Kapitel VIII – Jordskiftets former och utveckling

Kort kärna

Kapitlet undersöker hur den danska bymarkens jord fördelades mellan gårdarna från förhistorisk tid till 1700-talet. Poul Meyer ifrågasätter den traditionella uppfattningen att byn från början var en systematiskt skiftad Gewanndorf med smala rektangulära tegar i åkerskiften (åsar). Genom analys av medeltidskällor, markböcker från 1680-talet och arkeologiska fynd visar han att den äldsta jordbesittningen var individuell och privat, att bolen (gårdsenheterna) hade sin jord i sammanhängande områden, och att de systematiska skifteformerna -- bolskifte, solskifte och lottskifte -- uppstod först under medeltiden, framför allt på initiativ av jordägarna för att skapa rättvis fördelning av skatte- och jordlegebördan.

Historiskt sammanhang

Frågan om hur den danska bymarken ursprungligen var indelad och fördelad mellan gårdarna har sedan 1800-talet varit en av den nordiska agrarhistoriens mest debatterade problem. Forskningen har byggt på tre huvudsakliga källgrupper: (1) de romerska författarnas (Caesar och Tacitus) berättelser om germanernas jordförhållanden, (2) de medeltida landskapslagarna (SKL, EsjL, JL) och samtida dokument, samt (3) markböcker och kartor från 1600- och 1700-talet. Sedan 1918 dominerade Henrik Larsens teori om att byarna från början haft systematiska åkerskiften, men nyare kulturgeografisk och arkeologisk forskning -- särskilt av Wührer, Nordholm och Sven Dahl -- har utmanat denna bild. Poul Meyers kapitel utgör ett försök att med samtliga tillgängliga källor rekonstruera jordskiftets utveckling från den första bosättningen till den systematiska omfördelning som föregick utskiftningen i slutet av 1700-talet.

Sammanfattning av texten

VIII.I Översikt över äldre teorier

Kapitlet inleds med en terminologisk diskussion: termen landskifte (jordskifte) har etablerats av Svend Aakjær som samlingsbegrepp för alla former av jordfördelning, medan lodskifte (lottskifte) betecknar den specifika formen med smala rektangulära tegar.

Därefter refereras de viktigaste teorierna om jordskiftets ursprung. Caesar (ca 50 f.Kr.) berättar att germanska stammar saknade privat jordägande och att hövdingarna årligen fördelade marken. Tacitus (ca 98 e.Kr.) beskriver en mer utvecklad situation där bysamhället fördelade åkerjorden efter värdighet. Tolkningarna skiljer sig åt: somliga ser ett ursprungligt årsskifte (årlig omväxling av tegar), medan Schröder tolkar texten som bevis för växeldrift (regelbundet trädesbruk). La Cour menar att det var ätter, inte enskilda män, som odlade gemensamt.

P. Lauridsen (1896) hävdade att jordskiftet uppstått genom delning av ursprungliga enskilda gårdar. August Meitzen antog att byn från första början var en Gewanndorf med systematisk åsindelning. Henrik Larsen (1918) vidareutvecklade Meitzens teori för Danmark och antog att det oregelmässiga jordskiftet var äldst, att bolskiftet införts omkring år 1000 för ledungsplikten, och att solskiftet var yngst.

Wührer bröt radikalt med denna tradition och visade att uppodlingen historiskt skett styckevis genom inhägnader på utmarken, inte genom systematisk indelning i åkerskiften. Poul Johs. Jørgensen betonade att jordskiftet kunde ha flera olika ursprung, inklusive det "falska jordfälleskapet" som uppstått genom arvedelning av enskilda gårdar.

VIII.II Medeltidens agrarförfattning

Meyer analyserar ingående vad landskapslagarna faktiskt berättar om jordskiftet. Han finner inget stöd i vare sig de danska eller svenska lagarna för ett ursprungligt årsskifte av åkerjord; de enda beläggen för årsskifte gäller ängsmark.

Lagarna visar att bolen hade sin jord i bestämda, avgränsade områden av bymarken. SKL och EsjL reglerar repning av enskilda bol, medan Anders Sunesens latinska parafraser (AS 26) beskriver ett mer systematiskt bolskifte. JL 1:55 introducerar solskiftet som en radikal nyordning: all hävd i bymarken ska uppges, tofterna repas först och sedan hela fältet.

Avgörande är Meyers iakttagelse att varken SKL, EsjL eller AS nämner åkerskiften (åsar) som ett grundläggande element. Först i JL antyds en indelning i åsar genom termerna deld och ophov. Meyer tolkar JL 1:52 som att åldingarna skulle svärja gränsskillnad mellan existerande åkerskiften och därtill indela den övriga marken i nya åkerskiften -- en indelning som alltså inte tidigare existerade.

Genom analys av medeltida skötebrev och överlåtelsehandlingar -- bland annat Sorø gaveboks beskrivningar av gårdar i Suserup (1200-talet), riddar Ove Thysæks skötebrev 1266 och en skaansk gårdsbeskrivning ca 1325--1334 -- visar Meyer att medeltidens tegar var individualiserade, namngivna och betydligt större än de hundratals smala namnlösa tegremsor som uppträder i 1600-talets markböcker.

Tingsbeviset 1487 från Rødding hd. om gårdar i Balling är särskilt upplysande: det uppger "kända tegar" som individuella besittningar, inte resultat av systematisk repning. En jämförelse med markboken 1683 visar att tegfördelningen förändrats avsevärt under de mellanliggande 200 åren.

VIII.III Jordskiftets huvudformer efter ca 1600

Meyer beskriver de jordskifteformer som möter i 1600- och 1700-talets källor:

Årsskifte förekommer som historisk företeelse nästan uteslutande för ängsjord, inte åkerjord. Beläggen från Finland (Österbotten, Malaxbygden) och Danmark-Skåne bekräftar att fällesskörd med hödelning är den äldsta formen.

Bolskifte innebär att varje ås delas i lika stora delar efter antalet bol, och bolmännens andelar är desamma i alla åkerskiften, medan bolens inbördes ordning varierar. Bolskiftade byar finns främst på Själland, Falster, i trakten kring Århus och i Sönderjylland och Sydskåne.

Solskifte innebär att gårdarnas ordningsföljd i alla åsar är densamma -- bestämd av tofternas läge från öst till väst. Solskiftet förekommer över hela landet och de yngsta repningarna har i allmänhet skett efter solskifteprinciper.

Systematiskt repade lottskiften har samma struktur som bol- och solskiften (vångar, åsar, rektangulära tegar) men utan påvisbart system i tegarnas ordningsföljd. Dessa är vanligast på Lolland, Fyn och i Skåne.

Jordskiften utan åsindelning -- Sven Dahls "spontana lottskifte" i Skåne visar oregelmässiga tegar utan åsstruktur. Nordholms "blockskifte" med större sammanhängande jordområden representerar ett ännu äldre stadium. Broderup i Oxie härad analyseras som ett särfall där byn aldrig repats.

VIII.IV Delningsgrundlaget

Bolet var det äldsta bymålet och jordmåttet. Svend Aakjærs undersökningar visar tre bolgrupper: gamlebol (1 mark land, 48 tunnland), havnebol (2 mark land, 96 tunnland) och fullbol (3 mark land, 144 tunnland). Bolet omtalas redan i Knut den Heliges gåvobrev 1085. Under Valdemarstiden hade bolet förlorat sin betydelse som jordvärderingsenhet men behöll sin funktion som bymål vid repning. Bolet delades i underenheter: treding, fjerding, niding, otting och tolvning.

VIII.V Sammanfattning och slutsats

Meyer presenterar sin egen syntes av jordskiftets utveckling:

Äldsta stadiet: Vid den slutgiltiga bosättningen hade varje hushåll (bol) sin jord samlad. Åkerjorden var individuell och privat. Arkeologiska fynd (förhistoriska åkrar) bekräftar att det inte fanns något årsskifte eller gemensamt planmässigt åkerskifte.
Utvidgning: Bolen odlade upp utmarken var för sig. Likarätt i nyuppodling utvecklades successivt.
Arvsdelning: Med arvsrättens erkännande delades bolens jordområden, men bolets grundstruktur bestod.
Systematiska repningar: Initierade av adeln och stormännen för att åstadkomma rättvis fördelning av skatte- och jordlegebördan. Bolskiftet var den konservativa lösningen (bevarade delvis de ursprungliga bolområdena), solskiftet den radikala (all hävd uppgavs).
Åkerskiftena (åsarna) har dubbelt ursprung: delvis gamla odlingsområden som bevarats vid repningen, delvis nybildningar skapade vid de systematiska repningarna.

Meyers huvudslutsats: den äldsta jordbesittningen var privat och individuell, inte kollektiv. Utvecklingen gick från individuell hävd till kollektiv andelsrätt bestämd av gårdens bymål -- en utveckling som först möjliggjordes av arrendeförhållandets utbredning.

Nyckelbegrepp

Landskifte / jordskifte (landskifte) -- Samlingsbegrepp för alla former av bymarkens jordfördelning
Lodskifte / lottskifte (lodskifte) -- Jordskifte med smala rektangulära tegar
Tegskifte (tegskifte) -- Svenskt begrepp för lottskifte med rektangulära tegar
Bol (bol) -- Gårdsenhet; äldsta jordmått och bymål
Bolskifte (bolskifte) -- Jordskifte där varje ås delas lika mellan bolen
Solskifte (solskifte) -- Jordskifte med samma tegordning i alla åsar, bestämd av tofternas läge
Fornskifte (fornskifte) -- Äldre jordskifte utan påvisbart system i tegordningen
Årsskifte (aarsskifte) -- Årlig omfördelning av tegar (främst ängsmark)
Repning / rebning (rebning) -- Uppmätning och omfördelning av jord med rep
Ås / åkerskifte (aas) -- Sammanhängande tegblock i bymarken (Gewanne)
Markbok (markbog) -- Jordbeskrivning från Christian V:s matrikelverk (1680-talet)
Stuf (stuf) -- Jord enskilt uppodlad, undantagen från repning
Särkøb (særkøb) -- Jord enskilt köpt, undantagen från repning
Ornum (ornum) -- Enskild jord utanför det gemensamma skiftet
Ophov (ophov) -- Den första tegen i en ås (huvudtegen)
Udfald (udfald) -- Den sista tegen i en ås

Geografiska namn

Skaane / Skåne -- Danskt landskap, nu i Sverige
Jylland -- Jylland, Danmarks fastland
Sjælland -- Själland, Danmarks största ö
Lolland -- Ö söder om Själland
Falster -- Ö söder om Själland
Fyn -- Fyn (Fyen), ö mellan Själland och Jylland
Sønderjylland -- Sydligaste Jylland (Sönderjylland)
Vindeby -- By på Lolland, analyserad av Henrik Larsen
Balling -- Socken i Salling, Jylland (Nørre och Søndre Balling)
Suserup -- By i Lynge socken, Själland
Store Valby -- By på Själland
Døjringe -- By i Alsted härad, Själland
Broderup (Bröddarp) -- By i Oxie härad, Skåne
Froruprod -- By i Tyrstrup härad, Sönderjylland
Vartofta -- Härad i Västergötland
Grynderup -- By i Sæby socken, Salling
Svendsholm -- By nämnd i skötebrev 1266
Langaa -- By i Gudme härad
Prästberga -- By i Lomma socken, Skåne
Saksild -- By, känd från repningslista
Österbotten -- Landskap i Finland
Malaxbygden -- Bygd i Finland

Begreppslistan

Danskt begrepp	Svensk översättning	Förklaring
aarsskifte	årsskifte	Årlig omfördelning av tegar eller ängslotter
aas (pl. aase)	ås (åkerskifte)	Sammanhängande block av parallella tegar
ager	åker, teg	Enskild jordremsa i bymarken
agerskifte	åkerskifte	Grupp av parallella tegar (ås)
blokskifte	blockskifte	Jordfördelning i större sammanhängande block
bol	bol	Gårdsenhet; äldsta jordmått
bolskifte	bolskifte	Skifteform baserad på bol-indelning
bymaal	bymål	Gårdens andel i byns gemensamma tillgångar
deld	del; teg	Teg eller åkerskifte (olika betydelser)
fjerding	fjärding	Fjärdedel av ett bol
fornskifte	fornskifte	Oregelmässigt jordskifte, anses äldre än solskifte
fællesskab	fälleskap	Gemensamt bruk eller ägande
Gewanndorf	tegskiftesby	By med systematisk indelning i åkerskiften
gulz wirthning	guldvärdering	Jordvärdering i guldmark
hammarskifte	hammarskifte	Oklart begrepp i svenska landskapslagar
hartkorn	hartkorn	Skatteenhet baserad på jordens avkastning
landskifte	jordskifte	Samlingsbegrepp för all jordfördelning
lodskifte	lottskifte	Skifteform med smala rektangulära tegar
løkke	inhägnad	Inhägnad jordlott på utmarken
markbog	markbok	Jordbeskrivning från matrikelverket
niding	niding	Niondel av ett bol
ophov	uphov	Första tegen i en ås
ornum	ornum	Enskild jord utanför gemensamt skifte
otting	otting	Åttondel av ett bol
rebning	repning	Uppmätning och omfördelning med rep
solskifte	solskifte	Skifteform med fast tegordning efter solens gång
spontant lodskifte	spontant lottskifte	Oregelmässigt tegskifte utan åsstruktur
stuf	stuf	Enskilt uppodlad jord
særkøb	särkøb	Enskilt köpt jord
teg	teg	Rektangulär jordremsa
terra in censu	skyldjord	Skattevärdering av jord
toft	toft	Inhägnad mark vid gården
tolfning	tolvning	Tolftedel av ett bol
treding	treding	Tredjedel av ett bol
udfald	utfall	Sista tegen i en ås
vang	vång	Avgränsat odlingsområde i bymarken
vekseldrift	växeldrift	Omväxlande bruk av åkermark och träda

Åttonde kapitlet. Jordskiftets former och utveckling

Inledning

Under den sammanfattande karaktäristiken av jordfälleskapet, som försökts ovan på sidan 21, har inte medtagits den egenartade uppdelningen av de enskilda gårdarnas jordar på ett stort antal smala tegar, som genast faller i ögonen som ett avgörande drag vid betraktandet av de äldsta kartorna över danska byar. I sig själv är denna uppdelning inte heller uttryck för något fälleskap, inte minst då de enskilda tegarna i princip var underkastade gårdbrukarnas enskilda bruk och jordägarens enskilda äganderätt, men ändå är denna uppdelning intimt förbunden med jordfälleskapets huvudproblem och är i viss utsträckning direkt orsak till att dessa uppstår.

Besynnerligt nog har man först i nyaste tid försökt skapa en gemensam beteckning för denna karaktäristiska jordfördelning, vars grundelement är den långa, smala åkerremsan. Som ett samlingsuttryck för alla de av honom undersökta formerna av jordens fördelning använder Henrik Larsen uttrycket agerskifte (tegskifte), men Svend Aakjær har ersatt detta med landskifte (jordskifte),[^1] och detta uttryck tycks ha vunnit insteg i nyare litteratur.[^2] Då man ju gärna borde nå fram till ett fast och allmänt erkänt språkbruk, använder även jag ordet landskifte (jordskifte) i denna framställning, dock utan synnerlig entusiasm, men det torde säkert vara praktiskt, i överensstämmelse med Sven Dahl,[^3] att utvidga begreppet till att omfatta varje "system för ägofigurernas utseende och läge i förhållande till varandra", och alltså under beteckningen jordskifte också medta de jordfördelningar, som inte är resultatet av ett egentligt skifte, det vill säga en fördelning av all byns jord på de enskilda gårdarna efter bestämda principer. Om inte ett sådant språkbruk tillämpas, måste man använda termen "oskiftad jord" i sådana fall, där en föreliggande karta eller en mätbok uppvisar en kartbild som kanske inte avviker starkt från bilden av en systematiskt skiftad byjord, men som ändå måste antas vara resultatet av en organisk utveckling. Det kommer för övrigt ofta att vara svårt att avgöra när ett egentligt skifte har ägt rum och när jordfördelningen bara har uppstått genom successiva delningar eller partiella repningar (rebninger, uppmätning och omfördelning av jord med rep).

För den särskilda form av jordskifte som består i jordens uppdelning i ett stort antal smala rektangulära jordlotter har man i svenskt språkbruk det förträffliga uttrycket tegskifte, vars stamord teg alltså anger själva den rektangulära jordremsan.[^4] En direkt översättning av detta uttryck till agerskifte är inte praktiskt, då ager på danska har en vidare betydning än det svenska "teg", och en överföring av själva det oöversatta uttrycket till danskt språkbruk vore inte rimlig, då "teg" inte har någon hävd i det danska språket. Emellertid finns det gott behov av ett danskt uttryck för det svenska tegskiftet, och författaren använder därför ordet lodskifte (lottskifte). Detta ord används i de danska källorna dels som synonym för rebdragen (repdraget, det vill säga repat), dels som beteckning för den enskilde bymannens rätta andel i skiftet av en ås.[^5] För de enskilda skifteformerna kommer särskilda beteckningar att föreslås i det följande.

Om jordskiftets uppkomst har vi bara de utsagor som härleds ur Caesar och Tacitus berättelser om germanska stammars agrarförfattning, men dessa utsagor har å andra sidan också vänts och vridits i det oändliga och gett upphov till en rikhaltig litteratur. Det danska jordskiftet känner vi inte mycket till förrän vi möter det i den senare medeltidens källor, främst i landskapslagarna, och först under loppet av 1500-talet blir källorna så rikhaltiga att vi kan bilda oss en uppfattning om den tidens jordskifte. Ett fast hållpunkt får vi dock först när omsorgsfullt uppmätta bymarker och enskilda tegstycken föreligger, nämligen under Christian V:s framstående matrikelverk, vars ca 1 500 markböcker (markbøger, jordbeskrivningar) innehåller en uppmätning av varje enskild teglott i hela kungariket. Därtill kommer de långt senare kartläggningarna, varav huvuddelen dock först härrör från utskiftningen i slutet av 1700-talet.

Som följd av det äldre källmaterialets sparsamhet har forskningen hittills gått baklänges med utgångspunkt i markböckerna och kartorna. Under de senaste åren har dock upptäckten och undersökningen av sammanlagt uppemot 100 oldtidsagre (förhistoriska åkrar) som visar oss gränserna för sammanliggande teglotter åtminstone från den förromerska järnåldern gett studiet av den äldsta agrarförfattningen ett mer realistiskt prägel. Under arbetet med de yngre källorna kommer det därefter att vara nödvändigt att ta de kulturgeografiska erfarenheterna i bruk vid försöket att avtäcka jordskiftets sannolika utveckling.

Studiet av jordskiftets problem grundlades här i landet av O. Chr. Olufsen, som 1821 offentliggjorde en avhandling till upplysning av Danmarks inre författning i äldre tider,[^6] men den nyare litteraturen bygger på P. Lauridsens undersökningar från 1896[^7] och särskilt på Henrik Larsens banbrytande arbete från 1918.[^8] Av den nyaste litteraturen bör framhållas Svend Aakjærs olika undersökningar, vars huvudbeståndsdel utgörs av de ingående studierna av de äldsta agrara enheterna bol, plovland och skyldjord,[^9] samt Ole Widdings undersökningar av jordskiftet i en enskild trakt på grundval av markböcker och kartor.[^10]

De i inledningen (s. 12) nämnda svenska och finska undersökningarna av kulturgeografisk och etnografisk karaktär har tillfört studiet av jordskiftet nya impulser och arbetsmetoder, men hittills har dessa bara använts av Karl Wührer[^11] för att belysa jordskiftets uppkomst och utvecklingsformer.

Under utarbetandet av den följande framställningen har jag sökt så skarpt som möjligt skilja mellan vad källmaterialet faktiskt upplyser och vad man kan -- eller tror sig kunna -- sluta sig till. Efter att ha refererat de viktigaste uppfattningarna om jordskiftets uppkomst och utveckling (I), kommer jag därför att försöka klarlägga vad landskapslagarna och de övriga medeltidskällorna upplyser om jordskiftet och agrarförfattningen (II), för att därefter hoppa fram till en skildring av de jordskifteformer vi känner från den nyare tidens uppmätningar och kartor (III) samt grundlaget för jordfördelningen (IV). På den sålunda tillvägabragda grunden kommer jag därefter att försöka ge en sammanfattande framställning av jordskiftets uppkomst och utvecklingshistoria (V).

I. Översikt över äldre teorier

Direkta utsagor om jordskiftets ursprungliga karaktär har vi bara i Caesar och Tacitus berättelser. Gaius Julius Caesars Commentarii de bello Gallico skrevs förmodligen åren 50--52 f.Kr. och dess berättelse om germanernas jordförhållanden härrör från de germanska stammarna vid Rhen. I samband med problemen rörande de germanska stammarnas slutgiltiga bosättning har vi ovan på sidan 19 refererat det mest betydelsefulla uttalandet,[^12] men det torde vara riktigast att på denna plats i framställningen behandla de två romerska författarnas berättelser i sammanhang. Caesar berättar att ingen enskild man äger en viss åkerjord eller ett särskilt stycke mark, utan hövdingarna fördelar varje år jorden mellan de enskilda ätterna (gentibus cognationibusque), och de är tvungna att året efter flytta till en ny plats (atque anno post alio transire cogunt). Då man måste utgå från att stammarna längs Rhen först fick slutgiltig bosättning under det första århundradet efter Kristi födelse,[^13] har det förmodligen varit vandrande stammar som Caesar omtalar i sin berättelse, som alltså inget direkt säger oss om förhållandena efter den slutgiltiga bosättningen. Om vi ska tro berättelsen efter dess ordalydelse har den intagna jorden på den tid då stammarna ännu var på vandring tillhört hela stammen och blivit tilldelad de enskilda ätterna -- alltså inte enskilda män -- till bruk. I och för sig har det ju då inte funnits något hinder för att den jord som tilldelades den enskilda ätten i sin tur fördelades på dess familjer eller hushåll, men det antas ofta att ätten har odlat jorden gemensamt.[^14] Hur mycket vikt man nu än vill lägga vid dessa uttalanden torde meddelandet om att stammen flyttade till en ny plats varje år nog bero på ett missförstånd och kan i varje fall inte ha allmän giltighet.[^15]

Långt viktigare än Caesars berättelse är emellertid de uttalanden som Publius Cornelius Tacitus framför i sitt verk: De origine, situ, moribus ac populis Germanorum (kallat Germania), skrivet någon gång under tiden 55--120 efter Kristi födelse. Under de ca 150 år som skiljer Caesars berättelse från Tacitus har det förmodligen skett stora förändringar, och det är sannolikt att Tacitus skildrar tillståndet efter att den slutgiltiga bosättningen ägt rum. Tacitus upplyser i Germania kap. 26 att bysamhället som helhet beslagtager åkerjorden i en utsträckning som motsvarar bymännens (cultores) antal, och jorden fördelas därefter bland dessa efter värdighet (secundum dignationem). Fördelningen faller emellertid lätt på grund av fältens utsträckning. Den odlade jorden skiftas årligen, och det blir ändå jord över (arva per annos mutant et superest ager), ty de tillämpar inte någon intensiv odling med plantering av fruktträd, bevattning av trädgårdar osv., utan av jorden fordrar de bara säd (sola terrae seges imperatur).

Några författare uppfattar uttalandet om det årliga skiftet av den odlade jorden som ett vittnesbörd om att de enskilda tegarna varje år bytte brukare, så att den enskilde bymannen i tur och ordning fick tillfälle att ett år i taget odla vart och ett av de till bymarken hörande tegarna, alltså den jordfördelning som fått namnet årsskifte (aarsskifte).[^16] Häremot har R. Schröder[^17] anmärkt att fälleskapet med avseende på jorden måste ha tillhört en tid då germanerna inte hade fasta byar, då all jord tillhörde stammen men tilldelades släkterna genom en periodvis fördelning. Med utskiljandet av en fast bymark menar Schröder däremot att detta fälleskap upphörde. Bara när ny jord skulle upptas var det bylagets sak att utpeka vad som skulle intas, och denna jord indelades då i åsar (aase, sammanhängande åkerskiften), Gewänne, oftast i form av parallelogrammer, som i sin tur delades efter antalet berättigade. Varje berättigad fick sin andel i varje ås och i samma ordningsföljd, som fastställdes genom lottdragning efter den berättigades stånd (secundum dignationem). Uppdelningen av den nya åkerjorden skedde i omedelbar anslutning till dess intagande från vildmarken (quos mox inter se pertiuntur) och uppenbarligen med giltighet för hela den period den ifrågavarande åkerjorden skulle bära säd. Härefter består det årliga skiftet alltså inte i ett omväxlande av de odlade tegarna utan i en växeldrift (vekseldrift), under vilken de tegar som upptagits till odling omväxlande låg i träda och bar säd. Schröders förståelse av Tacitus berättelse förklarar också bäst varför det till "arva per annos mutant" tillfogas "superest ager". I sin återgivning av den ifrågavarande berättelsen översätter Vilh. la Cour den förstnämnda satsen med "växeldrift". Enligt denna uppfattning av Tacitus kan vi alltså sammanfatta det behandlade odlings- och jordsystemet sålunda: bylaget intar gemensamt jord på utmarken och fördelar den intagna jorden mellan bymännen. Den intagna jorden odlas i växeldrift så att en del årligen ligger i träda, men ändå måste man efter en tids förlopp låta den intagna jorden falla tillbaka till vildmarken och uppta ny jord. Kvar står dock en oklarhet med avseende på frågan om huruvida man både har tillämpat en årlig växeldrift och ändå regelmässigt har måst flytta odlingen till en ny plats på utmarken. Under alla omständigheter tycks de flesta författare vara eniga om att jorden intogs av bylaget gemensamt och fördelades mellan bymännen till enskilt bruk. Sambruket är alltså ett överståndet stadium. La Cour menar dock att de cultores till vilka åkerjorden utdelas inte är enskilda män utan ätter och storfamiljer, som odlade jorden gemensamt, och ända till vikingatiden menar han att man i Danmark inte kommit längre i utvecklingen.

En grupp av författare lägger huvudvikten vid ett ursprungligt sambruk mellan ättens medlemmar och menar att jordskiftet uppstått därigenom att jorden delats mellan sambrukarna antingen genom skifte i levande livet eller genom arvskifte, allt efter som det erkändes att rätten till jord kunde gå i arv. P. Lauridsen har för Danmarks vidkommande hävdat att jordskiftet i dess yngre former i allmänhet skulle ha uppstått genom delning av de ursprungliga enskilda gårdarna. Då man måste anta att det enskilda bostället bebotts av en hel familj finns det inte någon större skillnad mellan Lauridsens uppfattning och den ovan refererade. För Norges vidkommande hävdas det från flera håll att det senare jordskiftet uppstått genom delning av ättens ursprungliga fällesjordar.[^18]

Då de flesta teorier arbetar med moment som samlats från ett tidsrum av omkring tusen år är det svårt att göra en utvecklingsmässig jämförelse av de olika uppfattningarna, eftersom man bara sällan kan bli klar över vilket stadium av den fasta bosättningen som utgör utgångspunkten för den ifrågavarande teorin. Detta gäller även den grupp av författare vars uppfattning bestäms av de huvudresultat som framgår av August Meitzens stora verk om germanernas vandringar, bosättning och agrarrätt.[^19]

Meitzen utgår från att byn redan från första början fått sin slutgiltiga gestalt som en lottskiftad bymark, indelad i vångar och åkerskiften (Gewanndorf), och han stöder sig för Nordens vidkommande på Olufsens undersökningar, som likaså utgick från att kartorna från sista hälften av 1700-talet visade oss jordskiftet i dess ursprungliga form. För de tyska ländernas vidkommande bygger Meitzen likaså på kartorna, av vilka bara mycket få är äldre än sista hälften av 1700-talet, många till och med yngre. Då Meitzen vidare haft en viss kännedom om de nordskandinaviska jordskiftena och där funnit skiften som helt saknar indelningen i åsar men som visar att grundstyckena legat blandade utan påvisbar ordning, antar han att orsaken härtill är att bosättningen i Nordskandinaviens ödemarker ägt rum genom röjningar i det orörda skogslandet under helt andra former än i de västgermanska folkländerna, där den fasta bosättningen utgick från en fördelning av den till uppodling lämpade marken.[^20] Ett liknande oregelmässigt jordskifte utan åkerskiften har Meitzen funnit i Vartofta i Västergötland, men orsaken härtill menar han sig finna i det förhållandet att byn blivit till under jordägarens inflytande.[^21]

Meitzens huvuduppfattning ligger till grund för Henrik Larsens teori om det danska jordskiftets utveckling, som sedan varit allmänt antagen i dansk litteratur. Henrik Larsen[^22] antar att byn från första början bestått av två delar, nämligen toften (toften, inhägnad mark vid gården) och utmarken (vllænde, ollandæ). Tofterna var enskild jord och låg vid gårdarna. De var den först uppodlade delen av marken. Utmarken var under fälleskap och blev ursprungligen periodiskt omfördelad mellan bylagets medlemmar, men denna cirkulation avlöstes av en fast åkerfördelning, varvid var och en av fastigheterna fick sig tilldelade sammanliggande tegar i varje åkerskifte. Detta jordskifte möter vi ännu i åtskilliga danska byar. Larsen har ingående analyserat ett sådant jordskifte i Vindeby på Lolland; dess kartbild är exakt som de regelmässiga jordskiftena, alltså en indelning av vångarna i åkerskiften och en indelning av åkerskiftena i långa, smala rektangulära tegar. Larsen kallar detta jordskifte för det oregelmässiga landskiftet; andra författare har föreslagit att kalla det fornskifte (fornskifte), dock utifrån olika förutsättningar.[^23] Enligt Larsens uppfattning infördes omkring år 1000 en ny åkerfördelning med hänsyn till ledungsplikten. Byarna indelades i lika stora lag, i bol (bol, gårdsenheter). Varje åkerskifte delades därefter mellan bolen i lika breda stycken, och tegarnas fördelning mellan gårdarna var alltid densamma, medan bolens inbördes belägenhet var skiftande. Larsen menar att solskiftet (solskiftet), som införs i Jylland genom JL, var en yngre skifteform som på många ställen avlöste det äldre bolskiftet. Larsen är dock klar över att många av våra byar bildats efter hand genom delningar, och han påvisar på flera ställen att större tegar splittrats upp mellan flera brukare, som förmodligen ursprungligen suttit på samma gård.

I de svenska landskapslagarna förekommer uttrycket "i hambre och forni skipt" som beteckning för tillståndet före solskiftets införande, och dessa uttryck har varit föremål för talrika gissningar och tolkningar. Några menar att fornskiftet och "i hambre" är uttryck för samma tillstånd och att de båda betecknar årsskiftet med den periodiska omväxlingen av tegarna mellan bymännen.[^24] Andra menar att uttrycket tvärtom hänvisar till ett tillstånd där varje byman hade full äganderätt över sina tegar och där dessa var oregelmässigt fördelade utan påvisbart system ut över bymarken, och att det inte fanns någon möjlighet att tvinga den enskilde brukaren från sin hävd.[^25] Den finske forskaren A. G. Fontell[^26] antar att fornskiftet och hammarskiftet är två olika företeelser. Enligt det första är den odlade jorden fördelad på gemensamma inägor och privata inhägnader blandade mellan varandra, medan hammarskiftet (hammarskiftet) översätts som fälleskap, sambruk, speciellt med tanke på det gemensamma bruket av skog och vatten, och där vi i äldre dokument finner hammarskiftet omnämnt antar författaren att det i allmänhet betyder uppodling på utmarken, alltså inhägnader. Sigurd Erixon[^27] har undersökt ortnamn med innehåll av uttrycket hambre eller hammar och påvisar att de särskilt används om steniga allmänningar, varför han antar att hammarskiftet hänvisar till sådana inhägnader som är i gemensamt bruk eller åtminstone intagna gemensamt på stenig allmänningsmark, eller -- då uttrycket ju är en kliche som kanske bara i enskilda fall haft en realitet bakom sig -- helt enkelt inhägnader på allmänningen. I övrigt har man räknat samman att uttrycket "i hambre och forni skipt" gett upphov till ca 100 större eller mindre avhandlingar och förmodligen lika många åsikter, och det lönar sig inte att tränga djupare in i denna litteraturs avkrokar.[^28]

Ännu en uppfattning rörande hammarskiftet ska dock refereras, eftersom den i motsats till de flesta andra bygger på en noggrann undersökning av jordskiftets utvecklingsformer. Uppfattningen framfördes först av G. Nordholm,[^29] som påvisar att många byar i Skåne har sina tegar liggande i ursprungligen inhägnade, blockformade och oregelmässiga inhägnader på den gemensamma marken. Enligt författarens mening är det just dessa byar som ligger "i hambre", och han utgår från att de aldrig varit föremål för ett egentligt skifte utan svarar mot de gamla oskiftade byar som nämns i Kristoffers landslag, bygningabalken.[^30] De författare som bygger på denna huvuduppfattning är mycket oense om orsaken till att det ur denna ursprungliga jordfördelning utvecklats de senare skifteformerna. Nordholm och Wührer lägger huvudvikten vid de enskilda bymännens skatte- och jordlegebörda, varvid de regelmässiga jordskifteformerna härefter skulle ha införts på jordägarens initiativ för att åstadkomma en rättvis fördelning av bördorna, medan Lindgren och Sven Dahl lägger större vikt vid trevangsbrukets (trevångssystemets) införande, varefter det blev nödvändigt att säkerställa att alla bymännen fick lika mycket jord i alla vångar.

Medan de övriga författarna lägger huvudvikten vid de kulturgeografiska undersökningarna har Wührer i första hand sökt utnyttja de vunna erfarenheterna till en framställning av jordskiftets uppkomst och utveckling, och hans undersökningar resulterar i ett avgörande brott med den traditionella läran, enligt vilken den nordiska och mellaneuropeiska byn från första början varit Gewanndörfer med en skarp indelning i åkerskiften. Enligt den traditionella uppfattningen skulle den successivt framskridande uppodlingen av bymarken ha ägt rum därigenom att bylaget intog ett nytt åkerskifte och delade jorden sinsemellan i överensstämmelse med indelningen av de äldre åkerskiftena,[^31] men Wührer hänvisar till att så länge vi kan följa uppodlingens historia har den skett styckevis genom inhägnader på utmarken, varför indelningen i åkerskiften inte kan vara ett resultat av den framskridande uppodlingen. Under hänvisning till de arkeologiska och etnologiska resultaten avvisar Wührer påståendet att byjorden ursprungligen skulle ha varit underkastad ett årsskifte, och han menar inte att det kan bevisas att åkerskiftena i de tyska och nordiska byarna skulle härstamma från den första uppodlingen, och långt mindre kan indelningen i åkerskiften tas som bevis för ett ursprungligt årsskifte. "Das alles sind unangebrachte Zurückverlegungen grundherrlicher und genossenschaftlicher Systeme des späteren Mittelalters".[^32] De skandinaviska källorna från 1200-talet visar också bara en begynnande inskränkning av den privata äganderätten och den fria individuella driften som intet har med jordfälleskap att göra. Vid den odlade markens långsamma utbredning når man till den tidpunkt då all jord är under besittning, och på det stadiet gränsar de enskilda tegarna på de besynnerligaste och mest tillfälliga sätt till varandra och hotar driftens ändamålsenlighet. Därför blir en jordfördelning trängande nödvändig, och därför skapas möjlighet härför i 1200- och 1300-talens lagar. Wührer menar sig därför kunna fastslå att det inte finns något underlag för att anta att det bland germanerna bestått en gemensam besittning av jorden.

Poul Johs. Jørgensens[^33] användning av beteckningen jordfälleskap är inte helt klar. Som huvudregel använder författaren uttrycket som en beteckning för den samlade agrarförfattningen, men han använder det också som beteckning för jordskiftet. Det är därför inte heller helt klart vilken ställning författaren intar till de olika huvudteorierna, men han uttalar sig i varje fall med den största försiktighet. Poul Johs. Jørgensen utgår dock åtminstone från att förbindelsen mellan släkt och by är huvudorsaken till de senare jordfördelningarna, och han vill inte förneka möjligheten av att det kan ha varit tal om ett ursprungligt årsskifte. Klargörande är det emellertid att Poul Johs. Jørgensen så kraftigt understryker att det jordskifte vi känner till i nyare tid mycket väl kan ha olika ursprung. Författaren pekar sålunda på förekomsten av det så kallade falska jordfälleskapet (falsk jordfællesskab), där en enskild gård efter hand delats mellan flera brukare, och han pekar på att arvedelningarna i vissa fall kan ha varit den direkta orsaken till ett jordskifte. Särskilt för torpbildningarnas vidkommande anmärker Poul Johs. Jørgensen att grunden till att det skapats ett jordfälleskap i dessa fall måste vara att överdrevet, till vilket torpets grannar flyttat, redan i förväg var fällesjord, och att den fortfor att vara det först en tid för både moderby och torp och sedan, när de åtskilts, för torpet ensamt. Slutligen menar Poul Johs. Jørgensen att jordfälleskapet med tidens lopp blivit en nödvändig institution som hörde till varje by.

Den föregående översikten har bara haft till ändamål att ge några huvuddrag av den föreliggande litteraturen,[^34] och jag kommer för enskilda författares vidkommande att återkomma till en närmare behandling i de följande avsnitten.

II. Medeltidens agrarförfattning

Det torde vara naturligt att undersöka vilka upplysningar de danska landskapslagarna ger om medeltidens agrarförfattning utan försök att sätta upplysningarna i ett vidare sammanhang med hjälp av upplysningar från de romerska författarna ett årtusende före lagarnas nedtecknande och från uppmätningar och kartor som tillkommit ett halvt årtusende efter lagarnas nedskrivning. Jag ska dock inledningsvis erinra om att det medeltida jordskiftet enligt den traditionella uppfattningen är ungefär identiskt med de oregelmässiga jordskiften som vi finner i markböckerna från 1680-talet, och alltså består av ett antal vångar indelade i åkerskiften, som i sin tur är indelade i ett stort antal smala, rektangulära jordremsor, så att byns gårdar har sin jord fördelad på upp till flera hundra smala åkerremsor.[^35]

Något spår av ett eventuellt tidigare årsskifte söker man förgäves efter i landskapslagarna.[^36] Poul Johs. Jørgensen har visserligen pekat på möjligheten att JL 1:54, enligt vilken ingen kan tvinga en annan till markskifte (markskifte?), skulle kunna förstås som ett förbud mot ett tidigare tillämpat årsskifte, men det kan lika gärna vara ett förbud mot att tvinga någon att byta bort de lotter som tillfallit honom vid repning,[^37] eller ett förbud mot att utanför den allmänna repningen tvinga någon från sin besittning. Det finns inget underlag för att anta att bestämmelsen skulle hänvisa just till ett årsskifte. Det finns inte heller någon anledning att anta att SKL 75, som omtalar försäljning av enskilda tegar,[^38] ska förstås så att det inte är tal om bestämda tegar i vången utan om en blott och bar ideell andelsrätt.[^39] Av lagarnas bestämmelser om ornum (ornum, enskild jord undantagen från repning) kan vi vidare se att ett årsskifte, om det någonsin praktiserats, i varje fall inte omfattat all byjord.

Inte heller de svenska landskapslagarna tycks känna till något om ett ursprungligt eller delvis existerande årsskifte av åkerjorden. Enligt Sdml. BB III ska bönderna, när de vill dela sina tegar, sätta skiljestenar och plöja fåror så som alla tycker är rätt, vilket har förståtts så att denna delning företogs varje år,[^40] men bestämmelsen tyder avgjort på att det inte rör sig om en växling i bruksrätten till tegarna; tvärtom läggs huvudvikten vid att konstatera det rätta gränsskälet mellan tegarna, och meningen måste därför antingen vara att bönderna -- så som vi senare har talrika exempel på -- varje år genom markeringar gör gränsskillnaderna tydliga, eller också är det bara ett påbud om att efter en utförd repning sätta omsorgsfullt skiljemärken. Något årsskifte varken talas det om eller häntydas det till.

Inte heller våra övriga medeltidskällor ger något stöd för antagandet av ett äldre årsskifte av åkerjorden, däremot hör vi såväl på denna tid som senare om fällesängar som antingen skördas gemensamt av alla bymän, varefter höet delas efter bymål, eller också varje år delas mellan de enskilda bymännen, som var för sig får slå sin tilldelade ängslott.[^41] Det kan i detta sammanhang anföras att Ebbe Hertzberg som bevis för existensen av ett årsskifte i Norge hänvisar till ett brev 1442, enligt vilket en man hade hyrt några jordstycken "sidan hamskipthet aather geek", men det framgår klart av brevet att de ifrågavarande jordstyckena var ängslotter.[^42]

Går vi därefter över till att undersöka upplysningar om de jordskifteformer som landskapslagarna faktiskt känt till, möter oss en blandning av spridda, ofta osammanhängande bestämmelser, som avgjort tyder på att landskapslagarna är uttryck för en brytningstid mellan gammalt och nytt. Särskilt framträdande är denna brytning i JL, där 1:55 om solskiftet representerar det nya, men 1:45 och kanske också 1:49 representerar det gamla. Gemensamt för alla landskapslagarna är att de har kännedom om ett tillstånd där de enskilda bolen hade sin jord liggande sida vid sida i alldeles bestämda bolområden ute i fältet. I EsjL II:55 heter det att om inte alla är eniga om ett annat tillvägagångssätt ska varje bol repas så som det tidigare låg efter solen, det vill säga att tegarna inom bolet ska ha samma ordningsföljd som före repningen. Enligt SKL 73 och 74 kan den som äger en viss del av bolet när som helst kräva bolet repat, och enligt JL 1:45 kan varje byman utan att uppfylla särskilda villkor rörande fastighetsstorlek kräva hela det bol till vilket han hör underkastat repning. Dessa bestämmelser förutsätter alla att den jord som hör till ett bol ligger sida vid sida i bestämt avgränsade områden av bymarken, men det finns naturligtvis inget hinder för att bolet kan ha jord på många ställen i bymarken, och under vångsbruket med växeldrift måste ett bol naturligtvis ha lika mycket jord i alla vångar. De nämnda bestämmelserna visar vidare att gränserna för bolens jordområden i bymarken förblir oförändrade efter att den interna repningen ägt rum, och repningen berör alltså inte den övriga byn.

I de ovannämnda lagbestämmelserna framträder bolet som en grupp gårdar som har sin jord liggande oföränderligt i samma områden av fältet, och bolet är inte i dessa bestämmelser resultatet av någon repning. Sådana bol finner vi också omnämnda i andra medeltidskällor, sålunda en rad upplysningar från 1200- och 1300-talet om överlåtelse av jord som ligger i ett bestämt, namngivet bol. Många av dessa överlåtelsehandlingar bär avgjort prägel av att det inte rör sig om någon ideell andel i byn och inte heller om en gårdsgrupp vars egendom finns spridd över hela fältet efter en repning, utan om bestämt påvisbara jordstycken.[^43] Man kan inte utgå från att upplysningar om existensen av bol i en by är liktydigt med att byn är bolskiftad. Sålunda är det inte sannolikt att bolskiftet varit allmänt i Nørrejylland, men JL känner ändå till existensen av reala bol i fältet. Själva det förhållandet att bolen uppenbarligen i stor utsträckning haft namn under medeltiden tyder på att det inte rör sig om den ideella andelsrätten i en bolskiftad by utan om en gårdsgrupp vars jordtillhörighet uppstått i intimt fälleskap mellan bolets medlemmar; därför går bolens namn snabbt ur bruk allt efter som bymarkerna underkastas systematiska repningar. Å andra sidan finns det naturligtvis inget hinder för att den gamla bolbeteckningen kan ha gått med över i bolskiftet och varit i bruk en viss tid, men i så fall har man säkert använt beteckningen: "ø øre skyldjord i NN-bol over al by mark" som till exempel ett meddelande om Ribkanikernas besittning i Folding, Malt hd.: "in liuæls bool habent canonici unum attingh per totum march", liksom denna beteckning för övrigt används när det rör sig om besittningar i repade byar.[^44]

Landskapslagarna visar klart att bestämmelserna om repning av hela bymarken är yngre än bestämmelserna om repning av de enskilda bolen. Lagarna skiljer mellan repning av tofterna och repning av hela åkerjorden. Enligt SKL 67 ska tofterna repas om det uppstår tvist om vad som är toftejord och vad som är byns gemensamma gatujord. Enligt bestämmelsen tycks repningen enbart gälla tofterna, men den förutsätter att bymännens besittningar i toftejord och åkerjord bestäms av deras bymål, eftersom det annars inte finns något underlag för en repning. AS 25, som närmast återger SKL 67, upplyser att den som klagar över att hans toft är för liten kan göra bruk av rätten till repning. AS 26 omtalar däremot, till skillnad från SKL, en repning av tofterna i samband med en repning av hela jorden. Hela byn ska delas i lika stora lotter, som på modersmålet allmänt kallas bol och som på det latinska språket kallas mansi, varvid de till lotterna hörande tofterna inbördes och dessa tofters tillhörande jordar inbördes görs lika stora med varandra. Enligt detta konsekventa bolskifte ska tofterna alltså i alla fall repas tillsammans med den övriga byjorden.

Medan det av Anders Sunesen omtalade generella bolskiftet gör ett mycket systematiskt intryck och förmodligen i princip svarar mot de senare kända bolskiftena är det svårare att få klarhet om repningsbestämmelserna i EsjL II:54 och 55. Medan varken SKL eller JL omtalar repning av tofterna i samband med en repning av ett enskilt bol, uttalar EsjL II:54 uttryckligt att bolmännen är pliktiga att företaga repning när klagan reses, oavsett om det gäller toften eller utmarken. Förmodligen medför bestämmelsen inte att en repning av bolets besittningar i utmarken nödvändigtvis också medför en repning av tofterna. Om hela bymarken ska repas kan bymännen, om de alla blir eniga härom, avtala vilken storlek på tofterna de vill, men finns det någon som hellre vill behålla den gamla fördelningen av tofterna (hauæ thae fyming thær forræ hauær wæræt), då har de sistnämnda närmast rätt att få sin vilja fram. Kan de inte enas om hur den gamla fördelningen var (whilkæt fyrning war), måste de utvälja 12 åldingar från häradstinget, vilka ska svärja gränsskillnaden mellan tofterna och gatan, mellan tofterna och utmarken samt mellan yttertoften och utmarken,[^46] och därefter ska de repa. Meningen torde vara att när toftområdets gränser fastlagts repas utmarken, medan toftområdet lämnas oberört av repningen i överensstämmelse med den ovan anförda regeln om att blott några enstaka kan kräva den gamla fördelningen av tofterna upprätthållen.

Förutom dessa bestämmelser finns det inskjutet i EsjL II:55, som för övrigt handlar om behandlingen av stuf (stuf, enskilt uppodlad jord) och särkøb (særkøb, enskilt köpt jord), samt i II:56 en upplysning om hur marken ska repas. Det bestäms att om inte alla samtycker till ett annat tillvägagångssätt, ska varje bol repas som det tidigare låg efter solen (sum thæt war fyrnu at sol fallit) och så som vars och ens huvudtoft ligger i byn ska tegarna ligga ute i fältet. Uttrycket "at sol fallit" (solfall) har gett upphov till viss tveksamhet, men meningen är förmodligen att tegarna ska ligga i samma ordningsföljd som tofterna och att man ska mäta från öst till väst liksom solens gång över himlen. Att man mätte väderstrecken efter solens gång var ju allmänt, och på isländska är sólarfall -- solnedgång -- väst. I medeltidskällorna anger man rörelsen öst--väst i förhållande till solen, så att närmast solen betecknar den östligaste punkten och fjärrmast solen den västligaste. Sålunda heter det i Vml. Ærfdab. XIII att den yngste brodern ska ta toften näst solen och den äldste brodern den fjärmast solen, jfr. från de danska källorna: "tria otting terre in Bolderslev marck in Haldennssboll viciniora soli"[^47] och "silva soli vicinior".[^48] Det kan nog inte råda tvivel om att dessa medeltida angivelser noga svarar mot det senare uttrycket "rette omgang" eller "ret med solen".[^49] Meningen med bestämmelsen i EsjL II:54 är alltså att den toft som ligger östligast i byn också ska ha sin teg liggande först i de bol som har mätriktningen öst--väst. Kanske har man dock bara velat säga att ordningsföljden skulle vara densamma i alla bol och i överensstämmelse med tofternas ordningsföljd i byn.

Man kan ha noterat att EsjL inte uttalar sig om storleksförhållandet mellan de enskilda bolen, och det finns inte heller bestämda vittnesbörd om att de gamla bolområdena skulle ges upp, så som enligt AS, som kräver att bymarken indelas i lika stora bol.

JL är på detta område uttryck för en ännu större brytning mellan gammalt och nytt än de andra landskapslagarna. Det är anmärkningsvärt att reglerna i SKL om stuf och särkøb samt om repning av ett enskilt bol, både vad gäller innehåll och form, måste ha varit kända av författarna till både EsjL och JL, men huruvida de alla har en äldre källa kan man naturligtvis inte uttala sig om. Lika anmärkningsvärt är det att de processuella reglerna om repning i SKL 83 utan tvivel måste ha varit kända av författaren till JL 1:50. På samma sätt bär regeln i JL 1:52 avgjort prägel av att dess upphovsman haft kännedom om EsjL II:54.

I förhållande till detta alls inte obetydliga släktskap mellan de tre landskapslagarna står regeln om solskifte i JL 1:55 som en avgjord nybildning. Det visas nedan (s. 333 f.) hur JL 1:55 i fråga om behandlingen av stuf och särkøb avviker från bestämmelsen i 1:49, som överensstämmer med de motsvarande bestämmelserna i de andra landskapslagarna. Men även det övriga innehållet i 1:55 bär prägel av reformer. När byn ska solskiftas (inget sägs om villkor för att detta kan krävas) ska var och en uppge sin hävd i bymarken såväl som i toftejorden. Därpå repas först tofterna i byn så att ingen kan resa invändning, och liksom tofterna i byn skiftas ska hela fältet skiftas. Meningen måste alltså vara att tegarna i fältet ska ligga i samma ordningsföljd som tofterna i byn, men om mätriktningen ska vara öst--väst sägs inget, liksom solskiftets närmare karaktär överhuvudtaget inte omtalas. Den avgörande skillnaden mellan EsjL och SKL å ena sidan och JL 1:55 å andra sidan är att JL helt har gett upp den gamla indelningen i reala bol, och att tofterna, i motsats till vad som gäller enligt EsjL, ovillkorligen ska repas när solskiftet ska införas. Om själva tegarnas belägenhet i förhållande till solen talar JL emellertid inte. Denna fråga behandlas överhuvudtaget bara i EsjL. Även det utpräglade reformförslaget i JL 1:55 ger alltså inte intryck av att ha någon närmare kännedom om solskiftets karaktär utan lägger vikten vid att få genomfört ett generellt och systematiskt skifte av hela bymarken.

Grundprincipen i 1600-talets jordskiften är indelningen i åkerskiften, vanligen kallade åsar, och det är denna indelning som enligt den mest utbredda uppfattningen i litteraturen är utmärkande för den forngermanska byn. Det blir därför nödvändigt att undersöka om det i de danska landskapslagarna finns spår av en sådan indelning och om den danska byn vid landskapslagarnas tid i allmänhet varit en Gewanndorf.

Den yngsta upplysningen om förhållandena inom det skånska rättsområdet innehåller utan tvivel AS 26, som betecknar en avgjord systematisering i förhållande till bestämmelserna i SKL. Anders Sunesen har säkert vid sin återgivning av reglerna låtit sig påverkas av den önskan som han -- liksom de andra stora jordägarna -- haft om att få genomfört en regelmässig och systematisk indelning av byarna, så att det kunde skapas ett underlag för en jämlik fördelning av böndernas skyldigheter. Det är sannolikt att reformförslaget i JL 1:55 på samma sätt inspirerats av jordägarnas önskan att reglera byjordens indelning. Men när Anders Sunesen ska återge ett systematiskt skifte av hela byjorden förklarar han kort och gott att hela fältet ska indelas i lika stora bol, och tegarna inom dessa bol ska ha samma inbördes belägenhet som deras tofter i byn. Inte med ett enda ord nämns indelningen i åkerskiften, som enligt den traditionella uppfattningen är fundamental.

Inte heller EsjL framkommer med upplysningar som kan tyda på det allmänna förekomsten av en indelning i åkerskiften; tvärtom intresserar sig EsjL II:55 och 56 bara för tegarnas belägenhet inom bolet, men antyder inte på något sätt tegarnas eller bolens belägenhet inom åkerskiften, och bestämmelserna i II:56 om utjämning av skillnaden i de repade tegarnas godhet tyder inte heller på att man känt indelningen i åkerskiften som ett led i en rationell fördelning av byjorden. Om någon vid repningen fått sämre jord än de andra kan han kräva ersättning, och då denna situation ställs i motsats till den situation att repningen står fast därför att alla är nöjda, måste man utgå från att den missnöjde ska ha ersättning därigenom att hans dåliga teg görs större än hans bymål berättigar honom till. Lagstället utesluter dock inte att det kan röra sig om att ge honom ersättning annorstädes på bymarken.

Ett själländskt markbyte (mageskifte) från 1298 ger oss närmare upplysning om fältets indelning.[^50] En man vid namn Esbern tillskiftar på Alsted häradsting Sorø kloster vissa besittningar i Døjringe och får i gengäld tillskiftat några fastigheter i Store Valby. Han överlåter till klostret 7 öre och 1 örtug skattejord i Døjringe i 2 tegar, nämligen 5 mark i en teg och 10 örtug i den andra med sina huvudtofter och hustofter; i gengäld fick han i Store Valby 7 öre och 1 örtug skattejord i 3 tegar eller bol (agris sive bool), nämligen i Frændebol 10 örtug och i Landbobol 2 öre närmast solen och i Mulebol 2 öre fjärmast solen, likaså med tofter och tillhörigheter. Av överlåtelsen i Døjringe ser vi att skötningen måste använda benämningen teg om en samling tegar, alltså ett åkerskifte (om de överhuvudtaget är skiftade); i Store Valby kallas dessa tegar eller rättare sagt tegsamlingar för bol. Ordbruket passar svårligen till föreställningen om bolet som ett stort antal inte så stora jordstycken fördelade på åkerskiftena över hela fältet och själva uppdelade i ännu mindre åkerremsor. Bolen måste här ha haft sin jord liggande i ett överskådligt antal större jordområden, då karaktäristiken av de överlåtna fastigheterna är alltför konkret för att kunna beteckna en blott och bar andelsrätt, och bolen är i varje fall den enda kollektiva enheten av tegar som är känd i byn. Många av de övriga dokumenten från medeltiden, där bestämda besittningar inom ett eller flera bol omtalas, kan vara uttryck för samma tillstånd, men i det här nämnda dokumentet är skildringen i varje fall inte att ta miste på.

Medan SKL och EsjL inte innehåller den avlägsnaste antydan om åsarnas existens, och de övriga medeltidskällorna inte heller stöder ett sådant antagande, tycks JL tyda på att åsarna börjat spela en fundamental roll vid repningen, nämligen när denna ska ske efter de nya reglerna om solskifte. I förväg borde man ju också tro att en indelning i åkerskiften var nödvändig när indelningen i reala bol helt ges upp och all hävd i fältet ska uppges före repningen. Det är klart att man måste ha en underindelning av vången till ersättning för den gamla, naturvuxna. Rätt mycket mer än antydningar har det dock inte blivit i JL.

Om själva repningen säger JL inte annat än att tofterna ska repas först och att åkerjorden ska repas på samma sätt, men när JL i 1:52 ska återge regeln i slutet av EsjL II:54 om att svärja gränsskillnad mellan de olika jordtyperna görs ett intressant och upplysande tillägg. Medan EsjL bestämmer att 12 åldingar ska svärja gränsskillnad mellan toft och gata och mellan toft och åkerjord, tillfogar JL att de också ska svärja gränsskillnad mellan skog och åkermark -- vilket dock säkert även varit fallet inom det själländska rättsområdet -- men vidare att de ska svärja "dæld i mællæ oc allæ vphof". Orden deld och ophov har gett upphov till mycken tveksamhet.

Skautrup översätter deld med "delar", nämligen av bymarken, och anmärker i sin kommentar att deld inte någonstans närmare bestäms med avseende på storlek och att det nog kan omfatta ett större eller mindre antal tegar i ett åkerskifte, möjligen ett helt åkerskifte. Kroman[^51] översätter däremot fritt till "åsarna". I laghandskrifterna från 1500- och 1600-talet har man överhuvudtaget inte förstått ordets betydelse, och i utgåvan av JL 1590 skrivs ordet endel -- enskild jord. Det uppfattas då som synonym för ornum, jfr. DL 5-10-13 "ornum eller eendel jord" efter ordets bruk i JL 1:46. I den sistnämnda lagbestämmelsen heter det att innehavaren av ornum med könsed ska bevisa att hans jord är ornum och inte "en deld". Här passar översättningen med ås ju utmärkt in i meningen, som går ut på att man ska bevisa att det är enskild jord och inte jord som ingår i ett åkerskifte och som därför ska repas. Detsamma gäller användningen av ordet i 1:51, där den svurna toften förklaras som "en deld" som förr var åkermark men nu av alla män görs till toft och alltså enskild jord.

I de svenska landskapslagarna används "deld" på flera ställen i stället för "teg", alltså som beteckning för den enskilda teglotten, sålunda i Uppl. Withærbob. XII, enligt vilken den som slår korn i en annans teg (deld) eller gräs i en annans ängslott (deld) ska ersätta det korn för korn och hö för hö.[^51a] Här kan det ju i varje fall inte vara tänkt på åkerskiftet, och det finns i det hela taget inte heller i de svenska landskapslagarna avgörande vittnesbörd om att åkerskiftena ingick som det grundläggande ledet i jordskiftet.

Om vi nu utgår från att deld i JL måste översättas med ås eller åkerskifte, blir innehållet i 1:52 alltså att man ska svärja gränsskillnad mellan åsarna och alla ophov. Då vi inte känner detta ord från andra äldre medeltidskällor torde det vara riktigast att redan nu undersöka vilken användning som senare gjorts av ordet. Rent språkligt betyder ordet begynnelse, och denna neutrala betydelse måste ordet också ha i det sandemansbevis från Gording hd. 1538, vari det heter: "...ath giøre markskiell i mellom Qwawlwndh mark og Spongsbere mark, och toge wi ophoff paa then stein, som wi soth nør neyr i mosse i jen gammel pøth..."[^52] En bestämd teknisk betydelse får ordet däremot i de talrika jylländska och särskilt sönderjylländska tingsbevis, där det används i förbindelsen "uphov og udfald". Sålunda repningsbrev från Slogs hd. 1541,[^53] vari det upplyses vilka personer som -- förmodligen i alla åkerskiften -- ska ligga till uphov och udfald. Vidare kan nämnas tingsbevis från Brusk hd. 1637,[^54] vari det heter "haffuer mold med huer mand til sin rette locd fra ophoff och wdfald" och senare "der kaste dj det offuer fra ophouff och thill wdfald".

Samma betydelse har ordet i en rad senare sönderjylländska tingsbevis, sålunda Hvidding hd. 1684,[^55] Nørre Rangstrup hd. 1687: dock att de som ligger till uphov eller udfald, att deras teg och äng ska vara något bredare än de andras,[^56] Nørre Rangstrup hd. 1695: att den som kom sydligast med sin lott skulle ha något till förbättring, emedan det låg till udfald,[^57] Hvidding hd. 1710[^58] och Hvidding hd. 1725, som återger ett tingsbevis från 1540 om repning.[^59]

I dessa tingsbevis är ophov den första tegen i åsen och udfald den sista. När det talas om att dessa tegar ska vara bredare än de andra beror det på att bymännen vid plöjning av de angränsande åsarna vänder plogen på dessa tegar. Skautrup anför vidare ett tingsbevis från Brusk hd. 1479: "halfierdte ottingh jorde i forscrevne mark i forst wphaff oc NN vij otting jorde ther nest" och menar närmast att ophov här måste betyda den främre delen av bymarken, nämligen räknat från byn. Mot bakgrund av de ovan anförda tingsbevis finns det anledning att tro att ophov också i detta sista exempel betyder den första tegen i åsen, så att vittnesmålet berättar att den som låg i uphov fick sig tillrepat halvfjärde otting jord och den näste 7 otting.

Enligt det föregående kan man utgå från att ophov i många trakter av Jylland är identiskt med det som på andra ställen kallas huvudtegen (hovedageren), alltså den yttersta tegen i en ås, som med sin långsida stöter mot tegändarna i en angränsande ås. I en häradstingsdom från Nørre Rangstrup hd. 1700[^59a] får vi emellertid en annan förklaring på ophov, och domaren åtar sig vidare en tolkning av ordets användning i JL 1:52.

Jag menar dock att ha funnit en mer sannolik förklaring på ordets användning i JL i ett tingsbevis från Hads hd. 1573,[^61] vari det heter: "Och ther som soer wij ophouff paa Thorildt och all Thorildtz mark inndenn alle fire markemodc", som det sig borde efter lagen utom stufjord, särkøb, kyrkojord, laghävd, ornum eller enskild jord, som man åberopar enligt lagen. Det heter vidare: "Thaa epter som wij soer ophoeoff, thaa sette wij gienmaal paa gaaden wedt thed nordeste kirkegaardzhiorne", som var ett rep och 9 alnar i samma rep. Jag uppfattar detta tingsbevis som ett uttryck för att repmännen har indelat hela bymarken i åkerskiften som inte tidigare existerade, och jag utgår från att meningen med JL 1:52 har varit att åldingarna skulle svärja gränsskillnaden mellan de existerande åkerskiftena och vidare svärja alla uphov, det vill säga indela den övriga marken i de mest ändamålsenliga åkerskiften. Enligt min mening syftar bestämmelsen alltså på en indelning av marken i åkerskiften som inte tidigare existerat.

Allt i allt menar jag mig ha påvisat att åkerskiftena inte vid landskapslagarnas tid var något avgörande drag i bymarkens indelning, utan att de allra flesta bymarker säkert ännu var delade i naturvuxna bolbesittningar, av vilka många naturligtvis kan vara repade. Inte heller ett generellt bolskifte, som det i EsjL omtalade, behöver nödvändigtvis medföra att bolhävden helt ges upp till förmån för en helt ny indelning, men det har naturligtvis efter hand gjort det och har då antingen fått vika för solskiftet eller för det systematiska bolskiftet som omtalas av Anders Sunesen. Om solskiftet skulle införas har det varit nödvändigt att indela vångarna i åkerskiften, där sådana skiften inte redan uppstått på organisk väg, och det är införandet av denna nya indelning som omtalas i JL 1:52.

Det torde framgå av det föregående att jag uppfattar de ursprungliga bolområdena som områden av bymarken som intagits av bolets medlemmar och senare delats sinsemellan. Sådana intagor måste naturligtvis ha varit större än de små jordområden som i de moderna bolskiftena utgör enskilda bols andel i varje ås. Härpå tyder beskrivningen i de medeltida skötebreven. Det torde emellertid vara av intresse att söka klarlägga hur stora de enskilda tegarna var i det medeltida jordskiftet. Enligt den traditionella uppfattningen var det som huvudregel sådana smala jordremsor som vi känner från markböckerna, men det ovan anförda tyder ju på att man i viss mån måste revidera denna uppfattning.

Undersöker vi de medeltida överlåtelsehandlingarna finner vi att fastigheterna oftast identifieras genom sitt bymål eller sin skyldvärdering, ofta dock även genom angivelse av det bol vari de ligger, jfr. ovan. I några fall ges dock en individualiserande beskrivning av fastigheten som kan tjäna till upplysning om tegarnas storlek. Av särskilt värde är Sorø gaveboks upplysningar om förlikningen mellan provst Tyge Stigesen i Roskilde och Sorø kloster om vissa fastigheter i byn Suserup i Lynge socken på Själland.[^62] Man bilade tvisten på det sättet att liksom av all teg, äng, skog och betesmark som hör till Suserup, ska även av Fjerdingskov och Tamose de två tredjedelarna tillhöra klostret till evig tid och den ena tredjedelen herr Tyges arvingar, med undantag av att Uglevraa särskilt ska tillhöra klostret, medan Grevebjerg och en äng i Kitlingehave med sina 3 tegar ska tillhöra de nämnda arvingarna. Av dessa 3 tegar är den första Agerhønsager med Kitlingehaveng i Damsvang, den andra är Ørnebjergsager och Videmoseeng i Sovang, och den tredje är Rydager med ängen Roelands eng i Vestervang.

Det framgår tydligt av beskrivningen att det inte kan röra sig om åkerskiften utan att Agerhønsager, Ørnebjergsager och Rydager är enskilda och odelade tegar. Redan namnbeteckningen visar att tegarna måste ha varit större än de hundratals namnlösa jordremsor som uppträder på de senare kartorna. Av prästberättelserna från Lynge socken, Alsted hd. 1651 framgår att jorden i Eskildstrup och Suserup, vari de nämnda lokaliteterna måste ligga, inte var indelad i bol. Den förstnämnda byns jordar betecknas som gripsjord och den senares som "tockejord", ett uttryck som används om oskiftad jord och förmodligen kommer av "tykke", det vill säga samtycke. Detta understryker ytterligare att bymarken inte har varit repad på 1200-talet, så att jorden var indelad i individuella besittningar av rätt betydlig storlek.

En liknande individuell besittningsform måste ha varit rådande i byn Svendsholm, där riddaren Ove Thysæk 1266 skiftar en gård till Ribebiskopens bord med tofter, hus och fruktträdgårdar och träd och med alla de ängar och jordar som vi ägde norr om den å som kallas Haslebæk, och med alla tegar och betesmarker som vi ägt, liggande mellan ett dike som ligger väster om några tegar som kallas Døvekith och ett dike som ligger mot väst alldeles vid gården Ulækær, så att tegarna sträcker sig bort till den väg som skiljer tegarna från tofterna.[^63] Inte heller här rör det sig om någon andelsrätt utan om bestämda individualiserade tegstycken m.m.

En alldeles motsvarande individuell jordbeskrivning finns i två brev från 1327,[^64] som handlar om skötning av vissa besittningar i Langaa, Gudme hd. Det skiftas 4 tegar, nämligen Lethorp, Marthoft, Scabbehaghæ och Torppescogh samt 4 namngivna ängar i Langaa mark.

Från 1200-talet känner jag inget dokument som beskriver storlek eller belägenhet av en gårds enskilda tegar, men i Lundebogen finns en inskrift som måste härröra från någon gång under perioden 1325--1334 och som innehåller utförliga upplysningar om gårdens jordar.[^65] Två sockenpräster bevittnar identiteten av vissa besittningar som Sægod Svendsen tillskiftat ärkebiskopens prebendejord för skolgossarna. Den ifrågavarande gården måste alldeles säkert ligga i Skåne, men byns namn eller närmare belägenhet är inte upplyst. Vittnet upplyser hur mycket korn som kan sås i var och en av gårdens tegar, nämligen i huvudtoften, kallad toftegård, 9 skäppor korn, i Walrgæls teg 3 skp., Norræ Walgælsteg 2 skp., Gaasespjæld 3 skp., Rørbæks teg 1½ skp., Stenengs 1½ skp., Ærtespjæld 3 skp., Haurædalsager 9 skp., Wææthlænge 1 skp., Lønekers teg 3 skp., Hauhæsplids 1 skp., Dygesteg 3 skp., Lergravsteg 1½ skp., sammastädes 1½ skp., Geedkærsteg 3 skp., Sandoom 3 skp., Sundre Høøsteg 3 skp., Västermosëteg och i det hörnet (spjald) sammastädes 6 skp., Dalsteg, i den teg som ligger emellan (in agro qui interest) 3 skp., Myøløse 3 skp., tegen vid Hullæ, som ligger emellan (qui interest) 4 skp. Därefter följer en uppräkning av gårdens ängsarealer med angivelse av hur många lass hö som kan slås i varje enskild ängslott.

Att de enskilda sifferuppgifterna syftar på enskilda tegar kan det inte råda tvivel om; det visar den närmare beskrivningen av belägenheten som ges i enskilda fall, även om betydelsen av lägesangivelsen qui interest kanske inte är helt klar. Meningen torde vara att de ifrågavarande tegarna ligger mellan den teggrupp som kallas det och det, men i så fall är det påfallande att denna lägesbeteckning inte används i alla fall utan bara vid de två sistnämnda tegarna. Tillsynes är namnen beteckningar för de tegar vars utsäde upplyses om, men det kan inte uteslutas att namnen betecknar tegområden vari gården har andel. I så fall kan det emellertid inte röra sig om mer än en teg i varje område, då det annars inte skulle finnas anledning att tillfoga qui interest för de två tegarnas vidkommande.

Då vi i varje fall har rätt att utgå från att varje enskild utsädesuppgift syftar på en enskild teg torde det naturligtvis vara av den största intresse att undersöka hur stora dessa enskilda tegar har varit. Man kan nog räkna med att det på den tid från vilken dokumentet härrör fortfarande gick 240 skäppor korn på en mark,[^66] och då man under Valdemarstiden måste räkna 1 mark sädeland för 48 tunnland, blir en skäppa sädeland 2 800 kvadratalnar. Detta tal är naturligtvis ett grovt genomsnitt, och då vi inte vet var i Skåne den berörda byn låg kan vi inte ens tillnärmelsevis räkna ut hur jorden var beskaffad i förhållande till jämngod åkerjord. Ändå bör en arealstorlek beräknad på denna grund kunna ge en fingervisning av betydelse. Det visar sig då att huvudtoften efter en sådan beräkning är 25 000 kvadratalnar, och samma storlek har den största av tegarna ute i vången. De flesta tegar, som tar 3 skp. i utsäde, är alltså 8 400 kvadratalnar i areal. De åsar vi känner från de senare jordskiftena har naturligtvis mycket varierande längd, men man kan nog grovt säga att en längd på omkring 200 alnar är vanlig. Åtskilliga åsar är dock omkring 300 alnar, men bara mycket få över 400. I en ås på 200 alnars längd skulle den vanligast förekommande tegstorleken i vår anonyma by ha en bredd av 42 alnar, i en ås på 300 alnars längd en bredd av 28 alnar och i en ås på 400 en bredd av 21 alnar, alltså nog något större än vad som är vanligt i en regelmässigt skiftad by. Larsen talar som bekant om en "enhetsteg" på 10 alnar.

Något avgörande vittnesbörd avgiver beräkningen dock inte, och jag lutar mest åt att vi här har att göra med en repad by med regelmässiga åkerskiften. I början av 1300-talet har repningarna förmodligen också kommit i full gång över hela landet. Så mycket kan man dock säga att dokumentet visar en individualisering av tegarna som inte svarar mot förhållandena i de senare jordskiftena, och även om det bara nämns de tegar som inte ligger i träda det ifrågavarande året kan vi fastslå att gården har sin jord fördelad på mycket få tegar, i det att det uppräknas 21 tegar, vilket i fråga om treskifte grovt taget svarar mot 32 tegar sammanlagt. Oavsett om den anonyma byn nu är systematiskt skiftad eller ej står dess individuella tegbeskrivning i varje fall i avgjord motsats till de senare jordskiftena med deras talrika enskilda tegar.

Från det följande århundradet uppträder i tingsbevis en åtskillnad mellan känd och okänd jord, som kanske hänför sig till oskiftad respektive skiftad jord, jfr. JL III:13 "kænneland". Det är emellertid anmärkningsvärt att antalet kända tegar är långt större än de förhållandevis få enskilda jordar (særjorder) som under de följande århundradena normalt hör till gårdarna, och det bör särskilt noteras att dessa tegar överhuvudtaget inte betecknas som stuf eller särkøb. Det kan då enligt min mening inte råda tvivel om att kända tegar är de jordbesittningar som inte underkastats repning utan kvarligger som individuella besittningar. Källmaterialet förtjänar emellertid en noggrannare genomgång.

Att det rör sig om egentlig enskild jord framgår tydligt av ett sandemansbevis 1474 från Harre hd. i Salling,[^67] där sandemän svärjer 13 kända tegar till prästgården i Grynderup, Sæby socken. Varje enskild tegs belägenhet beskrivs omsorgsfullt, men det är ingenstans tal om att tegarna är eller ska omslutas av stängsel. Förhållandet är då säkert det att stuf och särkøb talar man bara om där det försöks att hävda enskilda besittningar i områden som görs till föremål för allmän repning, men att det här inte rör sig om sådana områden. I detta sammanhang kan nämnas ett skötebrev 1493 från Øre socken,[^68] varigenom en gård skiftas med allt tillhörande, teg och äng, väg och betesmark, vått och torrt, "kiend oc vkiend".

Mest upplysande är dock ett tingsbevis 1487 från Rødding hd. i Salling[^69] rörande 3 gårdar i Balling tillhörande Viborg domkyrka. Den ena gården är namnlös, den andra kallas Bilgrav och den tredje Hedegaard. Det upplyses inte om gårdarna ligger i Nørre eller Sønder Balling. Den första gården har gårdsplats med 5 tegar som är dess odlingstoft, 1 teg väster om NN:s toft, 2 tegar i Abilsagrene, 1 teg i Boldh loft, 1 i Tordnes teg, 1 i Tucholm, 2 i Bredager, 1 i Svinslund, 4 i Skovsager, 3 i Indland, 2 i Stensmaden, 7 i Søndre Ross, 9 i Nr. Ross och i Hvidager, 15 i Lillenæs, vidare en rad ängar samt andel i fällesängar (fellægs æng) med betesmark och andel i okänd (vkendh) jord.

Den nästa gården kallas Bilgrav, och om den upplyser Trap efter Danske Atlas att den bebotts av en biskop. Till Bilgrav hör gård och gårdsplats samt odlingstoft, 1 extra toft och en liten toft där gården förr stått. Av tegar uppges bara 24 i Sdr. och Nr. Ross med betesmark och andel i okänd jord, av ängar uppges 12 skär (slåtterstycken) i Holms äng. Den tredje gården, Hedegaard, har förutom gård och gårdsplats 11 tegar i Abesagrene, 2 tegar söder om Elseph hyf, 4 tegar söder om Peder Jensens gård, 1 norr om hans kålgård, 3 tegar kallade boltoft, 8 tegar kallade Thwholm, 11 tegar i Tordnes, 7 söder om Hedegaard, 2 i Bredager, 10 i Svinslund, 2 i Overskov, 2 i Nederskov, 2 i Indland, 1 inhägnad äng med betesmark och andel i fällesängar och i okänd jord.

Söker vi nu upp de 3 gårdarna i markboken för Balling socken finner vi snabbt att Bilgravsgården ligger i Nørre Balling, i det att gården ännu 1683 har bevarat sitt namn. Vid lantmätningen är gården emellertid behandlad som 3 gårdar, som har var sina tegar, även om hartkornsvärderingen företagits under ett, såväl 1664 som 1688. I markboken anges de enskilda gårdarna till respektive ½ gård, ½ gård och ¼ gård, alltså sammanlagt en helgård (markbokens nummer 12, 13 och 14). Enligt markboken har gårdarna nr. 12, 13 och 14 respektive 47, 37 och 23 tegar fördelade över hela bymarken på 12 åkerskiften av de 17 som finns i byn. Till skillnad från de flesta andra gårdar i Nørre Balling har Bilgravsgårdarna inte tegar i Søndre Balling bymark, men i två av åkerskiftena, Bilgravs toft och Bilgrav holm, som är gammal toftejord, har bara Bilgravsgårdarna andel. Enligt tingsbeviset 1487 har Bilgrav 24 tegar i Søndre och Nørre Ross, och andra kända tegar uppges inte. Enligt markboken finns det ett åkerskifte i Nr. Balling som benämns Ross. Det har 76 tegar i följande ordning: 7. 7. 8. 8. 3. 1. 3. 4. 14. 13. 5. 6. 11. 1. 12. 12. 10. 10. 9. 8. 4. 1. 1. 4. 9. 7. 5. 6. 1. 11. 11. 4. 9. 1. 13. 14. 12. 3. 10. 9. 4. 9. 3. 4. 7. 12. 4. 1. 10. 3. 11. 7. 8. 9. 12. 6. 4. 1. 9. 5. 1. 5. 8. 5. 13. 14. 11. 1. 12. 10. 1. 9. 9. 10. 10. 11. Bilgravsgårdarna har alltså 12 tegar i detta åkerskifte. Emellertid finns det ett åkerskifte i Sønder Balling som kallas Ryss, och det är ju möjligt att detta åkerskifte är identiskt med Sønder Ross. Skiftet har 24 tegar, som är fördelade på 8 av byns gårdar samt 2 gårdar i Nr. Balling (U) i följande ordning: 5. 5. 6. 5. 5. 5. 6. 6. 4. 4. 8. 7. 7. 7. 8. 1. U. 3. 3. 3. 2. 2. 2. 2. U.

Vi avvaktar med en jämförelse av förhållandena 1683 och 1487, tills vi frambragt närmare upplysningar om de övriga två gårdarna som nämns i tingsbeviset 1487.

Den namnlösa gård som nämns först i tingsbeviset måste utan tvivel ha legat i Søndre Balling, då 7 av de 13 åsar som gården har tegar i enligt markboken kan identifieras som liggande i denna by. 3 åsar kan inte med säkerhet identifieras, 1 ligger med säkerhet i Nr. Balling, och de återstående är Sdr. och Nr. Ross, som kanske är identiska med respektive Ryssåsen i Sdr. och Rossåsen i Nr. Balling.

Av ovannämnda undersökningar kan vi dock åtminstone härleda att Nørre och Søndre Balling varken 1683 eller 1487 var sol- eller bolskiftade, men trots förekomsten av flera tvärsgående tegar inom de enskilda åkerskiftena, och trots tegarnas rätt ojämna storlek, måste man dock nog karaktärisera jordskiftet 1683 i båda byarna som ett lottskifte. Om det någonsin varit systematiskt skiftat är däremot mycket tveksamt, och det är förmodligen inte fallet. Att tegfördelningen varit en annan 1487 än 1683 är emellertid klart.

Tingsbeviset 1487 kan då enligt det föregående förstås på 2 sätt. Antingen är de i tingsbeviset nämnda "kända tegarna" bara en del av gårdarnas besittningar, nämligen den som ligger i orepad jord, och det samlade jordtillhörigheten utgör alltså i så fall dessutom ett antal tegar i de repade åsarna, vilka besittningar då svarar mot beteckningen okänd jord, eller också utgör de nämnda tegarna gårdarnas samlade besittningar i teg och äng, men i så fall måste man finna en annan förklaring på uttrycket okänd jord. Enligt min mening måste den sista förklaringen vara den sannolika, och okänd jord måste därför vara jord som kvarligger som allmänning, där ägoskillen därför inte framträder särskilt starkt och i varje fall varje enskild rådighet är utesluten.

I samband med dessa direkta vittnesbörd om medeltidens jordskifte bör ännu ett karaktäristiskt drag i bymarkens utseende tillfogas, nämligen den genom odlingen skapade indelningen i högryggar (højryggede agre, välvda åkertegar), som står som motsats till de danska förhistoriska åkrarnas plana yta och höga dikesvallar. Det är omöjligt att uttala sig om huruvida några av de ovannämnda dokumenten handlar om sådana ryggar, men beskrivningen av den första Ballinggårdens odlingstoft, som bestod av 5 tegar, kunde väl tyda härpå. I varje fall är även stora jordlotter, som från början måste antas ha tillhört en enskild gård, indelade i sådana ryggar. I jordeboken 1569 hör vi om prästgården i Prästberga i Lomma socken i Skåne att dess norrtoft bestod av 31 ryggar och dess östra inhägnad av 21 ryggar. Svend Aakjær[^70] menar att en sådan rygg var 5--7 m, och Nordholm[^71] har i den skånska Kungsmarken funnit medeltidstegar med en bredd av 3--5 m. Werner Christensen har undersökt Eremitageslettons 1600-talstegar och funnit ryggar med en genomsnittsbredd av 22--27 meter. Då ryggarna förmodligen i de flesta fall överlevt eventuella repningar bör markböckernas upplysningar också vara vägledande för medeltidens tegbredd, men undersökningarna försvåras av det förhållandet att lantmätarna tillämpat mycket olika uppmätningsmetoder.

Något genomsnittsbredd är det inte möjligt att ange, och den skulle inte heller ha något större värde, då måtten varierar alldeles utomordentligt starkt. Henrik Larsen talar om en enhetsteg på 10 alnar, men om jag ska bilda mig ett intryck av den vanliga bredden av sådana ryggar menar jag att genomsnittet måste vara något större, förmodligen omkring 12--14 alnar. Att det skulle finnas någon standardstorlek tror jag dock inte, även om vissa medeltida repningsanvisningar tycks räkna härmed. Jag tänker i det avseendet på den omdiskuterade jordfördelningslistan (24 fåror gör 1 teg) som finns i många laghandskrifter. Ryggens storlek bestäms säkert av jordmånens och odlingens karaktär, men kulturgeografin är oss ännu skyldig en närmare undersökning av detta karaktäristiska drag i jordskiftets profil.

Till de nämnda direkta vittnesbörden om tegarnas storlek kan fogas några mer indirekta utsagor. Jag kan sålunda hänvisa till framställningen ovan (s. 124) angående driftsfälleskapet, varav framgår att landskapslagarna i vidsträckt mån förutsätter fri tillgång för den enskilde bymannen att råda över sin jord som han vill. Denna individuella frihet, som står i avgjord motsättning till 1600-talets agrarförfattning, tyder på att den enskilda gårdens tegar var av en sådan storlek att man utan risk kunde tillåta fri rådighet häröver. Vidare kan hänvisas till utvecklingen från den fria tillgången till inhägnad av den enskilde bymannens andel i vång och överdrev henimod ett allt större beroende av de andra bymännens samtycke, se ovan s. 130 och s. 178.

Medeltidens källmaterial visar oss en ofta förvirrande blandning av gammalt och nytt. Det gamla tillståndet är utan tvivel det att de gårdar som hörde till ett bestämt bol hade sin jord liggande samlad i bolområden och haft jorden liggande sålunda sedan den första uppodlingen. Nästa stadium vi kan urskilja är repningen av de enskilda bolen för att åstadkomma överensstämmelse mellan den enskilde bolmannens jordbesittning och den ideella andel av bolet som han uppnått genom arv eller köp. De allra flesta har dock säkert redan blivit repade. Det tycks råda enighet om att bymarkens gruppering i bol lagts till grund för den äldsta skyldvärderingen, och det är inte bolet som har skyldvärderingen att tacka för sin uppkomst.

Denna utveckling har ägt rum under en lång tid och i flera etapper. Den mest konservativa, och kanske den äldsta lösningen, har varit att bolen genom repning gjordes lika stora, men att de i övrigt behöll sina hittillsvarande jordområden, som bara underkastades gränsreglering. Kanske är detta det jordskifte som förutsätts i EsjL och SKL. Mer radikal, men fortfarande med hänsyn till bolens ursprungliga inre sammanhåll, som säkert varit ett svårt hinder att bryta ner, har den lösningen varit varvid alla måste ge upp sin hävd i bymarken och varje vång delats i lika många lika stora delar som det fanns bol i byn, varefter varje bol repades efter bymännens bymål. Kanske har man i vissa fall redan vid utförandet av denna lösning tillämpat en underindelning av vången i åkerskiften. De geografiska förhållandena har nog på många ställen gjort det nödvändigt, men varken SKL eller AS ger upplysning härom. Den yngsta lösningen, eller i varje fall den lösning som mest konsekvent bryter med den gamla agrarförfattningen, är solskiftet, där bolindelningen bara har betydelse vid fastställandet av varje mans bymål. Men varje spår av de reala bolen är försvunnet.

III. Jordskiftets huvudformer efter ca 1600

Inledning

En verkligt ingående kännedom om jordskiftets huvudformer har vi först från 1500- och 1600-talet och då framför allt genom de upplysningar som finns i Christian den Femtes stora matrikelverk samt i de senare kartorna. För att få det mest hållbara underlaget för en sammanfattning av jordskiftets utveckling blir det därför nödvändigt att hoppa några århundraden framåt i tiden och undersöka de jordskifteformer som då möter oss i detta rikhaltiga källmaterial.

Jordskiftets huvudformer under den nämnda tidsperioden är utförligt behandlade i den föreliggande litteraturen, och de allmänt kända jordskifteformerna kommer därför bara att bli föremål för översiktlig behandling. Grundlaget för jordskiftenas systematisering har hittills i huvudsak varit tegarnas inbördes belägenhet inom åkerskiftena, så att solskiftet karaktäriserades därav att tegarna överallt hade samma inbördes belägenhet, som man antar bestäms av tofternas belägenhet i förhållande till solens gång på himlen från öst till väst. Bolskiftet (bolskiftet) karaktäriserades därav att de till ett bol hörande tegarna låg sida vid sida inom varje åkerskifte och ordnade efter solskiftesystemet, medan bolområdenas placering i åkerskiftena var varierande och förmodligen slumpmässig eller bestämd genom lottdragning. Slutligen var den tredje huvudformen, det oregelmässiga jordskiftet (det uregelmæssige landskifte), karaktäriserad därav att det -- bortsett från förekomsten av enskilda gårdsgrupper -- inte fanns något påvisbart system för tegarnas inbördes belägenhet i åkerskiftena, utan tegarna var fördelade till synes slumpmässigt eller genom lottdragning.

1. Årsskifte

Som påvisats ovan finns det inte i landskapslagarna eller de övriga medeltidskällorna något vittnesbörd om ett ursprungligt årsskifte av byns åkerjord, men då källorna från den tiden ju bara ger sparsamma upplysningar om dåtidens agrarförfattning, torde det vara nödvändigt att undersöka om det i en senare tid, vars källor flödar rikligare, finns något som tyder på ett tidigare allmänt årsskifte.

I svensk lagstiftning omtalar Kristoffers landslag i bygningabalk 1:30 en bruksform varigenom ängen inte skiftades utan delägarna delade höet. Ännu i en resolution på allmogens besvär av 10.9.1743 heter det: "Till förkommande af den olägenheten, som derigenom förorsakas, att en dell allmoge på dess inägor har årskiften, tillåter Kongl. Maj. att den, som en bestående delning begär må njuta den samma till godo". Här tycks alltså finnas säkra tecken på ett tidigare årsskifte, men det bör noteras att de nämnda källställena utan tvivel alla handlar om skifte av äng.

Att årsskiftet är en särskild företeelse som bara gäller ängsjorden bekräftas även av de undersökningar som företagits i de yngsta områdena av den nordiska kulturkretsen inom den svenska Österbotten och den finska Malaxbygden. Gabriel Nikander[^75] har undersökt jordfördelningen i Österbotten och i denna trakt bara funnit mycket få exempel på årsskifte av åker, men däremot talrika exempel på årsskiftade ängar. Nikander menar sig kunna fastslå att fällesskörden med den efterföljande delningen av höet är den äldsta och mest primitiva metoden, medan redan årsskiftet med årlig nyuppmätning av ängen är ett framsteg henimod individuell äganderätt.

H. Smeds[^76] har påvisat att lottskiftet nästan bara förekommer i ängen inom Malaxbygden i Finland och att denna skifteform först blir allmän efter storskiftesförordningarna.

Även inom det dansk-skånska området känner vi flera exempel på årsskifte av äng, men däremot bara enstaka exempel på årsskifte av åker.

I stadgan för Herrestedet i Svendborg amt 1667 (DVV IV:167) bestäms sålunda att den man som inte vill gå med när ängar byts ska böta en fjärding öl. I en rättssak vid Hvidding hd. i Slesvig 1670 upplyses det att en ängslott sedan gammal tid varit årligen skiftad mellan två bönder. I V. Kattarp i Oxie hd. finns det 1774 i ängsvången en liten allmänning som varje byman brukar vart 7:e år (det fanns nämligen 7 gårdar i byn).[^78]

Gentemot alla dessa vittnesbörd är det inte troligt att några få upplysningar om årsskifte av åker inom det germanska området kan tydas som bevis på att all åkerjord ursprungligen varit föremål för årsskifte.[^79] Där årsskifte av åkerjord ägt rum beror det säkert på att den ifrågavarande åkerjorden liksom ängsjorden kunde tas i bruk utan nämnvärd arbetsinsats, men en närmare utveckling av denna synpunkt skjuts upp till längre fram i framställningen.

2. Bolskifte

Bolskiftet och solskiftet är ingående beskrivna av Henrik Larsen, mot vars framställning av dessa två huvudformer av jordskiftet det inte senare riktats någon väsentlig kritik. I det konsekventa bolskiftet är varje ås indelad i lika många lika stora delar som det finns bol i byn, och den andel i åsen som tillfaller det enskilda bolet är i sin tur delad mellan bolmännen i förhållande till deras bymål. Bolmännens andelar i de enskilda åsarna är desamma i alla åkerskiften, medan bolens inbördes belägenhet som regel varierar.[^80]

Henrik Larsen har överallt funnit att de enskilda bolen inom samma by har lika stora jordtillhörigheter, och till detta resultat når också Svend Aakjær. Där vi har upplysningar om boltalet i en by från medeltiden, och denna by i de senare källorna framträder som bolskiftad, visar det sig överallt att boltalet i byn bevarats oförändrat genom de många hundra åren.

Själland är den landsdel där Henrik Larsen funnit flest bolskiftade byar. På Falster är förhållandena som på Själland. Däremot känner Henrik Larsen inga bolskiftade byar på Lolland, där nästan alla byar är oregelmässigt skiftade. Ole Widding har dock påvisat att jordskiftet i Sædinge är bolskiftat.[^87] På Fyn finns förmodligen bara få bolskiftade byar, och i Jylland är bolskiftet känt från trakten väster och nordväster om Århus. I Sönderjylland finns det många bolskiftade byar. I Sydskåne förekommer talrika bolskiften, medan de oregelmässiga jordskiftena är vanligast i de nordliga bygderna.[^89]

Henrik Larsen antar att bolindelningen införts omkring år 1000 på statsmaktens initiativ och av hänsyn till ledungsplikten. Byarna indelades därvid i lika stora lag eller bol, som vart och ett skulle ställa 1 man till ledungen. Det torde framgå av det föregående avsnittet att det inte är stor sannolikhet för att denna teori är riktig. Allt tyder på att bolen är något ursprungligt i byn, i det att de helt enkelt betecknar det ursprungliga antalet boställen i byn.[^90]

Av samma skäl är det mycket svårt att i allmänhet fastslå att bolskiftet är äldre än solskiftet. Typologiskt är det inget tvivel om att bolskiftet är en äldre, mer konservativ lösning av samma problem som solskiftet har till avsikt att lösa, men som det löser betydligt mer radikalt.

3. Solskifte

Enligt den traditionella uppfattningen karaktäriseras solskiftet därav att gårdarnas ordningsföljd i de enskilda åsarna alltid är densamma, nämligen den ordningsföljd i vilken gårdarna i byn är belägna räknat från öst till väst.[^91]

Solskiftade byar finns över hela landet, sålunda spridda över hela Själland och Falster. På Fyn är bara enskilda byar solskiftade, men i sydöstra Jylland från Horsens Fjord till Himmelbjergsöarna och ner till Kongeån har Henrik Larsen övervägande funnit solskiftade bymarker. Även i Skåne och Sönderjylland finns många solskiften.[^95] I det hela taget tycks de yngsta repningarna i allmänhet ha företagits efter solskifteprinciperna.

4. Andra systematiska lottskiften

Över hela det ursprungliga Danmark, inbegripet Sönderjylland och Skåne, finner man emellertid i markböckerna och andra samtida källor talrika jordskiften som inte låter sig inordnas under bol- eller solskiftena. De flesta av dessa jordskiften har visserligen samma uppbyggnad som de två nämnda skifteformerna: vångarna är indelade i åkerskiften som i sin tur är indelade i rektangulära, smala jordremsor. Skillnaden består bara i tegarnas inbördes belägenhet i åsarna.

Henrik Larsen antar, som nämnts ovan, att det här beskrivna jordskiftet är äldre än bol- och solskiftena och att det förmodligen är ungefär likt den ursprungliga tegfördelningen i landet. Senare författare som ansluter sig till denna uppfattning har kallat detta jordskifte för fornskifte, se ovan s. 238.

Det finns exempel på det så kallade fornskiftet spridda över hela det ursprungliga Danmark. Särskilt bör framhållas Lolland, där de flesta jordskiften är oregelmässiga, Fyn, där de oregelmässiga skiftena ofta förekommer, och Skåne, där det oregelmässiga jordskiftet är det vanligaste.

Författaren sammanfattar därför de ovannämnda jordskiftena i en grupp, som passande kan kallas de systematiskt repade lottskiftena.[^98]

5. Jordskiften utan åsindelning

Då den rådande uppfattningen utgår från att jordskiftet från första början varit systematiskt uppbyggt med åsar och rektangulära jordremsor, har man inte i dansk litteratur intresserat sig för en närmare analys av de landsbygder som helt eller delvis saknar denna fasta uppbyggnad. Dessa jordskiften har betraktats som betydelselösa undantag. I nyare svensk litteratur har man emellertid beskrivit sådana jordskiften i en utsträckning som gör det möjligt att göra dem till föremål för systematisk behandling.

Sven Dahl[^100] påvisar att det i åtskilliga skånska byjordar finns en oregelmässig tegfördelning som inte låter sig förena med antagandet av en ursprunglig indelning i åsar. Tegarna är visserligen övervägande rektangulära, men oregelmässiga tegfigurer förekommer ofta, och det tycks inte finnas något påvisbart förhållande mellan de enskilda tegarnas storlek och respektive gårdars bymål. I sin typiska form visar detta jordskifte att tegarna är strödda ut över byjorden utan synnerlig ordning. Detta jordskifte har Dahl kallat det spontana lottskiftet (det spontane lodskifte).

[Figur 6: Utsnitt av jordskiftekarta från 1700 över Vinninge, Skåne (efter Sven Dahl).]

Byjordar som delvis kvarligger som spontana lottskiften finner vi även på andra ställen än i Skåne. Bland kartmaterialet från lantmätningen i Tyrstrup hd. i Sönderjylland 1714--18 har jag funnit flera fall där delar av bymarken varit spontant skiftade, men mest utpräglat gäller det Froruprod i Frorup socken.

[Figur 7: Jordskiftekarta från 1717 över Froruprod, Tyrstrup hd., konstruerad på grundval av Samuel Griess ritningar och lantmätarakter.]

Som ovan nämnts antar G. Nordholm att de tegblock som finns spridda omkring i de jordskiften som innehåller spontant lottskifte är rester av ett ursprungligt blockskifte (blokskifte), det vill säga ett tillstånd där gårdarna har sina jordar liggande i större områden svarande mot de ursprungliga bol- eller ensamtagorna.

Ett sådant jordskifte av visserligen enastående karaktär har jag funnit i Broderup (Bröddarp) i Oxie hd. i Skåne.[^102]

[Figur 8: Jordskiftet i Broderup, Oxie hd., Skåne 1708.]

[Figur 9: Broderup 1708. Kartan visar vångarnas huvudindelning i namngivna odlingsområden.]

Då vi med säkerhet kan utgå från att Broderup aldrig varit föremål för en egentlig repning borde det finnas goda möjligheter att finna tillbaka till den jordfördelning som existerade under tiden före trevångssystemets införande.

På detta underlag är det möjligt att uttala sig om byns äldsta utvecklingssteg. Det är sannolikt att byn från första början haft två gårdar (förmodligen betyder byns namn brödratorp), och dessa gårdar har dels haft sin jord som tofttegar samlad om varje gård och under särskilt stängsel, dels på utmarken. Åkerjorden på utmarken har upptagits av varje gård för sig, då det inte finns tecken på någon systematisk delning av den intagna jorden; däremot har gårdarna hållit sig till samma odlingsområden och har förmodligen från första början haft sina andelar i de olika odlingsområdena under gemensamt stängsel.

IV. Delningsgrundlaget

Det äldsta danska bymålet och det äldsta danska jordmåttet var bolet; härom är trots mycken debatt alla forskare eniga. Det är emellertid först på 1100-talet, och framför allt på 1200-talet, som källmaterialet blir så rikhaltigt att vi kan försöka bilda oss en uppfattning om dåtidens jordförhållanden, och vid den tiden talar källorna bara om bolet som ett jordmått senare avlöst av guldvärderingen (gulz wirthning), skyldvärderingen (terra in censu) och skatteplogen. På grundval av denna litteratur har Svend Aakjær[^109] genomfört en mycket grundlig undersökning av det förhandenvarande källmaterialet om medeltidens jordvärderingar.

Svend Aakjær har genom sina undersökningar av markböckerna liksom Henrik Larsen kommit till det resultatet att arealstorlekar av de enskilda bolen, det vill säga en bestämd flerhet av fastigheter, är ungefär konstant inom varje enskild by, men att det finns skillnad på bolen i de olika byarna. Aakjærs huvudresultat går i korthet ut på följande:[^113] Medan 1 öre skyldjord på Falster under Valdemar II:s tid var 1 öre sädeland, var den på vissa ställen på Själland både under Valdemars och under Erik Menveds tid 2 öre sädeland eller mera. Det själländska bolet tycks alltså ha satts till 8 öre = 24 örtug = 1 mark skyld.

Huvudresultatet av Aakjærs undersökningar torde då bli att vi i de systematiskt skiftade jordskiftena finner 3 olika bolgrupper:

Det äldsta bolet (gamlebol) på 1 mark land och 4 mark guld med en genomsnittsareal av 48 tunnland.
Havnebolet (havnebolet) på 2 mark land och 8 mark guld med en areal av 96 tunnland.
Fullbolet (fuldbolet) på 3 mark land och 12 mark guld med en areal av 144 tunnland.

Bolet omtalas redan i det äldsta danska dokumentet, nämligen Knut den Heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085:[^111] "in vpaceri australi quatuor mansi et dimidius. In altero vpaceri totidem mansi".

Medan bolet redan under Valdemarstiden förlorat sin betydelse som jordvärderingsenhet, bibehåller det betydelsen som bymål och var alltså avgörande för fördelningen av jorden vid repning och fördelningen av de enskilda bymännens plikter och rättigheter gentemot bylaget. Medan de äldsta medeltidskällorna bara känner till bolets delning i förhållandevis få delar, hör vi efter hand om en indelning av bolet i treding (treding, tredjedel), fjerding (fjerding, fjärdedel), niding (niding, niondel), otting (otting, åttondel) och tolvning (tolfning, tolftedel). Av dessa indelningar har framför allt ottingen haft stor betydelse.[^121]

I de äldsta kända repningsbreven används bol och otting som delningsgrund även i byar som inte är bolskiftade, och vi måste utgå från att bolindelningen överallt har varit det ursprungliga grundlaget för repningen.

I flera laghandskrifter från slutet av 1500-talet finns en lista över hur skyld och jordlega kan omräknas till bymål, och en variant härav är avtryckt av Arent Berntsen (II, 456). Listan inleds med en upplysning om att sålunda blev Saksild mark repad för skyld och jordlega.[^124]

Resultatet av beräkningen av repningsgrundlaget var aldrig en upplysning om det absoluta jordmåttet som tillkom den enskilde, utan bara en angivelse av den andel som vid repningen skulle tillkomma honom.

V. Sammanfattning och slutsats

De två stora källgrupperna som tjänar till upplysning av jordskiftets uppkomst och utveckling är landskapslagarna med kompletterande medeltida meddelanden samt markböcker och kartor från 1600- och 1700-talet. Innan en sammanfattning av de företagna undersökningarna försöks måste vi emellertid omtala ännu en betydelsefull källgrupp, nämligen de arkeologiska vittnesbörden.

Redan språk- och rasforskningens undersökningar av folkslagens äldsta historia kan ge oss en fingervisning. Den rådande uppfattningen går ut på att de finska, ariska (indoeuropeiska) och semitisk-hamitiska språken bildar ett slags geografisk triangel, eftersom det kan påvisas avgörande inbördes släktdrag mellan språkgrupperna.[^130]

Då förhistoriska åkrar (oldtidsagre) är av mycket varierande storlek är det svårt att anta att ett plögfälleskap kan ha varit orsak till jordskiftet, eller att detta ursprungligen bestått i en årlig omväxling av tegarna. Arkeologerna antar därför att dikevallarna inte bara är gränser mellan tegar utan också äganderättsliga skillnader. Om någon form av åkerskiften tycks det inte vara tal i de hittills framdragna fältanläggningarna från förhistorisk tid; tvärtom visar de förhistoriska åkrarna genom sin planlösa anläggning att det inte kan röras om någon planmässig, gemensam insats från bylagets sida vid uppodlingen.

Det arkeologiska materialet är tillräckligt klart för att man med rätt stor säkerhet kan säga att våra äldsta bytyper inte har varit Gewanndörfer och att det inte i allmänhet ägt rum något årsskifte. Med bestämdhet kan man vidare fastslå att upptagandet av ny mark, så långt vår kunskap sträcker sig tillbaka i historisk tid, inte i allmänhet varit något gemensamt byangelägenhet, utan det har upptagits inhägnader på utmarken av en enskild eller några få bymän.

Om vi jämför de ovannämnda undersökningarna med resultaten av genomgången av medeltidens källmaterial och 1600- och 1700-talens jordskiften torde det finnas underlag för en rätt säker beskrivning av jordskiftets uppkomst och utveckling.

Det förhandenvarande källmaterialet gör det möjligt att fastslå att ett årsskifte i varje fall inte här i landet varit allmänt efter att den slutgiltiga bosättningen ägt rum. Om en sådan skifteform någonsin varit allmän måste det ha varit före den slutgiltiga bosättningen i det så kallade halvnomadiserande tillståndet. Där det däremot rör sig om individuell arbetsinsats har resultatet alltid varit privat äganderätt.

Äganderätten tillkom inte den enskilde utan det hushåll han tillhörde. Under de första århundradena av bylagets historia har arvedelning och överlåtelse av jord varit okänd,[^139] och alla rättigheter till jorden och i bylaget tillkom hushållet. Det kan enligt min mening inte råda något tvivel om att det danska bolet ursprungligen betecknat just ett sådant hushåll.

På detta sätt blev bolet en naturlig och principiellt oföränderlig enhet i det äldsta agrarsystemet. Den rätt som tillkom bolet var den fulla byrätten, som spelar en så stor roll i de äldsta skrivna källorna från det sydgermanska området och som först senare kan delas med verkan gentemot bylaget. Från bolets odelbarhet och bolets rätt till odelad jord stammar säkert även likhetsprincipen, som förmodligen i sin äldsta form varit en regel om att varje bol hade rätt till odelad jord i en utsträckning som enbart bestämdes av bolets behov. Det är denna likhetsprincip som gjort det möjligt att använda bolet som den första jordvärderingsenheten.

Då bara bolet och inte den enskilde medlemmen av hushållet hade någon rätt till byjorden är de äldsta uppodlingarna också företagna av bolet och inte av dess enskilda medlemmar. När det efter hand erkändes att jord kunde gå i arv sker en upplösning av bolet i dess enskilda delar, det vill säga en fördelning av jorden på de efterlevande sönerna.

Det är enligt min mening från denna arvedelning som principen om repningen har sitt ursprung, inte bara så att det nu erkändes att jorden kan delas mellan flera berättigade, utan också så att den bråkdel av bolet som bestäms av arvsrätten, och som ursprungligen bara har betydelse gentemot de övriga medlemmarna av bolet, efter hand blir ett uttryck för den enskildes andel i hela byn. Bymålet var ursprungligen ett bolmål och principen om andelsrätt till byn var ursprungligen en princip om en genom arv bestämd andelsrätt till bolet.

En sammanfattande skildring av bylagets utveckling i grova drag måste efter det föregående te sig sålunda:

Vid den slutgiltiga bosättningen har de enskilda hushållen inhägnat en gemensam gatujord, och varje hushåll har fått sig tilldelad den nödvändiga bygg- och gårdsplatsen. Omkring byn har man därefter intagit den behövliga och brukliga åkerjorden, och varje bol har haft sin jord liggande samlad och under gemensamt bruk. Denna första åkerjord har förmodligen varit under gemensamt stängsel och har inte varit av stor utsträckning, då huvudnäringen under bylagets första period varit husdjursskötseln baserad på djurens betning på den oodlade marken.

Nästa period karaktäriseras av en framskridande uppodling av utmarken, som dittills bara tjänat till betning. Denna uppodling företages av bolen var för sig och efter de enskilda bolens behov, men allt efter som det börjar bli brist på väl lämpad åkerjord, och ännu mer då betningen hotas av de fortsatta uppodlingarna, utvecklas en grundsats om bolens lika rätt i fråga om nyuppodling.

Med arvsrättens erkännande delas de uppodlade områdena mellan husfaderns söner, men i övrigt innebär denna delning ingen ändring av agrarförfattningen. Först erkännandet av överlåtelse av jord i levande livet medför en begynnande upplösning av bolområdena, och härtill medverkar de enskilda bolmedlemmarnas privata uppodling av inhägnader utanför de ursprungliga bolområdena. Jag antar att det ännu vid landskapslagarnas tid existerat åtskilliga bymarker som kvarlegat i ett tillstånd bestämt av den ursprungliga uppodlingen, så som denna senare utvecklats genom bol- och gårdsdelningar samt utjämning mellan gårdarna på grund av förändringar i odlingssystemet.

De systematiska repningarna av hela byjorden beror enligt min mening huvudsakligen på hänsyn till fördelningen av skatt och jordlega utifrån principen att lika jord skulle bära lika skyld. Att initiativet till de systematiska repningarna utgått från adeln är otvivelaktigt, och det är i det avseendet karaktäristiskt att det är JL, vars innehåll i särskild grad måste antas ha påverkats av stormännen, som först omtalar ett jordskifte som nödvändiggör uppgivande av all hävd i marken och nyfördelning av jorden efter bymål. Bolskiftet är så till vida den mest konservativa lösningen av problemet, i det att det möjliggör ett delvis upprätthållande av de ursprungliga bolområdena, medan solskiftet är den konsekventa och radikalt genomförda lösningen.[^142]

Det framdragna materialet berättigar enligt min mening till att anta att den äldsta jordbesittningen varit privat och individuell. De sparsamma källorna visar en utveckling från individuell och orubblig hävd till kollektiv och ändbar jordbesittning. Bymannens rätt blir, från att ha varit en rätt till bestämt påvisbara jordstycken i fältet med en ursprungligen obestämbar tillgång till bruk av odelad mark, en allt starkare markerad andelsrätt, som inte bestäms av den faktiska besittningen utan av gårdens bymål.

En sådan utveckling är först möjlig när arrendeförhållandets utbredning upphäver bymännens direkta ägandeförhållande till den jord de brukar.

Åkerskiftena eller åsarna, som spelar en så stor roll i den traditionella uppfattningen av jordskiftets uppkomst, kan enligt min mening ha två ursprung. En del åkerskiften är helt enkelt de gamla odlingsområdena, som vi känner dem från jordskiftet i Broderup, vilka vid senare systematiska repningar används som underavdelningar av vången, medan en annan del är nybildningar som hänger samman med införandet av det systematiskt repade jordskiftet.

Ottende Kapitel. Landskiftets Former og Udvikling

Indledning

Under den sammenfattende karakteristik af jordfællesskabet, som er forsøgt foran side 21, er ikke medtaget den særegne opdeling af de enkelte gaardes jorder paa et stort antal smalle agre, som straks falder i øjnene som et afgørende træk ved betragtningen af de ældste kort over danske landsbyer. I sig selv er denne opdeling heller ikke udtryk for noget fællesskab, ikke mindst da de enkelte agre principielt er underkastet gaardbrugernes særbrug og jorddrottens særejendomsret, men alligevel er denne opdeling intimt forbundet med jordfællesskabets hovedproblemer og er i et vist omfang direkte aarsag til, at disse opstaar.

Besynderligt nok har man først i nyeste tid forsøgt at skabe en fællesbetegnelse for denne karakteristiske jordfordeling, hvis grundelement er den lange, smalle agerstrimmel. Som et fællesudtryk for alle de af ham undersøgte former for jordens fordeling benytter Henrik Larsen udtrykket »agerskifte«, men Svend Aakjær har erstattet dette med »landskifte«,[^1] og dette udtryk synes at have vundet indpas i nyere litteratur.[^2] Da man jo gerne skulde naa frem til en fast og almindelig anerkendt sprogbrug, anvender ogsaa jeg ordet landskifte i denne fremstilling, dog uden synderlig begejstring, men det vil sikkert være praktisk, i overensstemmelse med Sven Dahl,[^3] at udvide begrebet til at omfatte ethvert »system for ägofigurernas utseende och läge i förhållande till varandra«, og altsaa under betegnelsen landskifte ogsaa medtage de jordfordelinger, som ikke er resultatet af et egentligt skifte, d. v. s. en fordeling af al byens jord paa de enkelte gaarde efter bestemte principper. Hvis ikke en saadan sprogbrug anvendes, skal man anvende termen »uskiftet jord« i saadanne tilfælde, hvor et foreliggende kort eller en maalebog udviser et kortbillede, der maaske ikke afviger stærkt fra billedet af en systematisk skiftet byjord, men som alligevel maa antages at være resultatet af en organisk udvikling. Det vil forøvrigt ofte være vanskeligt at afgøre, hvornaar et egentligt skifte har fundet sted, og hvornaar jordfordelingen blot er opstaaet gennem successive delinger eller partielle rebninger.

For den særlige form for landskifte, der bestaar i jordens opdeling i et stort antal smalle rektangulære jordlodder, har man i svensk ordbrug det fortræffelige udtryk »tegskifte«, hvis stamord »teg« altsaa angiver selve den rektangulære jordstrimmel.[^4] En direkte oversættelse af dette udtryk til agerskifte er ikke praktisk, da ager jo paa dansk har en videregaaende betydning end det svenske »teg«, og en overføring af selve det uoversatte udtryk til dansk sprogbrug vil ikke være rimelig, da »teg« ikke har nogen hævd i vort sprog. Imidlertid er der god brug for et dansk udtryk for det svenske tegskifte, og jeg vil derfor anvende ordet lodskifte. Dette ord anvendes i de danske kilder dels som synonym for rebdragen, dels som betegnelse for den enkelte bymands rette andel i skiftet af en aas.[^5] For de enkelte skifteformer vil særlige betegnelser blive foreslaaet i det følgende.

Om landskiftets opstaaen har vi kun de udsagn, der udledes af Cæsars og Tacitus' beretninger om germanske stammers agrarforfatning, men disse udsagn har til gengæld ogsaa været vendt og drejet i det uendelige og givet anledning til en righoldig litteratur. Det danske landskifte kender vi ikke meget til, før vi møder det i den senere middelalders kilder, først og fremmest i landskabslovene, og først i løbet af 1500-tallet bliver kilderne saa righoldige, at vi kan danne os et billede af den tids landskifte. Et fast holdepunkt faar vi dog først, da der finder omhyggelige opmaalinger af landsbyens marker og de enkelte agerlodder sted, nemlig under Christian V's fremragende matrikelværk, hvis ca. 1500 markbøger indeholder en opmaaling af hver enkelt agerlod i hele kongeriget. Dertil kommer de langt senere kortlægninger, hvoraf hovedparten dog først stammer fra udskiftningen i slutningen af 1700-tallet.

Som følge af det ældre kildemateriales sparsomhed er forskningen hidtil gaaet baglæns med udgangspunkt i markbøgerne og landkort. I de sidste aar har dog opdagelsen og undersøgelsen af ialt op imod 100 oldtidsagre, der viser os grænserne for sammenliggende agerlodder i hvert fald fra den førromerske jernalder, givet studiet af den ældste agrarforfatning et mere realistisk præg. Under arbejdet med de yngre kilder vil det dernæst være nødvendigt at tage de kulturgeografiske erfaringer i anvendelse under forsøget paa at afdække landskiftets sandsynlige udvikling.

Studiet af landskiftets problemer blev her i landet grundlagt af O. Chr. Olufsen, der i 1821 offentliggjorde en afhandling til oplysning af Danmarks indvortes forfatning i de ældre tider,[^6] men den nyere litteratur bygger paa P. Lauridsens undersøgelser fra 1896[^7] og især paa Henrik Larsens banebrydende arbejde fra 1918.[^8] Af den nyeste litteratur maa fremhæves Svend Aakjærs forskellige undersøgelser, hvis hovedbestanddel er de indgaaende studier af de ældste agrariske enheder bol, plovland og skyldjord,[^9] og Ole Widdings undersøgelser af landskiftet i en enkelt egn paa grundlag af markbøger og landkort.[^10]

De i indledningen side 12 nævnte svenske og finske undersøgelser af kulturgeografisk og etnografisk karakter har tilført studiet af landskiftet nye impulser og arbejdsmetoder, men hidtil er disse kun anvendt af Karl Wührer[^11] til belysning af landskiftets opstaaen og udviklingsformer.

Under udarbejdelsen af den følgende fremstilling har jeg søgt saa skarpt som muligt at sondre imellem, hvad kildematerialet faktisk oplyser, og hvad man kan — eller mener at kunne — slutte sig til. Efter at have refereret de vigtigste opfattelser af landskiftets opstaaen og udvikling (I), vil jeg derfor forsøge at klarlægge, hvad landskabslovene og de øvrige middelalderkilder oplyser om landskiftet og agrarforfatningen (II), for dernæst at springe frem til en skildring af de landskifteformer, vi kender fra den nyere tids opmaalinger og landkort (III) samt grundlaget for jordfordelingen (IV). Paa det saaledes tilvejebragte grundlag vil jeg derefter forsøge at give en sammenfattende fremstilling af landskiftets opstaaen og udviklingshistorie (V).

I. Oversigt over ældre teorier

Direkte udsagn om landskiftets oprindelige karakter har vi kun i Cæsars og Tacitus' beretninger. Gaius Julius Cæsars Commentarii de bello Gallico er formentlig skrevet i aarene 50–52 f. Kr. og dens beretning om germanernes jordforhold hidrører fra de germanske stammer ved Rhinen. I forbindelse med problemerne vedrørende de germanske stammers endelige bosættelse har vi foran side 19 refereret den mest betydningsfulde udtalelse,[^12] men det vil være rigtigst paa dette sted i fremstillingen at behandle de to romerske forfatteres beretninger i sammenhæng. Cæsar beretter, at ingen enkeltmand ejer en vis agerjord eller et særskilt stykke land, men høvdingerne fordeler hvert aar jorden mellem de enkelte ætter (gentibus cognationibusque), og de er nødt til aaret efter at flytte til et nyt sted (atque anno post alio transire cogunt). Da man maa gaa ud fra, at stammerne langs Rhinen først fik endelig bosættelse i det første aarhundrede efter Kristi fødsel,[^13] har det formentligt været vandrende stammer, som Cæsar omtaler i sin beretning, der altsaa intet direkte siger os om forholdene efter den endelige bosættelse. Hvis vi skal tro beretningen efter dens ordlyd, har den indtagne jord paa den tid, da stammerne endnu var paa vandring, tilhørt hele stammen og er blevet tildelt de enkelte ætter — altsaa ikke enkeltmænd — til brug. I og for sig har der jo saa ikke været noget i vejen for, at den jord, der tildeltes den enkelte æt, igen er blevet fordelt paa dennes familier eller husholdninger, men det antages ofte, at ætten har dyrket jorden i fællesskab.[^14] Hvor megen vægt man nu end vil lægge paa disse udtalelser, saa turde meddelelsen om, at stammen flyttede til et nyt sted hvert aar, vist bero paa en misforstaaelse og kan i hvert tilfælde ikke have almen gyldighed.[^15]

Langt vigtigere end Cæsars beretning er imidlertid de udtalelser, som Publius Cornelius Tacitus fremsætter i sit værk: De origine, situ, moribus ac populis Germanorum (kaldet Germania), der er skrevet en gang i tiden 55–120 efter Kristi fødsel. I de ca. 150 aar, som skiller Cæsars beretning fra Taciti, er der formentlig sket store forandringer, og det er sandsynligt, at Tacitus skildrer tilstanden, efter at den endelige bosættelse har fundet sted. Tacitus oplyser i Germania cap. 26, at bysamfundet som helhed beslaglægger agerjorden i et omfang, der svarer til bymændenes (cultores) antal, og jorden fordeles derefter blandt disse efter værdighed (secundum dignationem). Fordelingen falder imidlertid let paa grund af markernes udstrækning. Den dyrkede jord skiftes aarligt, og der bliver endda jord til overs (arva per annos mutant et superest ager), thi de anvender ikke nogen intensiv dyrkning med plantning af frugttræer, vanding af haver o. s. v., men af jorden forlanger de kun sæd (sola terrae seges imperatur).

Nogle forfattere opfatter udtalelsen om det aarlige skifte af den dyrkede jord som et vidnesbyrd om, at de enkelte agre hvert aar skiftede bruger, saaledes at den enkelte bymand efter tur fik lejlighed til et aar ad gangen at dyrke hvert eneste af de til bymarken hørende agre, altsaa den jordfordeling, som har faaet navnet aarsskifte.[^16] Heroverfor har R. Schröder[^17] bemærket, at fællesskabet med hensyn til jorden maa have tilhørt en tid, da germanerne ikke havde faste landsbyer, hvor al jord tilhørte stammen, men blev tildelt slægterne ved en periodevis fordeling. Med udskillelsen af en fast bymark mener Schröder derimod, at dette fællesskab er ophørt. Kun naar ny jord skulde indtages, var det bylagets sag at udpege, hvad der skulde indtages, og denne jord blev da inddelt i aase, »Gewänne«, hyppigst i form af parallelogrammer, der igen blev delt efter antallet af berettigede. Hver berettiget fik sin andel i hver aas og i den samme rækkefølge, der fastsattes ved lodkastning efter den berettigedes stand (secundum dignationem). Opdelingen af den nye agerjord skete i umiddelbar tilslutning til dens indtagelse fra vildmarken (quos mox inter se pertiuntur) og aabenbart med gyldighed for hele den periode, den paagældende agerjord skulde bære sæd. Herefter bestaar det aarlige skifte altsaa ikke i en omveksling af de dyrkede agre, men i en vekseldrift, hvorunder de agre, der var indtaget til dyrkning, skiftevis laa brak og bar sæd. Schröders forstaaelse af Taciti beretning forklarer ogsaa bedst, hvorfor der til »arva per annos mutant« tilføjes »superest ager«. I sin gengivelse af den paagældende beretning oversætter Vilh. la Cour den førstnævnte sætning med »vekseldrift«. Efter denne opfattelse af Tacitus kan vi altsaa sammenfatte det omhandlede dyrknings- og jordsystem saaledes: bylaget indtager i fællesskab jord i udmarken og fordeler den indtagne jord imellem bymændene. Den indtagne jord dyrkes i vekseldrift, saaledes at der aarligt ligger en del brak, men alligevel maa man efter en tids forløb lade den indtagne jord falde tilbage til vildmarken og optage ny jord. Tilbage bliver stadig en uklarhed med hensyn til spørgsmaalat om, hvorvidt man baade har anvendt en aarlig vekseldrift og alligevel regelmæssigt har maattet flytte opdyrkningen til et nyt sted paa udmarken. Under alle omstændigheder synes de fleste forfattere at være enige om, at jorden blev indtaget af bylaget i fællesskab og fordelt mellem bymændene til særbrug. Fællesbruget er altsaa et overstaaet stadium. la Cour mener dog, at de cultores, til hvem agerjorden uddeles, ikke er enkeltmænd, men ætter og storfamilier, der dyrkede jorden i fællesskab og indtil vikingetiden mener han ikke, at man i Danmark er kommet længere i udviklingen.

En gruppe af forfattere lægger hovedvægten paa et oprindeligt sambrug mellem ættens medlemmer og mener, at landskiftet er opstaaet derved, at jorden er blevet delt mellem sambrugerne enten ved skifte i levende live eller ved arveskifte, efterhaanden som det anerkendes, at retten til jord kan gaa i arv. P. Lauridsen har for Danmarks vedkommende hævdet, at landskiftet i dets yngre former i almindelighed skulde være opstaaet gennem deling af de oprindelige enkeltgaarde. Da man maa antage, at det enkelte bosted har været beboet af en hel familie, er der ikke større forskel mellem Lauridsens opfattelse og den foran refererede. For Norges vedkommende hævdes det fra flere sider, at det senere landskifte er opstaaet ved deling af ættens oprindelige fællesjorder.[^18]

Da de fleste teorier arbejder med momenter, der er samlet fra et tidsrum af omkring tusinde aar, er det vanskeligt at foretage en udviklingsmæssig sammenligning af de forskellige opfattelser, fordi man kun sjældent kan blive klar over, hvilket stadium af den faste bosættelse, der danner udgangspunktet for den paagældende teori. Dette gælder ogsaa den gruppe af forfattere, hvis opfattelse er bestemt af de hovedresultater, som fremgaar af August Meitzens store værk om germanernes vandringer, bosættelse og agrarret.[^19]

Meitzen gaar ud fra, at landsbyen allerede fra første færd har faaet sin endelige skikkelse som en lodskiftet bymark, opdelt i vange og agerskifter (Gewanndorf), og han støtter sig for Nordens vedkommende paa Olufsens undersøgelser, der ligeledes gik ud fra, at landkortene fra sidste halvdel af 1700-tallet viste os landskiftet i dets oprindelige form. For de tyske landes vedkommende bygger Meitzen ligeledes paa landkortene, hvoraf kun ganske faa er ældre end sidste halvdel af 1700-tallet, mange endog yngre. Da Meitzen endvidere har haft et vist kendskab til de nordskandinaviske landskifter, og han her har fundet skifter, som ganske mangler inddelingen i aase, men som viser, at grundstykkerne har ligget blandet uden paaviselig orden, antager han, at aarsagen hertil er, at bosættelsen i Nordskandinaviens ødemarker har fundet sted ved rydninger i det uberørte skovland under helt andre former end i de vestgermanske folkelande, hvor den faste bosættelse udgik af en fordeling af det til opdyrkning egnede land.[^20] Et lignende uregelmæssigt landskifte uden agerskifter har Meitzen fundet i Vartofta i Västergötland, men aarsagen hertil mener han at finde i det forhold, at landsbyen er blevet til under jorddrottens indflydelse.[^21]

Meitzens hovedopfattelse ligger til grund for Henrik Larsens teori om det danske landskiftes udvikling, der siden har været almindeligt antaget i dansk litteratur. Henrik Larsen[^22] antager, at landsbyen fra første færd har bestaaet af to dele, nemlig toften og udmarken (vllænde, ollandæ). Tofterne var særjord og laa ved gaardene. De var den først opdyrkede del af marken. Udmarken var under fællesskab og blev oprindelig periodisk omfordelt mellem bylagets medlemmer, men denne cirkulation afløstes af en fast agerfordeling, hvorved hver af ejendommene fik tildelt sammenliggende agre i hvert agerskifte. Dette landskifte møder vi endnu i adskillige danske landsbyer. Larsen har indgaaende analyseret et saadant landskifte i Vindeby paa Lolland, dets kortbillede er nøjagtigt som de regelmæssige landskifter, altsaa en inddeling af vangene i agerskifter og en inddeling af agerskifterne i lange, smalle rektangulære agre. Larsen kalder dette landskifte for det uregelmæssige landskifte, andre forfattere har foreslaaet at kalde det fornskifte, dog ud fra forskellige forudsætninger.[^23] Efter Larsens opfattelse indførtes der omkring aar 1000 en ny agerfordeling af hensyn til ledingspligten. Byerne blev inddelt i lige store lægd, i bol. Hvert agerskifte blev derefter delt mellem bolene i lige brede stykker, og agrenes fordeling mellem gaardene var altid den samme, medens bolenes indbyrdes beliggenhed var skiftende. Larsen mener, at solskiftet, der indføres i Jylland med JL, var en yngre skifteform, der mange steder afløste det ældre bolskifte. Larsen er dog klar over, at mange af vore landsbyer er dannet lidt efter lidt gennem delinger, og han paaviser flere steder, at større agre er splittet op mellem flere brugere, der formentlig oprindelig har siddet paa den samme gaard.

I de svenske landskabslove forekommer udtrykket »i hambre och forni skipt« som betegnelse for tilstanden før solskiftets indførelse, og disse udtryk har været genstand for talrige gisninger og fortolkninger. Nogle mener, at fornskiftet og »i hambre« er udtryk for den samme tilstand, og at de begge betegner aarsskiftet med den periodiske omveksling af agrene mellem bymændene.[^24] Andre mener, at udtrykket tværtimod henviser til en tilstand, hvor enhver bymand havde den fulde ejendomsret over sine agre, og hvor disse var uregelmæssigt fordelt uden paaviseligt system ud over bymarken, og at der ikke var nogen mulighed for at tvinge den enkelte bruger fra sin hævd.[^25] Den finske forsker A. G. Fontell[^26] antager, at fornskiftet og hammarskiftet er to forskellige foreteelser. Efter det første er den dyrkede jord fordelt paa fælles indtægter og private løkker blandet mellem hinanden, medens hammarskiftet oversættes som fællesskab, fællesbrug, specielt med tanke paa den fælles brug af skov og vand, og hvor vi i ældre dokumenter finder hammarskiftet omtalt, antager forfatteren, at det i almindelighed betyder opdyrkning paa udmarken, altsaa løkker. Sigurd Erixon[^27] har undersøgt stednavne med indhold af udtrykket hambre el. hammar og paaviser, at de især bruges om stenede almindinger, hvorfor han antager, at hammarskiftet hentyder til saadanne løkker, der er i fælles brug eller i hvert fald indtaget i fællesskab paa stenet almindingsmark, eller — da udtrykket jo er en cliché, som maaske kun i enkelte tilfælde har haft en realitet bag sig — simpelthen løkker paa almindingen. Iøvrigt har man regnet sammen, at udtrykket »i hambre och forni skipt« har givet anledning til ca. 100 større eller mindre afhandlinger og formentlig lige saa mange anskuelser, og det lønner sig ikke at trænge dybere ind i denne litteraturs afkroge.[^28]

Endnu en opfattelse vedrørende hammarskiftet skal dog refereres, fordi den i modsætning til de fleste andre bygger paa en nøje undersøgelse af landskiftets udviklingsformer. Opfattelsen er først fremsat af G. Nordholm,[^29] der paaviser, at mange byer i Skaane har deres agre liggende i oprindeligt indhegnede, blokformede og uregelmæssige løkker paa den fælles mark. Efter forfatterens mening er det netop disse byer, som ligger »i hambre«, og han gaar ud fra, at de aldrig har været genstand for et egentligt skifte, men svarer til de gamle uskiftede byer, som nævnes i Kristoffers landslag, bygningabalken.[^30] De forfattere, som bygger paa denne hovedopfattelse, er meget uenige om aarsagen til, at der af denne oprindelige jordfordeling har udviklet sig de senere skifteformer. Nordholm og Wührer lægger hovedvægten paa de enkelte bymænds skatte- og landgildebyrde, idet de regelmæssige landskifteformer herefter skulde være indført paa jorddrottens initiativ for at tilvejebringe en retfærdig fordeling af byrderne, medens Lindgren og Sven Dahl lægger større vægt paa trevangsbrugets indførelse, hvorefter det blev nødvendigt at sikre sig, at alle bymændene fik lige meget jord i alle vange.

Medens de øvrige forfattere lægger hovedvægten paa de kulturgeografiske undersøgelser, har Wührer i første række søgt at udnytte de indvundne erfaringer til en fremstilling af landskiftets opstaaen og udvikling, og hans undersøgelser resulterer i et afgørende brud med den traditionelle lære, hvorefter den nordiske og mellemeuropæiske landsby fra første færd har været Gewanndörfer med en skarp inddeling i agerskifter. Efter den traditionelle opfattelse skulde den successivt fremadskridende opdyrkning af bymarken have fundet sted derved, at bylaget indtog et nyt agerskifte og delte jorden imellem sig i overensstemmelse med inddelingen af de ældre agerskifter,[^31] men Wührer henviser til, at saa længe vi kan følge opdyrkningens historie, er den sket strøvis ved løkker paa udmarken, hvorfor inddelingen i agerskifter ikke kan være et resultat af den fremadskridende opdyrkning. Under henvisning til de arkæologiske og etnologiske resultater tilbageviser Wührer paastanden om, at byjorden oprindelig skulde have været underkastet et aarsskifte, og han mener ikke, at det kan bevises, at agerskifterne i de tyske og nordiske landsbyer skulde hidrøre fra den første opdyrkning, og langt mindre kan inddelingen i agerskifter tages som bevis for et oprindeligt aarsskifte. »Das alles sind unangebrachte Zurückverlegungen grundherrlicher und genossenschaftlicher Systeme des späteren Mittelalters«.[^32] De skandinaviske kilder fra 1200-tallet viser ogsaa kun en begyndende indskrænkning af privatejendomsretten og den frie individuelle drift, der intet har med jordfællesskab at gøre. Ved den dyrkede marks langsomme udbredelse naar man til det tidspunkt, da al jorden er under besiddelse, og paa det stadium grænser de enkelte agre paa de besynderligste og mest tilfældige maader til hverandre og truer bedriftens hensigtsmæssighed. Derfor bliver en jordfordeling paatrængende nødvendig, og derfor skabes der mulighed herfor i 12- og 1300-tallets love. Wührer mener derfor at kunne fastslaa, at der intet grundlag er for at antage, at der blandt germanerne har bestaaet en fællesbesiddelse af jorden.

Poul Johs. Jørgensens[^33] anvendelse af betegnelsen jordfællesskab er ikke ganske klar. Som hovedregel anvender forfatteren udtrykket som en betegnelse for den samlede agrarforfatning, men han anvender det tillige som en betegnelse for landskiftet. Det er derfor heller ikke ganske klart, hvilken stilling forfatteren tager til de forskellige hovedteorier, men han udtaler sig i hvert tilfælde med den største forsigtighed. Poul Johs. Jørgensen gaar dog i hvert fald ud fra, at forbindelsen mellem slægt og landsby er hovedaarsagen til de senere jordfordelinger, og han vil ikke benægte muligheden af, at der kan have været tale om et oprindeligt aarsskifte. Klargorende er det imidlertid, at Poul Johs. Jørgensen saa kraftigt understreger, at det landskifte, vi kender til i nyere tid, meget vel kan have forskellig oprindelse. Forfatteren peger saaledes paa forekomsten af det saakaldte falske jordfællesskab, hvor en enkeltgaard efterhaanden er delt mellem flere brugere, og han peger paa, at arvedelingerne i visse tilfælde kan have været den direkte aarsag til et landskifte. Særlig for saa vidt angaar torpdannelser bemærker Poul Johs. Jørgensen, at grunden til, at der er skabt et jordfællesskab i disse tilfælde, maa være, at overdrevet, hvortil torpets naboer er flyttet, i forvejen var fællesjord, og at den vedblev at være det først en tid lang for baade moderby og torp, og senere, naar de er adskilte, for torpet alene. Endelig mener Poul Johs. Jørgensen, at jordfællesskabet i tidens løb er blevet en nødvendig institution, der hørte med til enhver landsby.

Den foranstaaende oversigt har kun haft til formaal at give nogle hovedtræk af den foreliggende litteratur,[^34] og jeg vil for enkelte forfatteres vedkommende vende tilbage til en nærmere omtale i de følgende afsnit.

II. Middelalderens agrarforfatning

Det vil være naturligt at undersøge, hvilke oplysninger de danske landskabslove giver om middelalderens agrarforfatning uden forsøg paa at sætte oplysningerne i et videre sammenhæng ved hjælp af oplysninger fra de romerske forfattere et aartusinde før lovene blev nedskrevet og fra opmaalinger og landkort, som er blevet til et halvt aartusinde efter lovenes nedskrivning. Jeg skal dog indledningsvis minde om, at det middelalderlige landskifte efter den traditionelle opfattelse er nogenlunde identisk med de uregelmæssige landskifter, som vi finder i markbøgerne fra 1680'erne, og altsaa bestaar af et antal vange, der er inddelt i agerskifter, som igen er inddelt i et stort antal smalle, rektangulære jordstrimler, saaledes at byens gaarde har sin jord fordelt paa op til flere hundrede smalle agerstrimler.[^35]

Noget spor af et eventuelt tidligere aarsskifte vil man lede forgæves efter i landskabslovene.[^36] Poul Johs. Jørgensen har ganske vist peget paa muligheden af, at JL 1:54, hvorefter ingen kan tvinge en anden til mageskifte (markskifte?), skulde kunne forstaas som et forbud imod et tidligere anvendt aarsskifte, men det kan lige saa godt være et forbud imod at tvinge nogen til at bytte de lodder bort, der er tilfaldet ham ved rebning,[^37] eller et forbud imod udenfor den almindelige rebning at tvinge nogen fra sin besiddelse. Der findes intet grundlag for at antage, at bestemmelsen skulde henvise netop til et aarsskifte. Der er heller ingen grund til at antage, at SKL 75, der omtaler bortsalg af enkelte agre,[^38] skal forstaas saaledes, at der ikke er tale om bestemte agre i vangen, men om en blot og bar ideel andelsret.[^39] Af lovenes bestemmelser om ornum kan vi endvidere se, at et aarsskifte, hvis det nogensinde har været praktiseret, i hvert tilfælde ikke har omfattet al byjorden.

Heller ikke de svenske landskabslove synes at kende noget til et oprindeligt eller delvis eksisterende aarsskifte af agerjorden. Ifølge Sdml. BB III skal bønderne, naar de vil dele deres agre, sætte skelmærker og pløje furer, saaledes som alle synes er ret, hvilket har været forstaaet saaledes, at denne deling blev foretaget hvert aar,[^40] men bestemmelsen tyder afgjort paa, at der ikke er tale om en veksel i brugsretten til agrene, men hovedvægten lægges tværtimod paa at konstatere det rette skel mellem agrene, og meningen maa derfor enten være, at bønderne — saaledes som vi senere har talrige eksempler derpaa — hvert aar ved afmærkninger gør agerskellene tydelige, eller ogsaa er det blot et paabud om efter en foretaget rebning at sætte omhyggelige skelmærker. Noget aarsskifte hverken tales der om eller hentydes der til.

Heller ikke vore øvrige middelalderkilder giver nogen støtte for antagelsen af et ældre aarsskifte af agerjorden, hvorimod vi saavel paa denne tid som senere hører om fællesenge, der enten høstes i fællesskab af alle bymænd, hvorefter høet deles efter bymaal, eller ogsaa hvert aar deles mellem de enkelte bymænd, der hver især maa slaa deres tildelte englod.[^41] Det kan i denne forbindelse anføres, at Ebbe Hertzberg som bevis for eksistensen af et aarsskifte i Norge henviser til et brev 1442, hvorefter en mand havde lejet nogle jordstykker »sidan hamskipthet aather geek«, men det fremgaar klart af brevet, at de paagældende jordstykker var englodder.[^42]

Gaar vi derefter over til at undersøge oplysninger om de landskifteformer, som landskabslovene faktisk har kendt til, møder der os en blanding af spredte, ofte usammenhængende bestemmelser, som afgjort tyder paa, at landskabslovene er udtryk for en brydning imellem gammelt og nyt. Særlig fremtrædende er denne brydning i JL, hvor 1:55 om solskiftet repræsenterer det nye, men 1:45 og maaske ogsaa 1:49 repræsenterer det gamle. Fælles for alle landskabslovene er, at de har kendskab til en tilstand, hvor de enkelte bol havde deres jord liggende side om side i ganske bestemte bolomraader ude i marken. I EsjL II:55 hedder det, at hvis ikke alle er enige om en anden fremgangsmaade, skal hvert bol rebes, som det tidligere laa efter solen, d. v. s. at agrene indenfor bolet skal have den samme rækkefølge som før rebningen. Efter SKL 73 og 74 kan den, der ejer en vis del af bolet, til enhver tid kræve bolet rebet, og ifølge JL 1:45 kan enhver bymand uden at opfylde særlige betingelser i henseende til ejendomsstørrelsen kræve hele det bol, hvortil han hører, underkastet rebning. Disse bestemmelser forudsætter alle, at den jord, der hører til et bol, ligger side om side i bestemt afgrænsede omraader af bymarken, men der er naturligvis ikke noget i vejen for, at bolet kan have jord mange steder i bymarken, og under vangebruget med vekseldrift maa et bol naturligvis have lige meget jord i alle vangene. De nævnte bestemmelser viser endvidere, at grænserne for bolenes jordomraader i bymarken forbliver uændrede, efter at den interne rebning har fundet sted, og rebningen berører altsaa ikke den øvrige by.

I de forannævnte lovbestemmelser fremtræder bolet som en gruppe gaarde, der har deres jord liggende uforanderligt i de samme omraader af marken, og bolet er ikke i disse bestemmelser resultatet af nogen rebning. Saadanne bol finder vi ogsaa omtalt i andre middelalderkilder, saaledes en række oplysninger fra 1200- og 1300-tallet om overdragelse af jord, der ligger i et bestemt, navngivet bol. Mange af disse overdragelsesdokumenter bærer afgjort præg af, at der ikke er tale om nogen ideel andel i byen og heller ikke om en gaardgruppe, hvis ejendom findes spredt over hele marken efter en rebning, men om bestemt paaviselige jordstykker.[^43] Man kan ikke gaa ud fra, at oplysninger om eksistensen af bol i en by er ensbetydende med, at byen er bolskiftet. Saaledes er det ikke sandsynligt, at bolskiftet har været almindeligt i Nørrejylland, men JL kender alligevel eksistensen af reale bol i marken. Selve det forhold, at bolene aabenbart i stort omfang har haft navne i middelalderen, tyder paa, at der ikke er tale om den ideelle andelsret i en bolskiftet by, men om en gaardgruppe, hvis jordtilliggende er blevet til i intimt fællesskab mellem bolets medlemmer, derfor gaar navnene paa bolene hurtigt af brug, efterhaanden som bymarkerne underkastes systematiske rebninger. Paa den anden side er der naturligvis ikke noget i vejen for, at den gamle bolbetegnelse kan være gaaet med over i bolskiftet og været i brug i en vis tid, men i saa fald har man sikkert brugt betegnelsen: »o øre skyldjord i NN-bol over al by mark« som f. eks. en meddelelse om Ribekannikernes besiddelse i Folding, Malt hd.: »in liuæls bool habent canonici unum attingh per totum march«, ligesom denne betegnelse iøvrigt anvendes, naar der er tale om besiddelser i rebede byer.[^44]

Landskabslovene viser klart, at bestemmelserne om rebning af hele bymarken er yngre end bestemmelserne om rebning af de enkelte bol. Lovene sondrer imellem rebning af tofterne og rebning af hele markjorden. Ifølge SKL 67 skal tofterne rebes, dersom der bliver strid om, hvad der er toftejord, og hvad der er byens fælles gadejord. Efter bestemmelsen synes rebningen alene at angaa tofterne, men den forudsætter, at bymændenes besiddelser i toftejord og markjord er bestemt af deres bymaal, da der jo ellers ikke er noget grundlag for en rebning. AS 25, der nærmest gengiver SKL 67, oplyser, at den, der klager over, at hans toft er for lille, kan gøre brug af retten til rebning. AS 26 omtaler derimod i modsætning til SKL en rebning af tofterne i forbindelse med en rebning af hele jorden. Hele landsbyen skal deles i lige store lodder, som paa modersmaalet almindeligt kaldes bol, og som paa det latinske sprog kaldes mansi, hvorved de til lodderne hørende tofter indbyrdes og disse tofters tilliggende jorder indbyrdes gøres lige store med hverandre. Efter dette konsekvente bolskifte skal tofterne altsaa i alle tilfælde rebes sammen med den øvrige byjord.

Medens det af Anders Sunesen omtalte generelle bolskifte gør et meget systematisk indtryk og formentlig i princippet svarer til de senere kendte bolskifter, er det vanskeligere at faa klarhed over rebningsbestemmelserne i EsjL II:54 og 55. Medens hverken SKL eller JL omtaler rebning af tofterne i forbindelse med en rebning af et enkelt bol, udtaler EsjL II:54 udtrykkeligt, at bolsmændene er pligtige at foretage rebning, naar der rejses klage, hvad enten det angaar toften eller udmarken. Formentlig medfører bestemmelsen ikke, at en rebning af bolets besiddelser i udmarken nødvendigvis ogsaa medfører en rebning af tofterne. Hvis hele bymarken skal rebes, kan bymændene, hvis de alle bliver enige herom, aftale hvilken størrelse paa tofterne, de vil, men er der nogen, som hellere vil beholde den gamle fordeling af tofterne (hauæ thae fyming thær forræ hauær wæræt), da er de sidstnævnte nærmest til at faa deres vilje. Kan de ikke blive enige om, hvorledes den gamle fordeling var (whilkæt fyrning war), maa de udtage 12 oldinge af herredstinget, som skal sværge skellet mellem tofterne og gaden, mellem tofterne og udmarken og mellem ydertoften og udmarken,[^46] og derefter skal de rebe. Meningen maa vel være, at naar tofteomraadets grænser er fastlagt, saa rebes udmarken, medens tofteomraadet lades uberørt af rebningen i overensstemmelse med den foranstaaende regel om, at blot nogle enkelte kan kræve den gamle fordeling af tofterne opretholdt.

Foruden disse bestemmelser findes der indskudt i EsjL II:55, som iøvrigt handler om behandlingen af stuf og særkøb, samt i II:56 en oplysning om, hvorledes marken skal rebes. Det bestemmes, at medmindre alle samtykker i en anden fremgangsmaade, saa skal ethvert bol rebes, som det tidligere laa efter solen (sum thæt war fyrnu at sol fallit) og saaledes som enhvers hovedtoft ligger i byen, skal lemmerne ligge ude i marken. Udtrykket »at sol fallit« (solfald) har givet anledning til en del tvivl, men meningen er formentlig, at agrene skal ligge i samme rækkefølge som tofterne, og at man skal maale fra øst til vest lige som solens gang over himlen. At man maalte verdenshjørnerne efter solens gang var jo almindeligt, og paa islandsk er sólarfall — solnedgang — vest. I middelalderkilderne angiver man bevægelsen øst-vest i forhold til solen, saaledes at nærmest solen betegner det østligste punkt og fjernest solen det vestligste punkt. Saaledes hedder det i Vml. Ærfdab. XIII, at den yngste broder skal tage toften næst solen og den ældste broder den fjernest solen, jfr. fra de danske kilder: »tria otting terre in Bolderslev marck in Haldennssboll viciniora soli«[^47] og »silva soli vicinior«.[^48] Der kan vist ikke være tvivl om, at disse middelalderlige angivelser nøje svarer til det senere udtryk »rette omgang« eller »ret med solen«.[^49] Meningen med bestemmelsen i EsjL II:54 er altsaa den, at den toft, som ligger østligst i byen, ogsaa skal have sin ager liggende først i de bol, der har maaleretningen øst-vest. Maaske har man dog blot villet sige, at rækkefølgen skulde være den samme i alle bol og i overensstemmelse med rækkefølgen af tofterne i byen.

Man vil have bemærket, at EsjL ikke udtaler sig om størrelsesforholdet mellem de enkelte bol, og der er heller ikke bestemte vidnesbyrd om, at de gamle bolomraader skulde opgives, saaledes som efter AS, der kræver, at bymarken inddeles i lige store bol.

JL er paa dette omraade udtryk for en endnu større brydning mellem gammelt og nyt end de andre landskabslove. Det er bemærkelsesværdigt, at reglerne i SKL om stuf og særkøb samt om rebning af et enkelt bol, baade hvad indhold og form angaar, maa have været kendt af forfatterne af baade EsjL og JL, men om de alle har en ældre kilde, kan man naturligvis ikke udtale sig. Lige saa bemærkelsesværdigt er det, at de processuelle regler om rebning i SKL 83 utvivlsomt maa have været kendt af forfatteren til JL 1:50. Paa samme maade bærer reglen i JL 1:52 afgjort præg af, at dens koncipist har haft kendskab til EsjL II:54.

I forhold til dette slet ikke uvæsentlige slægtskab imellem de 3 landskabslove staar reglen om solskifte i JL 1:55 som en afgjort nydannelse. Det er nedenfor side 333 f. paavist, hvordan JL 1:55 i henseende til behandlingen af stuf og særkøb afviger fra bestemmelsen i 1:49, der overensstemmer med de tilsvarende bestemmelser i de andre landskabslove. Men ogsaa det øvrige indhold af 1:55 bærer præg af reformer. Naar byen skal solskiftes (der siges intet om betingelser for, at dette kan kræves), skal enhver opgive sin hævd i bymarken saavel som i toftejorden. Derpaa rebes først tofterne i byen, saaledes at ingen kan rejse indvending, og lige som tofterne i byen skiftes, skal hele marken skiftes. Meningen maa altsaa være, at agrene i marken skal ligge i samme rækkefølge som tofterne i byen, men om maaleretningen skal være øst-vest, siges der intet, ligesom solskiftets nærmere karakter overhovedet ikke omtales. Den afgørende forskel mellem EsjL og SKL paa den ene side og JL 1:55 paa den anden side er den, at JL helt har opgivet den gamle inddeling i reale bol, og at tofterne, i modsætning til hvad der gælder efter EsjL, ubetinget skal rebes, naar solskiftet skal indføres. Om selve agrenes beliggenhed i forhold til solen taler JL imidlertid ikke. Dette spørgsmaal behandles overhovedet kun i EsjL. Selv det udprægede reformforslag i JL 1:55 gør altsaa ikke indtryk af at have noget nærmere kendskab til solskiftets karakter, men lægger vægten paa at faa gennemført et generelt og systematisk skifte af hele bymarken.

Grundprincippet i 1600-tallets landskifter er inddelingen i agerskifter, sædvanligvis kaldt aase, og det er denne inddeling, der efter den mest udbredte opfattelse i litteraturen er særpræget for den oldgermanske landsby. Det vil derfor være nødvendigt at undersøge, om der i de danske landskabslove er spor af en saadan inddeling, og om den danske landsby paa landskabslovenes tid i almindelighed har været en Gewanndorf.

Den yngste oplysning om forholdene indenfor det skaanske retsomraade indeholder utvivlsomt AS 26, der betegner en afgjort systematisering i forhold til bestemmelserne i SKL. Anders Sunesen har sikkert ved sin gengivelse af reglerne ladet sig paavirke af det ønske, som han — saavel som de andre store jorddrotter — har haft om at faa gennemført en regelmæssig og systematisk inddeling af landsbyerne, saaledes at der kunde skabes et grundlag for en ligelig fordeling af bøndernes ydelser. Det er sandsynligt, at reformforslaget i JL 1:55 paa samme maade er inspireret af jorddrotternes ønske om at regulere landsbyjordens inddeling. Men naar Anders Sunesen skal gengive et systematisk skifte af hele byjorden, erklærer han kort og godt, at hele marken skal inddeles i lige store bol, og agrene indenfor disse bol skal have samme indbyrdes beliggenhed som deres tofter i byen. Ikke med eet ord nævnes inddelingen i agerskifter, som efter den traditionelle opfattelse er fundamental.

Heller ikke EsjL fremkommer med oplysninger, der kan tyde paa den almindelige forekomst af en inddeling i agerskifter, tværtimod interesserer EsjL II:55 og 56 sig kun for agrenes beliggenhed indenfor bolet, men antyder ikke paa nogen maade agrenes eller bolenes beliggenhed indenfor agerskifter, og bestemmelserne i II:56 om udligning af forskellen i de tilrebede agres godhed tyder heller ikke paa, at man har kendt inddelingen i agerskifter som et led i en rationel fordeling af byjorden. Hvis nogen ved rebningen har faaet daarligere jord end de andre, kan han kræve erstatning, og da denne situation sættes i modsætning til den situation, at rebningen staar fast, fordi alle er tilfredse, maa man gaa ud fra, at den utilfredse skal have erstatning, derved at hans daarlige ager gøres større, end hans bymaal berettiger ham til. Lovstedet udelukker dog ikke, at der kan være tale om at give ham erstatning andetsteds i bymarken.

Et sjællandsk mageskifte 1298 giver os nærmere oplysning om markens inddeling.[^50] En mand ved navn Esbern tilskøder paa Alsted herredsting Sorø kloster nogle besiddelser i Døjringe og faar til gengæld tilskødet nogle ejendomme i Store Valby. Han overdrager klosteret 7 øre og 1 ortug skattejord i Døjringe i 2 agre, nemlig 5 mark i een ager og 10 ortug i den anden med sine hovedtofter og hustofter, til gengæld fik han i Store Valby 7 øre og 1 ortug skattejord i 3 agre eller bol (agris sive bool), nemlig i Frændebol 10 ortug og i Landbobol 2 øre nærmest solen og i Mulebol 2 øre fjernest solen, ligeledes med tofter og tilliggender. Af overdragelsen i Døjringe ser vi, at skødet maa anvende benævnelsen ager om en samling af agre, altsaa et agerskifte (hvis de overhovedet er skiftede), i Store Valby kaldes disse agre eller rettere agersamlinger for bol. Ordbrugen passer vanskeligt til forestillingen om bolet som et stort antal ikke ret store jordstykker fordelt paa agerskifterne over hele marken og selv opdelt i endnu mindre agerstrimler. Bolene maa her have deres jord liggende i et overskueligt antal større jordomraader, idet karakteristikken af de overdragne ejendomme er altfor konkret til at kunne betegne en blot og bar andelsret, og bolene er i hvert tilfælde den eneste kollektive enhed af agre, der kendes i landsbyen. Mange af de øvrige dokumenter fra middelalderen, hvor der omtales bestemte besiddelser indenfor et eller flere bol, kan være udtryk for den samme tilstand, men i det her nævnte dokument er skildringen i hvert tilfælde ikke til at tage fejl af.

Medens SKL og EsjL ikke indeholder den fjerneste antydning af aasenes eksistens, og de øvrige middelalderkilder heller ikke støtter en saadan antagelse, synes JL at tyde paa, at aasene er begyndt at spille en fundamental rolle ved rebningen, nemlig naar denne skal foregaa efter de nye regler om solskifte. Paa forhaand skulde man jo ogsaa tro, at en inddeling i agerskifter var nødvendig, naar inddelingen i reale bol helt opgives, og al hævd i marken skal opgives inden rebningen. Det er klart, at man maa have en underinddeling af vangen til erstatning for den gamle, naturgroede. Ret meget mere end antydninger er det dog ikke blevet til i JL.

Om selve rebningen siger JL ikke andet, end at tofterne skal rebes først, og at markjorden skal rebes paa samme maade, men naar JL i 1:52 skal gengive reglen i slutningen af EsjL II:54 om at sværge skel mellem de forskellige jordnaturer, gøres der en interessant og oplysende tilføjelse. Medens EsjL bestemmer, at 12 oldinge skal sværge skel mellem toft og gade og mellem toft og agerjord, tilføjer JL, at de ogsaa skal sværge skel mellem skov og agerland, hvad der dog sikkert ogsaa har været tilfældet i det sjællandske retsomraade, men endvidere at de skal sværge »dæld i mællæ oc allæ vphof«. Ordene deld og ophov har givet anledning til megen tvivl.

Skautrup oversætter deld med »dele« nemlig af bymarken, og bemærker i sin kommentar, at deld ikke noget sted ses nærmere bestemt m. h. t. størrelsen, og at det vel kan omfatte et større eller mindre antal agre i et agerskifte, muligvis et helt agerskifte. Kroman[^51] oversætter derimod frit til »aasene«. I lovhaandskrifterne fra 1500- og 1600-tallet har man overhovedet ikke forstaaet ordets betydning, og i udgaven af JL 1590 skrives ordet endel — særjord. Det opfattes da som synonym for ornum jfr. DL 5-10-13 »ornum eller eendel jord« efter brugen af ordet i JL 1:46. I den sidstnævnte lovbestemmelse hedder det, at besidderen af ornum med kønsed skal bevise, at hans jord er ornum og ikke »en deld«. Her passer oversættelsen med aas jo udmærket ind i meningen, der gaar ud paa, at man skal bevise, at det er særjord og ikke jord, der indgaar i et agerskifte, og som derfor skal rebes. Det samme gælder anvendelsen af ordet i 1:51, hvor den svorne toft forklares som »en deld«, der før var agerland, men nu af alle mænd gøres til tofte og altsaa særjord.

I de svenske landskabslove anvendes »deld« flere steder i stedet for »teg«, altsaa som betegnelse for den enkelte agerlod, saaledes i Uppl. Withærbob. XII, hvorefter den, der slaar korn i en andens ager (deld) eller græs i en andens englod (deld), skal erstatte det korn for korn og hø for hø.[^51a] Her kan der jo i hvert tilfælde ikke være tænkt paa agerskiftet, og der er i det hele taget heller ikke i de svenske landskabslove afgørende vidnesbyrd om, at agerskifterne indgik som det grundlæggende led i landskiftet.

Hvis vi nu gaar ud fra, at deld i JL maa oversættes med aas eller agerskifte, bliver indholdet af 1:52 altsaa, at der skal sværges skel mellem aasene og alle ophov. Da vi ikke kender dette ord fra andre ældre middelalderkilder, vil det være rigtigst allerede nu at undersøge, hvilken brug, der senere er gjort af ordet. Rent sprogligt betyder ordet begyndelse, og denne neutrale betydning maa ordet ogsaa have i det sandemandsvidne fra Gording hd. 1538, hvori det hedder: »...ath giøre markskiell i mellom Qwawlwndh mark og Spongsbere mark, och toge wi ophoff paa then stein, som wi soth nør neyr i mosse i jen gammel pøth...«[^52] En bestemt teknisk betydning faar ordet derimod i de talrige jyske og især sønderjyske tingsvidner, hvor det anvendes i forbindelsen »uphov og udfald«. Saaledes rebningsbrev af Slogs hd. 1541,[^53] hvori det oplyses, hvilke personer, der — formentlig i alle agerskifter — skal ligge til ophov og udfald. Endvidere kan nævnes tingsvidne af Brusk hd. 1637,[^54] hvori det hedder »haffuer mold med huer mand til sin rette locd fra ophoff och wdfald« og senere »der kaste dj det offuer fra ophouff och thill wdfald«.

Den samme betydning har ordet i en række senere sønderjyske tingsvidner, saaledes Hvidding hd. 1684,[^55] Nørre Rangstrup hd. 1687: dog at de som ligger til ophov eller udfald, at deres ager og eng skal være noget bredere end de andres,[^56] Nørre Rangstrup hd. 1695: at hvem som kom sydligst med sin lod skulde have noget til aabod, formedelst det laa til udfald,[^57] Hvidding hd. 1710[^58] og Hvidding hd. 1725, der gengiver et tingsvidne af 1540 om rebning.[^59]

I disse tingsvidner er ophov den første ager i aasen og udfald den sidste. Naar der tales om, at disse agre skal være bredere end de andre, skyldes det, at bymændene ved pløjning af de tilstødende aase vender ploven paa disse agre. Skautrup anfører endvidere et tingsvidne fra Brusk hd. 1479: »halfierdte ottingh jorde i forscrevne mark i forst wphaff oc NN vij otting jorde ther nest« og mener nærmest, at ophov her maa betyde den forreste del af bymarken, nemlig regnet fra byen. Paa baggrund af de foran anførte tingsvidner er der grund til at tro, at ophov ogsaa i dette sidste eksempel betyder den første ager i aasen, saaledes at vidnet beretter, at den, der laa i ophov, fik tilrebet halvfjerde otting jord og den næste 7 otting.

Efter det foranstaaende kan man gaa ud fra, at ophov i mange egne af Jylland er identisk med det, der andre steder kaldes hovedageren, altsaa den yderste ager i en aas, der med sin langside støder op til agerenderne i en tilstødende aas. I en herredstingsdom fra Nørre Rangstrup hd. 1700[^59a] faar vi imidlertid en anden forklaring paa ophov, og dommeren paatager sig endvidere en fortolkning af ordets anvendelse i JL 1:52.

Jeg mener dog at have fundet en mere sandsynlig forklaring paa ordets anvendelse i JL i et tingsvidne af Hads hd. 1573,[^61] hvori det hedder: »Och ther som soer wij ophouff paa Thorildt och all Thorildtz mark inndenn alle fire markemodc«, som det sig burde efter loven undtagen stuf jord, særkøb, kirkejord, lavhævd, ornum eller eendel, som man sig tilholder efter loven. Det hedder videre: »Thaa epter som wij soer ophoeoff, thaa sette wij gienmaal paa gaaden wedt thed nordeste kirkegaardzhiorne«, som var et reb og 9 alen i samme reb. Jeg opfatter dette tingsvidne som et udtryk for, at rebmændene har inddelt hele bymarken i agerskifter som ikke tidligere eksisterede, og jeg gaar ud fra, at meningen med JL 1:52 har været, at oldingene skulle sværge skellet mellem de eksisterende agerskifter og endvidere sværge alle ophov d. v. s. inddele den øvrige mark i de mest hensigtsmæssige agerskifter. Efter min mening hentyder bestemmelsen altsaa til en inddeling af marken i agerskifter, som ikke tidligere har eksisteret.

Alt i alt mener jeg at have paavist, at agerskifterne ikke paa landskabslovenes tid var noget afgørende træk i bymarkens inddeling, men at de allerfleste bymarker sikkert endnu har været delt i naturgroede bolbesiddelser, hvoraf mange naturligvis kan være rebede. Heller ikke et generelt bolskifte, som det i EsjL omtalte, behøver nødvendigvis at medføre, at bolhævden helt opgives til fordel for en ganske ny inddeling, men den har naturligvis efterhaanden gjort det og har da enten maattet vige plads for solskiftet eller for det systematiske bolskifte, der omtales af Anders Sunesen. Skulde solskiftet indføres, har det været nødvendigt at inddele vangene i agerskifter, hvor saadanne skifter ikke allerede var opstaaet ad organisk vej, og det er indførelsen af denne nye inddeling, der omtales i JL 1:52.

Det vil fremgaa af det foregaaende, at jeg opfatter de oprindelige bolomraader som omraader af bymarken, der er indtaget af bolets medlemmer og senere delt imellem disse. Saadanne indtægter maa naturligvis have været større end de smaa jordomraader, der i de moderne bolskifter bliver enkelte bols andel i hver aas. Herpaa tyder beskrivelsen i de middelalderlige skøder ogsaa. Det vil imidlertid være af interesse at søge klarlagt, hvor store de enkelte agre var i det middelalderlige landskifte. Efter den traditionelle opfattelse var det som hovedregel saadanne smalle jordstrimler, som dem vi kender fra markbøgerne, men det forannævnte tyder jo paa, at man i nogen grad maa revidere denne opfattelse.

Undersøger vi de middelalderlige overdragelsesdokumenter, vil vi finde, at ejendommene hyppigst identificeres ved deres bymaal eller skyldvurdering, ofte dog ogsaa ved angivelsen af det bol, hvori de ligger, jfr. ovenfor. I nogle tilfælde gives der dog en individualiserende beskrivelse af ejendommen, som kan tjene til oplysning om agrenes størrelse. Af særlig værdi er Sorø gavebogs oplysninger om forliget mellem provst Tyge Stigesen i Roskilde og Sorø kloster om nogle ejendomme i landsbyen Suserup i Lynge sogn paa Sjælland.[^62] Man bilagde striden paa den maade, at ligesom af al ager, eng, skov og fægang, der hører til Suserup, saaledes skal ogsaa af Fjerdingskov og Tamose de ⅔ tilhøre klostret til evig tid og den ene trediedel herr Tyges arvinger med undtagelse af, at Uglevraa særlig skal tilhøre klostret, medens Grevebjerg og en eng i Kitlingehave med sine 3 agre skal tilhøre de nævnte arvinger. Af disse 3 agre er den første Agerhønsager med Kitlingehavecng i Damsvang, den anden er Ørnebjergsager og Videmoseeng i Sovang, og den tredie er Rydager med engen Roelands eng i Vestervang.

Det fremgaar tydeligt af beskrivelsen, at der ikke kan være tale om agerskifter, men at Agerhønsager, Ørnebjergsager og Rydager er enkelte og udelte agre. Allerede navnebetegnelsen viser, at agrene maa have været større end de hundreder af unavngivne jordstrimler, som optræder paa de senere landkort. Af præsteberetningerne fra Lynge sogn, Alsted hd. 1651 fremgaar det, at jorden i Eskildstrup og Suserup, hvori de nævnte lokaliteter maa ligge, ikke var inddelt i bol. Den førstnævnte bys jorder betegnes som gribsjord og den andens som »tockejord«, et udtryk, der anvendes om uskiftet jord og formentlig kommer af »tykke« d. v. s. samtykke. Dette understreger yderligere, at bymarken ikke har været rebet paa 1200-tallet, saa at jorden har været inddelt i individuelle besiddelser af ret betydelig størrelse.

En lignende individuel besiddelsesform maa være herskende i landsbyen Svendsholm, hvor ridder Ove Thysæk i 1266 skøder en gaard til Ribebispens bord med tofter, huse og frugthaver og træer og med alle de enge og jorder, som vi ejede nord for den aa, der kaldes og benævnes Haslebæk, og med alle agre og græsgange, som vi har ejet, liggende mellem et dige, som ligger vest for nogle agre, der kaldes Døvekith og et dige, der ligger mod vest lige ved gaarden Ulækær, saaledes at agrene strækker sig hen til den vej, der skiller agrene fra tofterne.[^63] Heller ikke her er der tale om nogen andelsret, men om bestemte individualiserede agerstykker m. v.

En ganske tilsvarende individuel jordbeskrivelse kendes fra to breve fra 1327,[^64] der omhandler skødning af nogle besiddelser i Langaa, Gudme hd. Der skødes 4 agre, nemlig Lethorp, Marthoft, Scabbehaghæ og Torppescogh samt 4 navngivne enge i Langaa mark.

Fra 1200-tallet kender jeg intet dokument, der beskriver størrelse eller beliggenhed af en gaards enkelte agre, men i Lundebogen findes en indførsel, der maa stamme fra engang i tidsrummet 1325–1334, og som indeholder fyldige oplysninger om gaardens jorder.[^65] To sognepræster bevidner identiteten af nogle besiddelser, som Sægod Svendsen har tilskødet ærkebiskoppens præbendejord for peblingene. Den paagældende gaard maa ganske sikkert ligge i Skaane, men landsbyens navn eller nærmere beliggenhed er ikke oplyst. Vidnet oplyser, hvor meget byg der kan saas i hver af gaardens agre, nemlig i hovedtoften, kaldet toftegaard, 9 skæpper byg, i Walrgæls ager 3 skp., Norræ Walgælsager 2 skp., Gaasespjæld 3 skp., Rørbæks ager 1½ skp., Stenengs 1½ skp., Ærtespjæld 3 skp., Haurædalsager 9 skp., Wææthlænge 1 skp., Lønekers ager 3 skp., Hauhæsplids 1 skp., Dygesager 3 skp., Lergravsager 1½ skp., sammesteds 1½ skp., Geedkærs ager 3 skp., Sandoom 3 skp., Sundre Høøsager 3 skp., Vestermoseager og i det hjørne (spjald) sammesteds 6 skp., Dalsager, i den ager, som ligger imellem (in agro qui interest) 3 skp., Myøløse 3 skp., ageren ved Hullæ, som ligger imellem (qui interest) 4 skp. Dernæst følger en opregning af gaardens engarealer med angivelse af, hvor mange læs hø, der kan slaas i hver enkelt englod.

At de enkelte talopgivelser hentyder til enkeltagre kan der ikke være tvivl om, det viser den nærmere beskrivelse af beliggenheden, som gives i enkelte tilfælde, selv om betydningen af placeringsangivelsen qui interest maaske ikke er helt klar. Meningen er vel, at de paagældende agre ligger mellem den agergruppe, der kaldes det og det, men i saa fald er det paafaldende, at denne placeringsbetegnelse ikke anvendes i alle tilfælde men kun ved de to sidstnævnte agre. Tilsyneladende er navnene betegnelser for de agre, hvis udsæd oplyses, men det kan ikke udelukkes, at navnene betegner ageromraader, hvori gaarden har andel. I saa fald kan der imidlertid ikke være tale om mere end 1 ager i hvert omraade, da der ellers ikke vilde være grund til at tilføje qui interest for de to agres vedkommende.

Da vi i hvert tilfælde maa have lov til at gaa ud fra, at hver enkelt angivelse af udsæd hentyder til en enkelt ager, vil det naturligvis være af den største interesse at undersøge, hvor store disse enkeltagre har været. Man kan vel nok regne med, at der paa den tid, hvorfra dokumentet stammer, stadig gik 240 skæpper byg paa en mark,[^66] og da man paa Valdemarernes tid maa regne 1 mark sædeland for 48 tønder land, vil en skæppe sædeland blive 2800 kvadratalen. Dette tal er naturligvis et groft gennemsnit, og da vi ikke ved, hvor i Skaane den omhandlede landsby laa, kan vi ikke engang tilnærmelsesvis regne ud, hvorledes jorden var beskaffen i forhold til jævngod markjord. Alligevel maa en arealstørrelse udregnet paa dette grundlag kunne give et fingerpeg af betydning. Det viser sig da, at hovedtoften efter en saadan beregning er 25.000 kvadratalen, og samme størrelse har den største af agrene ude i vangen. De fleste agre, der tager 3 skp. i udsæd, er altsaa 8.400 kvadratalen i areal. De aase, vi kender fra de senere landskifter, har naturligvis meget forskellig længde, men man kan vist groft sige, at en længde paa omkring 200 alen er sædvanlig. Adskillige aase er dog omkring 300 alen, men kun meget faa over 400. I en aas paa en længde af 200 alen vilde den hyppigst forekommende agerstørrelse i vor anonyme landsby have en bredde af 42 alen, i en aas paa 300 alen en bredde af 28 alen og i en aas paa 400 en bredde af 21 alen, altsaa vel nok noget større end hvad der er almindeligt i en regelmæssigt skiftet landsby. Larsen taler som bekendt om en »enhedsager« paa 10 alen.

Noget afgørende vidnesbyrd afgiver beregningen dog ikke, og jeg er mest tilbøjelig til at tro, at vi her har at gøre med en rebet by med regelmæssige agerskifter. I begyndelsen af 1300-tallet maa rebningerne formentlig ogsaa være i fuld gang over hele landet. Saa meget kan man dog sige, at dokumentet viser en individualisering af agrene, som ikke svarer til forholdene i de senere landskifter, og selv om der kun nævnes de agre, som ikke ligger brak det paagældende aar, kan vi fastslaa, at gaarden har sin jord fordelt paa meget faa agre, idet der opregnes 21 agre, hvilket i tilfælde af treskifte groft taget vil svare til 32 agre ialt. Hvad enten den anonyme by nu er systematisk skiftet eller ej, saa staar dens individuelle agerbeskrivelse i hvert tilfælde i afgjort modsætning til de senere landskifter med deres talrige enkeltagre.

Fra det følgende aarhundrede optræder i tingsvidner en sondring imellem kendt og ukendt jord, som maaske refererer sig til henholdsvis uskiftet og skiftet jord, jfr. JL III:13 »kænneland«. Det er imidlertid bemærkelsesværdigt, at antallet af kendte agre er langt større end de forholdsvis faa særjorder, som i de følgende aarhundreder normalt hører til gaardene, og det bør især bemærkes, at disse agre overhovedet ikke betegnes som stuf eller særkøb. Der kan da efter min mening ikke være tvivl om, at kendte agre er de jordbesiddelser, som ikke har været underkastet rebning, men henligger som individuelle besiddelser. Kildematerialet fortjener imidlertid en nøjere gennemgang.

At der er tale om egentlig særjord fremgaar tydeligt af et sandemandstov 1474 fra Harre hd. i Salling,[^67] hvor sandemænd sværger 13 kendte agre til præstegaarden i Grynderup, Sæby sogn. Hver enkelt agers beliggenhed beskrives omhyggeligt, men der er intet sted tale om, at agrene er eller skal omstenges. Forholdet er da sikkert det, at stuf og særkøb taler man kun om, hvor det forsøges at hævde særbesiddelser i omraader, der gøres til genstand for almindelig rebning, men at der her ikke er tale om saadanne omraader. I denne forbindelse kan nævnes et skøde 1493 fra Øre sogn,[^68] hvorved der skødes en gaard med alt tilliggende, ager og eng, forte og fægang, vaadt og tørt, »kiend oc vkiend«.

Mest oplysende er dog et tingsvidne 1487 af Rødding hd. i Salling[^69] vedr. 3 gaarde i Balling tilhørende Viborg domkirke. Den ene gaard er unavngivet, den anden kaldes Bilgrav og den tredie Hedegaard. Det oplyses ikke, om gaardene ligger i Nørre eller Sønder Balling. Den første gaard har gaardsted med 5 agre, som er dens aabodstoft, 1 ager vest for NN's toft, 2 agre i Abilsagrene, 1 ager i Boldh loft, 1 i Tordnes ager, 1 i Tucholm, 2 i Bredager, 1 i Svinslund, 4 i Skovsager, 3 i Indland, 2 i Stensmaden, 7 i Søndre Ross, 9 i Nr. Ross og i Hvidager, 15 i Lillenæs, endvidere en række enge samt del i fællesenge (fellægs æng) med forte og del i ukendt (vkendh) jord.

Den næste gaard kaldes Bilgrav, og om den oplyser Trap efter Danske Atlas, at den har været beboet af en biskop. Til Bilgrav hører gaard og gaardsted samt aabyggetoft, 1 ekstra toft og en lille toft, hvor gaarden før har staaet. Af agre opgives kun 24 i Sdr. og Nr. Ross med forte og del i ukendt jord, af enge opgives 12 skaar i Holms eng. Den tredie gaard, Hedegaard, har foruden gaard og gaardsted 11 agre i Abesagrene, 2 agre syd for Elseph hyf, 4 agre syd for Peder Jensens gaard, 1 nord for hans kaalgaard, 3 agre kaldet boltoft, 8 agre kaldet Thwholm, 11 agre i Tordnes, 7 syd for Hedegaard, 2 i Bredager, 10 i Svinslund, 2 i Overskov, 2 i Nederskov, 2 i Indland, 1 afstengt eng med forte og del i fællesenge og i ukendt jord.

Eftersøger vi nu de 3 gaarde i markbogen for Balling sogn, finder vi hurtigt, at Bilgravsgaarden ligger i Nørre Balling, idet gaarden endnu i 1683 har bevaret sit navn. Ved landmaalingen er gaarden imidlertid behandlet som 3 gaarde, der har hver sine agre, selv om hartkornsvurderingen er foretaget under eet saavel i 1664 som i 1688. I markbogen angives de enkelte gaarde til henholdsvis ½ gaard, ½ gaard og ¼ gaard, altsaa ialt en helgaard (markbogens numre 12, 13 og 14). Ifølge markbogen har gaardene nr. 12, 13 og 14 henholdsvis 47, 37 og 23 agre fordelt over hele bymarken paa 12 agerskifter af de 17, der findes i byen. I modsætning til de fleste andre gaarde i Nørre Balling har Bilgravsgaardene ikke agre i Søndre Balling bymark, men i to af agerskifterne, Bilgravs toft og Bilgrav holm, der er gammel toftejord, har kun Bilgravsgaardene andel. Ifølge tingsvidnet 1487 har Bilgrav 24 agre i Søndre og Nørre Ross, og andre kendte agre opgives ikke. Efter markbogen findes der et agerskifte i Nr. Balling, der benævnes Ross. Det har 76 agre i følgende orden: 7. 7. 8. 8. 3. 1. 3. 4. 14. 13. 5. 6. 11. 1. 12. 12. 10. 10. 9. 8. 4. 1. 1. 4. 9. 7. 5. 6. 1. 11. 11. 4. 9. 1. 13. 14. 12. 3. 10. 9. 4. 9. 3. 4. 7. 12. 4. 1. 10. 3. 11. 7. 8. 9. 12. 6. 4. 1. 9. 5. 1. 5. 8. 5. 13. 14. 11. 1. 12. 10. 1. 9. 9. 10. 10. 11. Bilgravsgaardene har altsaa 12 agre i dette agerskifte. Imidlertid findes der et agerskifte i Sønder Balling, der kaldes Ryss, og det er jo muligt, at dette agerskifte er identisk med Sønder Ross. Skiftet har 24 agre, der er fordelt paa 8 af byens gaarde samt 2 gaarde i Nr. Balling (U) i følgende orden: 5. 5. 6. 5. 5. 5. 6. 6. 4. 4. 8. 7. 7. 7. 8. 1. U. 3. 3. 3. 2. 2. 2. 2. U.

Vi vil vente med en sammenligning af forholdene i 1683 og 1487, indtil vi har fremdraget nærmere oplysninger om de øvrige to gaarde, der nævnes i tingsvidnet 1487.

Den unavngivne gaard, der nævnes først i tingsvidnet, maa utvivlsomt have ligget i Søndre Balling, da 7 af de 13 aase, som gaarden har agre i, efter markbogen kan identificeres som liggende i denne by. 3 aase kan ikke med sikkerhed identificeres, 1 ligger med sikkerhed i Nr. Balling, og de resterende er Sdr. og Nr. Ross, der maaske er identisk med henholdsvis Ryss aasen i Sdr. og Ross aasen i Nr. Balling.

Af forannævnte undersøgelser kan vi dog i hvert fald udlede, at Nørre og Søndre Balling hverken i 1683 eller i 1487 var sol- eller bolskiftet, men trods forekomsten af flere tværgaaende agre indenfor de enkelte agerskifter, og trods agrenes ret ulige størrelse, maa man dog vist karakterisere landskiftet i 1683 i begge byer som et lodskifte. Om det nogensinde har været systematisk skiftet, er derimod meget tvivlsomt, og det er formentlig ikke tilfældet. At agerfordelingen har været en anden i 1487 end i 1683 er imidlertid klart.

Tingsvidnet 1487 kan da efter det foregaaende forstaas paa 2 maader. Enten er de i tingsvidnet nævnte »kendte agre« kun en del af gaardenes besiddelser, nemlig den, der ligger i urebet jord, og det samlede jordtilliggende udgør altsaa i saa fald tillige et antal agre i de rebede aase, hvilke besiddelser da vil svare til betegnelsen ukendt jord, eller ogsaa udgør de nævnte agre gaardenes samlede besiddelser i ager og eng, men i saa fald maa man finde en anden forklaring paa udtrykket ukendt jord. Efter min mening maa den sidste forklaring være den sandsynlige, og ukendt jord maa derfor være jord, der henligger som fælled, og hvor ejendomsskellene derfor ikke fremtræder særlig stærkt og i hvert tilfælde enhver særraaden er udelukket.

I forbindelse med disse direkte vidnesbyrd om middelalderens landskifte maa tilføjes endnu et karakteristisk træk i bymarkens udseende, nemlig den gennem dyrkningen skabte inddeling i højryggede agre, der staar som modsætning til de danske oldtidsagre med deres plane flade og høje digevoldinger. Det er umuligt at udtale sig om, hvorvidt nogle af de forannævnte dokumenter handler om saadanne rygge, men beskrivelsen af den første Ballinggaards aabodstoft, der bestaar af 5 agre, kunde godt tyde derpaa. I hvert tilfælde er ogsaa store jordlodder, der fra første færd maa antages at have tilhørt en enkelt gaard, inddelt i saadanne rygge. I landebogen 1569 hører vi om præstegaarden i Prästberga i Lomma sogn i Skaane, at dens nørretoft bestod af 31 rygge, og dens østre løkke af 21 rygge. Svend Aakjær[^70] mener, at en saadan ryg var 5–7 m, og Nordholm[^71] har i den skaanske Kungsmarken fundet middelalderagre med en bredde af 3–5 m. Werner Christensen har undersøgt Eremitageslettons 1600-tals agre og fundet rygge med en gennemsnitsbredde af 22–27 meter. Da ryggene formentlig i de fleste tilfælde har overlevet eventuelle rebninger, bør markbøgernes oplysninger ogsaa være vejledende for middelalderens agerbredde, men undersøgelserne besværliggøres af det forhold, at landmaalerne har anvendt meget forskellige opmaalingsmetoder.

Nogen gennemsnitsbredde er det ikke muligt at give, og den vilde heller ikke have nogen større værdi, da maalene varierer ganske overordentlig stærkt. Henrik Larsen taler om en enhedsager paa 10 alen, men skulde jeg danne mig et indtryk af den sædvanlige bredde af saadanne rygge, vil jeg mene, at gennemsnittet maa være noget større, formentlig omkring 12–14 alen. At der skulde findes nogen standardstørrelse tror jeg dog ikke, selv om visse middelalderlige rebningsvejledninger synes at regne hermed. Jeg tænker i saa henseende paa den omstridte jordfordelingsliste (24 furer gør 1 ager), der findes i mange lovhaandskrifter. Ryggens størrelse er sikkert bestemt af jordsmonets og dyrkningens karakter, men kulturgeografien skylder os endnu en nærmere undersøgelse af dette karakteristiske træk i landskiftets profil.

Til de nævnte direkte vidnesbyrd om agrenes størrelse kan føjes nogle mere indirekte udsagn. Jeg kan saaledes henvise til fremstillingen ovenfor side 124 angaaende driftsfællesskabet, hvoraf fremgaar, at landskabslovene i vidt omfang forudsætter fri adgang for den enkelte bymand til at raade over sin jord, som han vil. Denne individuelle frihed, der staar i afgjort modsætning til 1600-tallets agrarforfatning, tyder paa, at den enkelte gaards agre var af en saadan størrelse, at man uden risiko kunde tillade fri raadighed derover. Endvidere kan henvises til udviklingen fra den frie adgang til indhegning af den enkelte bymands andel i vang og overdrev henimod en stadig større afhængighed af de andre bymænds samtykke, se ovenfor side 130 og side 178.

Middelalderens kildemateriale viser os en ofte forvirrende blanding af gammelt og nyt. Den gamle tilstand er utvivlsomt den, at de gaarde, der hørte til et bestemt bol, havde deres jord liggende samlet i bolomraader og havde haft jorden liggende saaledes siden den første opdyrkning. Det næste stadium, vi kan udskille, er rebningen af de enkelte bol for at tilvejebringe overensstemmelse mellem den enkelte bolmands jordbesiddelse og den ideelle andel af bolet, som han har opnaaet gennem arv eller køb. De allerfleste maa dog sikkert være rebede. Der synes at være enighed om, at bymarkens gruppering i bol har været lagt til grund for den ældste skyldvurdering, og det er ikke bolet, der skylder vurderingen sin opkomst.

Denne udvikling har fundet sted over en lang tid og i flere etaper. Den mest konservative, og maaske den ældste løsning har været, at bolene ved rebning gjordes lige store, men at de iøvrigt beholdt deres hidtidige jordomraader, der kun underkastes grænseregulering. Maaske er dette landskiftet, der forudsættes i EsjL og SKL. Mere radikal, men stadig med hensyntagen til bolenes oprindelige indre sammenhold, der sikkert har været en vanskelig hindring at nedbryde, har den løsning været, hvorefter alle maatte opgive deres hævd i bymarken, og hver vang er blevet delt i lige saa mange lige store dele, som der var bol i byen, og hvert bol derefter rebet efter bymændenes bymaal. Maaske har man i visse tilfælde allerede ved udførelsen af denne løsning anvendt en underinddeling af vangen i agerskifter. De geografiske forhold har vel mange steder gjort det nødvendigt, men hverken SKL eller AS giver oplysning herom. Den yngste løsning, eller i hvert fald den løsning, der mest konsekvent bryder med den gamle agrarforfatning, er solskiftet, hvor bolinddelingen kun har betydning ved fastsættelse af hver mands bymaal. Men ethvert spor af de reale bol er forsvundet.

III. Landskiftets hovedformer efter ca. 1600

Indledning

Et virkeligt indgaaende kendskab til landskiftets hovedformer har vi først fra 1500- og 1600-tallet og da især efter de oplysninger, der findes i Christian den Femtes store matrikelværk samt i de senere landkort. For at faa det mest holdbare grundlag for en sammenfatning af landskiftets udvikling, vil det derfor være nødvendigt at springe nogle aarhundreder frem i tiden og undersøge de landskifteformer, der da møder os i dette righoldige kildemateriale.

Landskiftets hovedformer i den nævnte tidsperiode er udførligt behandlet i den foreliggende litteratur, og de almindeligt kendte landskifteformer vil derfor kun blive genstand for oversigtsmæssig behandling. Grundlaget for landskifternes systematisering har hidtil i hovedsagen været agrenes indbyrdes beliggenhed indenfor agerskifterne, saaledes at solskiftet var karakteriseret derved, at agrene overalt havde den samme indbyrdes beliggenhed, som man antager er bestemt af tofternes beliggenhed i forhold til solens gang paa himlen fra øst til vest. Bolskiftet var karakteriseret derved, at de til et bol hørende agre laa side om side indenfor hvert agerskifte og ordnet efter solskiftesystemet, medens bolomraadernes placering i agerskifterne var varierende og formentlig tilfældig eller bestemt ved lodkastning. Endelig var den tredie hovedform, det uregelmæssige landskifte karakteriseret derved, at der — bortset fra forekomsten af enkelte gaardgrupper — ikke var noget paaviseligt system for agrenes indbyrdes beliggenhed i agerskifterne, men agrene var fordelt tilsyneladende tilfældigt eller efter lodkastning.

1. Aarsskifte

Som paavist foran findes der ikke i landskabslovene eller de øvrige middelalderkilder noget vidnesbyrd om et oprindeligt aarsskifte af byens agerjord, men da kilderne fra den tid jo kun giver sparsomme oplysninger om datidens agrarforfatning, vil det være nødvendigt at undersøge, om der i en senere tid, hvis kilder flyder mere rigeligt, er noget, der tyder paa et tidligere almindeligt aarsskifte.

I svensk lovgivning omtaler Kristoffers landslag i bygningabalk 1:30 en brugsform, hvorefter engen ikke blev skiftet, men delejerne delte høet. Endnu i en resolution paa almuens besvær af 10.9.1743 hedder det: »Till förkommande af den olägenheten, som derigenom förorsakas, att en dell allmoge på dess inägor har årskiften, tillåter Kongl. Maj. att den, som en bestående delning begär må nyuta den samma till godo«. Her synes altsaa at være sikre tegn paa et tidligere aarsskifte, men det maa bemærkes, at de nævnte kildesteder utvivlsomt alle handler om skifte af eng.

At aarsskiftet er en særlig foreteelse, som kun angaar engjorden, bekræftes ogsaa af de undersøgelser, der er foretaget i de yngste omraader af den nordiske kulturkreds indenfor den svenske Österbotten og den finske Malaxbygd. Gabriel Nikander[^75] har undersøgt jordfordelingen i Österbotten og har i denne egn kun fundet meget faa eksempler paa aarsskifte af ager, men derimod talrige eksempler paa aarsskiftede enge. Nikander mener at kunne fastslaa, at fælleshøsten med den efterfølgende deling af høet er den ældste og mest primitive metode, medens allerede aarsskiftet med aarlig nyopmaaling af engen er et fremskridt henimod individuel ejendomsret.

H. Smeds[^76] har paavist, at lodskiftet næsten kun forekommer i engen indenfor Malaxbygden i Finland, og at denne skifteform først bliver almindelig efter storskifteforordningerne.

Ogsaa indenfor det dansk-skaanske omraade kender vi flere eksempler paa aarsskifte af eng, men derimod kun ganske enkelte eksempler paa aarsskifte af ager.

I vedtægten for Herrestedet i Svendborg amt 1667 (DVV IV:167) bestemmes det saaledes, at den mand, der ikke vil gaa med, naar der byttes enge, skal bøde en fjerding øl. I en retssag for Hvidding hd. i Slesvig 1670 oplyses det, at en englod fra gammel tid har været aarligt skiftet imellem to bønder. I V. Kattarp i Oxie hd. findes der 1774 i engevangen en lille alminding, som hver bymand bruger hvert 7. aar (der var nemlig 7 gaarde i byen).[^78]

Overfor alle disse vidnesbyrd er det ikke troligt, at nogle faa oplysninger om aarsskifte af ager indenfor det germanske omraade kan tydes som bevis paa, at al agerjord oprindelig har været genstand for aarsskifte.[^79] Hvor aarsskifte af agerjord har fundet sted, skyldes det sikkert, at den paagældende agerjord ligesom engjorden kunde tages i brug uden synderlig arbejdsindsats, men en nærmere udvikling af dette synspunkt vil blive udskudt til senere i fremstillingen.

2. Bolskifte

Bolskiftet og solskiftet er indgaaende beskrevet af Henrik Larsen, mod hvis fremstilling af disse to hovedformer for landskiftet, der ikke senere har været rejst nogen væsentlig kritik. I det konsekvente bolskifte er hver aas inddelt i lige saa mange lige store dele, som der er bol i byen, og den andel i aasen, som tilfalder det enkelte bol, er igen delt mellem bolmændene i forhold til deres bymaal. Bolmændenes andele i de enkelte aase er den samme i alle agerskifter, medens bolenes indbyrdes beliggenhed som regel varierer.[^80]

Henrik Larsen har overalt fundet, at de enkelte bol indenfor samme by har lige store jordtilliggender, og til dette resultat naar ogsaa Svend Aakjær. Hvor vi har oplysninger om boltallet i en by fra middelalderen, og denne by i de senere kilder fremtræder som bolskiftet, viser det sig overalt, at boltallet i byen er bevaret uændret igennem de mange hundrede aar.

Sjælland er den landsdel, hvor Henrik Larsen har fundet flest bolskiftede byer. Paa Falster er forholdene som paa Sjælland. Derimod kender Henrik Larsen ingen bolskiftede byer paa Lolland, hvor næsten alle byer er uregelmæssigt skiftede. Ole Widding har dog paavist, at landskiftet i Sædinge er bolskiftet.[^87] Paa Fyn findes formentlig kun faa bolskiftede byer, og i Jylland kendes bolskiftet fra egnen vest og nordvest for Aarhus. I Sønderjylland findes der mange bolskiftede byer. I Sydskaane forekommer talrige bolskifter, medens de uregelmæssige landskifter er hyppigst i de nordlige bygder.[^89]

Henrik Larsen antager, at bolinddelingen er indført omkring aar 1000 paa initiativ af statsmagten og af hensyn til ledingspligten. Byerne blev derved inddelt i lige store lægd eller bol, der hver skulde stille 1 mand til ledingen. Det vil fremgaa af det foregaaende afsnit, at der ikke er stor sandsynlighed for, at denne teori er rigtig. Alting tyder paa, at bolene er noget oprindeligt i landsbyen, idet de simpelthen betegner det oprindelige antal bosteder i byen.[^90]

Af samme grund er det meget vanskeligt i almindelighed at fastslaa, at bolskiftet er ældre end solskiftet. Typologisk er der ingen tvivl om, at bolskiftet er en ældre, mere konservativ løsning af det samme problem, som solskiftet har til hensigt at løse, men som det løser betydeligt mere radikalt.

3. Solskifte

Efter den traditionelle opfattelse er solskiftet karakteriseret derved, at gaardenes rækkefølge i de enkelte aase altid er den samme, nemlig den rækkefølge, hvori gaardene i byen er beliggende regnet fra øst til vest.[^91]

Solskiftede landsbyer findes over hele landet, saaledes spredt over hele Sjælland og Falster. Paa Fyn er kun enkelte byer solskiftede, men i Sydøstjylland fra Horsens Fjord til Himmelbjergsøerne og ned til Kongeaaen har Henrik Larsen overvejende fundet solskiftede bymarker. Ogsaa i Skaane og Sønderjylland findes mange solskifter.[^95] I det hele taget synes de yngste rebninger i almindelighed at have været foretaget efter solskifteprincipperne.

4. Andre systematiske lodskifter

Over hele det oprindelige Danmark, herunder Sønderjylland og Skaane, finder man imidlertid i markbøgerne og andre samtidige kilder talrige landskifter, der ikke lader sig indordne under bol- eller solskifterne. De fleste af disse landskifter har ganske vist den samme opbygning, som de to nævnte skifteformer, vangene er inddelt i agerskifter, der igen er inddelt i rektangulære, smalle jordstrimler. Forskellen bestaar kun i agrenes indbyrdes beliggenhed i aasene.

Henrik Larsen antager, som nævnt foran, at det her beskrevne landskifte er ældre end bol- og solskifterne, og at det formentlig er nogenlunde lig den oprindelige agerfordeling her i landet. Senere forfattere, der tilslutter sig denne opfattelse, har kaldt dette landskifte for fornskifte, se foran side 238.

Der findes eksempler paa det saakaldte fornskifte spredt over hele det oprindelige Danmark. Særligt maa fremhæves Lolland, hvor de fleste landskifter er uregelmæssige, Fyn, hvor de uregelmæssige skifter hyppigt forekommer, og Skaane, hvor det uregelmæssige landskifte er det almindeligste.

Jeg sammenfatter derfor de forannævnte landskifter i en gruppe, som passende kan kaldes de systematisk rebede lodskifter.[^98]

5. Landskifter uden aasinddeling

Da den herskende opfattelse gaar ud fra, at landskiftet fra første færd har været systematisk opbygget med aase og rektangulære jordstrimler, har man ikke i dansk litteratur interesseret sig for en nærmere analyse af de landdistrikter, der helt eller delvis mangler denne faste opbygning. Disse landskifter er blevet betragtet som betydningsløse undtagelser. I nyere svensk litteratur har man imidlertid beskrevet saadanne landskifter i et omfang, der gør det muligt at gøre dem til genstand for systematisk behandling.

Sven Dahl[^100] paaviser, at der i adskillige skaanske byjorder findes en uregelmæssig agerfordeling, som ikke lader sig forene med antagelsen af en oprindelig inddeling i aase. Agrene er vel overvejende rektangulære, men uregelmæssige agerfigurer forekommer hyppigt, og der synes ikke at være noget paaviseligt forhold mellem de enkelte agres størrelse og de respektive gaardes bymaal. I sin typiske form viser dette landskifte, at agrene er strøet ud over byjorden uden synderlig orden. Dette landskifte har Dahl kaldt det spontane lodskifte.

[Figur 6: Udsnit af landskiftekort fra 1700 over Vinninge, Skaane (efter Sven Dahl).]

Byjorder, der delvis henligger som spontane lodskifter, finder vi ogsaa andre steder end i Skaane. Blandt kortmaterialet fra landmaalingen i Tyrstrup hd. i Sønderjylland 1714–18 har jeg fundet flere tilfælde, hvor dele af bymarken har været spontant skiftet, men mest udpræget gælder det Froruprod i Frorup sogn.

[Figur 7: Landskiftekort fra 1717 over Froruprod, Tyrstrup hd., konstrueret paa grundlag af Samuel Griess' tegninger og landmaaleraktcr.]

Som foran nævnt antager G. Nordholm, at de agerblokke, der findes spredt omkring i de landskifter, som indeholder spontant lodskifte, er rester af et oprindeligt blokskifte, d. v. s. en tilstand hvor gaardene har deres jorder liggende i større omraader svarende til de oprindelige bol- eller enkeltmandsindtægter.

Et saadant landskifte af vistnok enestaaende karakter har jeg fundet i Broderup (Bröddarp) i Oxie hd. i Skaane.[^102]

[Figur 8: Landskiftet i Broderup, Oxie hd., Skaane 1708.]

[Figur 9: Broderup 1708. Kortet viser vangenes hovedinddeling i navngivne dyrkningsomraader.]

Da vi med sikkerhed kan gaa ud fra, at Broderup aldrig har været genstand for en egentlig rebning, skulde der være gode muligheder for at finde tilbage til den jordfordeling, der eksisterede i tiden før trevangsbrugets indførelse.

Paa dette grundlag er det muligt at udtale sig om byens ældste udviklingstrin. Det er sandsynligt, at byen fra første færd har haft to gaarde (formentlig betyder byens navn brødretorpet), og disse gaarde har dels haft deres jord som tofteagre samlet om hver gaard og under særskilt hegn, dels i udmarken. Agerjorden i udmarken er optaget af hver gaard for sig, da der ikke er tegn paa nogen systematisk deling af den indtagne jord, derimod har gaardene holdt sig til de samme dyrkningsomraader og har formentlig fra første færd haft deres andele i de forskellige dyrkningsomraader under fælles hegn.

IV. Delingsgrundlaget

Det ældste danske bymaal og det ældste danske jordmaal var bolet, herom er trods megen debat alle forskere enige. Det er imidlertid først paa 1100-tallet, og især paa 1200-tallet, at kildematerialet bliver saa righoldigt, at vi kan forsøge at danne os et billede af datidens jordforhold, og paa den tid taler kilderne kun om bolet som et jordmaal senere afløst af guldvurderingen (gulz wirthning), skyldvurdering (terra in censu) og skatteploven. Paa grundlag af denne litteratur har Svend Aakjær[^109] gennemført en meget grundig undersøgelse af det forhaandenværende kildemateriale om middelalderens jordvurderinger.

Svend Aakjær er ved sine undersøgelser af markbøgerne ligesom Henrik Larsen kommet til det resultat, at arealstørrelsen af de enkelte bol, d. v. s. en bestemt flerhed af ejendomme, er nogenlunde konstant indenfor hver enkelt landsby, men at der er forskel paa bolene i de forskellige byer. Aakjærs hovedresultater gaar i korthed ud paa følgende:[^113] Medens 1 øre skyldjord paa Falster i Valdemar II's tid var 1 øre sædeland, var den visse steder paa Sjælland baade i Valdemars og i Erik Menveds tid 2 øre sædeland eller derover. Det sjællandske bol synes altsaa at have været sat til 8 øre = 24 ørtug = 1 mark skyld.

Hovedresultatet af Aakjærs undersøgelser maa da blive, at vi i de systematisk skiftede landskifter finder 3 forskellige bolgrupper:

Det ældste bol (gamlebol) paa 1 mark land og 4 mark guld med et gennemsnitsareal af 48 td. land.
Havnebolet paa 2 mark land og 8 mark guld med et areal paa 96 td. land.
Fuldbolet paa 3 mark land og 12 mark guld med et areal af 144 td. land.

Bolet omtales allerede i det ældste danske dokument, nemlig Knud den Helliges gavebrev til Lunds domkirke 1085:[^111] »in vpaceri australi quatuor mansi et dimidius. In altero vpaceri totidem mansi«.

Medens bolet allerede paa Valdemarstiden havde mistet sin betydning som jordvurderingsenhed, bibeholder det betydningen som bymaal, og var altsaa afgørende for fordelingen af jorden ved rebning og fordelingen af de enkelte bymænds pligter og rettigheder overfor bylaget. Medens de ældste middelalderkilder kun kender til bolets deling i ret faa dele, hører vi efterhaanden om en inddeling af bolet i treding, fjerding, niding, otting og tolfning. Af disse inddelinger har især ottingen haft stor betydning.[^121]

I de ældste kendte rebningsbreve anvendes bol og otting som delingsgrundlag ogsaa i byer, som ikke er bolskiftede, og vi maa gaa ud fra, at bolinddelingen overalt har været det oprindelige grundlag for rebningen.

I flere lovhaandskrifter fra slutningen af 1500-tallet findes en liste over, hvorledes skyld og landgilde kan omregnes til bymaal, og en variant heraf er aftrykt af Arent Berntsen (II, 456). Listen indledes med en oplysning om, at saaledes blev Saksild mark rebet for skyld og landgilde.[^124]

Resultatet af beregningen af rebningsgrundlaget var i intet tilfælde en oplysning om det absolutte jordmaal, der tilkom den enkelte, men kun en angivelse af den andel, der ved rebningen skulde tilkomme ham.

V. Sammenfatning og konklusion

De to store kildegrupper, der tjener til oplysning af landskiftets opstaaen og udvikling, er landskabslovene med supplerende middelalderlige meddelelser samt markbøger og landkort fra 1600- og 1700-tallet. Forinden en sammenfatning af de foretagne undersøgelser forsøges, maa vi imidlertid omtale endnu en betydningsfuld kildegruppe, nemlig de arkæologiske vidnesbyrd.

Allerede sprog- og raceforskningens undersøgelser af folkeslagenes ældste historie kan give os et fingerpeg. Den herskende opfattelse gaar ud paa, at de finske, ariske (indoeuropæiske) og semitisk-hamitiske sprog danner en slags geografisk trekant, eftersom der kan paavises afgørende indbyrdes slægtstræk mellem sproggrupperne.[^130]

Da oldtidsagrene er af meget forskellig størrelse, er det vanskeligt at antage, at et plovfællesskab kan have været aarsag til landskiftet, eller at dette oprindeligt har bestaaet i en aarlig omveksling af agrene. Arkæologerne antager derfor, at digevoldingerne ikke alene er agerskel, men ogsaa ejendomsskel. Om nogen form for agerskifter synes der ikke at være tale i de hidtil fremdragne markanlæg fra oldtiden, tværtimod viser oldtidsagrene ved deres planløse anlæg, at der ikke kan være tale om nogen planmæssig, fælles indsats fra bylagets side ved opdyrkningen.

Det arkæologiske materiale er tilstrækkeligt klart til, at man med ret stor sikkerhed kan sige, at vore ældste landsbytyper ikke har været Gewanndörfer, og at der ikke i almindelighed har fundet noget aarsskifte sted. Med bestemthed kan man endvidere fastslaa, at optagelsen af ny mark, saa langt vor viden gaar tilbage i den historiske tid, ikke i almindelighed har været noget fælles byanliggende, men der er optaget løkker paa udmarken af en enkelt eller nogle faa bymænd.

Hvis vi sammenligner de forannævnte undersøgelser med resultaterne af gennemgangen af middelalderens kildemateriale og 1600- og 1700-tallets landskifter, turde der være grundlag for en ret sikker beskrivelse af landskiftets opstaaen og udvikling.

Det forhaandenværende kildemateriale gør det muligt at fastslaa, at et aarsskifte i hvert tilfælde ikke her i landet har været almindeligt, efter at den endelige bosættelse har fundet sted. Hvis en saadan skifteform nogensinde har været almindelig, maa det være før den endelige bosættelse i den saakaldte halvnomadiserende tilstand. Hvor der derimod er tale om individuel arbejdsindsats, har resultatet altid været privat ejendomsret.

Ejendomsretten tilkom ikke den enkelte, men den husstand, han tilhørte. I de første aarhundreder af bylagets historie har arvedeling og overdragelse af jord været ukendt,[^139] og alle rettigheder til jorden og i bylaget tilkom husstanden. Der kan efter min mening ingen tvivl være om, at det danske bol oprindelig har betegnet netop en saadan husstand.

Paa denne maade blev bolet en naturlig og principielt uforanderlig enhed i det ældste agrarsystem. Den ret, der tilkom bolet, var den fulde byret, som spiller en saa stor rolle i de ældste skrevne kilder fra det sydgermanske omraade, og som først senere kan deles med virkning overfor bylaget. Fra bolets udelelighed og bolets ret til udelt jord stammer sikkert ogsaa ligeretsprincippet, som formentlig i sin ældste form har været en regel om, at hvert bol havde ret til udelt jord i et omfang, der alene bestemtes af bolets behov. Det er dette ligeretsprincip, der har gjort det muligt at anvende bolet som den første jordvurderingsenhed.

Da kun bolet og ikke det enkelte medlem af husstanden havde nogen ret til byjorden, er de ældste opdyrkninger ogsaa foretaget af bolet og ikke af dets enkelte medlemmer. Da det efterhaanden anerkendtes, at jord kunde gaa i arv, sker der en opløsning af bolet i dets enkelte dele d. v. s. en fordeling af jorden paa de efterlevende sønner.

Det er efter min mening fra denne arvedeling, princippet om rebningen har sit udspring, ikke alene saaledes at det nu anerkendtes, at jorden kan deles mellem flere berettigede, men ogsaa saaledes at den brøkdel af bolet, som bestemmes af arveretten, og som oprindelig kun har betydning overfor de øvrige medlemmer af bolet, efterhaanden bliver et udtryk for den enkeltes andel i hele byen. Bymaalet var oprindeligt et bolmaal og princippet om andelsret til byen var oprindelig et princip om en gennem arv bestemt andelsret til bolet.

En sammenfattende skildring af bylagets udvikling i grove træk maa efter foranstaaende tage sig saaledes ud:

Ved den endelige bosættelse har de enkelte husstande indhegnet en fælles gadejord, og hver husstand har faaet tildelt den nødvendige bygge- og gaardsplads. Omkring byen har man dernæst indtaget den fornødne og brugelige agerjord, og hvert bol har haft sin jord liggende samlet og under fælles brug. Denne første agerjord har formentlig været under fælles hegn og har ikke været af stor udstrækning, da hovederhvervet gennem bylagets første periode har været husdyrbruget baseret paa dyrenes græsning i den udyrkede mark.

Næste periode karakteriseres ved en fremadskridende opdyrkning af udmarken, der hidtil kun havde tjent til græsning. Denne opdyrkning foretages af bolene hver for sig og efter de enkelte bols behov, men efterhaanden som der bliver mangel paa velegnet agerjord, og endnu mere da græsningen trues af de fortsatte opdyrkninger, udvikler der sig en grundsætning om bolenes ligeret i henseende til nyopdyrkning.

Med arverettens anerkendelse deles de opdyrkede omraader mellem husfaderens sønner, men iøvrigt betyder denne deling ingen ændring af agrarforfatningen. Først anerkendelsen af overdragelse af jord i levende live medfører en begyndende opløsning af bolomraaderne, og hertil medvirker de enkelte bolmedlemmers private opdyrkning af løkker udenfor de oprindelige bolomraader. Jeg antager, at der endnu paa landskabslovenes tid har eksisteret adskillige bymarker, som henlaa i en tilstand, der var bestemt af den oprindelige opdyrkning, saaledes som denne senere var udviklet gennem bol- og gaarddelinger samt udligning mellem gaardene paa grund af ændringer i dyrkningssystemet.

De systematiske rebninger af hele byjorden skyldes efter min mening hovedsagelig hensynet til fordelingen af skat og landgilde ud fra princippet om, at lige jord skulde bære lige skyld. At initiativet til de systematiske rebninger er udgaaet fra adelen er utvivlsomt, og det er i saa henseende karakteristisk, at det er JL, hvis indhold i særlig grad maa antages at være paavirket af stormændene, der først omtaler et landskifte, som nødvendiggør opgivelse af al hævd i marken og nyfordeling af jorden efter bymaal. Bolskiftet er for saa vidt den mest konservative løsning af problemet, idet det muliggør en delvis opretholdelse af de oprindelige bolomraader, medens solskiftet er den konsekvente og radikalt gennemførte løsning.[^142]

Det fremdragne materiale berettiger efter min mening til at antage, at den ældste jordbesiddelse har været privat og individuel. De sparsomme kilder viser en udvikling fra individuel og urokkelig hævd til kollektiv og omgørlig jordbesiddelse. Bymandens ret bliver, fra at være en ret til bestemt paaviselige jordstykker i marken med en oprindelig ubestemmelig adgang til brug af udelt mark, en stadig stærkere markeret andelsret, der ikke bestemmes af den faktiske besiddelse men af gaardens bymaal.

En saadan udvikling er først mulig, naar fæsteforholdets udbredelse ophæver bymændenes direkte ejerforhold til den jord, de bruger.

Agerskifterne eller aasene, som spiller en saa stor rolle i den traditionelle opfattelse af landskiftets opstaaen, kan efter min mening have to udspring. En del agerskifter er simpelthen de gamle dyrkningsomraader, som vi kender dem fra landskiftet i Broderup, der ved senere systematiske rebninger anvendes som underafdelinger af vangen, medens en anden del er nydannelser, som staar i forbindelse med indførelsen af det systematisk rebede landskifte.