke betale, maa bymændene fare til tinge og faa namsdom.

I EsjL fremtræder tingets medvirken ved hegnspligtens gennemførelse noget kraftigere. Om selve hegnspligtens omfang og fordeling forudsætter II:70, at den kan vedtages paa tinge, hvis da ikke ligefrem en bonde eller andre byer har faaet dom over bymændene til rejsning af hegn. Bestemmelsen handler om det tilfælde, at en bymand nedriver sit gærde og derved tvinger de andre bymænd til at hegne for deres del, skønt de ikke paa tinge har vedtaget at ville hegne (ok hinæ hauæ æy weth taket a thinggæ at giærthæ) og ej heller ved dom er tilpligtet at gøre det, førend han nedriver hegnet. I saa fald skal man bøde til den skadelidende og til kongen.

Hvis en bymand ikke vil hegne, saaledes som det er vedtaget, maa tinget — ikke som i JL bystævnet — fastsætte en lovdag samt bøder for dennes oversiddelse. Hvis lovdagen oversiddes, behøver bymændene imidlertid ikke yderligere henvendelse til tinget, men kan umiddelbart pante den forsømmelige for de paa tinget fastsatte bøder (grannæ takæ wæth af them til swa mykil witæ sum thingmæn lægæ foræ).

EsjL II:72 tilføjer, at bøderne skal de grander have, som har sat gærde, og for saaledes at tage sig selv til rette, skal de hverken bøde til kongen eller til bonden (ok thær thyrfnæ the æy bonden botæ foræ ræt ær takæ af ok æy konungsræt).

For at forstaa indholdet af artiklens bestemmelser om tvangsfuldbyrdelsen, er det nødvendigt at erindre om landskabslovenes almindelige regler herom. Det maa antages, at der paa lovenes tid har været anerkendt en almindelig regel om anvendelse af nam, naar forpligtelsen var fastslaaet ved dom,[^30] men offentlige eksekutionsorganer var som hovedregel ukendte i de danske landskabslove i modsætning til de langt mere udviklede svenske love. Oprindelig har det utvivlsomt været en almindelig germansk retsregel, at en gældsproces gennemførtes uden tingets eller frændestævnets bistand. Man antager, at den ældste gældsproces har bestaaet i, at fordringshaveren sammenkaldte skyldnerens grander og fremstillede sit krav overfor dem. Maatte kravet godkendes, udtog fordringshaveren skyldnerens ejendom uden lov og dom.[^31] Paa landskabslovenes tid kræves imidlertid namsdom, men i Ældre VGL Rætlosæb. IV og Yngre VGL Rætlosæb. IV:5 finder vi endnu spor af den ældre fremgangsmaade, idet der fastsættes bøder for selvpantning bestaaende i, at nogen uden dom tager en anden mands gods eller sønderhugger hans hus. Iøvrigt repræsenterer de svenske love, som nævnt, et fremskredet stadium af tvangsfuldbyrdelsens historie.

Matzen[^32] har paavist, at retsvirkningen af nam blot bestod i den tvang, berøvelsen af det paagældende gods udøvede mod skyldneren. Nam gav ikke adgang til at søge sig fyldestgjort i det udtagne, hverken ved at bruge det, sælge det eller tage det til ejendom. Nam, der udøves af private, skal dernæst udøves lønligt jfr. EsjL III:26 ». . . tage nam saaledes at ejeren ikke ser derpaa og ikke indenfor hans gaardsled«. Kommer ejeren til stede, medens nammeren endnu er paa bymarken, har han ret til at tage sin ting tilbage, og nammeren maa ikke modsætte sig det. Efter JL II:59 skal nam iværksættes »lønlic oc æi opænbarlic«. Det er altsaa en meget begrænset adgang, der hermed gives til at tage sig selv til rette, og det maa først og fremmest understreges, at domhaveren efter lovenes udtrykkelige bestemmelser ikke har ret til at trænge ind i den domfældtes hus og dér udtage hans gods. Nam viser derved sit nære slægtskab med innam, en tilbageholdelsesret over kreaturer, der er kommet i ens besiddelse ved at blive optaget paa ens jord.

Matzen antager imidlertid, at den nam, som kongens ombudsmand iværksætter for at inddrive kongens bøder, er af en ganske anden natur. For det første udtages godset til dækning af bøderne og bliver altsaa kongens ejendom, og for det andet maa ombudsmanden bryde gaardsfreden og eventuelt med vold bemægtige sig den dømtes ejendele. Enkelte bestemmelser i EsjL udvider dog den privates namsret. Dette gælder saaledes II:52, der handler om de tilfælde, hvor domfældte er fradømt sin mandhelg. Der gives en række bestemmelser om, hvorledes domshaveren i saa fald skal forholde sig, og hvis den dømte efter gentagne gange at have været stævnet til tinge, ikke møder frem og heller ikke betaler bøderne, da maa sagsøgeren tage sig selv til rette, »tha takæ bonden sik siaelf til rettæ . . .« men saa har han jo ogsaa ventet i aar og dag paa sine bøder, og da noget offentligt eksekutionsorgan ikke i almindelighed staar til raadighed, maa loven give op og tillade selvtægt. Den herefter iværksatte nam formenes at være af samme natur som ombudsmandens nam, og bonden kan derfor bryde gaardsfreden og tage den dømtes gods som sin ejendom.

Ogsaa EsjL III:26 om nam for mandebod udvider den privates namsret. Hvis den dømte nemlig ikke udløser nammet, skal han paany stævnes til tinge, hvor det lyses, at han ikke vil løse. Sagsøgeren maa derefter beholde det udtagne gods og bruge det, som han vil, indtil den dømte løser: »takæ ok notæ til thær han løsær.« Bestemmelsen er et enestaaende eksempel paa, at en egentlig panteret, nemlig en slags brugspanteret, stiftes ved nam. Sagsøgeren kan bruge tingen, men han maa ikke sælge den, og han skal svare til den overfor ejeren, naar denne vil løse. Disse to udvidelser viser den begyndende udvikling henimod en egentlig eksekutionsadgang, og paa baggrund heraf maa slutningsbestemmelsen i EsjL II:72 forstaas.

Udtrykket »takæ væth« finder vi ikke noget andet sted i landskabslovene. Den tilsvarende bestemmelse i SKL 188 anvender udtrykket »takæ therræ fæ« ganske svarende til betegnelsen i EsjL paa nam. Ordet pant findes ikke i nogen af de ældste haandskrifter af landskabslovene. At EsjL II:72 hjemler en ganske særlig eksekutionsadgang viser ordlyden tydeligt. Naar loven omhyggeligt understreger, at bymændene er ansvarsfri, selv om de tager sig selv til rette, maa vi have lov til at antage, at de har faaet samme beføjelse som den, der ellers tilkommer ombudsmanden, men som dog ogsaa i II:52 tilkommer en privat, der forgæves gennem lange tider ved tinget har søgt den skyldige, nemlig at bryde gaardsfreden og med vold udtage den skyldiges gods. Ansvarsfrihedsbestemmelsen vilde jo ellers blive ganske overflødig, da alle domhavere har en almindelig namsret. Men hvilke retsvirkninger har da denne særlige tvangsfyldestgørelse? Det traditionelle nam var blot et almindeligt tvangsmiddel uden adgang til fyldestgørelse eller brug, bestemmelserne om nam iværksat af kongens ombudsmand samt II:52 hjemler tilegnelse af en umiddelbar ejendomsret, og III:26 hjemler en særlig brugsret. Hvilke af disse retsvirkninger indtræder da ved bymændenes eksekution efter II:72? Formentlig ingen af dem.

Anvendelsen af betegnelsen væth kan ikke være tilfældig. Man har formentlig lov til at antage, at den senere udpantning er opstaaet ved en sammensmeltning af den udvidede namsret, der er tillagt ombudsmanden, med væth-instituttet. Dette sidste kendes i landskabslovene iøvrigt kun som et viljesbestemt pant, men allerede i EsjL II:75-76[^33] bestemmelser om at lægge væth for innam, ser vi begyndelsen til den opfattelse, at vætherlæggelsen kan gennemtvinges. Fra instituttet at »lægge væth« er der saaledes ikke langt til at »tage væth«. Meget taler saaledes for, at vi i den omhandlede lovbestemmelse har den første hjemmel til en om fornøden voldelig udtagelse af den skyldiges gods, som efter en vis tids forløb bliver forvæth og panthaverens ejendom, altsaa den pantning, som er de senere vedtægters fornemste retsmiddel. Allerede de senere haandskrifter af EsjL anvender ordet pant og tænker hermed givetvis paa bøndernes sædvanlige pantning, idet der tilføjes, at denne kan foretages, uden at bønderne skal staa til rette derfor, naar pantningen foretages paa behørig maade. Kroman/Iuul oversætter da ogsaa »taka væth« med »pante«.

Matzen[^33a] karakteriserer fyldestgørelsesmaaden i EsjL II:72 som »en egentlig Pantning efter Dom«, men det maa dog bemærkes, at der ikke er tale om en almindelig namsdom, idet tingmændene ifølge lovbestemmelsen kun fastsætter bødernes størrelse, og det fremgaar ikke af bestemmelsen, om denne fastsættelse ikke allerede er sket ved fastsættelsen af tidsfristen for hegnssætningen. Lovbestemmelsen tyder dog paa, at bymændene kun behøver at drage een gang paa tinge, nemlig for at faa fastsat en frist, inden hvilket hegnet skal være rejst og samtidig faa fastsat bøder for fristens overskridelse. Der er da grund til at antage, at de selv afgør, om fristen er oversiddet og i bekræftende fald skrider til udpantning uden yderligere medvirken fra tingets side.

EsjL II:76, sidste stykke, der ikke har nogen nærmere forbindelse med bestemmelsens første led, er det eneste sted i landskabslovene, hvor bystævnets kompetence omtales i større almindelighed. Lovstedet siger i Kroman/Iuuls oversættelse følgende: »I alle to øres sager, hvortil der hører edsbevis, eller sager til seks øres bøde eller endog (sager til) tolv øre, skal den sagsøgte, hvis modparten kræver sin ret eller edsbevis, enten paa gadestævne eller kirkestævne, og han ikke vil staa til rette for ham, og den anden har granders eller sognemænds vidnesbyrd om, at han ikke vil staa til rette for ham, altid bøde dobbelt saa meget derfor, som han ellers skulde bøde, og hvis han nægter, give saa meget større edsbevis, som svarer dertil, hvis det drejer sig om saadanne smaasager, det være sig skovhugst eller andet. Men hvis parterne er grander eller sognemænd, da skal sagsøgeren rejse sag paa tinget, hvis han ikke kan faa ret hjemme«.

Bestemmelsen omhandler altsaa kun smaasager angaaende landsbyens indre forhold, og det er da heller ikke tilfældigt, at den findes blandt en række specialbestemmelser om netop disse forhold. De sager, der omhandles, maa dels være sager, hvor der ikke er tale om bøde, men f.eks. om erstatning, naar der hjemles edsbevis i sagen, og naar denne ikke angaar større værdier end to øre, dels bødesager, uanset om disse kan afgøres med ed eller paa anden maade, og i saa fald kan sagsværdien gaa op til 12 øre. Større bødesager f.eks. tremarkssager falder derimod udenfor bestemmelsen.[^34] For de omhandlede sagers vedkommende bestemmes det, at en bymand er pligtig at gøre sine grander ret eller yde edsbevis paa grandestævnet eller sognestævnet. Hvis bestemmelsen skal have nogen fornuftig mening, maa der altsaa være tillagt grandestævnet fuld domsmyndighed i disse sager. Grandestævnet afgør, hvad der er ret i sagen, i samme omfang som ellers tinget, og grandestævnet fastsætter de bøder, som den skyldige skal betale, eller den erstatning, der skal ydes, alt naturligvis indenfor de snævre rammer, som datidens bevisregler satte for tingsbehandlingen. Man har vel følt sig friere stillet paa grandestævnet end paa tinge, men procesmaaden indgik i den grad i tidens retsopfattelse, at den heller ikke har kunnet undgaa at paavirke grandestævnets fremgangsmaade.

Med fastsættelsen af bøder eller erstatning mener loven, at det maa være slut med grandestævnets virksomhed i de omhandlede sager. Retter den dømte sig ikke efter stævnets kendelse, maa man søge tingets bistand dertil og ikke tage sig selv til rette. Det er den klare mening af lovbestemmelsens sidste punktum.[^35] Nogen ret til uden tingsdom at inddrive bøderne ved nam eller pantning giver loven altsaa ikke bymændene, men paa den anden side fremgaar det af loven, at tinget kun skal medvirke til fremtvingelsen, og at grundlaget herfor maa være bystævnets kendelse. Ellers var der jo ingen grund til at idømme den, der ikke vil rette sig efter kendelsen, dobbelt bøde.

Westman behandler særligt indgaaende landskabslovens bestemmelser om skifte og jordtvister. EsjL II:68 giver regler for det tilfælde, at en bymand sætter sit hegn ind over en andens toft. Hvis han er ejer af en gammel toft i byen, skal han tilkalde granderne og lade dem holde syn. For dem skal han »bede ret« af modparten. Hvis denne erkender sine fejl, bøder han 12 øre. Grandernes deltagelse i sagen omtales ikke, men maa forudsættes, da det klart fremgaar af loven, at tingets medvirken er unødvendig. Kun hvis de ikke kan blive enige, skal den sagsøgte stævnes til tinge. Hvis han vedgaar der, skal han bøde 3 mark til sagsøgeren. Men hvis han alligevel ikke flytter sit gærde, men begiver sig hjem, uden der at rette for sig, da skal mænd udmeldes, som skal skaffe sagsøgeren hans ret.

Hvis den forurettede er ejer af en højetoft, skal han tilkalde sine grander. Vil den sagsøgte da fjerne hegnet, skal han bøde 6 øre, men vil han ikke gøre granderne ret, skal han stævnes til tinge, og der udnævnes saa mænd til at skaffe sagsøgeren hans ret. Vi finder her, at grandernes afgørelse medfører en i loven fastsat bøde uden tingets medvirken.

Tvistigheder om toftens grænser overfor forte og agerland skal efter JL I:52 afgøres ved 12 ejermænds nævn. Deres afgørelse fremlægges paa tinge og synes at have umiddelbar retskraft. I lighed med andre afgørelser ved nævn kræves der kun et flertal blandt ejermændene.

En vigtig plads i lovene indtager bestemmelserne om bymændenes adgang til at omgøre fordelingen af agerlodder i bymarken, for at alle ejere kan nyde jævned, hvis den enkelte ikke mener, at den bestaaende ordning yder ham dette. Omtalen af disse bestemmelser vil blive givet nedenfor i kap. 9 og findes delvis hos Westman p. 78-80, der ogsaa for disse bestemmelsers vedkommende mener at kunne paavise, at bystævnet i en tidligere periode med fuld tingsmyndighed har kunnet afgøre de omhandlede tvister.

Westmans samlede resultat af sin gennemgang af lovene er,[^36] at man i ældste tid bør antage et stadium, hvor tvistigheder vedrørende byens forhold blev afgjort af jordejerne i byen, hvorved de enten alle i fællesskab traf afgørelsen, eller overlod denne til 12 blandt dem udsete mænd. I det næste stadium, som repræsenteres af flere af de anførte lovsteder, er den folkelige domstol begyndt at gøre sin indflydelse gældende, men uden at udtrænge bystævnet fra alle dets tidligere beføjelser. Man ser, hvorledes en sag begynder ved bystævnet, hvor den under visse forudsætninger ogsaa kan afsluttes, men under andre forudsætninger overgaar til behandling paa tinge.

Spørgsmaalet er herefter, om vi paa grundlag af den foregaaende udredning har nogen mulighed for at afgøre, hvorvidt landsbyens selvstyre og tingsmyndighed — saaledes som Poul Johs. Jørgensen antager det[^37] — først er gennemført i tiden efter landskabslovene, og at disse kun repræsenterer den spæde begyndelse til en saadan retstilstand, eller om selvstyre og tingsmyndighed indenfor visse grænser har været praktiseret i landsbyerne fra de ældste tider, men — saaledes som Westman opfatter det — er ved at blive trængt tilbage i landskabslovene til fordel for de offentlige domstoles voksende autoritetshævdelse.

Manglen af nogen hjemmel for en saadan retstilstand i bylaget kan nu for det første ikke anvendes som argument, folkelige retsdannelser af denne art kræver ingen hjemmel, man behøver i saa henseende blot at henvise til de tyske bylag og til de svenske byforhold, hvoraf det klart fremgaar, at bymændene idømte bøder og udpantede de modvillige betalere lang tid før der i lov eller bevilling var hjemmel herfor, se nedenfor side 60 ff.

Landskabslovene viser os en række eksempler paa, at bymændene kan indgaa aftaler om ordningen af forskellige retsforhold, at de uden tingets medvirken kan afgøre forskellige retstvister, og at de uden tingets medvirken i flere tilfælde kan idømme bøder, ja iflg. EsjL II:76 er bymændene endog i forhold til tinget pligtige at rette sig efter bystævnets afgørelser og idømmes dobbelte bøder, dersom de nægter det. Kun synes landskabslovene overalt at kræve tingets medvirken, forinden der kan blive tale om at gennemtvinge betalingen af bøder ved nam eller evt. pant, men de enkelte bestemmelser angaaende specielle tilfælde viser dog stor usikkerhed med hensyn til, hvorledes og paa hvilket stadium af sagen tinget skal medvirke.

Læser man de mange spredte bestemmelser under eet, faar man efter min mening det hovedindtryk, at landskabslovene i udpræget grad er polemisk indstillede overfor bylagets tingsmyndighed. En saadan vagtsomhed fra de kredses side, hvorfra retsoptegnelserne er udgaaet, er da ogsaa meget forstaaelig, ikke mindst hvis man antager, at bylaget fra de ældste tider har passet sine egne sager i tvistemaal og tvangsfuldbyrdelse og brudt sig fejl om herredsting og landslov. For det første hidrører landskabslovene fra en tid, hvor selvtægten endnu paa mange omraader blev anset for det selvfølgelige retsmiddel, og hvor retsordenen — først og fremmest repræsenteret af landstingene — maatte tilkæmpe sig autoritet til at sætte lov og dom over selvtægt. Hvis der blot har været den ringeste lighed mellem de forhold, hvorunder andre germanske stammer — til hvem vi har noget mere kendskab — har bosat sig, saa vil ikke alene bylagets fastsluttede enhed omkring jorden og dens problemer, men ogsaa reminiscenser fra slægtens selvstyre gøre det sandsynligt, at bylaget fra første færd har ordnet sine egne anliggender uden fremmed indblanding.

Efter min mening er det mod resterne af et selvstyre af langt videre omfang end det, vi senere ser lovgivningen tillægge bylaget, landskabslovene er polemisk vendt. Men det er ikke alene hensynet til de offentlige domstoles og landslovens autoritet, som kan begrunde landskabslovenes polemiske holdning. En medvirkende aarsag har sikkert været, at den voksende kongemagt kun ugerne saa retssager afgjort andre steder end paa tinge, saaledes at bøderne gik kongens kasse forbi. Landskabslovenes indstilling til bylaget er maaske ikke mindst et resultat af de kongelige ombudsmænds virksomhed. Alt i alt forekommer Westmans opfattelse mig altsaa mest sandsynlig, og jeg føler mig overbevist om, at bylaget indenfor visse rammer har tiltaget sig selvstyre og tingsmyndighed saavel under landskabslovene som senere.

Saafremt denne antagelse er rigtig, skulde bestemmelsen i Fyens vedtægt 1492 § 16 altsaa kun lovfæste en tilstand, der har eksisteret fra de ældste tider. Det er heller ikke uden betydning at paapege, at denne lovfæstning finder sted forinden de store lovarbejder paa 1500-tallet og paa en tid, da sædvane og retspraksis var saa godt som ene om at repræsentere udviklingen siden landskabslovene. Selve lovbestemmelsens ordlyd viser da ogsaa, at der ikke er tale om nogen nydannelse, men om en godkendelse af en stedfindende praksis, og da bylagets selvstyre i første række er realt bestemt, d.v.s. skabt af de problemer, som agrarforfatningen rejser, vil man lede forgæves efter nogen anledning til, at der netop i aarene umiddelbart før 1492 skulde være opstaaet nye reale momenter, der kunde begrunde anvendelsen af nye sædvaner. Tværtimod, den selvstændighed, som bønderne har været i besiddelse af paa landskabslovenes tid, hvad enten de nu var selvejere eller landboer, er forsvundet i løbet af de mellemliggende aarhundreder. Bymændene bærer nu ikke længere, som i landskabslovene, hædersnavnet bønder, men kaldes, som i Fyens vedtægt, for almue. I fæsteforholdets udvikling ligger, at noget selvstyre eller tingsmyndighed udover dagliglivets smaaproblemer kan der i hvert tilfælde aldrig være tale om, og paa den anden side er de offentlige domstoles samt lands- og rigslovgivningens autoritet nu saa fast og urokket, at grundlaget for landskabslovenes polemiske indstilling for længst er borte. Man kan altsaa trygt indrømme bønderne den beskedne ret til at ordne alle de landsbyforhold, som alligevel kun kommer domstolene til ulejlighed. Det kan maaske ogsaa tages som et udtryk for en særlig rettergang i bylaget, naar den saakaldte Erik Klippings birkeret 1269 § 45 bestemmer, at herskabet kan fratage den, der uden tilladelse hugger nyttigt træ i skoven, gods for 1 td. øls værdi. Mig bekendt finder vi ikke andre steder i lovgivningen bøder fastsat efter øl-maalestokken, og det er ikke umuligt, at denne regel, der jo netop omhandler forhold, som ogsaa behandles i de senere landsbyvedtægter, har haft bøndernes egen rettergang for øje. Nu er det vel tvivlsomt, om birkeretten faktisk kan dateres 1269, men den maa i hvert fald være ældre end 1492.

Endnu et spørgsmaal staar tilbage at behandle. Adskillige af de fremdragne bestemmelser i landskabslovene har forudsat, at bymændene ved indbyrdes aftaler kunde regulere forskellige indre landsbyforhold. Matzen[^38] antager imidlertid med tilslutning af Poul Johs. Jørgensen,[^39] at disse aftaler maa være egentlige overenskomster, som kun binder deltagerne, men ikke et mindretal, som vægrer sig ved at samtykke. Paa forhaand maa man ud fra et funktionelt synspunkt anse en saadan opfattelse for usandsynlig. Landbrugsdriften krævede saa mangfoldige beslutninger af bymændene i fællesskab, at det er ganske utænkeligt, at en enkelt kværulant skulde kunne forhindre fuldbyrdelsen af en flertalsbeslutning. Nu er et saadant spørgsmaal vel ret teoretisk, eftersom det var i den enkeltes interesse at følge de øvrige i driften, og et brud paa den sociale solidaritet har sikkert været et uhyre alvorligt skridt. Men al retsorden er til for at beskytte den enkelte, og dog brydes loven dagligt, og hine tider har vel haft sine kværulanter saavel som disse. Det var jo fribaarne bønder, de fleste, paa landskabslovenes tid, stædige og stejle, naar det kom over dem, men selvfølgelig har de maattet bøje sig for bystævnets flertal. Landskabslovene kræver ganske vist, at de modvillige slæbes til tinge, men jeg tvivler paa, at landslovens autoritet har naaet saa langt som til bylagets indre forhold. Men dette er naturligvis »kun« reale betragtninger, og det vil være nødvendigt at supplere dem med et par bemærkninger om samtidens syn paa vedtagelser i almindelighed.[^41]

Som støtte for sin paastand anfører Matzen ordene i JL III:56 »æghær warthac sattæ vm«, og mener, at denne formulering viser, at alle bymændene skulle deltage i overenskomsten. Han kunde ogsaa have henvist til udtalelsen i den følgende paragraf: »alla eghær giua ia til«. Imidlertid har Westman[^42] med rette frakendt dette argument enhver betydning, idet han henviser til, at der i tidens opfattelse indgik en forestilling om, at alle vedtagelser skulde fremgaa som eenstemmige, og at mindretallet derfor maatte bøje sig for flertallet, ikke alene i den forstand, at de maatte overholde vedtagelsen, men ogsaa saadan, at de udtrykkelig maatte samtykke den. Dette træk i tidens opfattelse, som sikkert har en mytisk oprindelse, bekræftes da ogsaa overalt i den tidlige middelalders vedtagelser.

I formen var i hvert fald alle vedtagelser eenstemmige, men dette har naturligvis ikke forhindret, at der har været divergerende meninger, kun maa mindretallet altid gøre gode miner til slet spil. Jeg kan henvise til nogle tilfældigt valgte eksempler: »Vita Ansgarii«,[^43] hvorefter det hos svearne er »skik, at ethvert offentligt anliggende beror mere paa folkets eenstemmige vilje end paa kongens myndighed«, samt Adam af Bremen:[^44] »hvad alle har besluttet, maa kongen anerkende.« Denne udtryksmaade betyder naturligvis ikke, at de besluttende forsamlinger altid var enige — saa meget har menneskene nu ikke forandret sig siden dengang — men det er et udtryk for, at forsamlingen efter stedfunden forhandling kun havde een mening, nemlig flertallets, hvortil mindretallet som en selvfølge sluttede sig uden reservation. De danske landskabslove forudsætter som en almindelig regel, at alle afgørelser træffes ved eenstemmighed, jfr. for herredstingets vedkommende EsjL II:50, men flertalsafgørelsen er dog anerkendt i flere tilfælde, især hvor det drejer sig om processuelle nydannelser, saaledes de nævn, der erstatter jernbyrd, jfr. jernbyrdsfrdn. for Skaane kap. 1 og EsjL II:26 samt de jyske sandemænd og nævninge, se JL II 7 og 54.

Som vi skal se, holder denne opfattelse sig med fantastisk livskraft i de flere hundrede aar yngre vedtægter og tingspraksis, hvor man ser, at bymændene søges til tinge for at samtykke vedtægten, en fremgangsmaade, der aldeles ikke er nogen tom form, idet vi kender tingsdomme, der overfor modvillige gennemtvinger dette samtykke, uanset at det forlængst var fastslaaet i lovgivningen, at alle maatte bøje sig for flertalsbeslutninger.[^45]

Matzen[^46] viser da ogsaa, at han i realiteten anerkender bymændenes aftaler som flertalsbeslutninger, naar han siger, at ganske vist bæres ejerlagets myndighed paa landskabslovenes tid nærmest af den enkeltes samtykke, »omendskønt han paa den anden side forudsættes at være pligtig til at meddele dette«. Men denne karakteristik dækker jo netop retstilstanden, efter at lovgivningen har anerkendt bylagets selvstyre paa begrænsede omraader, og ingen vil vel kalde en vedtagelse for en kontrakt, blot fordi alle har underskrevet den, naar man dog er klar over, at en del af underskrifterne skyldes, at de modvillige bøjer sig for samfundets ældgamle lov, at alle skal deltage i den sejrende beslutning.

C. Landsbystyrets oprindelse

1. Bystævnet

At bylaget i et tidsrum, som ligger før landskabslovene, indadtil var en fast sammentømret organisation hævder A. D. Jørgensen[^47] i sine undersøgelser vedr. Slesvigs ældste stadsrets bestemmelser om lagkøb. I stadsretterne tales almindeligvis om arvkøb, saaledes Flensborgs nyere stadsret 1284 § 111 d.v.s. en afgift, hvis manglende erlæggelse medførte, at herskabet arvede bonden. Kun Slesvigs ældste stadsret taler om lagkøb. Byens nyere stadsret og hertug Valdemars brev af 1286 taler derimod om arvkøb, hvilket udelukker, at lagkøb kan være en lokal betegnelse, det er snarere et ældre navn paa et uddøet eller uddøende begreb. Ved lag maa der være tænkt paa bylaget, det borgerlige samfund, hvori man blev optaget ved lagkøbet. A. D. Jørgensen paaviser endvidere, at stadsretternes ældste retsregel i hvert tilfælde i Slesvig var den, at enhver fremmed, der nedsatte sig i byen, blev kongens vornede, d.v.s. han nød kongens beskyttelse, men maatte opgive visse personlige rettigheder, saaledes retten til at efterlade sine børn arv. Denne ret kunne dog tilkøbes i levende live gennem arvkøbet.

Den fuldt frie borger betegnes som »svoren broder«, hvilket efter den almindelige sprogbrug vil sige gildebroder, eller med den gamle betegnelse lagbroder. Dette falder fuldstændig sammen med udtrykket »at købe lag«. Forskellige ting maa dog her være sammenblandede. Lagkøbet var en afgift til kongen, at blive lagbroder derimod en positiv akt, afhængig af lagbrødrene. Spørgsmaalet er da, hvilket lag, der her er ment. Det kan ikke være noget bestemt gilde, thi man kan meget vel tænke sig en fri bymand, der ikke var medlem af noget gilde. Gilderne bærer afgjort præg af frivillighed. Derimod maa der være tænkt paa bylaget, alle bosiddende mænds fælles lag. At der nemlig fra først af har eksisteret et saadant, finder A. D. Jørgensen utvivlsomt. I hver by, baade paa landet og i købingen, dannede »bønderne« et lag, der i mangfoldige forhold stod som en enhed. Hermed menes at være paavist, at lagkøbet peger tilbage til gamle forhold, der i det væsentligste er opgivet paa lovens tid. Et lag af frie adelsbønder maatte stille den betingelse, at den, der ville optages i laget, skulde være uafhængig, han maatte ikke være i nogen mands vorned. Derved blev fritagelsen for vornedskabet en nødvendig betingelse for optagelse, og arvkøbet, d.v.s. udfrielse fra vornedskabet, kunde betegnes som lagkøb, fordi de to forhold oprindelig fulgtes ad, medens efterhaanden købingen kom bort fra vornedskabet, der vedblev at bestaa, ja bestandig udvidedes, paa landet.

A. D. Jørgensens anskuelse giver sikkert et omend vagt, saa dog i de ydre konturer tilforladeligt billede af forhold, der overses af den herskende opfattelse. Naar derimod forfatteren vil hævde, at lagbydningen skulde have relation til en paastaact forkøbsret for bylaget, er det i hvert tilfælde helt urigtigt paa lovenes tid, hvor instituttet udelukkende sker til fordel for slægten, og forfatteren tilbagekalder da ogsaa sine anskuelser i en bemærkning til sin ovenfor refererede afhandling.[^48] Om forholdet mellem de forskellige befolkningsklasser i landsbyen henvises til fremstillingen nedenfor side 91 ff.

At landsbyens bønder fra de ældste tider har udgjort et lag, anser jeg efter den foregaaende undersøgelse for givet, først og fremmest fordi man umuligt kan forestille sig et ejendomsfællesskab med hensyn til den udyrkede jord uden en vis byorganisation, men ogsaa fordi landsbyen i nogen grad afløste slægtsorganisationen i henseende til fred og forsvar, og endelig fordi de ældste kilder viser os, at landsbyens bønder i talrige forhold har maattet optræde som en enhed.

Poul Johs. Jørgensen[^49] benægter imidlertid eksistensen af et organiseret landsbystyre paa landskabslovenes tid. Selv om denne forfatter erkender, at der fandtes et organ svarende til senere tiders grandestævne, fremhæver han, at hverken oldermand eller andre embedsmænd omtales i lovene, hvorfor han antager, at saadanne embedsmænd ikke har eksisteret. Nu er det lidt uklart, hvad Poul Johs. Jørgensen forstaar ved »et organiseret landsbystyre«, thi eksistensen af de nævnte embedsmænd kan vel ikke være afgørende for, om man vil tale om et egentligt landsbystyre eller ej. For mig er det afgørende, om det kan paavises, at landsbyen var i besiddelse af et vist selvstyre, og om den havde en tilsvarende domsmyndighed. At dette var tilfældet, mener jeg at have paavist i det foregaaende. Selve dette selvstyre maa naturligvis forudsætte en vis organisation, nemlig bylaget som lovgivende og dømmende magt, men om der herudover har eksisteret særlige byembedsmænd, finder jeg i denne forbindelse underordnet. Hverken herredstinget eller landstinget havde jo paa landskabslovenes tid nogen fast ledelse, endsige særlige embedsmænd, og tilstedeværelsen af særlige ledere med særlige beføjelser synes i det hele at være resultatet af en udvikling væk fra det oprindelige, absolutte demokrati indenfor datidens folkeforsamlinger.

Til nærmere belysning heraf vil det være nødvendigt at undersøge kildernes udsagn om landsbystævnet og om dettes efterfølger i de første købstæder.

I landskabslovene finder vi flere steder bystævnet omtalt. SKL 82 (AS 40) handler om det tilfælde, at nogen sælger et jordstykke til to forskellige. I saa fald har han lov til at hjemle jorden til hvem af dem, han vil, medmindre en af dem har vundet hævd paa jorden (nl. ved 3 aars besiddelse, der efter SKL 78 giver adgang til forsvar med ed), eller een af dem har faaet skødet jorden paa tinge eller for kongen eller for ærkebiskoppen. Dette gælder, siges der, selv om en af dem har faaet jorden skødet paa gadestævne (ofna gatustæfna, in conventu incolarum) og AS tilføjer, eller paa sognestævne (vel parrochianorum). Vi hører her om bystævnet som forum for en af de vigtigste retshandler, selv om dette forum, i overensstemmelse med landskabslovenes almindelige tendens, ikke regnes for jævnbyrdigt med tinget. Hvis en bonde staar tiltalt for tyveri, henviser SKL 148 (AS 93) ham til tylvtered, samt til at formaa 2 mænd til at vidne, at han fandt det, som han beskyldtes for at have stjaalet, samt at han lyste det paa gadestævne, derefter paa kirkestævne og endelig paa tinge (liusdæ thæt a gatustæfnu ok kirkustæfn ok a thingi).

I EsjL II:53 hører vi om grandestævnet, som et led i en egentlig proces. Hvis bymændene paastaar, at en iblandt dem har bygget sit hus ind paa gadejord, skal de tiltale ham paa grandestævnet og kræve huset fjernet (talae vith han ofnæ grannæ stæfnæ). Hvis kravet indrømmes, bøder den skyldige ikke. Opnaas der ikke enighed, maa bymændene tiltale ham til tinge, der skal henvise til rebning. Hvis rebningen ikke medfører forlig, udmeldes af tinget 12 mænd, der ved ed afgør, hvor skellet skal gaa. Bestemmelsen kan udmærket forstaas som et led i lovens bestræbelser for at trænge bylagets tidligere jurisdiktion tilbage til fordel for tingets. Ikke mindst maa man fremhæve den foran omtalte bestemmelse i EsjL II:76, hvorefter gadestævnet eller kirkestævnet i almindelighed er forum for afgørelsen af smaasager.

Der kan ikke være tvivl om, at disse bestemmelser viser os grandestævnet som en fast og betydningsfuld institution. At lovens udtryk ikke alene er en betegnelse for en uregelmæssig forsamling af bymændene, synes ogsaa de senere vedtægter at vidne om, naar et meget stort antal af dem netop anvender betegnelsen gade- eller grandestævne om bymændenes forsamlinger, hvilket formentlig viser, at der her er tale om en gennem tiderne nedarvet institution. Naar vi sammenholder disse udtrykkelige vidnesbyrd om bystævnets eksistens med den ovenfor under B foretagne undersøgelse, der viste, at talrige spørgsmaal blev afgjort af bymændene, hvoraf vi ligeledes har lov til at slutte, at dette skete ved en formel samling, faar vi et klart billede af bystævnet som en fast institution paa landskabslovenes tid.

Det er dernæst et forsøg værd at undersøge, om der kan paavises nogen forbindelse mellem landsbystyret og de første købstadsforfatninger. Der er jo ingen tvivl om, at bondebyen typologisk er langt ældre end de ældste borgerbyer, og der er heller ingen tvivl om, at oprindelsen til de allerfleste købstæder maa findes i de ældre landsbyer, hvoraf købstaden er udviklet, eller hvorved den er anlagt.[^50] Købstaden er imidlertid ikke »direkte Barn af Bondesamfundet«, som Matthiessen[^51] udtrykker det, men landsbyen er — for at blive i billedsproget — kun den rede, hvori gøgen har lagt sit æg. Vi skal ikke her gaa ind paa de forskellige teorier om de germanske købstæders oprindelse,[^52] men kun fremhæve, at nogen fælles oprindelse af de danske købstæder ikke kan paavises. De vigtigste aarsager har været anlæggelsen eller udviklingen af et torv, et marked eller en havn eller opførelsen af biskops- eller kongsgaard. I alle tilfælde kan vi imidlertid gaa ud fra, at købstaden som hovedregel er udviklet paa landsbyens grund, ja de ældste handelsbyer var formentlig ikke andet end store bondebyer, og de første handelsmænd var bønder.[^53] Staden var altsaa, forinden særlige privilegier meddeltes den, blot en stor landsby.

Folkelivet i vore ældste købstæder adskilte sig sikkert ikke saa meget fra landsbylivet, som man i almindelighed forestiller sig. Landbruget spillede en stor rolle, og adskillige steder finder vi bevis for, at borgerne er blevet betragtet som samejere af byens agerjord.[^54] Vi ser da ogsaa, at de ældste købstadsprivilegier først efterhaanden anvender særlige betegnelser for købstadens beboere, der oprindelig blot er kaldt med fællesbetegnelsen »bonde«, se f.eks. brydningen i den skaanske birkeret, ligesom betegnelsen bymand oprindelig var fælles for landsby- og købstadboer.[^55] Der kan derfor paa forhaand være vægtige grunde for at formode, at det ældre landsbystyre har afspejlet sig i de første købstadsforfatninger.

Kendskabet til den nordiske købstadsforfatning før hanseaternes indflydelse er ganske vist ikke ret stort, men at købstaden, saavel som landsbyen, ogsaa forinden dette meddeltes den af kongemagten, har haft et vist selvstyre, turde være sandsynligt.

Som den centrale institution i det ældste bystyre finder vi da ogsaa bystævnet omtalt. Omkring 800-tallet finder vi bystævnet (byamot el. byting) i den berømte svenske handelsstad Birka, og i det hele taget maa man antage, at bystævnet er en oprindelig nordisk eller i hvert tilfælde dansk-svensk institution, som fandtes allerede aar 800-900 paa de større handelspladser.[^56] Hvis den opfattelse holder stik, at bystævnet er indført i de norske købstæder via de danske vikingebyer i England,[^57] kan dette kun støtte den antagelse, at institutionen er en arv fra landsbystyret, som jo netop var udviklet i Midtsverige og Danmark, men kun i ringe grad i klippelandet Norge. I dette land kender vi den fortyske, nordiske købstadsforfatning i bjarkøretten, der i sin endelige skikkelse synes at være fra 1244, men som formentlig er en kodificering af købstaden Nidaros' ældste forfatning.[^58] I denne købstadsforfatning indtager bystævnet eller bymotet en central stilling. Paa motet vedtages byens love og vedtægter, og paa motet paadømmes alle vigtigere sager. Paa motet møder alle husfaste mænd, d.v.s. de, som førte fast husholdning enten i egen gaard eller som lejede halvaarsvis. Udover bymotet finder vi intet organ for selvstyret — ingen oldermand, ingen raadmænd. Ganske vist har den kongelige embedsmand, gjaldkeren, der opkræver kongens skatter, paa bjarkørettens tid faaet tillagt en del byfunktioner, men hans deltagelse i byens selvstyre tilhører en senere periode. Heller ikke indkaldelsen af bymotet tilkommer særligt gjaldkeren, men enhver husfast borger.

Ogsaa fra Danmark kender vi en fortysk købstadsforfatning, nemlig Slesvig stadsret fra omkring 1200, hvis hovedbestemmelser er af dansk oprindelse.[^59] Borgerne i Slesvig udgjorde et samlet lag, hvis love, byrder og tyngsler alle var underkastet, hvad enten det var adel eller menigmand (Sl. stadsret § 63), og dette lag udøvede sin ret paa byens stævne (placitum), der overalt i stadsretten nævnes som det afgørende organ for selvstyret. Ganske vist omtaler stadsretten 4 oldermænd (seniores), men disses kompetence er ikke nærmere angivet, og der er intet grundlag for at antage, at de overfor bystævnet har haft nogen selvstændig stilling.

Paa grundlag af oplysninger om købstadsforfatningerne i Birka, Nidaros og Slesvig kan vi danne os et nogenlunde klart billede af hovedtrækkene i den købstadsforfatning, der har eksisteret i Norden før den hanseatiske indflydelse, der overalt medførte et øget selvstyre med borgmester og raad. I alle disse tilfælde ser vi bystævnet fremhævet som det eneste organ for byens selvstyre. Endnu den skaanske birkeret § 10 omtaler motet og regelmæssige motdage ved siden af bytinget.[^60] Ganske vist var dette selvstyre jo ikke synderligt udviklet i tiden fra 800-1200, idet de kongelige privilegier først begynder at udmærke købstæderne i den sidste del af den nævnte periode, og før disse har købstadens selvstyre vel været begrænset til de samme faa omraader som landsbyens.[^61] Mackeprang[^62] har paavist det udviklingshistoriske slægtskab imellem landsbyens styre og købstadsforfatningen, og A. D. Jørgensen har efter sin mening overbevisende godtgjort, at lagkøbet direkte er overtaget fra landsbylagets. Efter de foreliggende oplysninger finder jeg det derfor ikke for dristigt at antage, at de ældste købstæders bymot er en fortsættelse af landsbyens grandestævne. Under alle omstændigheder har vi faaet et vist indblik i et selvstyre uden andre organer end stævnet, og denne organisation er ogsaa kernen i det senere udviklede landsbystyre. Langt ned i tiden tillægger de fleste landsbyvedtægter overhovedet ikke oldermanden eller andre tillidsmænd særlige beføjelser, idet saavel afgørelsen af tvister som pantning af bøder tilkommer alle bymændene i forening. I mange iøvrigt meget detaljerede vedtægter omtales ikke andre organer end bystævnet, og i en enkelt fuldt udviklet og fyldig vedtægt udtales det saa sent som 1720, at en oldermand overhovedet ikke findes i byen, men at alle beføjelserne er tillagt samtlige bymænd i fællesskab.[^63] Denne opfattelse stemmer overens med de ældste tyske vedtægter og landretter, hvoraf det klart fremgaar, at oldermanden kun var en slags fuldmægtig for bystævnet, der havde de fulde beføjelser.

2. Oldermanden

Som nævnt omtaler landskabslovene ikke eksistensen af nogen oldermand for landsbylaget, og den foregaaende undersøgelse har i og for sig ikke støttet en formodning om, at oldermanden skulde være et organ for det ældste landsbystyre.

A. D. Jørgensen antager imidlertid, at de slesvigske bispers jordebog fra 1352 afgiver bevis for, at der fandtes oldermænd i landsbyerne paa jordebogens tid. Forfatteren fremstiller bestemmelserne i SKL og EsjL om afgørelsen af visse jordtvister ved 12 oldinge (aldungebønder, aldungæ), hvorved landskabslovene ifølge AS 33 forstaar »herredets kyndigste mænd«, og forfatteren mener, at denne betegnelse peger tilbage paa en tid, da der blandt bønderne fandtes ledere af langt større betydning end landskabslovenes oldinge, som han anser for levninger af ældgamle forhold, hvor oldingen var forstander for et bylag, fremgaaet ved valg af alle grander. »Det ligger i sagens natur,« siger A. D. Jørgensen, »at der overalt maatte findes saadanne udvalgte bønder, der kunde styre grandestævnet, opkræve skat og stud, tilsige de regelmæssige arbejder, overholde bylagets vedtægter og paase dets interesser overfor andre«.[^64] Heroverfor skal det indledningsvis indvendes, at det, som paavist ovenfor, aldeles ikke følger af sagens natur, at de folkelige forsamlinger skal have nogen fast ledelse, men iøvrigt er det nødvendigt for at bedømme A. D. Jørgensens opfattelse, i større almindelighed at undersøge oldingeinstitutionens oprindelse.

Vi har fra den menneskelige kulturs første historie spredte eksempler paa, at samfundsledelsen betegnes som den eller de ældste, og man kan vel formode, at denne betegnelse peger tilbage paa et primitivt stadium, hvor det faktisk var de ældste af aar, som ledede de paagældende samfund. Ogsaa fra enkelte af de første købstadsstyrelser hører vi om et styre af de ældste, saaledes beretter den arabiske geograf Ibrahim (omkr. 970), at vikingebyen Jumne (heraf Jomsborg) ikke havde nogen konge eller overherre, men styredes af de ældste,[^65] og Steenstrup mener, at et lignende styre fandtes i Stettin omkring aar 1100.[^66] Selv i de landsbyvedtægter, der aarhundreder senere nedskrives, finder vi eksempler paa, at de ældste er tillagt en særlig myndighed,[^67] og det samme gælder ofte de svenske sognestævner.[^68]

Forestillingen om de ældste, som samfundets ledere hænger utvivlsomt sammen med religiøse antagelser, og denne forestilling sætter præg paa sprogbrugen aartusinder frem i tiden. Mange steder gaar aldersbetegnelsen ligefrem over til at betyde noget særligt fremragende. A. D. Jørgensen nævner, at det islandske »öldrmadthr« betyder høvding og har samme oprindelse som öldungr = olding. I England kaldes kronens ypperste mænd for caldermen, og i Frankrig gik aldersbetegnelsen senior ligefrem over til at betyde herre: seigneur.

I formen oldermand støder vi første gang paa oldingenavnet i de ældste angelsachsiske byer, idet den angelsachsiske krønike fra 886 omtaler oldermanden som embedsmand i visse byer.[^69] Lederen af det angelsachsiske hundred blev ligeledes benævnt »ealdor« eller oldermand.[^70] Der er saaledes kun ringe sandsynlighed for, at købstædernes oldermænd enten stammede fra eller ligefrem var identiske med værnegildernes oldermænd. Denne opfattelse er da ogsaa, først og fremmest paa grundlag af K. Hegels og Charles Gross' undersøgelser, forladt i litteraturen.[^71] Bortset fra Flensborg stadsret, der giver oldermanden for St. Knudsgildet adgang til at medvirke ved udnævnelsen af raadmænd, har vi heller ikke i de danske kilder noget vidnesbyrd om en saadan forbindelse, endsige identitet, imellem gildets og byens oldermand.[^72]

I Slesvigs ældste stadsret finder vi omtalt byens 4 oldermænd (seniores quatuor de civitate), og det antages almindeligt, at disse oldermænd har haft forbindelse med byens inddeling i rækninger jfr. stadsretten kap. 24,[^73] der bestemmer, at en bonde skal have hjælp af byfogden og nogle borgere, der bor i samme rækning som skyldneren (cives in illo rækning manentes), til at inddrive en fordring.[^74] En række forfattere er dernæst af den opfattelse, at disse rækninger svarer til den senere inddeling i fjerdinger (den senere afskrift af stadsretten har allerede fjerding i stedet for rækning), og oldermanden opfattes som svarende til de svenske og skotske fjerdingshøvdinge.[^75] Foruden i Slesvig kendes oldermænd (seniores) eller senatorer (senatores) i senere stadsretter for Randers, Viborg, Ribe og Odense.

I den yngste middelalder og i den nyere tid faar oldermandsbetegnelsen en vid udbredelse. Fra værnegilderne gaar den over paa laugene, ligesom en mængde rigsdanske landsbyvedtægter betegner bylagets leder som oldermand. Efterhaanden opnaar betegnelsen den videre betydning af formand. Vi hører saaledes i en skaansk tingbog fra 1659 om »oldermanden for de 12 herritzmend«,[^76] og Grundtvig taler i sin Saxo-udgave om en »Oldermand for Kanikkerne i Roskilde«.[^77] Ganske interessant er det at se, hvorledes betegnelsen oldermand ogsaa anvendes i det svenske sogneselvstyre, hvor en saadan embedsmand første gang er paavist i Risinge, Østergötland 1661, men senere omtales adskillige steder. Denne kirkelige embedsmands opgave synes at have været en slags kassererstilling, og han er ikke landsbyoldermand.[^78]

Men netop fordi oldingenavnet i dets mange variationer har en saa almen udbredelse som betegnelse for ledere, kan man ikke, som A. D. Jørgensen, alene gennem ordbrugen paavise nogen indre forbindelse imellem de forskellige hverv, hvis indehavere bærer oldingenavnet. Vi kan derfor ikke, som nævnte forfatter, trække nogen linje fra de af Saxo omtalte oldingebønder, der talte paa ledinghærens vegne, til landskabslovenes markskelsnævn. Den sproglige overensstemmelse med den slesvigske jordebogs eltinge er et for svagt argument, naar man tager i betragtning, hvor kraftigt oldingenavnet varieres i sprogbrugen. Poul Johs. Jørgensen[^79] fremhæver da sikkert med rette, at landskabslovenes oldinge ikke er landsbyoldermænd. I hvert tilfælde er oldingene ikke landsbyoldermænd paa den tid, hvorfra vi har de første tingbøger og andre oplysninger om konkrete oldingedomme bevarede, hvilket fremgaar deraf, at benævnelsen olding bibeholdes, selv om landsbyoldermanden for længst er kendt under sit senere navn, ligesom betegnelsen oldinge i en enkelt vedtægt anvendes sammen med betegnelsen oldermand, angivende to forskellige ting, nemlig Østa, Villands h. (nr. 13) 1694 § 8: »Hwad åldermanden och olldinge bymän pålagger . . .«

Alt i alt maa man vist antage, at oldermandsembedet hverken i købstæderne eller i landsbyerne har hørt til disses ældste organisationsform, men at værnegilder og de ældre købstadsforfatninger har hentet oldermandsinstitutionen fra England, og at landsbystyret først har faaet institutionen fra de senere gilder og laug. Der er intet grundlag for at antage, at oldermandsembedet har været almindeligt i landsbyerne paa landskabslovenes tid.

3. Vedtægter

Den ovenfor under B foretagne gennemgang af landskabslovene viste, at bymændene i en række tilfælde selv fastsatte bøder for overtrædelse af vedtagelser. At disse bødevedtagelser efterhaanden forenkledes i bestemte satser, kan der ikke være tvivl om. Hvis Mads Joensen sidste aar betalte 3 øre for et svinehul i hegnet, paalægger man naturligvis i aar Peder Truelsen den samme bøde for en lignende forseelse. Sædvanen har fra det menneskelige samfunds første tider haft en enorm magt over sindene, og intet sted er sædvanen vel groet saa fast som i landsbyens arbejdsfællesskab. Det er givet, at retssædvanerne maa have været udviklet i landsbyen siden dens første tid. Sædvanerne har med fantastisk livskraft holdt sig uændrede igennem aarhundreder, og i 1600-tallets skrevne vedtægter finder vi nedfældet mange af landsbyens ældgamle sædvaner.

De skrevne vedtægter kender vi først fra 1400-tallets slutning, men af § 16 i Fyns vedtægt 1492 kan vi udlede, at landsbyvedtægterne allerede da har været almindelige, og derfor sikkert er af langt ældre dato. Et vidnesbyrd herom er det ogsaa, naar Fyns vedtægt anvender ordet »vide« som synonym for »vedtægt«, idet denne udvikling fra ordets oprindelige og fortsat sideløbende betydning af bøde kun kan være resultatet af en længere tidsperiodes sprogbrug. I den samtidige lovgivning finder vi imidlertid intet andet eksempel paa, at vide anvendes lig vedtægt.

Man kan derfor spørge, hvorfor vi først kender skrevne vedtægter i større udstrækning fra en saa sen tid. For det første ligger der nu ikke i denne kendsgerning noget bevis for, at skrevne vedtægter ikke fandtes allerede tidligere, thi herom kan vi intet vide. Bevaringsmulighederne har været ret minimale, og selv i de følgende aarhundreder skylder vi jo først og fremmest tingbøgerne vor viden om vedtægterne, medens kun de færreste er bevaret i original. Daarligt sikrede og ofte brandhærgede bondegaarde er en fuldgyldig forklaring paa, at vedtægterne er forsvundet. Et eksempel vil vise, hvor ringe et argument den manglende forekomst af vedtægter egentlig er for, at de heller ikke har eksisteret. Fra hele Sydskaane (nøjagtigt bestemt Malmøhus len) kender vi kun een eneste vedtægt fra tiden før 1742, men samtlige sydskaanske tingbøger vrimler med vidnesbyrd om, at skrevne vedtægter eksisterede i stor mængde. Nogen original eller afskrift er blot ikke bevaret.[^80]

Men selv om vi forudsætter, at de skrevne vedtægter først begynder at blive gængse paa 1600-tallet, betyder det saa, at bondevedtægter ikke har været kendt før? Ingenlunde! Vi kender folkelige associationer, der den dag i dag anvender retssædvaner af et meget bestemt og detaljeret indhold, som maa antages at være af meget stor ælde, men som aldrig nogensinde, heller ikke nu, er blevet nedskrevet. Ved undersøgelser foretagne i Bohus len har man saaledes blandt baadelagene fundet meget detaljerede retssædvaner, som aldrig har været nedskrevne.[^81]

De sjællandske og skaanske love er i overvejende grad retsbøger d.v.s. private optegnelser af de ved tingene praktiserede retsregler, og hovedparten af Jyske Lov, i hvert tilfælde landboafsnittet, maa antages at have samme karakter. Svend Aakjær[^82] antager da ogsaa med rette, at landskabslovene har optaget stof fra ældre vedtægter om veje, hegn, markskel og agerfred. Dette forhindrer naturligvis ikke, at landskabslovene i deres tur tjener som mønster for senere vedtægter. Denne gensidige afhængighed lader sig imidlertid ikke nu udrede.

Naar Aakjær som et eksempel paa vedtægternes fastholdelse af ældgamle regler, nævner Sønder Jernløse skraa fra 1598 (DV VI:118), der kun omtaler to slags bønder i byen, nemlig bryder og gaardsæder, hvilket maa være en reminiscens fra ældgammel tid, da man ikke kendte brydebegrebet paa 1500-tallet, er dette imidlertid ikke helt rigtigt, idet betegnelsen brydegaard blev anvendt i visse egne af Sjælland og paa Fyn for helgaarde, medens halvgaarden kaldtes landbogaarde,[^83] se ogsaa Rønninge byskraa 1601 § 21 (DV VI:281). Kendskabet til brydebetegnelsens oprindelige betydning var ganske rigtigt for længst gaaet af glemme, se f.eks. Osterson Vejles bemærkninger ad ordet bryde. I en kgl. bef. 17.4. 1503 omtales bønder og bryder i Frosta hd. i Skaane, og her betegner bryde fmtl. fæsteren.

Vi vil i de følgende kapitler ofte faa lejlighed til at fastslaa vedtægternes forhold til den ældre og yngre lovgivning og konstatere den livskraft, hvormed gamle sædvaner er bevaret i bøndernes retsbrug. Her skal blot henvises til panteformen væth per modum forvæth, som kendes i vedtægterne lang tid efter, at denne panteform iøvrigt er gaaet af brug, og vi kan endvidere henvise til den foran berørte nedenfor side 87 ff udførligt behandlede sædvane, hvorefter alle bymændene i overensstemmelse med det ældgamle krav om, at mindretallet skal bøje sig for flertallet og samtykke i den vedtagne beslutning, skal besegle vedtægten, uanset lovgivningen for længst har fastsat, at mindretallet maa rette sig efter en flertalsvedtagelse.

Naar den sydsjællandske vedtægt omkring 1590 (DV IV:87) beretter: »Naar wij dricker wort gildehoff . . .«, saa maa denne betegnelse utvivlsomt gaa helt tilbage til det hedenske gildehov, selv om man naturligvis forlængst har tabt kendskabet til ordets egentlige betydning, og der er da ogsaa meget, der tyder paa, at der allerede i hedensk tid har været holdt gildehov paa landsbyens marker.[^83a]

2. Det danske landsbystyre efter 1492

Som foran nævnt indeholder dansk lovgivning først i Fyns vedtægt 19.2. 1492 § 16 en bestemmelse om landsbyernes selvstyre og tingsmyndighed. Bestemmelsen har følgende ordlyd:

»Item hwat vidæ som almwe legge vdi noger by eller torp om hegn oc gierde oc andre bysens nytte oc tarff, thet maa ey en grannæ eller two kolkaste men skulle alle holde vidæ oc vedertecht. Hvo som siden bryder oc ey vil holde, som grannæ veder tager, tha mwe the hannum pantte fore hanss vlydelsse oc ey bryde forthi entigen wold eller herwercke.«[^84]

Enkelte bemærkninger om bestemmelsens forstaaelse er allerede gjort foran side 37 og side 47. M.h.t. bestemmelsens tilblivelse er det af interesse at konstatere, at Fyns vedtægt er udgaaet fra de fynske, adelige landemoder, og den har derefter faaet kongelig stadfæstelse. Disse regler oplyser intet om, hvorvidt bønderne er taget med paa raad eller har samtykket,[^85] men vedtægten har til formaal at ordne bondestandens retsforhold, dog især forholdet mellem herremand og fæster. Vedtægtens bestemmelse optages i reces 1547 § 37, reces 1558 § 46 og DL 3-13-31. Recesserne tilføjer foruden hegn og gærde ogsaa »sieer hiordt« eller »seer Hiord«, hvad Matzen (Privatret II, 28) urigtigt opfatter som særjord; der maa naturligvis være tale om bestemmelser vedrørende særhjord, DL har da ogsaa »sær Hjord« og tilføjer yderligere grøft og led. Den nævnte lovgivning omtaler hverken bystævne eller oldermand, og der er overhovedet ikke i den ældre lovgivning noget vidnesbyrd om landsbystyrets organisation.

Den første folkelige organisation, hvis virksomhed og indretning vi kender til paa landet, er ikke landsbystyret men værnegildet. Der er ingen grund til at tro, at de ældste værnegilder paa landet er noget laan fra købstæderne,[^86] og vi har vidnesbyrd om saadanne værnegilder fra den tidlige middelalder.[^87] Fra den senere middelalder kender vi flere gildeskraaer fra landgilder, saaledes fra St. Hansgildet i Uggeløse ca. 1375, fra St. Hansgildet i Snesere fra omkring samme tid, fra St. Gertrudsgildet i Hellested paa Stevns 1404 og fra Jomfru Mariegildet i Herslev paa Roskildeegnen 1515.[^88] De ældste kendte værnegilder paa landet har ikke beskæftiget sig synderligt med bylagets anliggender, og bestemmelser herom findes som regel ikke i skraaerne. Blandt de faa regler, der vedrører dagliglivet i landsbyen, bør dog nævnes bestemmelserne i §§ 24-25 i skraaen fra Uggeløse ca. 1375 om hjælp til den grande, som bliver syg i høsten, eller hvis trækdyr dør i foraarstiden. Bestemmelser af denne art genfindes i talrige senere vedtægter, se nedenfor side 367, og kendes ogsaa i de svenske landskabslove, men derimod ikke i de danske. Vi maa vist dog gaa ud fra, at bystyret har levet sin tilværelse ved siden af og uafhængig af værnegildet. Anderledes har forholdene været i egne, hvor bebyggelsen er spredt, og hvor egentlige bylag ikke findes, saaledes i udpræget grad paa Bornholm, der aldrig har haft egentlige landsbyer.

Den ældste, kendte bornholmske gildeskraa er skraaen for Øster Mariæ sogn 1554 (DV I:232), der kun indeholder nogle enkelte bestemmelser om landbrugets drift, hvorimod den næstældste, fra St. Nicolaj sogn (Nylarsker) 1599 (DV I:215), har et selvstændigt afsnit med adskillige landboretlige bestemmelser. Iøvrigt ligner begge skraaer ganske købstadsværnegilderne fra samme tid, dog synes de at have et noget ældre præg. De senere vedtægter indeholder paa samme maade en række gildebestemmelser og forholdsvis faa landboretlige bestemmelser, men der er dog ingen tvivl om, at gilderne har varetaget de forskellige landbrugsanliggender. Interessant er det, at vedtægterne for købstæderne Neksø og Rønnes markjorder ikke indeholder den ringeste paavirkning af værnegildernes bestemmelser. Aarsagen hertil er vel, at købstæderne havde deres særprægede organisation, medens landboerne i mangel af bylag har organiseret sig omkring værnegilderne.

Ogsaa andre steder i Danmark finder vi landsbygilder, som varetager de landboretlige anliggender, men intet sted er paavirkningen fra værnegilderne saa stærk som paa Bornholm. Der er kun yderst faa vedtægter fra landets andre egne, hvor gildebestemmelserne er hovedbestanddelen af vedtægten, og hvor organisationen derfor kan siges at være opbygget som et gilde. St. Børgens gilde i Rønninge sogn paa Fyn 1601 (DV I:278) er et af de faa helt klare eksempler herpaa. Paavirkningen fra købstadsgilderne kan være mere eller mindre kraftig. Om egentlige gildeskraaer kan man tale, naar der foruden oldermand findes stolsbrødre samt udførlige bestemmelser vedr. gildeskikken. Hyppigt forekommer betegnelsen stolsbroder imidlertid i helt andre forbindelser og har kun selve navnet til fælles med købstadsgilderne. Den kraftigste paavirkning spores i de mange bestemmelser vedrørende gildeskik.

At købstadsgilderne skulde have haft nogen væsentlig indflydelse paa landsbystyrets udvikling[^89] er ikke sandsynligt. Foruden de foran anførte synspunkter vedrørende landsbylagets ældste historie kan peges paa det usandsynlige i, at købstadsgilderne skulde have spillet en saadan rolle, naar landsbyvedtægternes paavirkning heraf er saa forskelligartet i de forskellige landsdele. Foruden Bornholm er Fyn den landsdel, hvor gildeskraaer og gildepaavirkede vedtægter er mest udbredt. Paavirkningen er noget mindre paa Sjælland, og i Nørrejylland kan faktisk kun nævnes byskraaen for Rude by, Aarhus amt 1743 (DV II:361) og i noget mindre grad nabobyen Saksilds byskraa 1705 (DV II:335). I Skaane og Sønderjylland har jeg ikke fundet en eneste vedtægt, der paa noget væsentligt punkt bærer præg af paavirkning fra købstadsgilderne, bortset fra reglerne om igang, som synes at være udbredt ogsaa i Skaane, men som muligvis kan stamme fra de ældgamle regler om lagkøb.

Paa Bornholm og enkelte andre steder i landet omfatter de egentlige gildeskraaer alle sognets beboere, men iøvrigt er det ofte umuligt af vedtægterne at udrede forholdet mellem sogn og bylag. Nogle eksempler skal anføres. Vedtægten for Horne, Svendborg amt 1559 (DV V:43) indeholder i §§ 5 og 24 bestemmelser om, hvorledes man skal forholde sig, naar talsmanden slaar til lyd for sognestævne eller gadestævne, samt at klage over ulovlige hunde skal frembringes sammesteds. Efter § 14 maa man ikke leje jord til nogen uden for sognet. Det er altsaa noget usikkert, om vedtægten omfatter hele sognet eller kun byen, men da bønderne tilfalder byen, maa vedtægten dog formentlig være indskrænket til at gælde for Horne bymænd. Dette bestyrkes ogsaa af vedtægten fra samme by 1577, der er vedtaget paa gadestævne. Den samme uklarhed gør sig gældende i de forannævnte bylove fra Saksild og Rude. Begge vedtægter taler om sognestævnet paa en saadan maade, at man faar indtrykket af, at det drejer sig om byens afgørende forsamling. Paa sognestævne skal man klage over uret, der er sket i by eller mark, og man skal klage paa sognestævne, inden man klager paa tinge (Saksild IX, Rude §§ 37, 42). Ingen af vedtægterne siger som hovedregel, hvem der skal have de idømte bøder, dog nævner Saksild vedtægt i et tillæg, at en bestemt bøde skal gaa til byen. Alligevel maa der være tale om to forskellige byorganisationer, som maaske tillige samles til fælles sognestævne, idet begge byer ligger i Saksild sogn, og der er ret stor forskel paa de to vedtægter, som har været i brug samtidig. Paa samme maade taler mange vedtægter om baade gadestævne og sognestævne, uden at man kan blive klar over det virkelige forhold imellem de to institutioner. Som regel har byorganisationen dog været opretholdt, selv om sognets byer samledes paa sognestævne og der afgjorde forskellige sager i fællesskab. Om mellembys vedtægter og yderligere bemærkninger om forholdet mellem sognestævne og bylag se nedenfor side 372 f.

At sognestævner har været afholdt siden middelalderen viser baade omtalen i landskabslovene og de talrige sognevidner, der findes bevaret fra 1400- og 1500-tallet. Intet tyder dog paa, at sognestævnet i væsentlig grad har tiltaget sig nogen myndighed over bylagets indre anliggender, og efter at det ved Christian 2's landret 1521 § 71 og især ved DL 2-11-5 var blevet forbudt præsterne at underskrive eller forsegle sognevidner, tabte stævnet enhver betydning som et led i retsplejen. Det var herefter kun faa verdslige sager, som behandledes paa sognestævnet, f.eks. udstedelse af skudsmaal, jfr. reces 1643 2-21-1 og DL 2-11-5, eller forkyndelse af love.[^90] Karakteristisk er det ogsaa, at det eneste sted, hvor sognestævnet efter landskabslovene omtales som et led i en retlig forfølgning, er Bornholms artikler 6.7. 1499 § 3, der forbyder al hemmelig samling i skov eller mark, men henviser enhver beskyldning eller tiltale til sognestævne, herredsting eller landsting.

De ældste landsbyvedtægter, som for tiden kendes, er fra 1500-tallet. Derimod kendes en vedtægt for Nykøbing Mors' markjord 1460 (DV II:38). Vedtægten, der er udstedt af borgmester og raad og stadfæstet af kongens lensmand, indeholder nogle landboretlige bestemmelser, men taler ikke om nogen særlig organisation af markmændene. En vedtægt fra Maribo 1488, der er optaget i vedtægtssamlingen (DV IV:10) har intet specielt med markjorden at gøre. Fra 1500-tallet har vi derimod adskillige landsbyvedtægter. I vedtægtssamlingen er optaget 14 foruden de forannævnte bornholmske gildeskraaer og nogle købstadsvedtægter vedr. markjorder. Den ældste er vedtægten fra Allersø, Odense amt ca. 1500 (DV V:35), hvoraf dog kun nogle enkelte artikler kendes. Denne vedtægt viser os et fuldt udviklet landsbystyre med oldermand, faldsmand og nogen gildeskik. Byens regler kaldes flere gange »wide och wedtægt«, et udtryk, der altsaa har været almindeligt paa denne tid. Blandt vedtægtens bestemmelser bemærkes en regel om, at ingen maa have mere kvæg paa fælleden om sommeren, end han kan føde om vinteren, en regel, der findes i Fyns vedtægt 1492, men ellers kun sjældent forekommer.[^91] Endvidere fastsættes, at der for en bestemt overtrædelse skal betales »Wide som Wide legis«, jfr. JL III:57 og talrige senere vedtægter.

Den næstældste af de kendte vedtægter er den forannævnte vedtægt for Horne by i Svendborg amt 1559, der indledningsvis oplyser om sin tilblivelse, at lodsejerne, nemlig herskabet til Hvidkilde og Wedholm, i fællesskab med bymændene har »været tillsammen oc ofverveyet nogle artickler oc nyttige vilkor, som kan være forn. Horne mend til hielp oc trost oc gafnlig«. Nogen oldermand kendes ikke, derimod nævnes byens talsmand, der dog ikke har nogen selvstændig myndighed.

Ogsaa fra Sønderjylland kendes vedtægter fra 1500-tallet, saaledes findes der blandt de indrettede dokumenter ved Viborg landsting et tingsvidne af Slugs hd. 31.1. 1543, som indeholder en vedtægt for Sollerup by. Vedtægten er udstedt af bymændene, og overtrædelser straffes med 18 sk.'s bøde til herskabet og 1 td. øl til bymændene. Vedtægten indeholder bestemmelser om tidspunktet for hegnenes istandsættelse og om markfredens opretholdelse samt fastsættelse af det antal kreaturer, som hver otting maa have i marken. Hvert aar skal der udnævnes 2 innammere til at paase, at markfreden ikke brydes og til at efterse hegnene. Disse mænd har ret til at pante, og de skal ikke holde pantet i forvaring længere end 14 dage. De to innammere eller pantere finder vi ogsaa i adskillige yngre sønderjyske vedtægter, se nedenfor side 107.

Fra 1568 er vedtægten fra Hogsbro i Hvidding hd. (DV III:27), der dog kun omhandler nogle enkelte forhold og ikke omtaler nogen oldermand, men derimod grandestævnet. Der fastsættes bøder til herskab og bylag. Daler i Lø hd. faar 1574 en vedtægt (DV III:45), der heller ikke omtaler en oldermand, derimod en markmand som udøver de sædvanlige oldermandsfunktioner, herunder foretager udpantningen. Det samme gælder fmtl. om markmanden efter vedtægten for Agerskov, Nr. Rangstrup hd. 1592 (DV III:9). Vedtægten for Neder Jerstal, Nr. Rangstrup hd. 1694 § 19 (DV III:26) lader en særlig — aabenbart kirkelig — tillidsmand, helligbrødefogden, samtidig have opsyn med overholdelsen af vedtægtens bestemmelser, og i Arnum, Nr. Rangstrup hd. 1685 (DV III:29) udmeldes 4 mænd. Først paa 1700-tallet bliver det almindeligt, at der findes egentlige oldermænd i de sønderjyske byer (fortalsmænd eller forstandere), men paa 1600-tallet er man i almindelighed ikke naaet længere end til de to pantemænd.

Den ældste, kendte sjællandske vedtægt er fra Lille Næstved 1575 (DV I:193). Her betegnes oldermanden som byfoged, og bøderne fastsættes dels i øl, dels i penge. I 1576 afslutter Lille Næstved en overenskomst med nabobyen Lodby om fællesgræsning. Interessant er en sjællandsk vedtægt, der kendes i et haandskrift fra ca. 1590, men som ikke nærmere kan stedfæstes (DV IV:87). Dens bestemmelser synes til dels at være af stor ælde. Der findes en oldermand, og bøderne fastsættes alene i øl. Der findes kun en ganske enkelt bestemmelse vedr. gildeskik.

Fra Nørrejylland kender vi ingen landsbyvedtægter fra 1500-tallet, derimod en del vedtægter angaaende købstadsjorder. Den ældste, kendte vedtægt er fra Sørup, Thisted amt 1629 (DV III:275). Vedtægten er blevet til paa et grandestævne, men der vælges ingen oldermand i byen, og hvis nogen ikke vil udlægge de bøder, han skal betale efter vedtægten, maa hans grander pante ham. Grandestævnet er aabenbart det eneste organ for landsbyen. I 1639 indgaar Sønder Bork bymænd indbyrdes og med herskabet en vedtægt om høbjergningen i marsken. Der omtales ingen oldermand, men en engevogter, og bøder udpantes af 4 udvalgte mænd. Heller ikke vedtægterne for Seing, Ribe amt, 7.4. 1641[^92] og Darum, Ribe amt, 19.7. 1641 (DV III:569) omtaler nogen oldermand, men den sidstnævnte fastsætter, at alle granderne skal gaa ud at pante, naar nogen overtræder vedtægten, »dog skal enhver pante sin nabo efter den maner hjorden gaar om«, hvilket formentlig vil sige, at hvervet som panter skal gaa omkring i byen ligesom pligten til at vogte byens hjord. Bymændene skal uden indkaldelse møde hver søndag til grandestævne. Vedtægten fra Aulum, Viborg amt 1648 (DV III:325) omtaler en markmand, som udøver adskillige af oldermandens sædvanlige funktioner, men der nævnes endvidere to gange »den mand som videkæppen skriver«, og det er aabenbart en anden end markmanden, men heller ikke han kaldes altsaa oldermand eller grandefoged. Fra et tillæg til vedtægten ved vi, at herremanden i 1701 har beskikket en grandefoged i byen. Den første af de kendte vedtægter, der direkte omtaler grandefogden, er Hjelmsted, Hjørring amt 1649 (DV V:68). At vide og vedtægt har været kendt i Jylland paa 1500-tallet viser bl.a. den nedenfor side 355 omtalte dom fra Viborg landsting 1522, som begrænser grandestævnets kompetence overfor almindelige retssager. I sagen er indstævnet to bymænd, der betegnes som fogder i Bjerregrav, og der synes altsaa at have været 2 grandefogder.

Udviklingen indenfor de forskellige omraader af bylagets anliggender vil blive undersøgt i de følgende kapitler og skal ikke her gøres til genstand for nærmere omtale. I almindelighed kan det siges, at bylagets selvstændighed holder sig nogenlunde gennem 1600-tallet, men er dog aftagende, og i begyndelsen af 1700-tallet bliver herremandens aktive tilsyn med bylaget igennem sine fogder saa kraftigt, at det er forbi med den gamle ret til at varetage bylagets indre anliggender uden indblanding fra herskab eller øvrighed. Bylaget og dets organisation bestaar, men dets virksomhed bliver mere og mere afhængig af herremandens samtykke og af hans naade.

Bortset fra de forannævnte bestemmelser, der hjemler bylagets selvstyre, finder vi saa godt som ingen oplysninger om landsbystyret i lovgivningen indtil 1700-tallets sidste halvdel, se dog § 1 i reskript 19.8. 1735. Dette beror i første række paa, at bylaget ikke anvendes til offentlige formaal som nogen administrativ inddeling. Dette betyder imidlertid, som vi senere skal se, ikke, at bylaget intet har at gøre med offentlig virksomhed, thi dels varetager bylaget en række opgaver, som senere overtages af det offentlige, dels medvirker bylaget adskillige steder ved indkrævningen af tiende, ja endog af kongelige skatter.

Egentlige offentlige opgaver faar bylagets embedsmænd dog først, efter at landsbystyrets rolle er udspillet i slutningen af 1700-tallet. Saa tidligt som ved reskript 6.11. 1739 om fattigvæsenets nyordning tildeles der oldermændene saadanne opgaver. Efter reskriptets pag. III § 3 skal oldermanden i hver by nøje paase, at ingen i byen gaar omkring og betler, og dersom nogen straffes for betleri, skal sognefogden eller oldermanden modtage et bevis for, at straffen er udstaaet. Efter reskriptets pag. III § 7 skal oldermanden dernæst under 2 mark danskes bøde indberette, hvis der indlogerer sig nogen fremmed i byen. I det hele bestemmer lovgivningen i den følgende tid, at oldermanden paa de steder, hvor der ikke er nogen sognefoged, skal varetage dennes opgaver. Saaledes hedder det i almindelighed i politiforordningen 25.3. 1791, at oldermanden paa de steder, hvor der ikke findes sogne- eller bondefoged, under herredsfogdernes og birkedommernes bestyrelse skal have opsigt med orden og sædelighed og paatale alle overtrædelser for rettens betjente.

Iøvrigt vedbliver reglerne og bylagets selvstyre at gælde ogsaa efter udskiftningen, men ved hegnsforordningen 29.10. 1794 gøres der dog nogen indskrænkning heri. Forordningens § 19 udtaler, at det fortsat skal være bønderne tilladt ved vedtægt om hegnet, gærder, grøfter og led samt hjord at bestemme bøder efter DL 3-13-31 og 42, men ved saadanne vedtægter skal de ikke kunne hinde jordernes indgrøftning og indhegning, ikke nedsætte de i forordningen befalede bøder eller i nogen maade sætte det ud af kraft, som herved er befalet, men vel skærpe det. Bøderne, som falder efter saadanne vedtægter, skal tilhøre sognets fattige. Sognefogden, oldermanden, hvor en saadan findes, og præstens medhjælpere skal staa til ansvar for, at de ikke anvendes til andet brug.

Efterhaanden synes oldermandshvervet at være blevet en slags kommunal institution, et borgerligt ombud, som ingen kunde undslaa sig for, og som bymændene var pligtige at vælge. I en skrivelse 1821 til kancelliet fremsætter en stiftsamtmand den formening, at oldermandsembedet maa tilfalde udflytterne saavel som indsidderne (her i betydning: de der fortsat bor i byen), hvilket kancelliet bifalder i skrivelse af 16.6. 1821. I samme skrivelse bifaldes det, at de bønder, der stadig bor i byen, eller som stadig har raadighed over deres gamle hjemsted, som de har udlejet til andre, fortsat er pligtige at modtage varsel om hovarbejde gennem oldermandens meddelelse paa gaden, medens udflytterne, der ikke længere har raadighed over deres gamle hjemsted, maa have direkte besked af godsejeren. Meningen er, at de, der har lejet de gamle bygninger i byen, kan give udflytterne besked, naar oldermanden har kaldt til gademøde. Stiftsamtmanden oplyser, at bondefogdens og oldermandens ombud altid paa proprietærgodserene er forenet i den samme person.

Med indførelsen af sogneforstanderskaber ved frdn. 13.8. 1841 skete der saa indgribende ændringer i sognenes gamle styreform, at oldermandens rolle i det væsentlige maa være udspillet. Hvervet som snefoged bevarer han dog i lang tid, og bymændene antages at have pligt til fortsat at vælge en oldermand, jfr. indenrigsmin.skr. nr. 120 30.5. 1884: »Ved at meddele, at bymændene i NN by have undladt at vælge oldermand, har amtet under henvisning til, at det offentlige af hensyn til snekastningsarbejdets besørgelse er interesseret i, at oldermandsinstitutionen bevares, i skrivelse forespurgt, om det under anvendelse af tvangsbøder af amtet kan paalægges bymændene at vælge en oldermand. I denne anledning meddeler kancelliet, at det saaledes fremsatte spørgsmaal maa besvares benægtende. Da bymændene imidlertid er uberettigede til at lade oldermandsinstitutionen bortfalde, maa man holde for, at der i et tilfælde som det foreliggende af det offentlige paa bymændenes bekostning maa kunne lejes en mand til at fungere som oldermand (jfr. analogien af kanc.skr. 16.6. 1821), indtil bymændene vælger en saadan.«

Om pligten til at paatage sig hvervet som oldermand se endvidere nedenfor side 109 om kanc.skr. 12.9. 1843, indenrigsmin.skr.er 1.7. 1850, 28.2. 1853 og 10.5. 1854.

Ogsaa reglen i DL 3-13-31 lever videre og er aldrig formelt ophævet. En kancelli-skr. 16.6. 1846 gaar ud fra, at flertallet af lodsejere til en eng i medfør af grundsætningerne i DL 3-13-31 kunde afgøre spørgsmaalet om, hvorvidt der skulde indrettes en fold paa den paagældende eng. En Københavns Overretsdom JU 1855, 32, udtaler, at det forhold, at de formelle regler vedrørende en raadstueforsamling ikke er opfyldt, ikke kan udelukke, at en i anden anledning indkaldt samling skulde kunne tage nogen gyldig beslutning, naar dennes genstand er undergivet de sammenkaldtes raadighed. En ubetydelig minoritet af de interesserede kan saavel efter forholdets natur som DL 3-13-31 ikke have det i sin magt at omstøde, hvad der i fælles interesse vedtages. Viborg Overret fastslaar i dommen JU 1859, 436, at fælles gadejord har en særegen kommunal karakter, og at enkelte lodsejere efter forholdets natur og 3-13-31 er udelukket fra at modsætte sig en afbenyttelse af jorden, som er vedtaget af det overvejende flertal, medmindre han kan paavise særlig ulempe i den ham tilkommende benyttelse af jorden til færdsel m.v. Grundsætningen i 3-13-31 lever videre i den i domspraksis fastslaaede regel om, at flertallet af samejere kan foretage sædvanlige dispositioner over den genstand, der er i sameje.[^93]

Den særegne udpantningsadgang maa dog i hvert fald være bortfaldet ved § 1 i lov nr. 36 af 29.3. 1873.[^93a]

III. Bylagets historie i Sverige

1. Landskabslovene

Nogen væsentlig forskel paa bosættelsesmaaden og de første organisationsformer i Sverige og Danmark har sikkert ikke været til stede, og for saavidt angaar tiden før de svenske landskabslove kan derfor henvises til fremstillingen ovenfor. Endvidere bemærkes, at de danske landskabslove paa en række punkter udviser et ældre stadium end de svenske og derfor kan være vejledende ogsaa med hensyn til svenske forhold.[^95]

I de svenske landskabslove finder vi færre spor af bylagets betydning end i de danske, men adskillige bestemmelser viser dog, at landsbyen ogsaa i Sverige i stor udstrækning som organisatorisk enhed var medbestemmende ved afgørelsen af byanliggender. Allerede fra landskabslovene og indtil den nyere tid er det imidlertid sognet, og ikke bylaget, som har haft den største betydning for Sveriges lokale selvstyre.

I Uppll. kyrkobalk findes de første foreskrifter om sognemændenes deltagelse i forvaltningen af kirkens gods, nemlig vedr. bygning af kirker. Naar biskoppens tilladelse var indhentet »skulde de drage hjem og kalde alle de, der har jord i sognet til stævne paa en fastsat dag«. Selve betegnelsen sognestævne findes ikke i landskabslovene, men først i yngre haandskrifter af landsloven 1442. I løbet af middelalderen udvikles sognestævnets beføjelser til medbestemmelsesret over kirkens anliggender betydeligt ud over, hvad der var hjemlet i den kanoniske ret, saaledes at det svenske sogneselvstyre igennem hele sin eksistens bærer præg af at være en rent national institution, der f.eks. ikke har noget modstykke i dansk kirkeret. Naar vi imidlertid i denne fremstilling interesserer os for sognestævnet, skyldes det, at der her allerede tidligt behandledes spørgsmaal, som laa ganske udenfor kirkerettens rammer, og at især en stor del af bylagets anliggender fik sin afgørelse paa sognestævnet, der jo ikke omfattede flere byer, end at alle medlemmer havde indsigt i de forefaldne spørgsmaal, ligesom stævnet var et hensigtsmæssigt forum for de talrige problemer byerne imellem.

Gutaloven er den første retsoptegnelse, som tillægger sognestævnet egentlige borgerlige beføjelser. Den kvinde, der bliver kendt skyldig i at have ombragt sit barn, skal bøde 3 mark, saa snart det kommer frem for sognemændene (2:2). Efter 9:2 om mandhelgsforbrydelsr, skal man løse den dømte af ban, naar han har bødet, og sognemændene finder det raadeligt. For at bygge hus eller indtage folk skal man have sognemændenes samtykke (35).

Efter saavel de danske som de svenske landskabslove skulde dernæst en mængde retshandlinger finde sted ved sogne(kirke-)stævne, saaledes fremlysning af hittegods, stævninger, tilbud om betaling af gæld m.v., men efterhaanden tiltog de svenske sognestævner sig kompetence til direkte afgørelse af en række verdslige spørgsmaal, den nærmere undersøgelse heraf skal dog udskydes til næste afsnit vedr. tiden efter landskabslovene. Paa dette sted skal derimod undersøges, i hvilket omfang sognet efter de svenske landskabslove indtager den stilling, som efter de danske tilkommer bylaget. Det er, som berørt, især Gutaloven, der giver sognet en fremskudt plads, hvilket har sin forklaring i, at der aldrig har været egentlige landsbyer paa Gotland. H. Munktell[^96] antager, at sognet var en underafdeling af herredet, og det er i hvert tilfælde givet, at Gutaloven repræsenterer en tidsperiode, hvor kompetenceforholdet mellem herredet og sognet er meget svævende. Hvis man tager pant af nogen, skal man stævne ham til tinge eller til kirke, og han maa løse pantet i lovlig tid, eller ogsaa skal sognemænd eller tingmænd vurdere det (30). Bruger nogen ukvemsord mod en anden, skal han stævnes ind for sognemændene, og der afkræves benægtelsesed (39). Skældsord paa sognestævne straffes med lige saa store bøder som brud paa tingsfreden.

I visse tilfælde spiller de nærboende grander dog en særlig rolle. Beder nogen en anden om halvgærde (gærde som 2 naboer skal underholde i fællesskab), da skal han tilsige ham med grander og sognemænd som vidner, og sognemænd skal fastsætte enhvers lod inden 7 døgn (26). Til sammenligning erindres om JL III:57, hvor hegnspligten fastsættes af bymændene. Den, som indtager fremmed fæ, skal derimod kun tilsige granderne (26:1). Ogsaa naar utæmt fæ løber over lovligt hegn, er det granderne, som skal syne (26:1), og det samme gælder, naar nogen kræver ransagning for tyveri (37).

Kommer umærket smaakvæg til nogen, skal han føre det til kirken og til et ting. Kendes det ej igen, skal han lade det vurdere og tage tingløsen deraf, og sognemændene deler saa det, som er tilovers. Her synes sognet nærmest, som Munktell antager det, at være en slags underafdeling af tinget.

I de øvrige svenske landskabslove indtager sognet ikke en saa fremskudt stilling som i Gutaloven, men vi har maaske lov til at slutte af dennes bestemmelser og af sogneselvstyrets stærke stilling iøvrigt, at det, naar heller ikke bylaget er synderligt omtalt i lovene, skyldes, at de afgørelser, som i Danmark har været truffet paa bystævnet, i Sverige ofte er afgjort paa sognestævne. Medvirkende hertil er sikkert, at byerne ikke ved hegnsætning effektivt var adskilt fra hinanden. Det er da ogsaa typisk, at bestemmelserne om skel mellem byer indtager en mere fremtrædende plads i de svenske love end i de danske, hvor reglerne herom gør et mere udviklet indtryk, medens de svenske regler afgjort bærer reformens præg.

De faa bestemmelser, som findes i de svenske landskabslove om bylagets kompetence angaar de samme omraader, der er tillagt det i de danske love.

Alle lovene forudsætter, at skifte af byjorden foretages af bymændene selv, og bylagets selvstyre paa dette omraade er stærkere fastslaaet end i de danske love. Sdml. BB XI bestemmer, at bymændene skal samles paa toftestævne, og her skal alle raade. Hvis nogen kræver, at tofterne skal lægges ud paa et større areal, har han fortrinsret for sin anskuelse, og det samme gælder den, der kræver solskifte. I Øgl. BB II:1 oplyses, at tofternes maal tidligere var bestemt til to stængers bredde paa hver attung, men nu er det fastsat, at man maa lægge saa mange maal paa hver attung, som man kommer overens om, og det siges udtrykkeligt, at hvis bymændene ikke kan blive enige, saa gælder de flestes mening. Ved lige stemmetal henskydes spørgsmaalet til herredshøvdingens afgørelse. Herefter synes det talmæssige flertal at være afgørende, men i alle love findes dog bestemmelser om, hvor meget man skal eje for at kunne kræve skifte, nemlig efter Uppll. og Vmll. en fjerdedel af byen, efter Øgl. en sjettedel attung, og efter Vgl. en attungs attung. I de førstnævnte love siges det udtrykkeligt, at den skal raade, der ejer mest i byen, d.v.s. han bestemmer tofternes indbyrdes rækkefølge og dermed agrenes i vangen. Her tales altsaa om et flertal efter vægt. Et saadant flertal er ogsaa afgørende efter Gutal. 47, der bestemmer, at hvis mænd har agre sammen, og nogle vil lade dem ligge, men andre vil saa, da skal de raade, som ejer mest.

Finder nogen, at der er gjort ham uret ved skiftet, skal han efter Sdml. BB III »kræve ret« af sine grander. Vil de gøre ham ret, være alle sagesløse. Gør de ham ikke ret, da skal han drage til kirken og tilkalde syn fra sognet. Nu kommer synet hjem til byen, og rette sagsøger træder frem, da skal han for synet vise, hvorledes byen er delt. Det skal saa staa til de mænds ed, som er udset til syn, om der er sket ulovlig brug af anden mands ejendom eller ej. Der kan idømmes bøder op til 3 mark, men kun maksimumsbøden er underkastet sædvanligt treskifte. Tinget omtales ikke, og ej heller maaden, hvorpaa bøderne paalægges. Da bødens størrelse i de forskellige tilfælde er fastsat i loven, maa man gaa ud fra, at tinget ikke har medvirket.

Hvis hegnet er ulovligt, efter at man har harvet, skal bymændene efter Uppll. BB VI tilsige lensmanden. Denne skal da sammenkalde hegnssyn, som tilsættes paa tinge. Nu kommer synet og gransker hegnet og finder, at der er hul, og at det ej har været lukket, da skal synet med ed bevise, at hegnet ej er vedligeholdt, og bymændene skal selv raade for bymaal, d.v.s. de skal selv udfinde, paa hvis lod det forsømte hegn er beliggende.

I det samme tilfælde bestemmer Vml. BB V:1, at synsforretningen skal foretages af granderne selv. Ændring i disses afgørelse kan ske først ved sognesyn og derefter evt. ved tingssyn. Vml. har altsaa i dette tilfælde placeret bylaget som første instans underordnet sognet og tinget. Ogsaa Sdml.'s bestemmelser om overtrædelse af hegnspligten tyder paa, at rettergangen i første omgang er foretaget af bymændene selv,[^96a] men denne lov indeholder intet om appel til tinget.

Spørgsmaalet er nu, om bymændene har haft ret til selv at inddrive de bøder, som de har idømt for overtrædelser af loven eller bysædvanen. I et enkelt tilfælde er dette direkte hjemlet, nemlig efter Sdml. BB XXVII, hvorefter den, der undlader at deltage, naar bymændene gaar »klapjagt« efter ulv, skal bøde 3 øre, som bønderne uden dom maa udpante ham for. Svenska landskapslagar nævner dette som eksempel paa nam, uanset teksten lyder: »pant hans taka«. Der er dog sikkert her tale om en egentlig udpantning, paa samme maade som tilfældet var efter EsjL II:72, der brugte udtrykket: »takæ wæth«.[^97]

Som ovenfor nævnt er den svenske eksekutivproces, som vi kender den fra landskabslovene, betydeligt mere udviklet end den danske. Hvis en mand er domfældt, skal lensmanden foranledige udpantningsmænd (mæz mæn) udtaget paa tinge, og disse skal udpante løsøre og levende kreaturer, eller hvis dette ikke giver dækning, sæd og hø. Er endelig heller ikke dette nok, pantes hans ejendom.[^98] Imidlertid giver forholdet mellem to haandskrifter af Sdml. os oplysning om, at denne særlige eksekutivproces ikke anvendtes af bymændene i disse sager.[^99] Det ene haandskrift, der tydeligt bærer præg af at være et reformforslag, siger om bymændenes bøder i BB I:1, at alt nam er afskaffet i alle sager undtagen for kongens rettigheder og for gæld mindre end 3 øre. Bonden skal udsøge de bøder, der tilfalder ham med dom og nævn. Efter at dommen er fældet, skal dommeren udse 6 mand, der skal kræve bøderne 3 gange af den domfældte, og hvis han ikke betaler, da øges hans bøder med 3 mark, som treskiftes, og lensmanden udsøger dem med hundarets mænd. I den af kongen stadfæstede lov hedder det imidlertid, at alle bøder paa 3 øre tilfalder sagsøgeren, og man skal tage nam for bøderne, ligesom man skal tage nam for alle bøder, som dømmes ud, hvem de end tilkommer. Dette er da sikkert den oprindelige, og altsaa fortsat gældende retstilstand. Naar naminstituttet er bevaret i disse sager, skønt en offentlig eksekution iøvrigt forudsættes i loven, skyldes det formentlig, at bymændene fra de ældste tider har holdt selvjustits med anvendelse af nam, og paa lovens tid stadig gør det, hvorfor lovgiveren har indskrænket sig til at kræve tingets medvirken i den foregaaende procedure, forinden namtagning finder sted.

Under alle omstændigheder viser lovene, at bylaget ved siden af sognet og tinget har haft en kraftig indflydelse paa rettergangen i sager vedr. byens anliggender.

Naar denne indflydelse i Sverige efter lovene er væsentlig mindre end i Danmark, skyldes det utvivlsomt, foruden konkurrence fra sognestævnet, at de svenske domstole paa landskabslovenes tid var langt fastere organiseret end de danske. De lededes saaledes forlængst af en kongelig embedsmand, lagmanden eller herredshøvdingen, der hurtigt tiltog sig den egentlige tingsmyndighed, medens denne endnu i Danmark var i hænderne paa tingsmændene eller i hvert tilfælde de fornemste af disse, der ledede tingsmødet. Den kompetencestrid mellem bylag og herredsting, som de danske love giver os et saa levende indtryk af, er altsaa for størstedelen et forbilagt stadium i Sverige. Da de svenske ting ledes af en kongelig embedsmand, faar kravet om kongens andel i bøderne, som sikkert heller ikke har været uden betydning i Danmark, en særlig vægt i Sverige.

2. Tiden indtil 1742

Medens landsbystyret allerede i 1492 forudsættes i den danske lovgivning som en almindelig ordning, finder vi i Sveriges love intet spor af byorganisationen efter landskabslovene før 1742. Meget tyder da ogsaa paa, at det svenske bylags storhedstid ligger før landskabslovene, at det vel havde en vis indflydelse paa lovenes tid, men at det ret hurtigt absorberedes i en større og mere livskraftig, organisatorisk enhed. Vi har allerede antydet, at denne enhed var sognet.

I hvert tilfælde er der hidtil kun fremdraget meget faa vidnesbyrd om et selvstændigt organiseret landsbystyre i det nævnte tidsrum, og disse første tegn tyder ikke paa nogen kontinuerlig udvikling af byorganisationen fra bebyggelsens første dage, men viser snarere, at de dansk-skaanske organisationsformer langsomt i løbet af den nyere tid er trængt nordover.

Som bevis paa forekomsten af et egentligt landsbystyre anfører Sigurd Erixon[^100] en bemærkning i et visitationsreferat fra Skultuna af 16.5. 1697: »blef allfwarligen förbudit att i sockenstugan bruka någon bykista, som har till fornimmes wara skiedt, uthan penningarne skohla straxt inläggias i kyrkians rätta kijsta . . .« Bemærkningen synes at vise, at en af sognets byer har forsøgt at trodse sognestævnets formynderskab og ønsket selv at tilegne sig de bøder, som idømtes for overtrædelse af vedtagelser vedr. byjorden, men den fortæller os ikke andet, end hvad vi ved fra andre kilder, nemlig at by- eller sognemændene gik hegnssyn og paalagde vide, derimod siges der intet om, hvorvidt denne videgang var forbundet med nogen organisation.

I Nedre Luledalen har Gerd Enequist[^101] fundet en bykiste i Sunderby med bystævneprotokol fra 1728, hvori er indført en beslutning vedr. markfreden. Fra 1739 findes en lignende overenskomst fra samme by. Heller ikke dette fund siger noget om en eventuel organisation. Gunnar Lindgren har i sin bog om Falbygden[^102] gennemgaaet en række dombøger og der fundet vidnesbyrd om en byorganisation. Han fremhæver en sag ved Vilske herred 8.6. 1659, hvor Flobyboerne anklager en bymand for brud paa markfreden, hvorfor de havde bestemt, at han »skulle pantas efter deras grannarätt«. Endvidere henvises til en dom fra samme herred 21.7. 1627, hvor bymænd fra forskellige byer og vangelag overfor en klage mod ulovlig pantning hævder, at de »efter sin grannarätt hava makt honom panta«. For Gudhems herredsret oplyses det 21.6. 1648 om bymændene i Ö. Tunhems by, »att de samtligen hava stadgat och slutit en grannarätt«. Lindgren har fundet flere andre lignende udtalelser.

I de af Lindgren citerede domme tales der om en »grannarätt«, hvilket jo maa svare til de danske vedtægter.

I akterne vedr. mønsterordningen af 1742 omtales »de på somliga orter i riket inrättade och så kallade byskrå«, og de stedfæstes nærmere til »Skåne och Blekingen samt flere orter, hwarest för brist skull på gärdsle och stör, ägorne ej äre med gardsgårdar åtskillde«. Det forudsættes altsaa, at der udenfor Skaaneland findes byordninger før 1742. Vi kender imidlertid kun to saadanne ordninger, nemlig ordo vicinalis for Hargbo, Väddö sk. i Roslagen 15.4. 1653[^103] og markordningen for købstaden Arbogas jorder 15.8. 1659[^104] og ingen af disse ordninger kan tillægges almen betydning som eksempler paa svensk byliv.

Byordningen for Hargbo er forfattet af sognepræsten, og alle bøder tilfalder kirken. Naar hertil kommer, at ordningen ikke omtaler nogen oldermand eller andre landsbyembedsmænd, maa man antage, at ordningen ikke er resultatet af lang tradition i landsbyen, men fastsat til vejledning for bysagernes behandling paa sognestævne. Et særligt præg faar denne ordning derigennem, at Hargbo er et fiskerleje, og siden havneordning af 1450 har alle senere havneordninger opretholdt fiskerbefolkningens deltagelse i opretholdelse af ordnede forhold i fiskerlejerne. Fra 1600-tallet kender vi saaledes en havneret bestaaende af havnefogden og 3 bisiddere valgt af beboerne. Flere af de i byordningen behandlede spørgsmaal, saaledes forbud imod at sætte sit garn ind i en andens, tyveri eller beskadigelse af fiskeredskaber og regler om ukvemsord og bagtalelse er tillige omtalt i de skiftende havneordninger. Det har derfor ligget nær for haanden at forene de i havneordningen indeholdte vedtægtsbestemmelser med de nødvendige regler for udøvelsen af landbrugserhvervet.

Arboga åkerordning faar sit særpræg derved, at den omfatter en købstads landbrugsjord og altsaa ikke er nogen byordning i egentlig forstand. Ordningen bestemmer, at der skal vælges en åkerfougde, navnet er sikkert en variant af det i Mellensverige ellers almindelige grandefoged, samt en åkerwachtar, en embedsmand vi ogsaa finder i Axel Oxenstiernas kyrkostadga af 1652.[^105] Iøvrigt har ordningen mange lighedspunkter med de sydsvenske vedtægter. Maaske er den tilkommet efter tysk indflydelse, herpaa tyder anvendelse af betegnelsen »åkerherre« i st.f. »åkerfougde« i en senere ordning samme sted af 1758. Den tyske indflydelse i købstæderne var jo betydelig, og ordet Grundherr var i Tyskland oprindelig den almindelige betegnelse paa jordejeren. Det er maaske ogsaa mere end en tilfældighed, at betegnelsen Orts- eller Dorfherr for oldermanden kun ses anvendt i stiftet Fulda i Hessen-Nassau,[^106] hvormed Sverige jo maa have haft en del forbindelse igennem Gustav Adolfs erobringer. I det dansk-skaanske omraade kender vi intet eksempel paa, at oldermanden er betegnet med noget navn i forbindelse med -herre.

Enkelte af de efter 1742 udgivne byordninger bærer præg af ret stor selvstændighed og kan derfor godt hidrøre fra ældre ordninger. En saadan ordning er offentliggjort af Lampa i Upplands fornminnesförenings tidsskrift 1910 pag. 175 ff. Ordningen omfatter alle sognets byer og er tydeligt sammensat af ingredienser, dels fra tidligere sognestævnebeslutninger, dels fra mønsterbyordningen og dels fra 1734-aars lov.

At byordningerne ikke har været alment kendt før 1742 kan man støtte derpaa, at konceptet til almuens besvar af 5.3. 1741 forinden den endelige betegnelse byordning er valgt, har forsøgt sig med »byreglementer« og »bystadgar«, hvilke betegnelser dog er overstreget i det endelige koncept. Nogen fast terminologi har man altsaa ikke haft.

Vi vender os dernæst til et helt andet kildemateriale for at opsøge spor efter byorganisationerne, nemlig i sognestævneprotokollerne. Saaledes omtales paa stævnet i Yllestad 1722, at »grannfogdame sådanne onödige creatur ehwars dhe woro med första uthkiöra . . .«,[^108] hvilket viser, at der her har været egentlige bytillidsmænd. Protokollerne giver ikke sikre vidnesbyrd om, at bystævner har været afholdt, da udtrykket grande ikke med sikkerhed kan læses som bygrande. Paa sognestævnet i Faru, Västergötland, vedtages 1701: »Det misbruket som warit att klämta på klockorne nar grannar hafft någott att rådgiora om blef alldeles förbudit«. Häggum 1740: »Wid sammankomster på grannabacken måste alla komma tillsammans och med god sämia talas wid om hwad som behöfwes«. Af protokollen sammesteds 1749 ses, at sognemændene indkaldte til disse grandemøder om lørdagen ved blæsning i horn.

Det her fremdragne materiale kunde altsaa godt i og for sig tyde paa, at der i Sverige ogsaa før 1742 fandtes en almindelig byorganisation, som den vi kender i Danmark. Det er godtgjort, at naboerne pantede for overtrædelser af en vedtagen granderet, og vi har fundet vidnesbyrd om grandemøder og om grandefogder (oldermænd). Jeg nærer efter undersøgelsens resultat heller ingen tvivl om, at egentlige byorganisationer i visse tilfælde har eksisteret efter nogenlunde det samme mønster som i Danmark. Men undersøgelserne af det svenske sogneselvstyre faar mig til stærkt at tvivle paa, at byorganisationen i almindelighed i Sverige har haft den samme selvstændige og afsluttede karakter som i Danmark, og jeg mener i det følgende at kunne paavise, at byorganisationen i almindelighed kun var en integrerende del af sogneorganisationen, der efter min opfattelse er den organisation, der svarer til det danske bystyre. Jeg vil derfor gaa over til en nærmere undersøgelse af sogneorganisationens karakter.

Sogneselvstyret udviklede sig i løbet af middelalderen til en faktor af overordentlig stor betydning.[^107] Dets fornemste opgave var at vælge præst, hvor en saadan beføjelse tilkom menigheden, samt kirkefunktionærer og endvidere at holde tilsyn med kirkens regnskaber og bevilge ydelser, naar saadanne behøvedes. Efter reformationen i begyndelsen af 1500-tallet mistede sognestævnerne en del af deres betydning, bl.a. fordi en saa væsentlig del af kirkegodset blev inddraget af kronen, men institutionen levede dog videre og opnaaede paa 1600-tallet en straalende renaissance. Ikke alene varetog stævnet sine siden arilds tid fastsatte opgaver, men efterhaanden blev det den centrale organisation i bygdens liv og overtog, som vi skal se, en række opgaver af verdslig karakter.

En vigtig nydannelse i sogneselvstyret var fremkomsten af sexmannainstitutionen,[^108a] d.v.s. 6 af sognemændene udvalgte repræsentanter, der dels udgjorde et særligt repræsentationsraad, dels et eksekutivorgan til inddrivelse af tiende og de paa sognestævnet idømte bøder. Institutionen skylder ikke nogen myndighedsbeslutning sin oprindelse, men synes at være opstaaet som følge af det stærke behov for en saadan myndighed.[^109] Allerede i 1606 besluttede sognemændene i Väversund, at kirkens seksmænd maatte pante, naar nogen skyldte ydelser til kirken, og lignende beslutninger blev taget aarhundredet igennem.[^110]

Spørgsmaalet om, hvorvidt sognestævnet repræsenterer et vist sagligt begrænset selvstyre for sognet, er ret vanskeligt at løse. For saa vidt angaar paategnelsen af økonomiske og arbejdsmæssige byrder antager man, at stævnets beslutninger havde karakteren af frivillige overenskomster. Der var ikke i loven fastsat nogen nærmere bestemt pligt for sognemændene til at bekoste kirkens og præstegaardens reparationer, men saadanne ydelser blev givet efter frivillige beslutninger, der altsaa for at være effektive maatte være eenstemmige. Det samme antager Herlitz[^111] var tilfældet, naar de ældste byraad bevilligede skatter, der ikke var paalagt byen af kongen.

En gennemgang af sognestævneprotokollerne synes da ogsaa at bekræfte denne opfattelse.[^112] Bortset fra vedtagelsen af økonomiske ydelser synes protokollerne imidlertid at vise en lignende folkelig opfattelse, som den vi har fundet udtryk for i middelalderens besluttende forsamlinger, og som gik ud paa, at alle beslutninger var eenstemmige i den forstand, at mindretallet havde pligt til at tilslutte sig flertallets beslutning. Denne opslutning om flertalsbeslutningen er direkte udtrykt i en bemærkning i sognestævneprotokollen i Älvestad 1769,[^113] hvori det hedder, at man skred til afstemning om et spørgsmaal, hvorefter »alla omsider biföllo den sidan, som jakade«. Johansson[^114] nævner ogsaa flere eksempler paa, at en afstemning kun har haft til formaal at paalægge minoriteten dens moralske skyldighed til at give efter og finde sig i majoritetens beslutning. Paa den anden side ser vi dog ofte fremhævet, at stævnet ikke er nogen ret som kan tillægges en rets kraft,[^115] og saaledes med sin beslutning tvinge en uvillig, men saadanne udtalelser har sikkert først og fremmest haft sigte paa vedtagelsen af økonomiske ydelser.

Den samtidige opfattelse af sognebeslutningernes karakter har dog været noget svingende, og egentlige afstemninger har kun sjældent fundet sted. Men hvor dette dog har været tilfældet, møder vi overalt et stærkt indtryk af den magt, flertallets mening havde over sindene, og de fleste beslutninger har da ogsaa, med eller uden kraftige tilskyndelser, selv langt frem i tiden, været eenstemmige. Det har dog ikke kunnet undgaas, at flertalsbeslutningens sejr i de øvrige paa denne tid kendte folkerepræsentationer har haft en kraftig indflydelse paa den almindelige opfattelse af sognestævnet. Saaledes vedtager sognestævnet i Järpa, Västergötland, i 1711, at hvad der besluttedes paa sognestævnerne, det skal ogsaa sættes i værk og efterleves »att här icke måtte wara klåcka uthan kläpp«,[^116] og ved biskopvisitationen i Synnerby, Västergötland, spurgte sognepræsten i 1738 biskoppen, om ikke det, der blev besluttet paa sognestævne, skulde holdes og efterleves, hvortil biskoppen svarede, »att efter kongl. forordningar böra sådane beslut efterlewas och till execution brugas genom sex männerna«.[^117] Det var imidlertid først forordningen af 1817 om sognestævner, der fastslog, at flertallets beslutning kunde tvangsfuldbyrdes gennem udpantning.

Ved kgl. resolution 17.12. 1697 blev det indskærpet, at ingen uden lovlig forfald maatte understaa sig i at udeblive fra sognestævnet, og denne regel var man meget optaget af, ganske vist forgæves, at søge efterlevet. Vi ser saaledes mange eksempler paa, at stævnet fastsætter bøder for dem, som udebliver.[^118] Det er klart, at det var af største vigtighed, at alle sognemændene, især de indflydelsesrige, var tilstede, naar beslutninger blev taget, især fordi den opfattelse saa længe havde holdt sig i live, at de, der ikke havde deltaget i beslutningen, var ubundet af denne. Nævnte resolution af 1697 bestemte ganske vist, at de udeblevne maatte bøje sig for stævnets beslutninger, men det er klart, at en beslutning, hvori en væsentlig del af sognemændene ikke havde deltaget, ej heller rent faktisk opnaaede den fornødne effektivitet. Det er dog mit indtryk, at sognestævnerne i noget større udstrækning, end det fremgaar af K. H. Johanssons fremstilling,[^119] har holdt sig til sin lovlige ret; en vedtagelse, som den Björskog sognest. i Västergötland traf 11.11. 1670,[^120] er sikkert nok saa typisk for indstillingen: »Blef enhelligen slutit och samtyekt, at der nogon af sochnemännerna, eller eljast församblingens tillhörige, är borta ifrån alman sochne-stämma, der nogot slutis och bewillies, eller nogot annat som församblingens nytta allmänna bästa angår, och nekar siden sigh willia undergå samme sluth och bewilliande, han skal böte 3 sk. sof.mt. och än då wara slutet och bewillningen undergifwen, eller sökes wid wärdsliga lag och rätt.«

Efter denne orienterende oversigt over sognestævnets organisation og karakter, skal vi nu nærmere undersøge, hvilke opgaver institutionen løste.

Ifølge § 23 i præsteskabets privilegium 1650 havde præsterne i købstæderne og paa landet »macht til at hålla sochnestämmor, när them lägeligast faller, uti sina sochnestugor eller sacristier . . . och ther sammastädes rådslå och beställa om kyrckiones inkomster . . . och hwad mera förefalla kan uti kyrckie-disciplinen och andra församlingen åliggiande tarfwer och bestelningar . . .« Nogen væsentlig ændring heri bragte privilegierne 1686 ikke, og § 23 i privilegierne af 1723 giver ikke nogen bestemt angivelse af stævnets opgaver, men bærer præg af, indenfor de gamle, meget vide rammer, at ville stadfæste sognets adgang til at ordne sine egne anliggender. Denne adgang er da ogsaa blevet udnyttet i videst muligt omfang.

En gennemgang af sognestævneprotokollerne fra 1600- og 1700-tallet giver følgende resultat:[^121]

Sognestævnets fornemste opgave var som hidtil at beskæftige sig med kirkens indkomst og regnskaber samt bygning og vedligeholdelse af kirke og præstegaard. Disse opgaver laa udenfor det danske bylags kompetence, men en enkelt, nemlig tiendeopkrævningen, ses ofte paalagt de danske landsbyorganisationer, hvor det i saa fald er vedtaget, at oldermanden kan udpante restanter ligesom de svenske seksmænd.[^122]
Endvidere overvaagedes kirkedisciplinen, og bøder idømtes for forsømmelse af kirkegang samt forargelig optræden i og ved kirken. Ogsaa denne opgave varetages ret hyppigt af de danske bylag, især i de tilfælde, hvor vedtægten er nedskrevet og delvis forfattet af sognepræsten.[^123]
Valg og aflønning af klokker, organist og lignende funktionærer. Dette omraade laa ganske udenfor det danske bylags opgaver.
En lang række opgaver blev paalagt sognestævnerne af statsmagten, saaledes først og fremmest sognetugten d.v.s. opsynet med sognefolkets sædelige vandel, bøder imod eder og besværgelser, paatale af utugtigt levned og afgørelse af ægteskabsstridigheder.[^124] Endvidere fattigforsorg, undervisning af børn, udredelse af brandstud, den lokale sygeforsorg, brændevinsforordningens gennemførelse, inddrivelse af kroneskatter m.v.[^125] Ogsaa en række af disse spørgsmaal ses ofte optaget i de danske vedtægter.[^126]
Men sognestævnet paatog sig ogsaa uopfordret en række opgaver til dels af mere underordnet karakter,[^127] og vi kan af det foregaaende let forstaa, hvorfor en byorganisation kun havde ringe chance for at leve et selvstændigt liv, naar dog alt, hvad der var af nogen betydning, blev afgjort paa sognestævnet. Selv om visse anliggender bedst egnede sig til afgørelse blandt de enkelte bylag, har man ganske naturligt fremlagt dem for det allerede eksisterende og særdeles fast grundede forum. Der har altsaa aldrig været nogen egentlig trang til stærk byorganisation. Og det maa hertil erindres, at sognet jo ikke var et forholdsvis fjernt begreb som herredet men tværtimod midtpunktet for det kirkelige liv, der var af saa afgørende betydning for befolkningens hele tilværelse. Naar der til dette kirkelige liv var knyttet en saa fast organisation som sognestævnet, vilde det være mærkeligt, om ikke denne organisation ogsaa i alle verdslige spørgsmaal blev det lokale selvstyres organ.

Afgørende for sogneorganisationens fortrinsstilling fremfor byorganisationen har sikkert ogsaa været, at de midtsvenske byer næsten altid var meget mindre end de dansk-skaanske og omfattede færre bosættelser, af hvilken aarsag de ikke selv har kunnet danne effektive organisationer, ligesom forekomsten af enkeltgaarde var meget hyppigere i Sverige end i Danmark. Den trænghed i byen, som var den drivende faktor i udviklingen af en del af den danske landboret, kendes knapt i Sverige, hvor der var plads nok til alle.[^128] Det er da ogsaa karakteristisk, at de fleste vidnesbyrd om en selvstændig byorganisation hidrører fra Västergötland, hvor bosættelsesformerne i større udstrækning end ellers i Sverige ligner de danske.[^129]

Blandt de spørgsmaal, som i det dansk-skaanske omraade afgøres af bystævnet, finder vi i sognestævneprotokollerne endvidere omtalt tilsynet med indflytning af tyende og andet løst folk. Fra de første sognestævneprotokoller og de første sognevedtægter ser vi dette spørgsmaal fast paa dagsordenen,[^130] og det samme er tilfældet i adskillige danske landsbyvedtægter.[^131]
Det giver herefter heller ikke anledning til forundring, at sognestævnet i Sverige var det almindelige forum for smaastridigheder mellem naboer, ligesom bystævnet var det i Danmark. Saaledes behandledes især en mængde injurie- og slagsmaalssager ved sognestævnet, og den skyldige paalægges bøder,[^132] og man ser i referaterne vidnesbyrd om, at private stridigheder i almindelighed er blevet afgjort paa sognestævnet. Det hedder f.eks. i protokol for Almunge, Stockholms len, 21.5. 1676:[^133] »P. O. krögaren och H. H. i Stadinge, uthi heela sochnen narwarelse rätta sigh emillan«. Det er da ogsaa en almindelig foreteelse paa stævnet, at sognepræsten spørger, om der er nogen tvist imellem sognefolkene. Köpinge landsförs. 31.1. 1687:[^134] »frågades och med alfwar effter och dhet några gångor, om dhet wore någon träte och tvist emellan sochnefolck någon kyrkioträte, brateträte,[^135] granneträte och sexmännerne namnroptes hwar för sig att giffua wid handen hwar för sin rote . . . alla swarade dhet wore alt lyst och stilla i sochnen.«

Iøvrigt maa man til denne gennemgang af sognestævneprotokollerne erindre, at næsten alle referater er meget summariske, og der er især ikke grund til at tro, at forhandlinger om spørgsmaal, som ligger uden for de rent kirkelige og de af lovgivningen til stævnet henlagte, altid er blevet nævnt i protokollatet. En udtalelse, som den, der afslutter referatet af stævnet 5.11. 1648 i Tillinge, Uppsala len,[^137] er sikkert ret typisk: »Och mychet annat förhandlades.« Den direkte aarsag til nedskrivning af referaterne fra sognestævnet var hensynet til provstevisitationerne, og da man maa gaa ud fra, at provsterne ikke har interesseret sig synderligt for at læse om stævnets drøftelser af landbrugsspørgsmaal, er det altsaa ogsaa meget naturligt, at der ikke blev nedskrevet referat heraf.

Vi vil da endelig gaa over til at undersøge, i hvilken udstrækning sognestævnet har varetaget de centrale byanliggender, samt hvorledes der under sogneorganisationen er blevet plads til et egentligt landsbystyre.

Selv om agerjorden ogsaa i Sverige var undergivet byens og ikke sognets fællesskab, finder vi dog adskillige steder tegn paa et sognefællesskab vedrørende udmark og skov,[^138] og et saadant fællesskab nødvendiggør jo, at alle spørgsmaal vedrørende denne alminding afgøres paa sognestævnet, ikke i bylaget.

Bortset herfra synes det forhaandenværende materiale ogsaa i almindelighed at vise, at fastsættelse af hegnspligten i stor udstrækning fandt sted paa sognestævnet og ikke i byen. Det samme gælder vedtagelser om vangens opgivelse. Rackeby, Västergötl., 1640: »Blef endteligen samtyekt och afsagdt, at den som insläpper sine creatur i giärdet innan alla i grannelaget få inbärgit, skal plichta som efterföllier . . . och folie målsaganden skadan efter gode mans mätzordom«,[^139] og ganske tilsvarende Tillinge, Uppsala len, 28.10. 1661:[^140] »Bewilliades enhälligen af heela försambl. att then som släpper sin creatur in uppå andras åker och gör ohägn, för än man får in säden om ähret, han skall fällas tili en half rdl. böte, then han gifua skall tili kyrkian uthan någon gecnsäielse.« Eller Häggum, Västergötl., 1740:[^141] »Angående rogfrid bewiljades, at om larsmässo dag upfreda trädet tili rogsäde« eller Yllestad, Västergötl., 1722:[^142] »Alla bygrannarna äro nästan nögde halla hägn och frid kring Hollmahagen åhrligen . . .«, Axel Oxenstiernas kyrkostadga 24.1. 1652 § 17: ». . . ty skola alla som vederbör wäl stängia sina gordar och derhoos holla åhrligen en engewachtare . . . (om) creaturen inkomma för nogons ofärdiga gordas skulld, då bethale dhen samme, som dhem skulle holla, och böthet tili engewachtaren . . .«. Björklinge, Uppsala len, 1671:[^143] »Att rigtigheet må hållas medh gånghlädh, skall pantas hos den som treskas.«

Ogsaa paabegyndelse af saaning, høstning og andre landbrugsarbejder er blevet behandlet paa sognestævnet.[^144]

Hegnsynet omtales ofte i sognestævneprotokollerne, men det er ret svært at se, om dette foretages by- eller sognevis. Saleby, Vgl., 1658:[^145] »Gårdasynebrätt som sochnemännerna pläga misbruka till dryckenskap, skall giffwas till kyrkiobygning«. Stenstorp, Vgl., 1680:[^146] »Förbudz och samtliga sochnemännerna, dhet dhe icke om lögerdagzaftonen skola sig öfwerlasta med dhet ööll som för dhetta hafwer wahnligit warit uthpanta för elacka giärdsgärdar eller andra saker . . .«, Råda, Vgl., 1683:[^147] »Ther jämpte slutades i Asaka sochm allena, att alla the penningar, som falla för hagesyn om åhret, må kyrkan tillfalla, hwilket Rådhabor ey willat för dagz samtycka, uthan dricka up them . . .«.

Referaterne tyder altsaa paa, at det er alle sognemændene, som gaar om hegnene, og at de ogsaa alle deltager i drikning af videøllet.

Skal man forsøge paa grundlag af dette spredte materiale at karakterisere forholdet mellem sogneselvstyret og landsbyorganisationen, ser jeg ikke rettere, end at man maa komme til det resultat, at sogneorganisationen har været det primære organ for det lokale selvstyre, paa samme maade som landsbystyret var det i Danmark, men at paa den anden side en egentlig byorganisation ogsaa var kendt i Sverige, dels med samme karakter som den danske, dels — og dette maa antages at have været hovedreglen — saaledes at den egentlige byorganisation var underordnet sognestyret og kun var af mindre betydning, ogsaa for saa vidt angaar de centrale byopgaver. Foruden de overbevisende vidnesbyrd om sognestyrets overvældende betydning for bondens daglige liv, taler endvidere forskellen mellem svensk og dansk bebyggelses art for rigtigheden af denne karakteristik. En vis rolle har byinddelingen dog sikkert ogsaa spillet indenfor sognestævnet, saaledes hedder det i Viksta, Uppsala len, 12.11. 1693:[^148] »Utgingo de älste, en aff hwar by, till att rådslå här om . . .«. Det falder godt i traad med denne skildring, at de senere byordninger, som gennemførtes paa statsmagtens ordre, altid blev vedtaget paa sognestævnerne. Af de to byordninger vi kender fra tiden før 1742 er jo ogsaa den ene vedtaget paa sognestævne,[^149] og i sognestævneprotokollen for Kumla, Västmanlands len, har jeg fundet følgende bemærkning: »A° 1734 om waren och sommaren höllos åtskilliga socknestämmor angående byordningens förfärdigande uti prästgården«.[^150]

Under alle omstændigheder var bøndernes delvise selvstyre den samme i Sverige som i Danmark. Flertallets beslutninger om landbrugsforhold o.l. var bindende for alle, brud paa vedtagelsen blev straffet med bøder til de andre, og saafremt disse bøder ikke blev betalt, blev de inddrevet ved bøndernes pantning af den uvillige. De af Lindgren fremdragne domme viser tydeligt, at herredsretterne har anerkendt dette selvstyre, uanset en saadan ingen hjemmel havde i lovgivningen. Vidnesbyrdene om en egentlig byorganisation med oldermand (grandefoged) og bystævne er derimod meget faatallige. I de fleste tilfælde samledes bønderne ikke byvis men sognevis, ligesom bøderne gik til sognemændene eller til kirken, ikke til bymændene. Adskillige anliggender har dog naturnødvendigt maattet holdes indenfor den enkelte bys rammer, og desto mere afgrænset byen har været i henseende til hegnsætning og jordfællesskab, desto større har isoleringen i den enkelte by kunnet være. Som en hovedregel maa man dog sige, at den selvstændige byorganisation kun er et supplement til den primære organisationsform, sogneselvstyret. I Danmark er det, som paavist, sognet, der i en vis udstrækning supplerer den primære organisationsform, landsbystyret.

Naturligvis er det ikke meningen med den foretagne undersøgelse at ville tegne et enhedsbillede af det svenske bylag. Vi har allerede set, at egentlige byordninger faktisk har været kendte, og vi kan af sognestævnereferaterne se, hvor stærkt skik og brug skifter fra bygd til bygd. En ihærdig præst vil let kunne faa lagt alle sognets anliggender ind under sognestævnets myndighed, medens der i sogne med en mindre nidkær sjælesorger formentlig kan vise sig en spaltning af sognet i bylag. I Skaane, Halland og Blekinge formaaede sognestævnerne aldrig at trænge bylagene ud, og i Bohuslen har sognestævnet heller ikke haft nogen afgørende indflydelse paa folkelivet.

Endelig bemærkes, at det ikke har været mig muligt indenfor rammerne af nærværende fremstilling at foretage andet end en begrænset undersøgelse af de hundreder af svenske sognestævneprotokoller, som findes fra 1600- og 1700-tallet. Iøvrigt har jeg maattet anvende de heldigvis ret righoldige trykte uddrag af protokollerne. En systematisk undersøgelse af protokollerne vil dog efter min mening næppe ændre det ovenfor tegnede billede væsentligt.

En omtale af svensk bonderet før 1742 kan dog ikke afsluttes, uden at de for svensk ret saa karakteristiske tingsforbud bliver nævnt. Hermed forstaas et af retten nedlagt forbud f.eks. mod krænkelse af markfreden, torveskæring o.lign., hvis overtrædelse medførte en af retten ved forbudets udstedelse fastsat bøde (vite).

Disse tingsforbud udvirkedes, efterhaanden som problemerne trængte sig paa, og man kan maaske betragte en saadan samling af tingsforbud som noget i retning af en byordning.[^151] Tingsforbudene synes dog især at have været rettet imod udenbys mænd f.eks. for at forhindre, at disse hugger skov eller lader kreaturer græsse paa byens omraade,[^152] og da tingsforbudene efter 1680 bliver almindelige i Skaane, anvendes de netop til at supplere byordningernes regler med bestemmelser vendt imod udenbys mænd.[^153]

3. Særligt om Skaane

Ved Skaanes overgang til Sverige begynder en ret særpræget udvikling af byorganisationerne i denne landsdel. Paa den ene side bevares de gamle traditioner efter de samme retningslinjer som i danskertiden, og paa den anden side griber den svenske statsmagt ind med en række regulerende foranstaltninger.

Som bekendt blev der ved fredslutningen tilsagt de skaanske landsdele ret til at beholde deres danske retsforhold og privilegier. Dette løfte blev dog hurtigt brudt, og efter en aarrække, hvor forsvenskningen af retslivet blev forsøgt ad frivillighedens vej, indførtes i 1680 svensk lov og ret i fuld udstrækning i Skaanelandene. Om retstilstanden forinden har vi en række oplysende vidnesbyrd i dombøgerne fra denne tid, især dombøgerne for Skaanes landsting 1667-80 med tilhørende domsakter (Lunds LA). I retssagerne fra denne tid ser vi brydningen imellem svensk og dansk ret. I de fleste tilfælde anvendes dansk lov d.v.s. recesserne eller JL. Sideløbende hermed anvendes svensk lov, saaledes især Christoffers landslov og de yngre svenske særlove. I landstingsdombogen 1667 nr. 3 udtales om en svensk særlov, at da den »intet express undantaga Skåne ifrån Sverige uthan begripa dhet under samma ord och mening, dy ehrkienner landstingsrätten samma stadgar jämwäll för en lagh«. Man anvender ogsaa en almindelig henvisning til »landslag och reces« ligesom det jo i det hele maa erindres, at domstolene stod betydeligt friere overfor lovgivningen end tilfældet er i vor tid. Ogsaa efter 1680 er det danske islæt i retslivet betydeligt, og dette gælder naturligvis især de folkelige retssædvaner, der bevares uændrede og ogsaa anerkendes af de nye svenske herredshøvdinge. Byorganisationen og vedtægterne fortsætter derfor ganske upaavirket af overgangen fra dansk til svensk ret.

Hvor helt upaavirket af lovgivningen de folkelige retsdannelser egentlig er, ses bedst af indledningen til en vedtægt fra Sdr. Åbo hd. (nr. 4), der indledes saaledes: »så hafwar wi samtelige Astorp bymän detta skrå upprättat eftersom sådant i kongl. maj.'s reces og Sveriges lag är tillåtit«. Den reces, der omtales, maa være Christian den 3's reces af 1558, hvortil ogsaa de danske vedtægter plejer at henvise, men denne reces gjaldt jo ikke længere i Skaane og forøvrigt heller ikke i Danmark, hvor Danske Lov var udkommet i 1683. Henvisningen til Sveriges lov er lige saa vellykket, thi før 1742 finder vi ikke et ord i svensk lovgivning om retten til at oprette landsbyvedtægter. Dette er ikke noget enestaaende eksempel, langt op i tiden henviser de skaanske vedtægter til recessen, og skønt de stadfæstes ved herredsretten, er der ingen, som finder paa at gøre anmærkning herover.

Dansk tradition lever altsaa uhindret videre i Skaane, og vi kan derfor med stort udbytte for kendskabet til de rigsdanske vedtægter undersøge, hvad de skaanske vedtægter har at sige os om landsbystyret. Dette er saa meget desto heldigere, som udviklingen under svensk styre har bevaret et langt righoldigere materiale om landsbystyret i Skaane, end hvad tilfældet er i de nuværende danske landsdele.

Den ældste skaanske vedtægt, jeg kender, er en »Ordning og skik mellem Tycho Brahe til Knudstrup og bønderne paa Hven«.[^154] Denne byordning er ganske vist fastsat af herremanden og stadfæstet af kongen og har altsaa ikke karakter af en egentlig landsbyvedtægt, men den har dog tydeligvis optaget bøndernes sædvaner i sig. Saaledes gives der de sædvanlige bestemmelser om fredningen af vangene, og der fastsættes bøder til saavel bymændene som herremanden. Et byhorn fra Tågarp er mærket aarstallet 1590[^155] og vidner altsaa om, at der dengang blev indkaldt til bystævner ved at tude i hornet. Den ældste egentlige landsbyvedtægt er fra Lyngby i Gærds hd. 9.5. 1632 (nr. 38),[^156] dernæst følger en vedtægt fra Ö. Öllinge i Ö. Gønge hd. 1637 (nr. 3), og fra de følgende aar findes et stadigt stigende antal vedtægter.

Fra selve Skaane kender vi over 300 landsbyvedtægter, hvoraf dog kun godt 100 er fra tiden før 1742. De allerfleste af de yngre vedtægter er imidlertid ganske upaavirkede af mønstervedtægten fra 1742 og bygger altsaa helt paa den lokale tradition samt ældre vedtægter. Ved en systematisk gennemgang af tingbøgerne vil utvivlsomt endnu flere vedtægter især fra den ældste tid kunne bringes for dagens lys. Man vil forstaa, hvor righoldigt det skaanske materiale er, naar man erindrer, at der i hele Danmark efter mange aars ihærdigt arbejde hidtil kun er fremdraget nogenlunde det samme antal vedtægter som i Skaane alene. Det er forbavsende, at de skaanske vedtægter fra før 1742 saa godt som alle stammer fra Kristiansstads len, hvorimod vi kun har kendskab til en enkelt ældre vedtægt fra Malmøhus len.[^157] Denne kendsgerning betyder ikke, at der ikke paa denne tid fandtes skrevne vedtægter i Malmøhus len, thi at dette var tilfældet, fremgaar klart af tingbøgerne fra dette len. En gennemgang af tingbøgerne for Oxie hd. 1656-1720 viser saaledes, at der i flere tilfælde henvises til egentlige vedtægter, samt at byorganisationen ogsaa iøvrigt var almindeligt gennemført. Saaledes tb. 16.2. 1657, hvor Tullstorp og Sallerup bymænd kræver af en grande, at han »bör at holde wiide och wedtegt mecd bymændene epter bochstaffuen«.[^158] De nævnte tingbøger viser tillige, at alle byerne i Oxie herred havde deres oldermand. I saa henseende havde den for slettebygden særprægede vangelagsorganisation ingen betydning.[^159]

Nu er der ganske vist flere grunde, som taler for, at de skrevne vedtægter har været sjældne paa slettebygden i Malmøhus len, saaledes nødvendiggør vangelagene, at hver by ikke selv kan bestemme om markfredningen, men hvert aar maa man blive enige med de byer, hvis marker dette aar skal fredes sammen. Da grænsen for de egne, hvorfra ældre vedtægter findes, ganske nøje følger lensgrænserne og ikke de geografiske grænser mellem skovsbygd og slettebygd, maa aarsagen til den store forskel paa fremkomsten af ældre vedtægter i de to skaanske len skyldes de ydre vilkaar for bevaringen af vedtægterne. Flertallet af de vedtægter, vi nu kender, hidrører fra indlæg til tingbøgerne. Naar en vedtægt skulde stadfæstes eller fornyes, blev det krævet, at et eksemplar skulde indleveres til retten og opbevares i akterne. Vedtægterne blev altsaa kun sjældent indskrevet i selve dombogen, og under de svenske herredshøvdinge skete dette aldrig. Det er fra domsakterne, vi har kendskabet til de mange skrevne vedtægter. Fra Malmøhus lens herreder har jeg imidlertid end ikke fundet nogen meddelelse i tingbøgerne om, at en vedtægt har været forelagt retten. Med sikkerhed kan jeg sige dette for saa vidt angaar Oxie hd., hvor vi dog ellers har talrige vidnesbyrd om eksistensen af byvedtægter, men selv om det ikke har været muligt at foretage en systematisk gennemgang af alle de øvrige tingbøger i lenet, skulde det dog være højst besynderligt, om Oxie hd. var noget særtilfælde, og at spredte undersøgelser i et stort antal tingbøger fra de øvrige af lenets herreder ikke skulde have vist, at fremgangsmaaden var den samme som i Kristiansstads len, saafremt dette havde været tilfældet.

Jeg forestiller mig, at forskellen mellem de to len bestod i, at landsbyvedtægterne i Malmøhus len ikke som i Kristiansstads len blev forelagt retten, men derimod landshøvdingen. Nogen støtte herfor har man i kundgørelsen fra konungens befallningshavande i Malmøhus len 3.4. 1766, hvorefter byordninger skulde forelægges landskancelliet til stadfæstelse.[^160] Forordningen, der kun tilsigter at faa oprettet byordninger de steder, hvor der endnu ingen findes, er sandsynligvis i henseende til fremgangsmaaden kun i overensstemmelse med tidligere praksis. Om denne gaar tilbage helt til danskertiden, kan man ikke udtale sig om. De ældste vedtægter fra Kristiansstads len er alle indleverede til fornyelse en aarrække efter deres vedtagelse og er paa denne maade bevaret for eftertiden, idet det ældste tingbogsmateriale desværre er meget ringe i Skaane paa grund af de talrige krige, hvoraf især Karl den 11's »danskekrige« medførte, at de fleste retsarkiver blev brændt.

De svenske myndigheder, der fra sogneselvstyret var vant til at arbejde med stærke, lokale organisationer, var straks klar over, at de skaanske landsbyorganisationer kunde anvendes til dette formaal, og medens det danske landsbystyre kun i ringe grad har offentlige opgaver, anvendes de skaanske byorganisationer efter overgangen til Sverige i stadigt stigende grad til offentlige formaal. Det tidligste indgreb fra myndighedernes side i bystyrets forhold, som jeg har kunnet finde, er en skrivelse 1.5. 1673 fra landshøvdingen i Kristiansstads,[^161] hvori denne paataler det misbrug, som finder sted paa landet, hvor bønderne, naar turen kommer til dem til at være oldermænd, køber sig derfra med en tønde øl. Dette forbyder landshøvdingen nu paa det strengeste.

Myndighedernes interesse for byordningerne bevirkede, at man faktisk opfattede det som en pligt for bymændene at oprette en vedtægt, og V. Gønge herredsret resolverer i 1720 i anledning af en tvist imellem nogle bymænd om markfreden, at bymændene omgaaende og senest inden næste lagting skal have oprettet et grandebrev, hvorefter de kan rette sig i saadanne tvister.[^162] Det samme synspunkt ligger til grund for en sag efter 1742 fra Trelleborg, hvor kronelensmanden den 1.3. 1745 indklager bymændene, fordi der ikke findes en byordning i byen, saaledes at man ikke kan faa almuen i tale, naar noget skal meddeles. Herredsretten resolverer, at bymændene under 10 dalers vite skal oprette en byskraa.[^163] Paa den anden side siger et kongeligt brev til landshøvdingene fra 22.3. 1775 udtrykkeligt, at byordninger kun skal oprettes, for saa vidt det kan ske af indbyggernes frie vilje og uden nogen tvang.[^164]

Som nævnt indeholder den svenske lovgivning før 1742 ingen hjemmel for, at bystyret tillægges et vist selvstyre samt ret til at eksekvere de trufne bestemmelser ved udpantning. Det ret vidtstrakte selvstyre volder da ogsaa de svenske herredshøvdinge en del besvær i den første tid. Efterhaanden som de svenske herredshøvdinge faar gennemført svensk ret i Skaane, mærker man en stigende uvilje fra herredsretternes side imod bymændenes egenmægtige pantninger. Vi har ganske vist intet eksempel paa, at retten ligefrem har statueret, at der ikke tilkom bønderne nogen pantningsret, men man underkender med alle mulige andre begrundelser de foretagne pantninger. Hvis den pantedes skyld er aabenbar, dømmes bymændene alligevel til at tilbagelevere pantet, men den pantede faar dog en paamindelse om, at han skal holde byens ret, hvis han vil undgaa bøder, og ofte maa han betale sagsomkostningerne.[^165] Hvis det ulovlige hegn ikke har medført nogen skade i vangen, fritog man ikke i ældre tid den forsømmelige fra bøder til byen, men paa 1700-tallet erklærer herredsretten blankt alle pantninger p.gr.a. ulovlige hegn for ugyldige, hvis forseelsen ikke har medført nogen skade. Denne udvikling lagde naturligvis en dæmper paa bymændenes retsudøvelse, og paa 1700-tallet ser vi langt flere byanliggender behandlet ved herredsretten uden foregaaende behandling i bylaget.

Medens de skaanske vedtægter fra 1600- og 1700-tallet ligesom de danske i almindelighed indeholder en bestemmelse om, at bymændene maa udpante idømte bøder og ikke tiltales for vold eller hærværk af den grund, og saadanne bestemmelser ogsaa i almindelighed ved senere fornyelser har opnaaet de svenske herredshøvdinges godkendelse, bemærker herredshøvdingen i Gærds hd. i en paategning paa en indleveret byordning, at ingen maa understaa sig i at opbryde døre og pante med magt, idet han i saa fald vil blive tingført og alvorligt afstraffet.[^166] Det er maaske efterhaanden kommet til en aaben konflikt imellem bymændene og herredsretten, i hvert tilfælde ved vi fra en udtalelse i Harjager herreds tingbog 26.5. 1718 (§ 6), at generalguvernøren har udsendt en forordning om, at bymændene havde ret til indbyrdes pantning. Det har desværre ikke været muligt at finde denne forordning i generalguvernørens arkiv, og den ses ikke omtalt i Oxie herreds tingbøger indtil 1720.

Efter de nævnte overgangsvanskeligheder bliver bylagenes selvstyre anerkendt i fuld udstrækning ved herredstingene, og især i aarene omkring 1720 indleveres der en mængde byordninger til herredsretterne i Kristiansstads len, formentlig fordi landshøvdingen har taget initiativet hertil. Det maa anses for en absolut undtagelse, naar V. Gønge herredsting ved stadfæstelsen af en vedtægt for Ønneslad (19.2. 1720, nr. 170) tager det forbehold, at de i vedtægten fastsatte bøder kun maa frapantes forbryderen efter lovlig dom. Det er det eneste forbehold af denne art, jeg har truffet paa, og heller ikke de øvrige ordninger fra samme herred er forsynet med en saadan klausul.

Det er dog meget almindeligt, at herredsretten ved stadfæstelsen af byordninger udtrykkeligt bemærker, at landsbyens selvstyre ikke omfatter nogen sag, der hører under landsloven og de kongelige forordninger.[^167]

Landsbyvedtægterne med deres bestemmelser om bøder i form af videøl til byen vækker dog ogsaa myndighedernes betænkelighed, naar de fører til alt for megen drukkenskab. Paa 1720-tallet møder vi flere paabud fra herredsretterne om, at de udsatte bøder ikke maa anvendes til øldrikkeri og pantning paa øl, men bør tilfalde angiveren med en trediedel, sognets fattige med en trediedel og den sidste trediedel anvendes til brandredskaber. Herredsretten ses ogsaa i samme periode at have paalagt oldermanden pligt til overfor kronens befalingsmænd at redegøre for bødernes rigtige fordeling og anvendelse.[^168] I 1733 indgiver præsteskabet et andragende til landshøvdingen over Kristiansstads len om, at alle byordninger maa blive indkaldte, for at alle bestemmelser om, at bøder skal erlægges i øl, kan blive slettede. I denne anledning udsendte landshøvdingen til alle kronbefalingsmænd i lenet en ordre om, at alle byordninger skulde indsendes til herredstingene, samt skrivelser til alle herredshøvdinge om, at indleverede byordninger skulde gennemses, og alle bestemmelser om, at bøder skulde erlægges i øl, slettes og erstattes af bestemmelser om en pengebøde, der skulde samles af oldermanden i en kasse og anvendes til anskaffelse af brandredskaber eller andre nyttige ting.[^169] Selve bystyret har man derimod ikke fra gejstlig side ønsket afskaffet, og i 1748 udsender konsistorium i Lund en skrivelse til præsteskabet i Torna hd., hvori det hedder, at saasom de byordninger, som paa sine steder i stiftet er indrettede, i ikke ringe grad bidrager til en god disciplin og orden, anbefaler man, at der i saa vid udstrækning som muligt søges gennemført saadanne byordninger.[^170]

Efter udsendelsen af 1742-aars mønstervedtægt faar byordningerne ogsaa i Skaane et vældigt opsving. Ligesom i det øvrige Sverige udsender landshøvdingerne nemlig adskillige gange kundgørelser med opfordring til at vedtage byordninger, og som følge af disse kundgørelser indsendes de gamle vedtægter paany til herredsretterne, ligesom nye vedtægter forfattes, hvor dette er fornødent. Paa denne maade er det lykkedes at bevare saa mange af de skaanske vedtægter. I saa henseende kan henvises til Konungens befallningshavande i Kristiansstads lens kundgørelse af 16.1. 1778, der bevirker indsendelsen af mange vedtægter.

Efterhaanden bliver bystyret i Skaane et stadigt fastere led i den offentlige forvaltning, og 10.12. 1811 udsender konungens befallningshavande i Malmøhus len en almindelig kundgørelse om instruktion for oldermændene. Herefter skal oldermændene bl.a. medvirke ved mandtalskrivning og skatteligning, samt iøvrigt optræde som underøvrighedens repræsentant.

Om indholdet af de skaanske vedtægter henvises til de paagældende afsnit af den følgende fremstilling. Paa dette sted skal jeg kun erindre om, at der ikke er fundet en eneste skaansk landsbyvedtægt, som bærer præg af paavirkning fra købstadsgilder.

I løbet af 1700-tallet suppleres vedtægterne med de i højsvensk praksis saa almindelige tingsforbud med fastsættelse af vide, se eksempelvis Oxie hd. tb. 13.6. 1719 og 7.5. 1718 samt V. Gønge hd. tb. 17.2. 1720 nr. 121.

4. Tiden efter 1742

Aaret 1742 er et vendepunkt i de svenske bylags historie. Dette aar udarbejdedes nemlig af statsmagten en mønsterbyordning, der satte sit præg paa den kommende tids udvikling indenfor bylagene.

5.3. 1741 indgik bondestanden til kongelig majestæt med en besværing vedrørende forholdene i bylagene.[^171] Man anførte, at der i Skaane og andre steder siden gammel tid havde været en vis forfatning i byen med oldermand og bisiddere, hvis fornemste opgave havde været at have opsigt med markernes fredning samt dømme efter de i den fælles overenskomst fastsatte bestemmelser om bøder og eksekvere disse. Man henviser dernæst til, at disse byordninger adskillige steder er begyndt at forfalde, efter at 1734-aars almindelige lovbog er begyndt at blive efterlevet, idet bønderne ikke ønsker at underkaste sig byordningens ofte strenge bestemmelser, naar den almindelige landslov fastsætter mildere straf for det paagældende forhold. Følgen var, at bønderne heller ikke vilde underkaste sig oldermandens dom og eksekution, hvilket gjorde det umuligt for de lovlydige bønder tilstrækkeligt effektivt at skride ind overfor markfredskrænkelser og andet uvæsen. Bondestanden andrager derfor kongelig majestæt om, at de byordninger, der allerede er forfattede, saavel som de, der senere bliver forfattede, uanset i hvilken landsdel det sker, maa blive stadfæstede af vedkommende dommer og for fremtiden gælde som lov i bylaget.

Kongelig majestæt bifalder dette andragende ved resolution 1.9. 1741,[^172] og hermed har landsbyvedtægterne for første gang i svensk ret egentlig forfatningsmæssig hjemmel.

Efter at denne resolution er udgivet, udarbejdede rigets stænder en mønsterordning til brug for bylagene, og denne byordning bliver ved kongeligt brev 20.2. 1742 udsendt til alle landshøvdinge i forbindelse med en række andre foranstaltninger vedrørende landbruget.[^173] Mønsterforfatningen skal være forfattet af baron Carl Gustav von Roxendorff til Carlshof ved Linköping, og man kan derfor vente, at den især afspejler forholdene i Østergötland.[^174] Mønsterordningen bestaar af 37 artikler og bestemmer om selve byforfatningen, at der i hver by skal tilsættes en oldermand paa et eller flere aar, saaledes som bymændene nu bestemmer det ved en almindelig afstemning. Oldermanden kan sammenkalde bymændene ved at lade budkavlen gaa, ved blæsning i horn eller ved at røre trommen. Hvis bylaget er stort, skal oldermanden have 2 bisiddere, som kan afgøre alle tvistigheder og eksekvere bøderne. Iøvrigt indeholder byordningen bestemmelser om alle de forhold, der er af interesse for bylaget ikke alene om markfreden men tillige om vands afledning, veje og broer, skov og fiskevand og meget mere. Mønsterordningen er paa flere steder ret elastisk af hensyn til bymændenes selvbestemmelsesret, og den slutter med at opfordre bymændene til at tilføje bestemmelser, der kan være af særlig interesse for netop deres by. For at byordningen siden kan blive saa meget bedre og kraftigere efterlevet, skal hver by have frihed til at lade sin byordning oplæse og stadfæste ved herredsretten.

Som tidligere berørt blev byordningerne oftest vedtaget paa sognestævnerne, og vi har talrige vidnesbyrd om, at de nye byordninger blev indordnet under den bestaaende sogneorganisation. Da landshøvdingen over Uppsala len saaledes i 1775 skal indskærpe almuen nødvendigheden af at gennemføre byordninger, befaler han ved en almindelig kundgørelse, at der skal afholdes sognestævner i alle menigheder, hvor almuen i anledning af mønsterordningen af 1742 skal overveje og i venlig samdrægtighed enes om en lempelig byordning.[^175] De steder, hvor sogneorganisationen i forvejen er særlig stærk, formaar byordningerne derfor ikke at trænge igennem med deres særlige organisationsform, men byanliggenderne placeres som et særligt anliggende under sognestævnets myndighed. I Broddetorp i Vestergötland indskærpes det saaledes paa et sognestævne i 1762, at byordningen nøje skal efterleves, og at bymændene skal finde paa udveje til at holde tyr, orne og hingst. I Kinne Kleva, Vestergötland finder vi en fuldstændig sammenblanding af sognets og byens embedsmænd, idet det paa et sognestævne i 1778 for overtrædelse af et forbud mod tørring af tøj ved pejs eller skorsten fastsættes bøder til kirken, som grandefoged med seksmændene skal eksekvere. I Häggum, Vestergötland griber biskoppen ved visitationen ind overfor sognemændenes lidt for store iver efter at opfylde de mere behagelige sider af byloven. Han har nemlig faaet kundskab om, at sognemændene undertiden helligholder lørdagen og holder op med deres arbejde kl. 2 om eftermiddagen, hvorefter de blæser i horn, og de, som ikke da standser arbejdet, bliver pantede af de andre. Pantebøderne bruger de til drukkenskab og anden svir, hvorfor biskoppen paalægger sognepræsten paa et almindeligt sognestævne at udsætte bøder for saadanne misbrug.[^176]

Fra Torslunda i Bohus len kender vi fra sognestævneprotokollen fra 1783 en regelret forhandling om oprettelsen af en byordning. Det fremføres paa stævnet, at der har været megen ufred siden den tidligere antagne byordning er gaaet ud af brug, hvorfor man sætter den i kraft igen og vælger en oldermand. Fra flere referater af sognestævnerne i Torslunda 1743-90 kan det erfares, hvorledes den omtalte ældre byordning helt har været praktiseret paa sognestævnet. Saaledes opgøres overtrædelser paa stævnet, og vedtagelser vedr. markfred o.a. finder sted. Fra de ældste sognestævneprotokoller i dette sogn kan vi forøvrigt se, at sognestævnerne først sent er blevet indført i denne provins, men det har altsaa alligevel kunnet hævde sig overfor byorganisationen.[^177]

Der er i denne forbindelse grund til at fremhæve, at de svenske sogne, bortset fra de skaanske og enkelte andre slettelandskaber, ofte kun bestod af en enkelt by med nogle torper, hvilket naturligvis har lettet samarbejdet mellem sogn og by.

Ligesom i Skaane udfolder ogsaa i det øvrige Sverige myndighederne store anstrengelser efter 1742 for at faa gennemført byordninger overalt. Det er dog ikke alle steder, det gaar lige let. Adskillige steder fandtes der fra gammel tid nogle saakaldte brofogeder, der bl.a. havde til opgave at have opsigt med hegnene. Efter mønsterordningens udsendelse resolverer kongelig majestæt den 10.9. 1743 paa almuens begæring, at disse brofogeder skal afskaffes, og at oldermændene skal have opsyn med hegnene.[^178] I dombogen for Ydre hd. finder vi imidlertid for 1745 en bemærkning om, at brofogeder der paa egnen er uundværlige, og at byordningerne ikke kan iværksættes, hvorfor man forordner en ny brofoged i stedet for den gamle, der er afgaaet.[^179]

Den 8.8. 1758 opnaar almuen i Gestrikeland, Helsingeland og Ångermanland i Väster Norrlands len kongelig stadfæstelse paa en byordning, som de har vedtaget, og som er en variant af mønsterbyordningen fra 1742, men bortset herfra kender jeg intet til byordninger, der har faaet kongelig stadfæstelse. Den 22.3. 1775 udsender kongelig majestæt et brev til alle landshøvdinge, hvori det paalægges dem at søge byordninger vedtaget alle steder, og som følge heraf udstedes i den følgende tid en række almindelige kundgørelser af landshøvdingerne.

Det var i princippet en frivillig sag, om bymændene vilde vedtage en byordning, og dette understreges stærkt i det nævnte kongelige brev, der udtrykkeligt anfører, at paabudet kun skal gælde »så wida med Indwånarnes fria wilja utan alt slags twång kan i wärket ställas . . .« Dette frivillighedsprincip blev dog hist og her praktiseret i betydelig indskrænket form, saaledes bl.a. i Trelleborg, hvor, som ovenfor omtalt,[^180] bymændene under bødeansvar blev tilpligtet at vedtage en byordning.

I sidste halvdel af 1700-tallet nedskrives der overalt i Sverige byordninger. Ved en række byundersøgelser, som Nordiska Museet har foretaget i slutningen af 1920-tallet, er der fremdraget et meget stort materiale i saa henseende.[^181] De allerfleste er varianter af mønsterordningen eller endog identiske med denne, men i adskillige findes et stærkt lokalt islæt samt reminiscenser fra tidligere ordninger eller vedtagelser. Et fremragende billede af denne senere byorganisation fremtræder i nogle byarkiver fra Mörby og Viby i Østergötland, der er udgivet af Sigurd Erixon.[^182] Fra Mörby kendes byordningen fra 1763 samt en protokol over bystævnerne fra 1801 til 1835. Fra Viby kendes en bystævneprotokol paa 160 tæt beskrevne foliosider fra 1771 til 1825.

Helt op til den nyeste tid bevarer byordningerne en stor betydning i svensk almueliv. Dette hænger naturligvis bl.a. sammen med, at udskiftningen af jordfællesskabet først paabegyndtes paa et meget sent tidspunkt i Sverige og adskillige steder først var gennemført i sidste halvdel af 1800-tallet, men selv efter udskiftningen vedtages der mange steder byordninger. I en almindelig kundgørelse af 20.11. 1820 henleder landshøvdingen over Uppsala len opmærksomheden paa, at der adskillige steder i lenet mangler tidssvarende byordninger, og at de, som findes, ikke efterleves tilbørligt. Han bebuder derfor udarbejdelsen af en ny mønsterordning. Tilsyneladende faar denne landshøvding et godt resultat af sine anstrengelser, thi i en kundgørelse af 21.2. 1821 kan han meddele, at de fleste sogne allerede har antaget eller i hvert tilfælde staar i begreb med at antage den ny byordning, der forøvrigt var et værk paa 39 tæt trykte sider.[^183]

Saa sent som i 1918 fastsattes der ved statens foranstaltning en ny byordning,[^184] og i Lapplands byer vedtages der stadigvæk byordninger, som stadfæstes af konungens befallningshavande eller af tingsretten.[^185]

Særpræget for udviklingen af byordningerne i Sverige har siden 1742 været den kendsgerning, at myndighederne i højere grad end i noget andet land har anvendt sig af disse ordninger som et led i den offentlige administration og derfor været særlig interesseret i at fremskynde vedtagelsen og overholdelsen af disse ordninger.