Andra kapitlet. Byalagets rättsliga karaktär

I. Byalaget som part i rättsförhållanden

Det är uppenbart att byalaget (bylaget), i den mån det inom byn existerade en verklig egendoms- eller rättighetsgemenskap, måste uppträda som en kollektiv enhet i alla rättegångar rörande denna egendom eller rättighet. Detta förhållande ändras inte på grund av att självägandet nästan helt utplånats, utan denna utveckling begränsar bara byalagets kompetens i överensstämmelse med fästeförhållandets (fæsteforholdets) karaktär. Gränserna för byalagets sakliga kompetens i detta avseende kommer att behandlas nedan i kap. 10. I. 3.

Där tvist uppstår om byns utmark eller betesrätt i fälladsvangen (fælledvangen, den gemensamma betesmarken), eller om bygatan, allmänningar o. dyl., måste byalaget som sådant inträda som part i målet, antingen som kärande eller svarande. Det är byalaget som sådant, oftast dock betecknat som »samtliga -torps bymän«, som erhåller dom eller fälls. De följande kapitlen kommer att ge talrika exempel härpå.

Samtidigt med denna reala gemenskap uppstår, till följd av vedtäkten (vedtægten, bystadgan) eller de oskrivna bylagarna, en rättslig gemenskap som fogar samman bymännen i en liknande processgemenskap. Överträdelser av vedtäkten åtalas vid rätten av byalaget som sådant, ofta företrätt av åldermannen (oldermanden) på lagets vägnar. Omvänt måste en av byalaget pantad byman rikta talan mot samtliga sina grannar, om han anser sig förfördelad av bystämmans eller åldermannnens avgörande.

Som regel har en bymålssak inletts med en pantning (pantning, utmätning av pant) av den som påstås ha överträtt vedtäkten. Om domstolarna godkänner avgörandet, frikänns bymännen från den dömdes talan, eller också ålägger domen honom direkt att erlägga det av byalaget utdömda bötet. Om den pantade bymannen frikänns, lyder domen som regel bara på att bymännen ska skaffa honom hans pant oskadat tillbaka. Domen kan dock också lyda på att åldermannen, som utfört pantningen, ska återställa den pantades egendom.[^1] I de äldre danska rättsmålen om byförhållanden verkar det inte ha ålagts de dömda rättegångskostnader, och varje part har fått bära sina egna kostnader. I de skånska rättsmålen från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet är det dock en stående beståndsdel i domen att bymännen, förutom att återställa ägarens pant, ska betala målets kostnader.

Om det däremot blir tal om att, i anledning av en olaglig pantning, utdöma vålds- eller rånböter, kan dessa böter aldrig åläggas byalaget som sådant utan bara de bönder som deltagit i att »i flock och följe« (flok og følge) utföra gärningen. Genom Sjællands landstingsdom 1597[^2] döms Værløse, Tokkerup och Ebbeskov bymän till härverkböter efter EsjL II:16 för en olaglig och våldsam pantning. »Da bør den som var formand udi gerningen at bøde sine 40 mark og dem, som var udi færd og følge med ham, enhver at bøde deres 3 mark efter loven« (Den som var anförare i gärningen ska böta sina 40 mark, och de som deltog med honom, var och en ska böta sina 3 mark efter lagen). Stämningen var utfärdad mot samtliga nämnda bymän.

Oklart är däremot kungens rettertingsdom (rettertingsdom, dom av kungens högsta domstol) den 12.5.1636,[^3] varav förmodligen framgår att samtliga bymän genom en tidigare landstingsdom dömts från sin mandhelg (mandhelg, rättsligt fredsskydd) på grund av en olaglig pantning. Under målet hävdar en byman emellertid att han överhuvudtaget inte deltagit i pantningen och vill därför frikännas. Av vittnesmålen verkar det närmast framgå att den aktuella personen inte deltagit i pantningen, i det att ett vittne förklarar att han inte var med, men att hans hustru var med i stället, »og naar der skulde pantes, og nogen af kvinderne var med at pante, da var det lige saa fuldt, som manden selv var med at pante« (och när det skulle pantas, och någon av kvinnorna var med och pantade, då var det lika giltigt som om mannen själv pantade). Rettertinget dömer honom emellertid med de andra med den lakoniska anmärkningen att det inför landdomaren bevisats att han deltog i pantningen. Kanske är domen ett uttryck för att mannen häftar för att hustrun deltagit på hans vägnar.

Slutligen kan anföras en kunglig rettertingsdom den 30.11.1635,[^4] som stadfäster Skånes landstings dom, varefter Hosinge bymän dömts till våldsböter för en olaglig pantning och därför »for deres grove forseelse at stande til rette efter jyske og skaanske lov og bøde hver deres 3 mark« (för sin grova förseelse ska stå till rätta efter jylländsk och skånsk lag och böta var sina 3 mark), samt Sjællands landstings dom den 18.12.1678, varefter Husum bymän av samma anledning »hver for sig bøde deres voldsbøder« (var för sig böta sina våldsböter).

Det finns inga avgörande domar som belyser ansvaret för pantningar som utförs av åldermannen ensam på byns vägnar eller av åldermannen i sällskap med några enstaka utvalda bymän. Förmodligen har det inte gagnat dem att hänvisa till ett beslut på bystämman, utan de måste söka sin regress hos de andra bymännen. En dom från Oxie hd 1688[^5] ålägger en ålderman böter, trots att det klart framgår att pantningen beslutats på ett gemensamt möte. En dom från Baarse hd 1719[^6] dömer två bymän att böta till de fattiga på grund av en olaglig pantning. Det framgår inte av målet, men det är sannolikt att pantningen skett efter bymännens beslut eller på deras vägnar.

Även på andra områden än de som bestäms av vedtäkten eller av en egendomsgemenskap har bymännen uppträtt som kollektiv enhet. Visserligen åvilar det inte byalaget som sådant någon skatt eller avgift, och bortsett från JL 1:56 känner vi inte heller några andra exempel på att byalaget som kollektiv enhet pålagts någon förpliktelse. Inte heller i förhållande till grannbyarna åvilar det enligt lagstiftningen byalaget kollektiva förpliktelser, i det att hägnadsplikten (hegnspligten) åvilar de enskilda bymännen efter deras jordinnehav.

Hägnadsplikentens fördelning och markfredens övervakning skapar emellertid en rättsgemenskap mellan grannbyar, som i första hand har lett till de nedan i kap. 11 behandlade mellanbyliga lagsbildningarna, men som också i stor utsträckning, bortsett från dessa, leder till att uppfatta de motstående byalagen som kollektiva enheter i rättstvister. Till följd härav är det i stor utsträckning byalaget som sådant som stäms för brott mot markfreden och försummelse av hägnadsplikten, som tillkommer enskilda bymän.

Även helt utanför det reala området bevaras den kollektiva uppfattningen av byalaget, exempelvis när vi ser byalaget som sådant uppträda som part i ärekränkningsmål vid häradsrätten.[^7]

Där bymännen på stämma beslutar en handling som kränker andras rättigheter, kommer de regelmässigt att stämmas som kollektiv enhet. Där det blir tal om att ålägga böter, kommer dock i varje fall landstingen och kungens retterting att kräva individuell skuld.

En rettertingsdom den 6.6.1575, som förekommer flera gånger i de privata domssamlingarna och alltså betraktats som ett viktigt prejudikat,[^8] fastslår enligt den titel den fått i dessa samlingar att den gärning som menige bymän i en by kan beskyllas att ha begått, bör de samtliga stå till rätta för, utom den som kan bevisa att han inte var med. Det är alltså deltagandet i utförandet som straffas, inte beslutet om den olagliga gärningen. Av domen framgår att bönderna i Hjelmsø, Orup och Buskesby i Tybjerg hd på Sjælland hade tågat in på Sandby mark och rivit ned ett gärde som markägarna lagligen hade rest kring en ängsinhägnad. Alla bymännen åtalas, men häradsfogden dömer att så många som käranden kan bevisa deltog i att utföra gärningen ska böta efter lagen. Sjællands landsting stadfäster denna dom. Vid kungens retterting invänder käranden att det var menige bymäns gärning, varför han inte kan nämna varje man som deltog vid namn, eftersom de följdes i flock och följe. Även om 1, 2 eller 3 hade utfört gärningen, anser han att de alla varit lika delaktiga och yrkar att de alla ska stå till rätta och böta efter lagen. Rettertinget anser också att bevisbördan måste tillkomma bymännen och dömer dem alla att böta efter lagen med undantag av dem som med noggrant vittnesbörd kan bevisa att de inte var med i flock och följe den tid gärdena revs ned. Rettertinget ålägger alltså inte byalaget något kollektivt straff, men dömer dock alla som deltagit i skaran, även om de inte direkt utfört gärningen, och de som inte var med måste själva söka sig fritagna genom att föra giltigt bevis.

Under rättegångar där byalaget är part har åldermannen intagit en särställning som byns talesman. I Skåne verkar huvudregeln ha varit att åldermannen stämdes på byns vägnar, och denna formel förekommer i talrika mål från tingböckerna (tingbøgerne).[^9] Tingmålen från det övriga landet verkar utgå ifrån att samtliga bymän stämts; formeln är här: »og tiltalte samtlige -torp bymænd« (och åtalade samtliga -torps bymän), vilket dock inte hindrar att åldermannen under målets handläggning talar på byns vägnar. Om åldermannnens bötesansvar på byns vägnar se nedan s. 115 ff.

I detta sammanhang kan nämnas ett mål från Holbæk byting 1642,[^10] där förmannen för de 8 gärdemännen (gærdemænd, stängselmän) åtalas för en olaglig pantning, men i enlighet med svarandens yrkande går domen ut på att samtliga 8 gärdemän bör stämmas. Vedtäkten för Østrup, Odense amt 1598 § 5 (DVV I:298) ålägger åldermannen att föra byns mål vid tinget.

II. Vedtäktens rättsliga karaktär

1. Inflytande från herskap och överhet

Vi har ovan i kap. 1 diskuterat frågan om byalagets självstyre under tiden kring landskapslagarna, och jag har ansett mig kunna hävda att byalaget redan vid den tidpunkten hade ett visst självstyre, i det att majoritetens avgöranden i byangelegenheter var bindande för alla och kunde verkställas genom pantning eller rättslig väg.

Med utfärdandet av bestämmelsen i Fyns vedtægt 1492 (Fyns stadga) är detta självstyre i varje fall klart fastslaget.

Enligt bestämmelsen i Fyns vedtægt och senare i recesserna (recesserne, riksdagsbesluten) och DL (Danske Lov) råder det ingen tvekan om vedtäktens karaktär. Den kan antas av en majoritet av bymännen, och det krävs varken herskaps eller annan överhets samtycke. Så rakt på sak är frågan emellertid inte, i det att den försämring av böndernas ställning som fullbordas under 1600- och 1700-talet fick ett alldeles utomordentligt stort inflytande på upprättandet av vedtäkter. Medan huvudregeln i äldre tider var att herskapet inte behövde samtycka till vedtäkten, blir huvudregeln under den sista hälften av 1600-talet att ingen vedtäkt kan upprättas eller ändras utan herskaps samtycke. Ett undantag härifrån utgör Skåne, vars bönder efter övergången till Sverige uppnådde samma friare ställning som tillkom de svenska bönderna.

Under den ovannämnda senare perioden är huvudregeln att bönderna antar bylagen och framlägger den för herskapet till godkännande. Denna form innebär naturligtvis inte att herskapet inte före framläggningen kan ha haft inflytande på utformningen; tvärtom har bönderna ofta fått gå till herskaps befullmäktigade eller till sockenprästen för att få hjälp med att utforma vedtäkten eller åtminstone med nedtecknandet av de gamla sedvänjorna och antagna reformerna.

I de hertigliga områdena i Sönderjylland är flertalet vedtäkter helt enkelt utfärdade av hertigen till böndernas efterlevnad. Här är det alltså inte alls tal om någon vedtäkt utan om en överhetsföreskrift (øvrighedsforskrift). Dessa vedtäkter tyder dock på att böndernas gamla sedvänjor i stor utsträckning legat till grund för utfärdandet.[^11]

I kungariket är det bara sällan som vedtäkterna direkt utfärdas av herskap eller överhet till bymännens efterlevnad, men exempel finns dock.[^12] Belysande för de faktiska förhållandena är en berättelse av sockenprästen i Vistofte, Randers amt, Erik Gjørup Pedersen Begtrup (präst 1740–71), som var mycket verksam för jordbrukets trivsel i sin socken. Han berättar att grannarna efter ändringen av marksystemet kände brist på en bylag och »anholdt de idelig, snart hos deres hosbonde, snart hos mig, at vi dog vilde forhjælpe dem til et grandebrev og bylov, der kunde sige enhver sin pligt og give dem myndighed til at paatale fejler« (begärde de ständigt, snart av sin husbonde, snart av mig, att vi dock ville hjälpa dem till ett grannebrev och bylag som kunde ange vars och ens plikt och ge dem myndighet att åtala fel). »Da man paa denne bondens klage havde hørt en 4–5 aars tid og hosbunden, som nu var fremmed, lærte med tiden at anse den sags nytte og fornødenhed, og at han og jeg kunde undgaa megen overløb og idelig klage, bad endelig hosbunden mig, at jeg vilde have den umage at sammensætte i conformité af lov og forordninger for byen et grandebrev. Jeg lagde derpaa strax haand og besørgede til fuldbyrdelse dette byens grandebrev, som nu følger« (DVV II:242) (När man i 4–5 år hört denna bondens klagan, och husbonden som nu var en främling med tiden lärde sig inse sakens nytta och nödvändighet, och att han och jag kunde undgå mycket besvär och ständig klagan, bad husbonden mig slutligen att jag ville ha den mödan att sammanställa, i överensstämmelse med lag och förordningar, ett grannebrev för byn).

Prästerna har överhuvudtaget haft stort inflytande på utfärdandet av vedtäkter och har ofta fört vedtäkten i pennan. Detta märks vid de många bestämmelserna om helligbrøde (helligbrøde, helgdagsbrott) och har säkert i stor utsträckning förmedlat herskaps inflytande på utformningen.

Herskapet har väl oftast insett nödvändigheten av att det fanns en vedtäkt i landsbyn, och därför finner vi exempel på att herskapet rentav befallt bönderna att ingå en vedtäkt. Vi känner ett tingsbevis från 1593, varav framgår att herskapet åtalat bönderna vid tinget för att få dem dömda att ingå en vedtäkt. Tingsbeviset är från Næsbyhoved birketing och gäller Taarup, Odense amt (DVV I:349). Vittnet lydde: »at de saa og hørte, at eftersom Erik Morson i Lyngby paa kronens og sin husbonds ærlig og velbyrdig mand Axel Brahe til Elfvid, befalingsmand over Odensegaards len, hans vegne, nogen tid forleden havde udi rette delt alle Taarup mænd og beskyldt dem blandt andet saa, at fornævnte den gode mand hans husbonds vilje og befaling var, at fornævnte Taarup mænd saa vel som kronens som andre gode mænds tjenere skulde have og indgaa med hverandre en skreven bylov, hvorefter enhver dem kunde vide at rette, eftersom andet steds vis og vaner er og holdes her udi landet« (att de såg och hörde att ... det var den gode mannens husbondes vilja och befallning att Taarup män, såväl kronans som andra goda mäns tjänare, skulle ha och ingå med varandra en skriven bylag, efter vilken envar av dem kunde veta att rätta sig, såsom bruk och seder annorstädes hålls här i landet). Taarup män framträdde nu vid vedermålsting (vedermaalsting, officiellt möte inför rätten) och framlade en bylag som var upprättad av 8 utsedda män.

Senare har rättegång inte varit nödvändig, utan herskapet har genom fogdarna ålagt bymännen att anta en bylag om en sådan befunnits behövlig (t.ex. i Branderup, Haderslev amt 1631, DVV III:7).

Efter Skånes övergång till Sverige finner vi, som ovan nämnts, i denna landsdel tecken på att häradsrätterna utgår ifrån att bymännen har en plikt att anta en byordning, och det finns domar som under bötesansvar ålägger utfärdandet av en vedtäkt.

Det har inte framlagts någon dom som klart visar hur domstolarna ser på nödvändigheten av herskaps samtycke som villkor för vedtäktens giltighet. Att ett sådant samtycke inte är ett giltighetsvillkor under den första delen av 1600-talet verkar dock framgå av en dom, avkunnad av Viborg landsting 1637.[^13] En byman klagade över att han pantats med orätt och hänvisar till att herskapen överhuvudtaget inte samtyckt till vedtäkten. Både häradsrätten och landstingsrätten fastslår emellertid att vedtäkten står vid makt och dömer bymannen i enlighet härmed. Invändningen om det saknade samtycket berörs överhuvudtaget inte i domen.

Å andra sidan anmärker Sjællands landstings dom 1597, som ett led i fördömandet av en enligt tingets mening olaglig pantning, att bymännen själva hade upprättat vedtäkten. Då det emellertid klart framgår av målet att landstingsrätten även bortsett härifrån ansett vedtäkten olaglig, eftersom den inte var till byns nytta, kan man nog inte fästa någon större vikt vid det formella förhållandet att den inte godkänts av herskap eller överhet.[^14]

Såvitt kan ses finns det inte i lagstiftningen eller kungliga brev från 1600-talet något uttalande om att herskaps eller överhets samtycke är nödvändigt för att ge en vedtäkt giltighet. I en strid om antagandet av en vedtäkt för Nørre Bork, Ringkøbing amt, 1676,[^15] framlägger amtmannen dock en skrivelse vari han hävdar: »det er sømmeligt, ja tilbørligt, at dersom nogen ny sogne- og byvide udi og over Nørbork sogn skal oprettes, da den tilforne kgl. majestæts amtmand til paakendelse, om den er christelig og taalelig for et sogn og menighed, at confirmeres, fremvises ....... saa og andre proprietærer deres gaarde, gods og bønder, og derfor og saavidt udi sogneviden ere interesseret« (det är tillbörligt att om någon ny socken- och byvide i Nørbork ska upprättas, ska den först företes för kungens amtman till prövning om den är kristlig och tålig för socken och menighet, att konfirmeras ... likaså andra proprietärer som berörs). Då stadgan befinns »otålig« frikänns bymännen från att samtycka.

Från det följande århundradet kan nämnas reskript 12.8.1735[^16] till stiftsbefalingsmannen i Ribe om jurisdiktionen över de under Riberhus birk hörande tjänarna och de hos dem boende Haderslevhus-borna. De invecklade jurisdiktionsförhållandena i Sönderjylland kunde ju ge anledning till viss vägledning, och detta har också befunnits nödvändigt såvitt gäller landsbyvedtäkterna. Reskriptet föreskriver att vedtäkter som utfärdas av byalag bestående av såväl Riberhus som Haderslevhus tjänare ska vara underkastade approbation (godkännande) av amtmännen över Ribe och Haderslevhus amt efter varje orts lägenhet. Varje år ska 4 pantemän utses, lika många av bägge slags tjänare, och ingen utpantning ska ske utan att alla pantemännen är ense därom. Så snart en pantemän protesterar mot en pantning ska denna ställas i bero tills amtmannen, under vars amt den skyldige hör, resolverat om pantningen är tillåtlig enligt vedtäkten eller ej.

Även om de allra flesta vedtäkter under 1600- och 1700-talet godkänts av herskap eller överhet, har dessa dock som huvudregel inte blandat sig i byalagets verksamhet. Det är sålunda mycket sällsynt att påträffa bestämmelser eller fall där herskapet haft inflytande på avgörandet av tvistemål eller förbehållit sig att godkänna domfällelser som avkunnas av bystämman eller åldermannen.

Det äldsta vittnesbörd vi har om herskaps ingripande i byalagets funktioner är från 1558 och visar ett ingripande till stöd för byalagets självstyre. En byman i Kjeldby hade vägrat att hålla vide och vedtäkt med sina grannar, varpå de pantade honom på 3 kvarter aln lärft som satt i en väv i hans gård. Han beskyllde dem emellertid för att ha tagit 40 aln och blev av den anledningen stämd vid tinget som lögnare. Då han dessutom var skyldig till landgille (jordränta), lät länsmannen på Odensegaard, Jørgen Schinkel, fängsla honom »udi stok og jern« (i stock och järn) och förde honom till tings och fick honom dömd fredlös. Målet kommer upp vid kungens retterting, som godkänner domfällelsen och förfarandet samt frikänner Jørgen Schinkel från bymannens klagomål.[^18]

Där det senare finns vittnesbörd om herskaps eller överhets ingripande, är det alltid för att säkra dessas inflytande på byalagets dispositioner eller för att upprätthålla ordning i landsbyn. I samband med kravet på samtycke till vedtäkten kan nämnas att enstaka vedtäkter uttryckligen bestämmer att inte heller ändringar eller tillägg till vedtäkten får göras utan herskaps samtycke. Detta gäller sålunda Radsted, Maribo amt, 1669 in fine (DVV I:247), Brabrand, Aarhus amt, 1725 § 42 (DVV II:297) och Vokslev, Aalborg amt, 1779 § 8 (DVV III:501).

Det finns också enstaka exempel på att herskapet förbehållit sig att godkänna utdömande av böter innan dessa utpantas.[^17] Ett särskilt formfulländat exempel härpå ska nämnas från Sønder Jernløse, Holbæk amt, 1605 (DVV I:125):

»Til Jens Terkildsen i Jernløse kommende dette brev i hænde:

Hilsen med gud! Maa I vide, Jens Terkildsen, at efter som Thomas Smed nu har været hos min broder og mig og har os deres bylov ladet se, hvilken Anders og jeg har læst og meningen deraf forstaaet. Saa efter den lejlighed, som er anlangende med hvis I pantede Jens Boesen, da synes os, at I ikke har gjort ham uret efter samme jeres bys vilkaar og vedtægt, hvorfor I aldeles retter jer efter samme bylov og vedtægt, og udi alle maader forholder jer derefter og den ved sin fulde mening at efterfølge. Rettende jer derefter. Befalende eder gud.

Actum Roskilde den 4. maj anno 1605.

Margrethe salig Niels Henrichsens efterleverske.«

(Till Jens Terkildsen i Jernløse, kommande detta brev i hand: Hälsning med Gud! Mån I veta, Jens Terkildsen, att eftersom Thomas Smed nu har varit hos min broder och mig och låtit oss se deras bylag, vilken Anders och jag har läst och innebörden förstått. Så efter de omständigheter som gäller det I pantade Jens Boesen, synes oss att I icke gjort honom orätt efter eder bys villkor och vedtäkt, varför I enbart rättar eder efter samma bylag och vedtäkt, och i alla avseenden förhåller eder därefter. Rettande eder därefter. Befalande eder Gud.)

Enligt vedtäkten för Moberg, Ringkøbing amt, 1689 § 4 (DVV III:415) ska husbondens befullmäktigade medfölja vid pantning för utdömda böter.

En byman i Ledby, som hör under Herlufsholm skole, åtalar 1617 de övriga bymännen för att de pantat honom.[^19] Orsaken till pantningen var att han inte tillsammans med de andra utfört indebud (indebud, budtjänst) till skolan. På anklagelsen svarar skolans ladugårdsfogde, som upplyser att käranden och hans hustru varit försumliga med skolans arbete, och att han därför givit de andra husfolken lov att ta deras pant och dricka det på skolan. Målets fortsättning är inte känd.

I det nedan s. 344 refererade målet (Kaj Lykke mot Ulbølle män) sägs det att ridfogden för den jorddrot under vilken en utpantad granne hörde, ålagt de andra bymännen, som inte hörde under samme jorddrot, att återlämna det pantade godset. Detta sker också, och rettertingsdomen, som för övrigt utgår ifrån att vedtäkten och pantningen är laglig, konstaterar bara att pantet återlämnats utan att ta ställning till om ridfogdens påbud var lagligt eller ej.

En mycket upplysande dom avkunnades den 6.10.1669 vid Lolland-Falsters landsting,[^19] men tyvärr känner vi bara själva domslutet och vet därför inte orsaken till den aktuella pantningen eller vedtäktens innehåll. Domen lyder sålunda:

»Eftersom vedtægt udi byer og torper efter recessen er lige gyldig med loven, hvorefter disse 13 ejere udi Stubberup har pantet 2 modvillige og ulydige ibidem, som ikke har pareret ordre, da eragtes ej ridefogdens udgivne befaling om deres pants tilbagelevering af den kraft, at den i ringeste maade kan eller bør gaa imod kgl. udgivne forordning (altsaa recessen), ej heller birkefogden paa ridefogdens ordre funderede dom om 3 mark for ulydighed at komme de 13 mænd til nogen skade eller mindreværdighed, men udømt, død og magtesløs at forblive, og for saadan ubesindighed at erstatte dem 6 rdl. til kost og tæring, og de 2 mænd, som har været ulydige (altsaa mod byloven) og saadant for ridefogden indbragt skal være forpligtet at indløse deres pant inden 3 dage under dets fortabelse og give bymændene kost og tæring.«

(Eftersom vedtäkt i byar och torpar enligt recessen är lika giltig som lagen, varefter dessa 13 ägare i Stubberup pantat 2 motvilliga och olydiga ibm., som icke lytt order, eraktas ridfogdens befallning om pantens återlämnande icke ha den kraft att den i ringaste mån kan eller bör strida mot kungens förordning [alltså recessen], ej heller birkfogdens på ridfogdens order grundade dom om 3 mark för olydighet komma de 13 männen till skada, utan [ska] förbliva odömd, död och maktlös, och för sådant oförstånd ersätta dem 6 riksdaler till kost och tärning. De 2 männen som varit olydiga [mot bylagen] och instickat detta hos ridfogden ska vara förpliktade att inlösa sitt pant inom 3 dagar vid dess förlust och ge bymännen kost och tärning.)

Lollands landsting avvisar med denna dom fullständigt jorddrottens inblandning i byns angelägenheter och hävdar den lagliga vedtäktens auktoritet. Det är kanske inte utan betydelse att Stubberup är krongods under Aalholm amt, och att rätten förmodligen mer direkt känt sig som kronböndernas överhet.

En bestämmelse som den i gildeskrån för Allesø socken, Odense amt, ca. 1500 (DVV V:37), varefter bymännen ska hjälpa en granne med råd och gods om han »af vrang forforing og onde folks skyld« (genom vrangt förförande och onda människors skuld) överfalles av sitt herskap, tillhör en mer friboren bondestånd än den som känns från flertalet vedtäkter, där bönderna måste ty till herremannens hjälp när de inte själva kan bilägga sina stridigheter.[^20]

Där byalagets angelägenheter förfaller ser man herskapet ingripa för att återställa tillbörlig ordning. Ursprungligen har detta väl, liksom när det gällde att framtvinga en ny vedtäkt (se ovan), skett vid tinget. Sålunda åtalar sockenprästen och herskapet i Nibe bymännen med klagan över att det tidigare vedtäktsbrevet, som tinglysts 1579, nu överhuvudtaget inte efterlevs till stor skada för ordning och ro i byn. Bymännen söks nu att på nytt underteckna och samtycka vedtäkten (DVV IV:216).

Senare har inte heller på detta område tingets medverkan varit nödvändig, utan herskapet har utan formaliteter kunnat ge bymännen påbud. Sålunda tillfogar jorddrotten till Aulum, Viborg amt, 1701 några bestämmelser om helgdagsbrott till det gamla vedtäktsbrevet av 1648, och han utnämner samtidigt en ålderman att övervaka vedtäktens efterlevnad (DVV III:333).

En av de vanligaste orsakerna till att byns angelägenheter förföll och herskaps ingripande därigenom blev nödvändigt var utan tvivel att ingen av bymännen ville vara ålderman. Förutom det nämnda exemplet från Aulum kan nämnas att jorddrotten till Bjerregrav, Viborg amt, 1689 måste förordna en ålderman, och 1709 löser en ny ägare samma problem genom att ålägga en man från vart och ett av de 5 bolen (bol, gårdsenhet) att tillsammans med sockenfogden övervaka vedtäktens efterlevnad (DVV II:188–90). År 1689 beklagar Asfærg bymän sig för häradsfogden över att de inte uppnår rättvisa efter den gamla bylagen, och häradsfogden insätter då en ålderman, i det han anmärker att amtmannen i videbrevet ålagt honom att vara bönderna behjälplig (DVV II:232). Då den av häradsfogden insatte åldermannen avlider 1704, måste häradsfogden utnämna en ny, åter med hänvisning till att amtmannen givit honom myndighet därtill (DVV II:233). År 1723 är det åter illa ställt i Asfærg, och denna gång ger jordägaren bymännen en allvarlig förmanin (DVV II:234).

I övrigt kan noteras att enstaka vedtäkter även normalt hänskjuter åldermansvalet till herskapet, se nedan s. 111.

2. Självstyre eller föreningsrätt

Enligt lagstiftningens bestämmelser tillkommer byalaget autonoma befogenheter inom en viss saklig begränsning, och vad majoriteten beslutar inom dessa ramar måste minoriteten böja sig för. Men majoritetstankens genombrott är knutet till ett i tekniskt avseende mer utvecklat demokrati än byalagets, och den från den tidiga medeltiden stammande uppfattningen, varefter varje beslut åtminstone i formell mening ska vara enhälligt, hålls levande inom landsbysamhällena.

Detta är bakgrunden till att det antas en grundsats varefter varje byman är skyldig att samtycka den vedtäkt som majoriteten antagit, och samtycket ska ges formellt genom underskrift och besegling av vedtäktsbrevet. Särskilt tydligt framkommer denna grundsats i ett par domar från Viborg landsting i början av 1600-talet.

Av ett mål vid Viborg landsting 1616[^21] framgår att en byman i Vium, Harre hd., stämts för att han inte ville underteckna det videbrev (videbrev, vedtäktsdokument) som de andra bymännen antagit. Häradsfogden har dömt honom att besegla stadgan, trots att han inte samtyckt den, varvid domen hänvisar till recessens bestämmelser och tillägger att stadgan är till byns gagn och bästa. Landstingsrätten stadfäster domen med följande ord: »Saa og efterdi recessen formelder, at hvad vide som almuen lægger paa udi nogen by eller torp om hegnet og gærde, særjord og andre byens nytte og tarv, det maa ej en grande eller to kuldkaste, men skulde alle holde vide og vedtægt, og efterdi menige grandelaget, Laurits Nielsen undtaget, har gjort samme vide og vedtægt om deres hegn og særjord, og de har den forseglet, og herredsfogden derfor har tilfundet Laurits Nielsen den med at forsegle, da ved vi efter saadan lejlighed ikke imod samme videbrev og dom at dømme« (Då recessen stadgar att vad stadga som allmogen bestämmer i by eller torp om hägnader, gärden, särjord och annan byns nytta och gagn, det får inte en granne eller två kullkasta, utan alla ska hålla vide och vedtäkt; och då hela grannelaget utom Laurits Nielsen antagit samma stadga om deras hägnader och särjord och beseglat den, och häradsfogden därför dömt Laurits Nielsen att besegla den, vet vi efter sådana omständigheter ej att döma mot samma videbrev och dom).

År 1619 åtalas en byman vid Viborg landsting för att han inte vill besegla en vedtäkt, men han frikänns då han styrker att han med 2 mäns vittne erbjudit sig att besegla vedtäkten. I domen åläggs han dock att få detta gjort inom 8 dagar.[^22] Dessa landstingsdomar fasthåller alltså den formella regeln varefter de motvilliga inte bara är skyldiga att efterleva majoritetsbeslut utan också ska samtycka och besegla detta.

Från Nørrejylland finns en underrättsdom från Øster Han hd. i Hjørring amt som år 1634 dömer en byman, som vägrat att samtycka vedtäkten, till att efterleva dess regler eller att utstå tillbörligt åtal efter dess innehåll.[^23] Samma mer oformella synpunkt, som ligger till grund för denna häradsrättsdom, verkar också ha anlagts i de föreliggande skånska domarna. Sålunda stämmer Svenarp bymän 1647 en utombys man med jord i Svenarp att samtycka vedtäkten, men då han uteblir stadfäster tingsrätten i Ö. Göinge hd. utan vidare vedtäkten även för hans del.[^24] I den mån övriga mellanbyliga förhållanden i Skåne kan belysa detta, verkar det inte heller ha uppställts något krav på att de motvilliga skulle besegla, se nedan s. 386 ff.

Från det övriga landet har vi talrika exempel på att bymännen söks till att samtycka vedtäkten, och de allra flesta tingsbevisen inleds med en sådan stämning. Utöver detta tillvägagångssätt ger tingsintygen inget nytt. Som exempel kan nämnas ett mål från Lunde hd. 1598 (DVV I:319), där häradsfogden tillfrågar bymännen om någon vill motsätta sig den framlagda vedtäkten, och då ingen gör detta, stadfästs den av rätten. Å andra sidan den ovan nämnda domen gällande Nørre Bork, Ringkøbing amt, 1675 (DVV II:551), där invändningar reses mot vedtäkten och de protesterande bymännen frikänns från att samtycka, bl.a. därför att den överskrider gränserna för byalagets sakliga kompetens.

Från Skåne kan ytterligare nämnas att vid V. Göinge häradsrätt 1721 reses invändningar från 2 bymän mot en enskild punkt i en framlagd vedtäkt, varefter häradsrätten stadfäster vedtäkten med undantag av den omtvistade punkten, som hänskjuts till särskilt rättsmål.

När en ny man kommer till byn är han automatiskt underkastad den gällande vedtäkten. Flera vedtäkter kräver dock att han uttryckligen ska ansluta sig. Sålunda stadgas i gildeskrån för Langaa, Svendborg amt, 1607 § 5 (DVV III:230) att den som vill vara gildebroder och vara under denna gildelag, han bede Gud hjälpa sig att han vill göra mot sina gillebröder som han vill att de ska göra mot honom. I Saksild, Aarhus amt, 1660 (DVV II:336) och Mastrup, Randers amt, 1720 § 49 (DVV III:553) krävs det uttryckligen att nyanlända ska underteckna vedtäkten. I Kværndrup, Svendborg amt, 1709 § 4 (DVV I:402) och Degeberga, Gärds hd., 1703 § 47 (nr. 5) bestäms att åldermannen ska uppläsa bylagen för den nyankomne så att han kan veta byns rätt. I den odaterade vedtäkten för Billestorp, Sdr. Aasbo hd., § 22 (nr. 8) krävs att den nye mannen ingår och samtycker.

I gildeskråerna är det en vanlig bestämmelse att den nyankomne ska ge igangsøl (igangsøl, inträdesöl) eller senare inträdespengar till byn som villkor för upptagande i laget. Sådana bestämmelser finns också på Jylland, där gillesformen inte är vanlig.[^26] I detta sammanhang kan nämnas den ofta förekommande regeln att den som inte infinner sig vid bystämman som påbjudet, är skyldig att underkasta sig de beslut som fattats i hans frånvaro.[^27]

Lagens regel att majoritetens mening är bindande för hela byalaget ses ofta upprepad i vedtäkterna, ibland till och med med en extra understrykning som t.ex. i Rabsted, Tønder amt, 1620 (DVV V:232) och Vestbirk och Østbirk, Aarhus amt, 1750 (?) § 37 (DVV III:404), där det fastslås att om 1 eller 2 vill hålla vedtäkten men alla de andra bryter den, då ska de få hålla sig till vedtäkten och kräva de andra straffade. Då bägge vedtäkterna utfärdats av bönderna själva, bör bestämmelsen nog tas med det förbehållet att den aktuella vedtäkten uttryckligen ändras på stämman. Beträffande Rabsted vedtäkt gäller dock att den enligt sitt innehåll ska gälla de första 20 åren.

Det kan inte heller antas att de allmänt förekommande bestämmelserna om att den som inte vill vara under vedtäkten ska böta till byalaget, ska förstås så att anslutningen till vedtäkten är frivillig.[^28] Snarare rör det sig om en generell straffbestämmelse riktad mot dem som inte vill rätta sig efter majoritetens beslut. Detta framgår också tydligt av vedtäkten för Jebjerg, Viborg amt, 1719 § 10 (DVV IV:268), varefter den som uppsäger videbrevet ska böta 3 mark och dock kvarstå vid stadgan, eller stämmas efter lagens 3–13–31. Den som inte vill samtycka vedtäkten för Sæby 1655 ska enligt § 7 (DVV II:7) ändå dömas för överträdelser av denna, men om han lider skada i åker eller äng eller på boskap kan han inte åberopa vedtäkten utan får ta skadan för hemgäld.

Vedtäkten för Horne socken, Svendborg amt, 1559 § 30 (DVV V:49) bestämmer att den som inte vill samtycka och ingå dessa artiklar, som vi alla har gagn och nytta av, honom ska ingen rättighet och tröst tillkomma efter denna bylag och villkor. Häri ligger alltså att om man avsvär sig bylagen, kan man inte på något område åtnjuta dess beskydd eller åberopa dess bestämmelser. Men efter ordalydelsen ligger det däri också en förutsättning att bymannen kan välja att stå utanför gemenskapen. Att något sådant verkligen skulle kunna låta sig göra, är dock väl tveksamt.

Starkast är frivillighetens prägel i de egentliga gildeskråerna, vilket naturligtvis beror på påverkan från köpstadsgillena (købstadsgilderne). Det är sålunda vanligt att en gildeskrå inleds med orden: Den som vill vara broder eller syster, ska o.s.v., t.ex. ge igang.[^29] Starkast uttrycks detta i gildeskrån för Øster Mariæ på Bornholm 1554 § 33 (DVV I:234), varefter den som inte vill hålla skrån inte anses vara broder i laget. Det råder dock förmodligen inget tvivel om att sådana bestämmelser bara avser själva gillet, medan alla bymännen varit tvungna att iaktta de landborättsliga (landboretlige) föreskrifterna i skrån. Kommer vi utanför Bornholm med de egentliga sockengillena, märks detta föreningsdrag nästan inte. Sålunda står det visserligen i § 5 i gildeskrån för Langaa, Svendborg amt, 1607 (DVV III:230) att den som vill varda gillebroder och ge sig i detta gille och vara under denna bylag o.s.v., men i samma vedtäkts § 40 återges regeln i reces 1558 § 46. I en av de få gillepåverkade jylländska vedtäkterna, nämligen Saksild, Aarhus amt, 1660 (DVV II:336), fastslås det i inledningen att envar som vill bygga och bo i byn ska underteckna bylagen.

Andet Kapitel. Bylagets retlige Karakter

I. Bylaget som partsretsforhold

Det er klart, at bylaget i den udstrækning, der indenfor byen bestaar et egentligt ejendoms- eller rettighedsfællesskab, maa optræde som en kollektiv enhed i alle retssager vedrørende denne ejendom eller rettighed, og dette forhold ændres ikke paa grund af selvejets næsten totale udslettelse, men denne udvikling begrænser blot bylagets kompetence i overensstemmelse med fæsteforholdets karakter. Grænserne for bylagets saglige kompetence i saa henseende vil blive behandlet nedenfor i kap. 10. I. 3.

Hvor der opstaar strid om byens overdrev eller græsningsret i fælledvangen eller om gadejord, almindinge o. l. maa bylaget som saadant indtræde som part i sagen enten som sagsøger eller sagsøgt, og det er bylaget som saadant, oftest dog betegnet som »samtlige -torp bymænd«, der opnaar dom eller domfældes. De følgende kapitler vil bringe mangfoldige eksempler herpaa.

Samtidig med dette reale fællesskab opstaar der som følge af vedtægten eller de uskrevne bylove et retligt fællesskab, som føjer bymændene sammen i et lignende procesfællesskab. Overtrædelser af vedtægten paatales ved retten af bylaget som saadant ofte repræsenteret af oldermanden paa lagets vegne, og omvendt maa en af bylaget pantet bymand tiltale samtlige sine naboer, hvis han føler sig forurettet over bystævnets eller oldermandens afgørelse.

Som regel vil en bysag være indledt med en pantning af den, der paastaaes at have overtraadt vedtægten, og hvis domstolene godkender afgørelsen, frifindes bymændene for den dømtes tiltale, eller dommen paalægger ham direkte at udrede den af bylaget idømte bøde. Hvis den pantede bymand frifindes, vil dommen som regel blot lyde paa, at bymændene skal skaffe ham hans pant uskadt igen, men dommen kan ogsaa lyde paa, at oldermanden, der har udført pantningen, skal skaffe den pantede hans ejendom igen.[^1] I de ældre danske retssager om byforhold synes der ikke at være paalagt de dømte retsomkostninger, og hver part har maattet afholde sine egne omkostninger, men i de skaanske retssager fra slutningen af 1600-tallet og begyndelsen af 1700-tallet er det en staaende bestanddel i dommen, at bymændene foruden at skaffe ejermanden sit pant igen, skal betale sagens omkostninger.

Hvis der derimod bliver tale om i anledning af en ulovlig pantning at idømme volds- eller ransbøder, kan disse bøder aldrig paalægges bylaget som saadant men kun de bønder, der har været med i flok og følge at udføre gerningen. Ved Sjællands landstingsdom 1597[^2] idømmes Værløse, Tokkerup og Ebbeskov bymænd hærværksbøder efter EsjL II: 16 for en ulovlig og voldelig pantning. »Da bør den som var formand udi gerningen at bøde sine 40 mark og dem, som var udi færd og følge med ham, enhver at bøde deres 3 mark efter loven«. Stævningen var udtaget imod samtlige de nævnte bymænd.

Uklar er derimod kongens rettertingsdom 12.5. 1636,[^3] hvoraf formentlig fremgaar, at samtlige bymænd ved en tidligere landstingsdom er blevet dømt fra deres mandhelg paa grund af en ulovlig pantning. Under sagen paastaar en bymand imidlertid, at han overhovedet ikke har deltaget i pantningen, og han vil derfor frikendes for tiltalen. Af vidneførslen synes det nærmest at fremgaa, at den paagældende ikke har været med til at pante, idet et vidne forklarer, at han ikke var med, men at hans kone var med i stedet, »og naar der skulde pantes, og nogen af kvinderne var med at pante, da var det lige saa fuldt, som manden selv var med at pante«. Rettertinget dømmer ham imidlertid med de andre med den lakoniske bemærkning, at det for landsdommeren er bevist, at han var med at pante. Maaske er dommen et udtryk for, at manden hæfter for, at konen har været med paa hans vegne.

Endelig kan anføres en kongelig rettertingsdom 30. 11. 1635,[^4] der stadfæster Skaanes landstings dom, hvorefter Hosinge bymænd er idømt voldsbøder for en ulovlig pantning og derfor »for deres grove forseelse at stande til rette efter jyske og skaanske lov og bøde hver deres 3 mark,« samt Sjællands landstings dom 18. 12. 1678, hvorefter Husum bymænd af samme grund »hver for sig bøde deres voldsbøder«.

Der findes ingen afgørende domme til belysning af ansvaret for pantninger, der udføres af oldermanden alene paa byens vegne eller af oldermanden i følge med nogle enkelte udvalgte bymænd. Formentlig har det ikke nyttet dem at henvise til en vedtagelse paa bystævnet, men de maatte søge deres regres hos de andre bymænd. En dom fra Oxie hd 1688[^5] paalægger en oldermand bøder, selv om det klart fremgaar, at pantningen er vedtaget paa et fællesmøde, og en dom fra Baarse hd 1719[^6] dømmer to bymænd til at bøde til de fattige paa grund af en ulovlig pantning. Det fremgaar ikke af sagen, men det er sandsynligt, at pantningen er sket efter bymændenes vedtagelse eller paa deres vegne.

Ogsaa paa andre omraader end de, der er bestemt af vedtægten eller af et ejendomsfællesskab, har bymændene optraadt som kollektiv enhed. Ganske vist paahviler der, som ovenfor nævnt, ikke bylaget som saadant nogen skat eller afgift, og bortset fra JL 1:56 kender vi heller ikke andre eksempler paa, at bylaget som kollektiv enhed er blevet paalagt nogen forpligtelse. Heller ikke i forholdet til nabobyerne paahviler der efter lovgivningen bylaget kollektive forpligtelser, idet hegnspligten paahviler de enkelte bymænd efter deres jordbesiddelse.

Hegnspligtens fordeling og markfredens overvaaglse skaber imidlertid et retsfællesskab imellem nabobyer, som i første række har ført til de nedenfor i kap. 11 omhandlede mellembys lagdannelser, men som ogsaa bortset fra disse i stor udstrækning fører til at opfatte de modstaaende bylag som kollektive enheder i retstvister. Som følge heraf er det i stor udstrækning bylaget som saadant, der sagsøges for brud paa markfreden og forsømmelse af hegnspligten, som tilkommer enkelte bymænd.

Ogsaa helt udenfor det reale omraade bevares den kollektive opfattelse af bylaget, saaledes naar vi ser bylaget som saadant optræde som part i injuriesager for herredsretten.[^7]

Hvor bymændene paa stævne vedtager en handling, der krænker andres rettighed, vil de regelmæssigt blive sagsøgt som kollektiv enhed. Hvor der bliver tale om at paalægge bøder, vil dog i hvert tilfælde landstingene og kongens retterting kræve individuel skyld.

En rettertingsdom 6. 6. 1575, der optræder flere gange i de private domssamlinger og altsaa er blevet betragtet som et vigtigt præjudikat,[^8] fastslaar efter den titel, den har faaet i disse samlinger, at den gerning, som menige bymænd udi en by kan beskyldes at have gjort, bør de samtlige at staa til rette for, undtagen nogen kan bevise, at han ikke var med. Det er altsaa deltagelsen i udførelsen, der straffes, ikke vedtagelsen af den ulovlige gerning. Af dommen fremgaar, at bønderne i Hjelmsø, Orup og Buskesby i Tybjerg hd paa Sjælland var draget ind paa Sandby mark og nedrevet et gærde, som lodsejerne lovligt havde rejst om en enghave. Alle bymændene tiltales, men herredsfogden dømmer, at saa mange, som sagsøgeren kan bevise var med til at udføre gerningen, skal bøde efter loven, og Sjællands landsting stadfæster denne dom. Ved kongens retterting indvender sagsøgeren, at det var menige bymænds gerning, hvorfor han ikke kan nævne hver mand, som var med, ved navn, fordi de fulgtes i flok og følge, og selv om 1, 2 eller 3 havde gjort gerningen, synes han, at de har været lige gode derom og paastaar, at de alle skal staa til rette for gerningen og bøde efter loven. Rettertinget mener ogsaa, at bevisbyrden maa tilkomme bymændene og dømmer dem alle til at bøde efter loven med undtagelse af dem, som med nøjagtigt vidnesbyrd kan bevise, at de ikke var med i flok og følge, den tid gærderne blev afkastet. Rettertinget paalægger altsaa ikke bylaget nogen kollektiv straf, men dømmer dog alle, der har været med i flokken, selv om de ikke direkte har udført gerningen, og de, der ikke var med, maa selv søge sig fritaget ved at føre gyldigt bevis derfor.

Under retssager, hvor bylaget er part, har oldermanden indtaget en særlig stilling, som byens talsmand. I Skaane synes det at være hovedreglen, at oldermanden blev indstævnet paa byens vegne, og denne formel findes i talrige sager fra tingbøgerne,[^9] medens tingssagerne fra det øvrige land synes at formode, at samtlige bymænd har været indstævnede, formlen er her: og tiltalte samtlige -torp bymænd, hvilket dog ikke forhindrer, at oldermanden under sagens behandling taler paa byens vegne. Om oldermandens bødeansvar paa byens vegne se nedenfor side 115 ff.

I denne forbindelse kan nævnes en sag fra Holbæk byting 1642,[^10] hvor formanden for de 8 gærdemænd tiltales for en ulovlig pantning, men i overensstemmelse med sagsøgtes paastand gaar dommen ud paa, at samtlige 8 gærdemænd bør stævnes. Vedtægten for Østrup, Odense amt 1598 § 5 (DVV I:298) paalægger oldermanden at føre byens sager paa tinge.

II. Vedtægtens retlige karakter

1. Indflydelse fra herskab og øvrighed

Vi har ovenfor i kap. 1 drøftet spørgsmaalet om bylagets selvstyre i tiden omkring landskabslovene, og jeg har ment at turde hævde, at bylaget allerede paa det tidspunkt havde et vist selvstyre, idet flertallets afgørelser i byanliggender var bindende for alle og kunde fuldbyrdes gennem pantning eller ad rettens vej.

Med udstedelsen af bestemmelsen i Fyns vedtægt 1492 er dette selvstyre i hvert tilfælde klart fastslaaet.

Ifølge bestemmelsen i Fyns vedtægt og senere i recesserne og DL er der ingen tvivl om vedtægtens karakter. Herefter kan den vedtages af et flertal af bymændene, og der kræves hverken herskabets eller anden øvrigheds samtykke. Slet saa lige til er spørgsmaalet imidlertid ikke, idet den forringelse i bøndernes stilling, som fuldbyrdes i løbet af 1600- og 1700-tallet faar en ganske overordentlig stor indflydelse paa oprettelsen af vedtægter, og medens hovedreglen i ældre tider var den, at herskabet ikke skulde samtykke vedtægten, saa bliver hovedreglen i løbet af den sidste halvdel af 1600-tallet den, at ingen vedtægt kan oprettes eller ændres uden herskabets samtykke. En undtagelse herfra danner Skaane, hvis bønder efter overgangen til Sverige opnaaede den samme friere stilling, som tilkom de svenske bønder.

I den foranævnte senere periode er hovedreglen den, at bønderne vedtager byloven og forelægger den for herskabet til godkendelse. Denne form betyder naturligvis ikke, at herskabet ikke forinden forelæggelsen kan have nogen indflydelse paa udformningen, tværtimod har bønderne ofte maattet gaa til herskabets fuldmægtig eller til sognepræsten for at faa hjælp til udformning af vedtægten eller i hvert tilfælde til nedskrivningen af de gamle sædvaner og vedtagne reformer.

I de hertugelige omraader af Sønderjylland er størstedelen af vedtægterne simpelthen udstedt af hertugen til efterlevelse af bønderne. Her er der altsaa slet ikke tale om nogen vedtægt men om en øvrighedsforskrift. Disse vedtægter tyder dog paa, at bøndernes gamle sædvaner i vidt omfang har ligget til grund for udfærdigelsen.[^11]

I kongeriget er det kun sjældent, at vedtægterne direkte udstedes af herskab eller øvrighed til efterlevelse for bymændene, men eksempler findes dog.[^12] Belysende for de faktiske forhold er en beretning af sognepræsten i Vistofte, Randers amt, Erik Gjørup Pedersen Begtrup (præst 1740–71), der var meget virksom for landbrugets trivsel i sit sogn. Han fortæller, at granderne efter marksystemets ændring følte savnet af en bylov og »anholdt de idelig, snart hos deres hosbonde, snart hos mig, at vi dog vilde forhjælpe dem til et grandebrev og bylov, der kunde sige enhver sin pligt og give dem myndighed til at paatale fejler. Da man paa denne bondens klage havde hørt en 4–5 aars tid og hosbunden, som nu var fremmed, lærte med tiden at anse den sags nytte og fornødenhed, og at han og jeg kunde undgaa megen overløb og idelig klage, bad endelig hosbunden mig, at jeg vilde have den umage at sammensætte i conformité af lov og forordninger for byen et grandebrev. Jeg lagde derpaa strax haand og besørgede til fuldbyrdelse dette byens grandebrev, som nu følger« (DVV II:242).

Præsterne har i det hele taget haft stor indflydelse paa udstedelsen af vedtægter og har ofte ført vedtægten i pennen. Dette mærkes ved de mange bestemmelser om helligbrøde og har sikkert i stor udstrækning formidlet herskabets indflydelse paa udformningen.

Herskabet har vel som oftest indset nødvendigheden af, at der fandtes en vedtægt i landsbyen, og derfor finder vi eksempler paa, at herskabet ligefrem har befalet bønderne at indgaa en vedtægt. Vi kender et tingsvidne fra 1593, hvoraf fremgaar, at herskabet har tiltalt bønderne til tinge for at faa dem dømt til at indgaa en vedtægt. Tingsvidnet er fra Næsbyhoved birketing og angaar Taarup, Odense amt (DVV I:349). Vidnet lød paa »at de saa og hørte, at eftersom Erik Morson i Lyngby paa kronens og sin husbonds ærlig og velbyrdig mand Axel Brahe til Elfvid, befalingsmand over Odensegaards len, hans vegne, nogen tid forleden havde udi rette delt alle Taarup mænd og beskyldt dem blandt andet saa, at fornævnte den gode mand hans husbonds vilje og befaling var, at fornævnte Taarup mænd saa vel som kronens som andre gode mænds tjenere skulde have og indgaa med hverandre en skreven bylov, hvorefter enhver dem kunde vide at rette, eftersom andet steds vis og vaner er og holdes her udi landet«. Taarup mænd fremstod nu til vedermaalsting og fremlagde en bylov, som var udfærdiget af 8 udmeldte mænd.

Senere har nogen rettergang ikke været nødvendig, men herskabet har gennem fogderne paabudt bymændene at vedtage en bylov, hvis en saadan er fundet fornøden (f. eks. i Branderup, Haderslev amt 1631, DVV III:7).

Efter Skaanes overgang til Sverige finder vi, som ovenfor nævnt, i denne landsdel tegn paa, at herredsretterne gaar ud fra, at bymændene har en pligt til at vedtage en byordning, og der findes domme, som under bødeansvar paalægger udfærdigelsen af en vedtægt.

Der er ikke fremdraget nogen dom, som klart viser, hvorledes domstolene ser paa nødvendigheden af herskabets samtykke som en betingelse for vedtægtens gyldighed. At et saadant samtykke ikke er nogen gyldighedsbetingelse i den første del af 1600-tallet synes dog at fremgaa af en dom, afsagt af Viborg landsting i 1637.[^13] En bymand klagede over, at han var pantet med urette og henviser til, at herskaberne overhovedet ikke har samtykket vedtægten. Baade herredsretten og landstingsretten fastslaar imidlertid, at vedtægten staar ved magt og dømmer bymanden i overensstemmelse hermed. Indvendingen om det manglende samtykke berøres overhovedet ikke i dommen.

Paa den anden side bemærker Sjællands landstings dom 1597 som et led i fordømmelsen af en efter tingets mening ulovlig pantning, at bymændene selv havde lavet vedtægten. Da det imidlertid klart fremgaar af sagen, at landstingsretten ogsaa bortset herfra har anset vedtægten for ulovlig, eftersom den ikke var til byens nytte, kan man vist ikke lægge nogen synderlig vægt paa det formelle forhold, at den ikke var godkendt af herskab eller øvrighed.[^14]

Der findes saa vidt ses ikke i lovgivningen eller kongelige breve fra 1600-tallet nogen udtalelse om, at herskabs eller øvrigheds samtykke er nødvendigt for at give en vedtægt gyldighed, men i en strid om vedtagelsen af en vedtægt for Nørre Bork, Ringkøbing amt, 1676[^15] fremlægger amtmanden en skrivelse, hvori han hævder, at »det er sømmeligt, ja tilbørligt, at dersom nogen ny sogne- og byvide udi og over Nørbork sogn skal oprettes, da den tilforne kgl. majestæts amtmand til paakendelse, om den er christelig og taalelig for et sogn og menighed, at confirmeres, fremvises ....... saa og andre proprietærer deres gaarde, gods og bønder, og derfor og saavidt udi sogneviden ere interesseret«. Da viden findes »utaalelig« frifindes bymændene for tiltale til at give samtykke.

Fra det følgende aarhundrede kan nævnes reskript 12.8.1735[^16] til stiftsbefalingsmanden i Ribe om jurisdiktionen over de under Riberhus birk henlagte tjenere og de hos dem boende Haderslevhusere. De forviklede jurisdiktionsforhold i Sønderjylland kunde jo nok give anledning til lidt vejledning, og dette er ogsaa fundet fornødent for saa vidt angaar landsbyvedtægterne, idet reskriptet fastsætter, at vedtægter, der udfærdiges af bylag, som bestaar af saavel Riberhus som Haderslevhus tjenere, skal være underkastet approbation af amtmændene over Ribe og Haderslevhus amter efter et hvert steds lejlighed. Og der skal hvert aar udmeldes 4 pantemænd, lige mange af begge slags tjenere, og ingen udpantning skal ske, uden alle pantemændene er enige derom, og naar blot en af pantemændene protesterer mod en pantning, skal denne stilles i bero, indtil amtmanden, af hvis amt den skyldige er, har resolveret, om pantningen er tilladelig efter vedtægten eller ej.

Selv om de allerfleste vedtægter i 1600- og 1700-tallet er approberet af herskab eller øvrighed, har disse dog som hovedregel ikke blandet sig i bylagets virksomhed. Det er saaledes meget sjældent at træffe paa bestemmelser eller tilfælde, hvor herskabet har haft indflydelse paa afgørelsen af tvistemaal eller har forbeholdt sig at godkende domfældelser, som afsiges af bystævnet eller oldermanden.

Det ældste vidnesbyrd, vi har, om herskabets indgriben i bylagets funktioner er fra 1558 og viser en indgriben til støtte for bylagets selvstyre. En bymand i Kjeldby havde nægtet at holde vide og vedtægt med sine naboer, hvorfor de pantede ham for 3 kvarter alen lærred, der sad paa en væv i hans gaard. Han beskyldte dem imidlertid for at have taget 40 alen, og blev af den grund delt paa tinget som en løgner. Da han desuden skyldte for landgilde, lod lensmanden paa Odensegaard Jørgen Schinkel ham fængsle »udi stok og jern« og førte ham til tinge og fik ham dømt fredløs. Sagen kommer for kongens retterting, der godkender domfældelsen og fremgangsmaaden og frikender Jørgen Schinkel for bymandens klage.[^18]

Hvor der senere findes vidnesbyrd om herskabs eller øvrigheds indgriben, er det altid for at sikre disses indflydelse paa bylagets dispositioner eller for at opretholde orden i landsbyen. I forbindelse med kravet om samtykke af vedtægten kan nævnes, at enkelte vedtægter udtrykkeligt bestemmer, at heller ikke ændringer eller tilføjelser i vedtægten maa foretages uden herskabets samtykke. Dette gælder saaledes Radsted, Maribo amt, 1669 in fine (DVV I:247), Brabrand, Aarhus amt, 1725 § 42 (DVV II:297) og Vokslev, Aalborg amt, 1779 § 8 (DVV III:501).

Der findes ogsaa ganske enkelte eksempler paa, at herskabet har forbeholdt sig at godkende idømmelse af bøder inden disse udpantes.[^17] Et særligt i formen fornemt eksempel herpaa skal nævnes fra Sønder Jernløse, Holbæk amt, 1605 (DVV I:125):

»Til Jens Terkildsen i Jernløse kommende dette brev i hænde:

Hilsen med gud! Maa I vide, Jens Terkildsen, at efter som Thomas Smed nu har været hos min broder og mig og har os deres bylov ladet se, hvilken Anders og jeg har læst og meningen deraf forstaaet. Saa efter den lejlighed, som er anlangende med hvis I pantede Jens Boesen, da synes os, at I ikke har gjort ham uret efter samme jeres bys vilkaar og vedtægt, hvorfor I aldeles retter jer efter samme bylov og vedtægt, og udi alle maader forholder jer derefter og den ved sin fulde mening at efterfølge. Rettende jer derefter. Befalende eder gud.

Actum Roskilde den 4. maj anno 1605.

Margrethe salig Niels Henrichsens efterleverske.«

Ifølge vedtægten for Moberg, Ringkøbing amt, 1689 § 4 (DVV III:415) skal husbondens fuldmægtig gaa med at pante for idømte bøder.

En bymand i Ledby, som ligger under Herlufsholm skole, tiltaler 1617 de øvrige bymænd, fordi de har pantet ham.[^19] Aarsagen til pantningen var, at han ikke sammen med de andre havde gjort »indebud« (d. v. s. budtjeneste) til skolen. Paa anklagen svarer skolens ladegaardsfoged, der oplyser, at sagsøgeren og hans hustru har været forsømmelige med skolens arbejde, og derfor har han givet de andre husfolk lov til at tage deres pant og drikke det paa skolen. Sagens fortsættelse kendes ikke.

I den nedenfor side 344 refererede sag (Kaj Lykke mod Ulbølle mænd) siges det, at ridefogden for den jorddrot, hvorunder en udpantet grande hørte, havde paalagt de andre bymænd, som ikke hørte under samme jorddrot, at tilbagegive det frapantede gods. Dette sker ogsaa, og rettertingsdommen, som iøvrigt gaar ud fra, at vedtægten og pantningen er lovlig, konstaterer blot, at pantet er leveret tilbage uden at tage stilling til, om ridefogdens paabud var lovligt eller ej.

En meget oplysende dom er 6. 10. 1669 blevet afsagt paa Lolland-Falsters landsting,[^19] men desværre kender vi kun selve domskonklusionen og kender derfor ikke aarsagen til den omhandlede pantning eller vedtægtens indhold. Dommen lyder saaledes:

Eftersom vedtægt udi byer og torper efter recessen er lige gyldig med loven, hvorefter disse 13 ejere udi Stubberup har pantet 2 modvillige og ulydige ibidem, som ikke har pareret ordre, da eragtes ej ridefogdens udgivne befaling om deres pants tilbagelevering af den kraft, at den i ringeste maade kan eller bør gaa imod kgl. udgivne forordning (altsaa recessen), ej heller birkefogden paa ridefogdens ordre funderede dom om 3 mark for ulydighed at komme de 13 mænd til nogen skade eller mindreværdighed, men udømt, død og magtesløs at forblive, og for saadan ubesindighed at erstatte dem 6 rdl. til kost og tæring, og de 2 mænd, som har været ulydige (altsaa mod byloven) og saadant for ridefogden indbragt skal være forpligtet at indløse deres pant inden 3 dage under dets fortabelse og give bymændene kost og tæring.

Lollands landsting afviser med denne dom fuldstændig jorddrottens indblanding i byens sager og hævder den lovlige vedtægts autoritet. Det er maaske ikke uden betydning, at Stubberup er krongods under Aalholm amt, og at retten formentlig mere direkte har følt sig som kronbøndernes øvrighed.

En bestemmelse som den i gildeskraaen for Allesø sogn, Odense amt, ca. 1500 (DVV V:37), hvorefter bymændene skal hjælpe en grande med raad og gods, dersom han »af vrang forforing og onde folks skyld« overfaldes af sit herskab, hører en mere fribaaren bondestand til end den, der kendes fra flertallet af vedtægterne, hvor bønderne maa ty til herremandens hjælp, naar de ikke selv kan bilægge deres stridigheder.[^20]

Hvor bylagets anliggender forfalder, ser man herskabet skride ind for at genoprette sømmelig orden i byens anliggender. Oprindelig har dette vel, ligesom naar talen var om at fremtvinge en ny vedtægt (se ovenfor), været sket til tinge. Saaledes tiltaler sognepræsten og herskabet i Nibe bymændene med klage over, at det tidligere vedtægtsbrev, der er tinglyst i 1579, nu overhovedet ikke overholdes til stor skade for orden og rolighed i byen. Bymændene søges nu til paany at underskrive og samtykke vedtægten (DVV IV:216).

Senere har heller ikke paa dette omraade tingets medvirken været nødvendig, men herskabet har uden videre formalitet kunnet give bymændene paabud. Saaledes tilføjer jorddrotten til Aulum, Viborg amt, 1701 nogle bestemmelser om helligbrøde til det gamle vedtægtsbrev af 1648, og han beskikker samtidig en oldermand til at overvaage vedtægtens overholdelse (DVV III:333).

En af de hyppigste grunde til, at byens anliggender forfaldt og herskabets indgriben derved blev nødvendiggjort, var utvivlsomt, at ingen af bymændene vilde være oldermand. Foruden det nævnte eksempel fra Aulum kan nævnes, at jorddrotten til Bjerregrav, Viborg amt, 1689 maa ordinere en oldermand, og i 1709 løser en ny ejer det samme problem ved at paalægge en mand af hvert af de 5 bol sammen med sognefogden at paase vedtægtens overholdelse (DVV II:188–90). I 1689 beklager Asfærg bymænd sig til herredsfogden over, at der ikke times dem ret efter den gamle bylov, og herredsfogden indsætter da en oldermand, idet han bemærker, at amtmanden i videbrevet har paalagt ham at være bønderne behjælpelige (DVV II:232). Da den af herredsfogden indsatte oldermand afgaar ved døden i 1704, maa herredsfogden udnævne en ny, paany med henvisning til, at amtmanden har givet ham myndighed hertil (DVV II:233). I 1723 er det atter galt i Asfærg, og denne gang giver lodsejeren bymændene en alvorlig formaning (DVV II:234).

Iøvrigt bemærkes, at enkelte vedtægter ogsaa normalt henskyder oldermandsvalget til herskabet, se nedenfor side 111.

2. Selvstyre eller foreningsret

Efter lovgivningens bestemmelser tilkommer der bylaget autonome beføjelser indenfor en vis saglig begrænsning, og hvad flertallet bestemmer indenfor disse rammer, maa mindretallet bøje sig for. Men flertalstankens gennembrud er knyttet til et i teknisk henseende mere udviklet demokrati end bylagets, og den fra den tidlige middelalder stammende opfattelse, hvorefter enhver beslutning i hvert fald i formel henseende skal være eenstemmig, holder sig levende indenfor landsbysamfundene.

Dette er baggrunden for, at der antages en grundsætning, hvorefter enhver bymand er pligtig at samtykke den vedtægt, som flertallet har vedtaget, og samtykket skal gives formelt i form af underskrift og besegling af vedtægtsbrevet. Særlig klart kommer denne grundsætning frem i et par domme fra Viborg landsting først paa 1600-tallet.

Af en sag for Viborg landsting 1616[^21] fremgaar, at en bymand i Vium, Harre hd. var indstævnet, fordi han ikke vilde underskrive det videbrev, som de andre bymænd havde vedtaget. Herredsfogden har dømt ham til at forsegle viden, selv om han ikke har samtykket den, idet dommen henviser til recessens bestemmelser og tilføjer, at viden er til byens gavn og bedste. Landstingsretten stadfæster dommen med følgende ord: Saa og efterdi recessen formelder, at hvad vide som almuen lægger paa udi nogen by eller torp om hegnet og gærde, særjord og andre byens nytte og tarv, det maa ej en grande eller to kuldkaste, men skulde alle holde vide og vedtægt, og efterdi menige grandelaget, Laurits Nielsen undtaget, har gjort samme vide og vedtægt om deres hegn og særjord, og de har den forseglet, og herredsfogden derfor har tilfundet Laurits Nielsen den med at forsegle, da ved vi efter saadan lejlighed ikke imod samme videbrev og dom at dømme.

I 1619 tiltales en bymand for Viborg landsting, fordi han ikke vil forsegle en vedtægt, men han frifindes, da han godtgør, at han med 2 mand har tilbudt at forsegle vedtægten, men det paabydes ham dog i dommen at faa dette gjort inden 8 dage.[^22] Disse landstingsdomme fastholder altsaa den formelle regel, hvorefter de modvillige ikke alene er pligtige at overholde flertalsbeslutningen, men ogsaa skal samtykke og forsegle denne.

Fra Nørrejylland findes en underretsdom fra Øster Han hd. i Hjørring amt, der i 1634 dømmer en bymand, som har nægtet at samtykke vedtægten, til at overholde dens regler eller at lide tilbørlig tiltale efter dens indhold.[^23] Det samme mere uformelle synspunkt, som ligger til grund for denne herredsretsdom, synes ogsaa anlagt af de foreliggende skaanske domme. Saaledes indstævner Svenarp bymænd i 1647 en udenbys mand, der har jord i Svenarp til at samtykke vedtægten, men da han ikke møder, stadfæster tingsretten i Ø. Gønge hd. uden videre vedtægten ogsaa for hans vedkommende.[^24] I den udstrækning, de øvrige mellembys forhold i Skaane kan belyse dette forhold, synes der heller ikke at være opstillet noget krav om, at de modvillige skulde forsegle, se nedenfor side 386 ff.

Fra det øvrige land har vi talrige eksempler paa, at bymændene søges til at samtykke vedtægten, og de allerfleste tingsvidner begynder med en saadan indstævning, men udover denne fremgangsmaade bringer tingsvidnerne intet nyt. Eksempelvis kan nævnes en sag fra Lunde hd. 1598 (DVV I:319), hvor herredsfogden tilspørger bymændene, om nogen vil imodstaa den fremlagte vedtægt, og da ingen gør dette, stadfæstes den af retten. Og paa den anden side den ovenfor nævnte dom vedr. Nørre Bork, Ringkøbing amt, 1675 (DVV II:551), hvor der rettes indsigelse imod vedtægten, og hvor de protesterende bymænd frikendes for at samtykke den, bl. a. fordi den overskrider grænserne for bylagets saglige kompetence.

Fra Skaane kan yderligere nævnes, at der ved V. Gønge herredsret 1721 fra 2 bymænds side rejses indsigelse imod et enkelt punkt i en fremlagt vedtægt, hvorefter herredsretten stadfæster vedtægten med undtagelse af det omstridte punkt, der henskydes til særlig retssag.

Naar der kommer en ny mand til byen, vil han automatisk være underkastet den gældende vedtægt. Flere vedtægter kræver dog, at han udtrykkeligt skal tiltræde vedtægten. Saaledes hedder det i gildeskraaen for Langaa, Svendborg amt, 1607 § 5 (DVV III:230), at den, som vil være gildebroder og være under denne gildelov, han bede gud hjælpe sig, at han vil gøre mod sine gildebrødre, som han vil have, at de skal gøre mod ham. I Saksild, Aarhus amt, 1660 (DVV II:336) og Mastrup, Randers amt, 1720 § 49 (DVV III:553) kræves der udtrykkeligt, at de nyankomne skal underskrive vedtægten. I Kværndrup, Svendborg amt, 1709 § 4 (DVV I:402) og Degeberga, Gærds hd., 1703 § 47 (nr. 5) bestemmes, at oldermanden skal oplæse byloven for den nyankomne, saa at han kan vide byens ret. I den udaterede vedtægt for Billestorp, Sdr. Aasbo hd., § 22 (nr. 8) kræves det, at den nye mand indgaar og samtykker.

I gildeskraaerne er det en almindelig bestemmelse, at den nyankomne skal give igangsøl eller senere igangspenge til byen som betingelse for optagelse i laget, og saadanne bestemmelser findes ogsaa i Jylland, hvor gildesformen ikke er almindelig.[^26] I denne forbindelse kan nævnes den ofte forekommende regel om, at den, der ikke kommer til bystævnet som paabudt, er pligtig at underkaste sig de beslutninger, der er truffet i hans fravær.[^27]

Lovens regel om, at flertallets mening er bindende for hele bylaget, ses ofte gentaget i vedtægterne, af og til oven i købet med en ekstra understregning som f. eks. i Rabsted, Tønder amt, 1620 (DVV V:232) og Vestbirk og Østbirk, Aarhus amt, 1750 (?) § 37 (DVV III:404), hvor det fastsættes, at dersom 1 eller 2 vil holde vedtægten, men alle de andre bryder den, da skal de faa kunne holde sig til vedtægten og kræve de andre straffet. Da begge vedtægterne er udstedt af bønderne selv, maa bestemmelsen vel tages med det forbehold, at den paagældende vedtægt udtrykkeligt ændres paa stævnet. For Rabsted vedtægts vedkommende gælder det dog, at den ifølge sit indhold skal gælde de første 20 aar.

Det kan heller ikke antages, at de almindeligt forekommende bestemmelser om, at den, der ikke vil være under vedtægten, skal bøde til bylaget, skal forstaas saaledes, at tilslutningen til vedtægten er frivillig,[^28] snarere er der tale om en generel straffebestemmelse rettet mod dem, der ikke vil rette sig efter flertallets beslutning. Dette fremgaar ogsaa klart af vedtægten for Jebjerg, Viborg amt, 1719 § 10 (DVV IV:268), hvorefter den, der opsiger videbrevet, skal bøde 3 mark og dog forblive ved viden eller dertil deles efter lovens 3–13–31. Den, der ikke vil samtykke vedtægten for Sæby 1655, skal ifølge § 7 (DVV II:7) alligevel dømmes for overtrædelser af denne, men dersom han lider nogen skade i mark eller eng eller paa kvæg, kan han ikke paaberaabe sig vedtægten, men maa tage skade for hjemgæld.

Vedtægten for Horne sogn, Svendborg amt, 1559 § 30 (DVV V:49) bestemmer, at den, der ikke vil samtykke og indgaa disse artikler, som vi alle har gavn og nytte af, ham skal ingen rettighed og trøst ske efter denne bylov og vilkaar. Der ligger altsaa heri, at hvis man undsiger byloven, kan man ikke paa noget omraade nyde godt af dens beskyttelse eller paaberaabe sig dens bestemmelser, men efter ordene ligger der tillige en forudsætning om, at bymanden kan vælge at staa udenfor fællesskabet. At noget saadant skulde kunne lade sig gøre, er dog vel meget tvivlsomt.

Stærkest er frivillighedens præg i de egentlige gildeskraaer, hvilket naturligvis skyldes paavirkningen fra købstadsgilderne. Det er saaledes almindeligt, at en gildeskraa indledes med ordene: Hvo som vil være broder eller søster, skal o. s. v. f. eks. give igang.[^29] Stærkest er dette udtrykt i gildeskraaen for Øster Mariæ paa Bornholm 1554 § 33 (DVV I:234), hvorefter den, der ikke vil holde skraaen, ikke anses at være broder i laget. Der er dog formentlig ingen tvivl om, at saadanne bestemmelser kun har relation til selve gildet, medens alle bymændene har været tvunget til at overholde de landboretlige forskrifter i skraaen. Kommer vi udenfor Bornholm med de egentlige sognegilder, mærkes dette foreningspræg næsten ikke. Saaledes staar der nok i § 5 i gildeskraaen for Langaa, Svendborg amt, 1607 (DVV III:230), at hvo som vil vorde gildebroder og give sig i dette gilde og være under denne bylov o. s. v., men i samme vedtægts § 40 gengives reglen i reces 1558 § 46, og i en af de faa gildepaavirkede, jyske vedtægter, nemlig Saksild, Aarhus amt, 1660 (DVV II:336) fastsættes det i indledningen, at enhver, som vil bygge og bo i byen, skal underskrive byloven.